Vänner eller "vänner"

14/2 Ännu en jobbig dag som jag inte kan berätta om särskilt mycket. Jag blev kallad till ett familjemöte hos mamma och pappa och efter drygt 6 timmar gick jag faktiskt därifrån något lättare och med lite mer studs i steget och med lite hopp om att saker kanske skulle kunna lösa sig. Men jag hade också en massa att tänka på och kände mig väldigt utpekad och ensam.
Det är väldigt många i mitt liv som hävdar att det är något allvarligt fel på mig och att jag borde gå i terapi. Jag förstår det liksom inte, jag är en god människa, jag tänker aldrig elaka saker om folk (utom möjligen i trafiken) och ändå upplevs jag som elak, ha dålig attityd och en massa annat. Mitt stora problem är att nästan alla i min omgivning tycker att det är något fel på mig och tycker att jag borde ändra mig, det är bara det att ingen tycker likadant och till slut är jag helt förvirrad och försöker göra alla till lags..
Jag känner ibland så som Otis Redding sjunger i "The dock of the bay", I can´t do what ten people tell me to do, so I guess I'll remain the same.
Jag jobbar med mig själv varje dag och ändå är majoriteten runt om mig, inte nöjda.
De som inte känner så säger att jag ska göra mig av med folk i min omgivning som inte tycker om mig egentligen, utan bara vill att jag ska vara någon annan än den jag är. Men sanningen skulle då vara att jag skulle ha väldigt lite "vänner" kvar och kanske inte heller någon familj om jag ska vara ärlig.
Jag tror att jag har något som gör att folk tycker att jag är självgod och stark och det ger dem en önskan att klämma till mig ordentligt för att jag ska få en "reality check", men som jag sagt tidigare, jag är mycket känsligare än vad folk tror och jag har svårt att bortse från vad folk tycker och tänker om mig och det gör att jag helt tappar livsglädjen när folk bara hittar fel på mig hela tiden. Det finns något talesätt som säger att folk i allmänhet inte har tid att tänka på hur du lever ditt liv, de är upptagna med sitt eget. Men jag vet säkert att några av mina "vänner" har diskuterat mig och mer eller mindre kollektivt bestämt sig för att jag är för fel och inte värd deras tid eller kraft, att jag är mer jobb än nöje.
Jag har haft inställningen att så många människor inte kan ha fel och att det är mig det är fel på och nu har jag bokat tid hos en terapeut sen får vi se vad hon har att säga och om hon hittar något fel på mig som går att göra något åt. Men jag hävdar fortfarande att jag är missförstådd, för jag gör aldrig något med elakt uppsåt, aldrig!
Det konstiga är att "nya" vänner, det vill säga de som känt mig i mindre än 20 år... de tycker att jag är helt underbar och att jag har ett stort, varmt hjärta och att jag är den lojalaste vän någon kan ha. Till saken hör kanske att dem jag kommer bäst överens med är de som alltid är raka och ärliga mot mig. Om de säger till direkt om de tycker något om mitt beteende eller vad jag säger så har jag ju möjlighet att förklara vad det egentligen var jag menade, eller att be om ursäkt om det blev helt fel. Det är såna människor jag känner mig trygg med, jag vet att de ställer mig mot väggen om de tror att jag gör något dumt och då ligger det inte och jäser. Även om jag blir ledsen just då så är det ju en mycket friskare vänskap när man pratar om saker istället för att gå till andra och prata bakom ryggen.
 De människor som känt mig väldigt länge tycks tro att jag är samma människa som jag var när jag var 20 år gammal, jag har utvecklats, ibland undrar jag däremot om de har det? Jag älskar svenska språket och du kan vara säker på att jag säger exakt det jag menar, för jag är bra på att uttrycks mig och jag är bra på det svenska språket, men problemet är att folk ofta tolkar in så mycket mer än det jag säger. Jag tror att det beror på att andra ofta bara säger en liten de av det de tänker eller tycker och därför tror de att det finns något mer bakom som jag inte säger, men det är allt, jag säger allt, det finns inte rum för tolkningar, jag menar precis det jag säger och om folk lärde sig det skulle nog mitt liv bli lättare. En vän trodde att jag sa något som passivt aggressivt till henne i ett meddelande för inte alls länge sedan. Jag skrev att hon inte behövde vara orolig för mig och att jag hade stöd av två andra vänner nu när hon inte var i skick att hjälpa och stödja någon annan. Hon trodde som sagt att det var skrivet som passivt aggressivt, men det betydde precis det jag skrev och eftersom hon inte låter mig komma undan med sånt så fick jag chansen att förklara för henne direkt vad jag menade och det hann inte jäsa till något det inte var. Jag visste att hon hade egna demoner att ta itu med och jag ville inte att hon skulle känna sig skyldig för att hon inte var där för mig när jag hade det jobbigt. Jag ville att hon skulle få en uppdatering och ville försäkra henne om att jag fick annat stöd så länge. Detta blev löst på den tiden det tog mig att skriva ett svar till henne, inte längre. Detta är en av anledningarna till att jag litar väldigt mycket på denna vän.

