Har du hört talas om "Human Lavatories"?

26/11 På tisdagen kunde jag ta lite sovmorgon och sen efter en dusch och tillfixning så tog jag en promenad till Piccadilly Cirkus där jag mötte upp med min leverantör och vän C för ett brunchmöte på mitt favoritställe i Soho.
Jag är ju igenkänd där och det känns lite lustigt att ha ett stamställe i London och alla mina brittiska vänner är löjligt imponerade av det. Det är inte så vanligt att man blir igenkänd i London, särskilt inte i de mer centrala delarna så de tycker att det är helt otroligt.
Vi hade ett bra möte och när vi klarat av alla nödvändiga punkter hade vi bara trevligt och snackade andra saker och åt frukost. Jag valde "Full english" den här gången, jag brukar ju ta Eggs Benedict annars.
När C åkte vidare för att träffa sin brorsa så gick jag till Lillywhite's där de har outlet på sportkläder. Jag köpte några t-shirtar, joggingbyxor och ett par huvtröjor. Jag blev förvånad ett par gånger. En sak jag undrar över är hur jag kan ha allt från XS till Medium i t-shirtar? Varför är de inte mer standardiserade?
En av dem i XS var på gränsen till för stor.
Jag köpte joggingbyxor i storlek 10 också vilket är fascinerande för mig. De sitter lite tight just nu men förhoppningsvis blir de