Mörker

13/2 På fredagen gick jag inte till jobbet utan stannade hemma och jag hade svårt att få något gjort även denna dag och svårt att äta också så som jag har när jag är ledsen. Jag är ingen tröstätare, jag blir bara illamående och även om jag är så vrålhungrig att det värker i magen så känner jag främst illamåendet och det gör det omöjligt att äta.

Ibland stämmer horoskopen läskigt bra

12/2 På torsdagen hade jag en väldigt jobbig dag på jobbet, jag kan inte gå in på detaljer här men jag kan bekräfta att mitt horoskop var läskigt träffande denna dag.
Jag blev sittande utan att göra någon nytta eller lyckas äta den kvällen.
Pappa kom hem till mig under kvällen för att se hur jag mådde och bara det är väldigt ovanligt. Jag och pappa har en bra relation, men jag kan inte säga att vi pratar särskilt ofta, särskilt inte bara vi två. Turre som varit orolig för mig blev jätteglad när pappa kom förstås.

Sitting on the dock of the bay

21/5 På onsdagen tog jag tag i uppdraget att hitta en mjuk madrass till min säng i Thailand. Det är lättare sagt än gjort. Mitt sista hopp var IKEA i Bangkok. Det visade sig dock när jag tittade på deras Thailändska hemsida att de bara har "firm" och "Extra Firm" att välja på. Jag antar att de tror/vet att det inte finns en marknad för mjuka madrasser i Thailand. Själv förstår jag inte riktigt vitsen med att ha en madrass om den är hård som en bräda.
Jag får ont i ryggen, korsryggen, nacken, huvudet, ja säg var jag inte får ont av hårda madrasser.
Jag är redan på min andra madrass där nere och vill byta igen, då var jag ändå nere i lägenheten för första gången i april 2013...

Jag fick mycket dåliga nyheter från mannen jag var intresserad av och jag är så trött på att vara singel och att allt skiter sig hela tiden. När jag spydde ut min sorg på Facebook fick jag istället råd att gå i terapi. Sen hade alla en massa åsikter och tips omm hur jag skulle bli en bättre människa och leva ett bättre liv. Faktum är att mitt liv ser helt perfekt ut utifrån, jag har alla yttre tecken på framgång. Men alla dessa saker har ju ingen betydelse i längden, det är ju kärlek en människa lever för...
Och jag har svårt att tro att om jag bara går i terapi och ändrar hela mig själv för att behaga andra människor, så kommer Mr Right att magiskt dyka upp. Jag har redan ändrat min natur och personlighet för att passa en man och det gjorde jag i drygt 15 år, jag är färdig med det, jag vill vara jag. Jag tror att det finns någon därute som kan älska mig för den jag är, men jag vill träffa honom innan jag är pensionär.
Jag var alltså väldigt ledsen för en specifik händelse/sak, men de sms, mail och telefonsamtal jag fick av "vänner" gav mig anledning att verkligen må dåligt.
Alla gissade på varför jag hatade mitt liv och alla kom fram till olika anledningar, men alla tyckte att jag kunde lösa de påhittade problemen genom att gå i terapi och ändra hela min personlighet.
Kan de inte bara säga att de inte vill vara vänner med mig och lämna mig ifred att vara jag?
Jag tycker om mig, jag tycker att jag är en bra människa och det är bara jag som vet vad som finns i mitt huvud och oavsett vad folk tror så tänker jag mycket sällan negativa saker om folk. Det konstiga är att nya vänner ser mig för den jag är, på det sättet jag ser mig själv. Ska man behöva säga upp bekantskapen med gamla vänner för att de tror att man är samma människa som man var när man var 15?
När jag någon gång nämner högt att jag tycker om mig själv så får jag ofta frågande blickar eller till och med hånfulla kommentarer, mina vänner och familj tycker att jag inte har någon anledning att tycka att jag är bra...
Jag kanske omger mig med fel folk?
Det har tagit mig nästan 40 år att acceptera mig själv och ändå försöker folk sparka ner mig några pinnhål, det retar verkligen folk när man tycker att man är helt ok. Jag känner att jag blir mer och mer folkskygg ju oftare något sånt händer och jag trivs bättre och bättre i mitt eget sällskap, där jag är trygg.
Jag håller långsamt men stadigt på att förvandlas till en eremit.
För övrigt är det bara mina svenska vänner som ser mig på det här sättet och jag har vänner i hela världen, kanske är det jantelagen som spökar.
Du ska fan inte tro att du är något! Det är den svenska synen.

En vän kom hem till mig på eftermiddagen för att "hjälpa" mig.
Men det blev omvänd effekt eftersom hen gav mig en massa anledningar till att verkligen bli ledsen som att mina vänner har nämnt för hen att de inte orkar umgås med mig. Jag tror inte att hens avsikt var att sparka på den som ligger ner, men det var i alla fall effekten. Nu känner jag att jag inte kan lit på de som varit mina vänner eftersom hen sagt att de pratar om mig och tycker att jag är jobbig, eftersom jag inte vet vilka som gör det så drar jag mig undan från alla. Jag litar inte på dem längre.

Jag har slutat att höra av mig till de som aldrig hör av sig till mig och det innebär att jag bara har två riktiga vänner kvar, det är bara dem som bryr sig om vad som hänt med mig och mitt liv och som hör av sig lika mycket till mig som jag gör till dem.
Jag har ytterligare en vän som aldrig någonsin hör av sig, det är bara jag som gör det. Men skillnaden mellan henne och andra "vänner" är att jag vet att hon alltid finns där för mig om jag behöver henne.

Sen är inte jag en sån människa som är anti terapi, jag tror nog att alla människor kan ha nytta av det, även jag. Men att behöva det för det som andra menar, till att behöva det för mig själv är två väldigt olika saker. Andra vill att jag ska lära mig att vara sån som de vill.
Jag tror att det faktum att jag tycker om mig själv uppfattas som arrogant, men det är samtidigt det som alltid förespråkas, det är ju dit vi alla strävar hela livet. Det innebär inte heller att jag på något sätt tycker att jag är perfekt eller "färdig", jag jobbar med mig själv varje dag, jag har massor att bli bättre på men jag är duktig på att be om hjälp om det är möjligt för andra att hjälpa.

Som mobbad i skolan är det svårt att inte trilla ned i självhatet när man får kritik, särskilt av såna som man litat på.

Det hjälper att ha larviga, busiga vänner

18/1 På lördagen var det dags för 40-årsfest hos S. Jag och syrran hade bestämt att vi skulle åka i olika bilar så att ingen skulle behöva vänta på den andra eller behöva åka hem tidigare än den ville.
Jag var i tid egentligen, men GPS:en ledde mig in på en väg där det var en bom i vägen och sen var jag tvungen att gissa mig fram till rätt väg runt hela villaområdet och jag hittar verkligen inte i Västerhaninge, så det tog tid och jag blev sen i slutänden. Eller, egentligen var jag inte alls i tid, jag hade nämligen tagit fel på en hel timme och var tidig enligt min beräkning, men blev nästan hela den timmen sen eftersom festen faktiskt började en hel timme tidigare än jag trott. Jag hade dubbelkollat med syrran och fått reda på det, men då var det försent att skynda på helt enkelt. Jag kom in genom dörren på festlokalen precis när S ställde sig upp och hälsade alla välkomna, så det gick bra ändå.
Många av våra vänner var där och även de andra som S känner är bra och roliga människor så det är alltid bra och lätt stämning och alla pratar med alla oavsett om de känner varandra eller inte.

Jag var i rätt dålig dagsform med värk och deppig, så jag var nog inte världens bästa gäst eller sällskap, jag som ofta är the "life of the party" såg nog ganska tjurig och låg ut, men jag gjorde mitt bästa, det är svårt att bortse från att man är deppig, men goda vänner som busar och larvar sig hjälper definitivt!
Det hölls en del tal och det var en massa skumma anekdoter som fick folk att gapskratta, allt från tumlade fåglar till uppsvullna hamstrar. Syrran hade använt sina och mina bilder på S från de senaste 20 åren och gjort ett bildspel som hon kommenterade under visningen. Som kronan på verket var min bild från i höstas när vi delade rum på hotellet och jag vaknade till en närbild av hans nakna rumpa vid 4-tiden på morgonen...
S och hans fru A hade tränats av sina vänner Jonathan och Oksana för att göra en födelsdagsdans, de körde på Dirty Dancing-tema och gjorde det som vanligt mycket bra.
Senare på kvällen fick även vi andra en chans att testa några steg då Jonathan och Oksana körde en liten workshop för oss allihopa. Det var kul och tog slut alldeles för fort.
Jag stannade längre än vad jag trott att jag skulle göra med tanke på dagsformen och skjutsade hem kompisen Å till Bromma på vägen hem. Sen hämtade jag Turre hos mamma och pappa och så åkte jag raka vägen hem och sov.

Hellre en som är snygg än en äkta pilot?

12/9 På torsdag eftermiddag skulle jag åka hem och tanken var att jag inte skulle in till mässan. Men anledningen att jag skulle åka hem så sent var just att ha en extradag om jag kände att jag inte hunnit med allt jag skulle göra. Min kollega åkte hem på morgonen så innan han behövde ta sig till flygplatsen gick vi för att äta frukost på mitt brunchcafé i Soho, Balans.
Som vanligt blev det en eggs benedict sen åkte han direkt därifrån till flygplatsen.
Jag gick tillbaka till hotellet och packade min väska och tog det lugnt ett tag och sen checkade jag ut och åkte trots allt in till mässan igen, jag hade ett par saker jag behövde göra där.
När jag sprang på amerikanen från tisdagskvällen var han helt röd i ena ögat och jag undrade vad det var, det var en vagel. Jag sa till J att min förhäxning hade fungerat och han bara nickade med ett lurigt leende. Senare mötte jag en svensk kompis utanför mässan och han hade hört av amerikanen att han blivit förhäxad av någon, men han visste inte att det var jag...
När jag var klar med det jag behövde göra satte jag mig i en leverantörs monter en stund eftersom jag känner rätt många som jobbar där och de är kul att hänga med. Mässan var rätt tom för dagen så många hade tid att umgås. I deras monter hade de en kille som de klätt som en pilot i deras specialkläder och alla tjejer var helt tagna av honom, han var både snygg och trevlig, även killarna verkade vara imponerade av honom. Han var egentligen från armén, inte flygvapnet, men det hade valt honom framför en pilot för att han var längre och snyggare. Undrar hur de förklarade det för piloten?
Jag gick ifrån mässan vid 17-tiden och just som jag var på väg till tåget mötte jag S som var på väg från det, honom har jag inte sett på några år och det var knappt att han kände igen mig. Han är ingen nära vän och är lite svår att komma underfund med, han tycker inte om så många människor och är lite egen, men efter några år av ovisshet om hur han skulle bete sig när man sågs, ibland var han trevlig, ibland sa han knappt hej, så har vi nu landat i en typ av vänskap och han är alltid trevlig mot mig.
Det var kul att träffa honom men jag var tvungen att skynda mig vid det här laget och gick till tåget och åkte mot flygplatsen.
I Engelska butiker är det mycket lättare att hitta nyttiga mellanmål än i Sverige, jag har svårt att äta kolhydrater ibland och det är mycket lättare att hitta mellanmål utan det i England än hemma. Se till exempel de här små snackboxarna på bilden, räkor med het sås i liten portionsförpackning, nyttigt och gott!

Jag var precis i tid till Heathrow, men flyget var försenat. Som jag brukar så satte jag mig på itsu sushirestaurang och åt sashimi medan jag väntade.
Jag var väldigt deppig för en sak som hänt under veckan och på flighten hem kom det ikapp mig eftersom jag för första gången hade tid att ens tänka ordentligt och jag lade mig ned i sätet och sjönk in i min sorg, när den allt för vänliga flygvärdinnan var så snäll så höll jag på att börja grina.
Det är ju alltid så när någon är snäll mot en när man är ledsen.
På Aranda var det lång kö i passkontrollen och när vi väl kom ut till bagagebandet så var det problem även där och vi fick vänta ett bra tag på vårt bagage.
Sen när jag skulle ta en taxi hem så fanns det bara konstiga bolag som skulle ha allt från 400-600:- för att köra mig till Väsby, Taxi 020 har fast pris från Arlanda till Väsby, 285:-...
Slutligen bad jag taxivärden att ringa en 020-taxi åt mig och han gjorde en nästan osynlig nickning till mig, ungefär som: "Smart val".
Han får inte rekommendera något bolag framför det andra utan måste serva alla. Jag tycker att det är väldigt störande att våra turister blir lurade av helt lagliga taxibolag som får ta precis vad de vill för en körning. Till och med i Thailand är det pålitligt så länge man får taxichauffören att köra på taxametern, men inte i välfärds-Sverige, här får man ta ockerpriser helt lagligt.
Jag kom inte hem förrän vid 1.30 och fick packa upp och sen packa väskan igen, det är dags för helgresa till Vetlanda på fredag morgon med syrran och kompisen S.

Effektiv men deppig dag

15/8 På torsdagen var jag deppig och mina vänner fanns där för mig, i alla fall på håll, jag pratade med A och Ju på telefon och chattade med T, sen ringde G också och J hörde av sig och undrade om vi kunde grilla på fredagen. Det känns alltid bättre att det finns folk som bryr sig om en.
Jag bestämde mig för att cykla till jobbet nästa morgon och sen gick jag ut och klippte gräset, det har varit en varm och torr sommar så det var första gången på 6 veckor som jag behövt göra det. Sen sopade jag stengången och så ställde jag in färgen i förrådet. Jag trodde att det var tomma hinkar efter husmålningen, men det visade sig att det var väldigt mycket färg kvar! Jag hade dessutom hoppats att killarna skulle ta med sig soporna, men det hade de inte gjort så jag kommer att behöva åka med dem till sopstationen...
Diskmaskinen jag fått av J blev äntligen hämtad efter att jag lagt ut erbjudande om att skänka den vidare via Facebook. Den var för stor för att få plats i mitt kök, det var en bänkdiskmaskin och om jag ställt in den i mitt lilla kök hade den tagit upp större delen av diskbänken.
När jag kom in röjde jag lite där inne också och se bytte jag lakan och kände mig rätt nöjd med mitt dagsverke. Jag avslutade da
gen med att titta klart på Smallvilleavsnitten som var kvar, den serien är verkligen skitdålig! Det kan bara vara väldigt unga tonåringar som gillar den och troligtvis för att de tycker att killen som spelar Clark Kent är söt. en för mig är han bara en pojke så det funkar ju inte.

Tillsammans är man mindre ensam

10/8 På lördag förmiddag möttte jag upp J klockan 10 vid tunnelbanan vid Holland park. Tanken var att vi skulle äta frukost och sen gå en guidad tur med en kompis till honom. Han var dock sen så det blev en snabb macka på Starbucks och några smuttar på en sojalatte, sen fick jag ta med mig resten av latten och J åt upp det sista av min macka. Hans kompis S jobbar för "London Walks" som gör en massa olika guidade promenade i olika delar av London, de gör också en kvällspromenad till Jack The Ripper's mordplatser.
Den här skulle vara runt och i Notting Hill.
S visade sig vara en mycket bra guide och han får allt att bli väldigt intressant. Vi fick en dos av både historia och även lite filmplatser och information om filmen Notting Hill. När vi kom till Portobello Market blev det löjligt trångt och det var svårt att hålla ihop gruppen bland alla andra turister. Jag förstår verkligen inte vitsen med den marknaden, det säljs verkligen bara skräp där. Jag skulle inte vilja ha de grejerna ens om jag fick dem gratis. Däremot blir jag alltid avundsjuk på de som har tillgång till såna matmarknader som man hittar utomlands, grönsakerna, frukterna och även en del av den andra maten är så fina jämfört med vad vi kan köpa hemma i Sverige.
När vi gått en tur på runt 2 timmar gick jag, J och S och två andra vänner till honom till en pub i närheten. Vi satt där i runt 2 timmar och hade några rätt intressanta diskussioner eftersom tjejen i paret som var med är en polsk journalist, hon hade rätt intressanta historier att berätta och hade en hel massa intressanta åsikter också.
När vi skulle därifrån litade jag på att killarna som ju är infödda Londonbor skulle hitta till närmaste tunnelbana. Jag har aldrig varit i den delen av London så jag hade ingen koll alls. Slutligen efter en väldigt lång promenad på måfå så kom vi till Paddington Station och även inne där var det en bra bit innan man tog sig in i tunnelbanan. Killarna fortsatte till nästa pub och jag tog tunnelbanan tillbaka mot hotellet. Men på vägen dit gick jag förbi andra butiken jag varit på dagen innan för att slutligen köpa den där kjolen jag ville ha, det tog ett tag att hitta den men slutligen kom jag därifrån med den i handen i alla fall.
När jag kom tillbaka till hotellet lade jag mig på sängen en stund och hade precis somnat till när det återigen knackade på dörren! Vad fa håller de på med på det där hotellet egentligen?
Jag pratade med Ju i telefon och chattade med A, för jag var rätt deppig eftersom det var några kompisar som sagt att de skulle möta upp i London kvällen innan men som inte ens svarat på sms...
J hörde i alla fall av sig igen senare och vi bestämde att ses för en drink senare på kvällen. Jag släpade mig alltså in i duschen trots att jag jst då var mer eller mindre paralyserad av kraftlöshet. Sen tog jag tunnelbanan till Cutty Sark som ligger vid Greenwich, det tar ett bra tag att ta sig dit från Leicester Square, ungefär en timme, men vad gör man inte för att träffa en gammal vän?
Den långa resan höll på att bli ännu längre eftersom jag måste ha nickat till, när tåget stått stilla ett par sekunder fick jag för mig att jag missat stationsnamnet och att jag var framme, så efter några hundradels sekunders tvekan kastade jag mig av strax innan det lämnade stationen, halvt övertygad om att jag gått av en för tidigt, men det var faktiskt rätt station, jag hade missat en när jag nickat till.
Eftersom jag var både sen och lite chockad så skyndade jag mig ut och mötte J utanför stationen och när vi gått ett par kvarter för att se den vackra solnedgången så insåg jag att jag inte stämplat ut mitt Oyster Card när jag gått av tåget, jag hade inte sett var man skulle göra det. Vi fick gå tillbaka och jag skyndade mig ned och stämplade ut och sen gick vi snabbt tillbaka till skeppet Cutty Sark (so är ett gammalt teskepp) och där såg vi det sista av den fina solnedgången och sen gick vi en bit utefter strandpromenaden och satte oss på Charles Dickens favoritpub och tog en öl och pratade om hur dassigt livet är ibland och av någon underlig anledning känns det lite bättre att man inte är ensam, även om man inte vill att andra ska ha det jobbigt.
Sen tog vi tåget tillbaka mot de centrala delarna av London och sa hejdå på tåget eftersom J skulle åka några stationer till. Sen gick jag och lade mig direkt när jag kom tillbaka. Trots att vi deppat ihop lite under kvällen så hade jag i alla fall haft sällskap till det istället för att göra det ensam!

Tuff dag med bra avslut

6/7 På lördagen hade jag en tung dag, jag har haft det rätt jobbigt överhuvudtaget det här året och hoppas verkligen att det blir bättre snart. På kvällen träffade jag i alla fall S och vi gick till Dubliner och som vanligt kunde mina vänner få mig att må bättre och Holländska P och Långa P hängde med oss större delen av kvällen och det var avkopplat och trivsamt och sen kom vi faktiskt hem i rimlig tid också.

Jag har ju i alla fall tulpaner

15/3 Tur var det väl på torsdagen att jag hade mina inköpta tulpaner till tröst. En tung dag var det och tårarna sprutade för minsta lilla och när man är så känslig beter man sig ganska irrationellt och blir behandlad därefter och då blir det ju värre, moment 22...
Vid lunch flydde jag arbetets bojor och åkte istället till IKEA för att handla det som stått på listan i flera veckor. Det var ramar till certifikaten på jobbet, det var kaffeglas, filtar till jobbsoffan och en golvblomma till J.
Jag handlade lite till mig själv också när jag snubblade över nåt jag ville ha. Bland annat en ny stor blomma, skohorn och en del småkrafs.
När jag kom hem var jag helt slut som människa och sov i två timmar, det är jobbigt att må dåligt och att handla.
På kvällen tittade jag sen på House ett tag och satte sen igång med jobbet som skulle göras på fredagen, baktanken var att om jag gjorde en del nu på kvällen kunde jag ju ta sovmorgon imorgon...
När man väl har börjat blir det ju ofta så att man fastnar och jag kom inte i säng förrän vid 4 och somnade inte förrän nån timme senare.

Filmlördag och kanske inte helt ensam i världen

Lördagen var inte mycket bättre än fredagskvällen, jag vaknade deppig och alldeles för tidigt för en lördag. Första gången jag vaknade och tittade på klockan var den runt 7, jag gick slutligen upp vid 9 ungefär. Jag åt frukost och sen gjorde jag inte ett enda handtag på hela dagen. Tanken hade varit att kanske sticka ut och leta efter ved och gå till gymmet, facit blev en dag i soffan framför TVn. Jag tittade håglöst på Iron Man och förundrades över hur söt Robert Downey Jr fortfarande är, men engagerade mig inte mycket mer än så. Sen gick jag och lade mig igen, jag var så fruktansvärt trött. Jag sov i flera timmar och vaknade och gjorde om proceduren fast den här gången tittade jag på Da Vinci Koden. Jag vet att det inte är coolt att gilla den, men okey, jag erkänner, jag älskar den! Dessutom gillar jag både boken och filmen och förstår inte varför filmatiseringen fått så mycket dåligt kritik. Jag gillar äventyrsfilmer och jag gillar "skattjaktsfilmer" och mysterier, att den här boken/filmen dessutom får folk att tänka till lite om religion och "sanningar" är ett extra plus tycker jag.

Kritiken mot Dan Brown är också lite väl hård tycker jag och misstänker att det är avundsjuka, själv är jag definitivt avundsjuk på honom, jag hade jättegärna velat vara den som skrivit den här boken. Kritiken handlar om att teorierna i boken inte är hans egna, men det har han ju aldrig påstått heller... Det finns källhänvisningar i slutet av boken och han hänvisar bland annat till de som utvecklat idén om Maria Magdalenas status som Jesus hustru. Han säger själv att det han gjort är att använda olika teorier för att skapa en helhet och en spännande historia.

Bravo!

Well done!

Senare på kvällen gjorde jag en kraftansträngning och tog mig in i duschen och snyggade till mig. Om man gräver ned sig i depp tar man sig aldrig ur, så istället mötte jag upp G i stan, han hade varit på årsmöte i Stockholm. Vi satt en stund på Tudor Arms och när de stängde gick vi till Dubliner. Där var det ovanligt lite folk och vi kom fram till att det nog berodde på Melodifestivalens final som gick den kvällen. Vi hade det dock lugnt och skönt, men bandet som spelade var lite väl skramliga i ljudet. Jag satt och snackade med några killar och G gick runt och pratade med lite folk han kände. Jag åkte hem vid 2 och åkte till mamma och pappa och hämtade Turre, de hade kommit hem medan jag var i stan. Han blev väldigt glad att se mig och lade sig tvärs över mitt knä medan jag pratade med mamma en stund. Det visade sig att de glömt hans koppel och halsband uppe i Jämtland, men jag använder ju så sällan det att jag nog kan pussla ihop något av Zorros gamla grejer. Däremot hade de med sig sån där getost från Jämtland som jag gillar så mycket och en påse med färskt kryddat tunnbröd. Vad jag känner till finns det bara ett enda ställe i Stockholm man kan hitta sånt tunnbröd och det är på Skansen...

Lycka, olycka och depp

Jag vaknade på fredagen tung i huvudet, ville helst bara dra täcket över det och somna om, men jag tog mig upp och till jobbet och vädret var fantastiskt! Vårfåglarna kvittrade och solen sken och det var flera plusgrader ute. Jag körde genom pölarna och betedde mig sådär lagom barnsligt som är så skönt ibland. När jag gick från bilen och in på kontoret gick jag på iskanterna bara för att höra dem krasa under fötterna och jag log helt utan anledning. Sen strax senare får jag reda på att det varit en stor jordbävning (8,4) utanför Japans kust och att det skapat en tsunami som vällt in över Japan och dödat en massa människor. Jag gick upp i fikarummet och slog på nyheterna och bilderna på dessa vattenmassor som tar med sig, bilar, båtar och hus i en väldigt fart rätt över landet far förstås lika hårt åt det vi inte ser, människor och djur.

Jag trodde att tsunamilarm var mer eller mindre verklighet överallt numer, men tydligen kom det här väldigt plötsligt ändå. Man har vetat att det varit på väg, men inte när det skulle komma. Trots Japans höga beredskap tycks många människor ändå ha gått åt.

Eftersom jag lätt blir väldigt nere av sånt här försöker jag att inte tänka på det något mer och inbillar mig att de 18 döda de talar om är det sista vi ska höra.

På eftermiddagen hämtade jag upp syrran och vi åkte in till stan och Face, vi var inne även på Åhléns och tittade på Make Up Store och M.A.C. och jag handlade en ny matt ögonskugga så som syrran sagt och en vit penna och en ny puderborste och nagellack och överlack och så en ny foundation eftersom jag ju fått färg och inte kan använda den andra längre.

Tyvärr började vi som vanligt tjafsa när vi skulle hemåt och det gjorde min Japan-depp djupare och jag lyckades inte ta mig ur den förrän på lördagskvällen visade det sig.

Resten av kvällen försvann i en uttråkad deppning där jag varken ville sitta där jag var eller hade energi att göra något åt det.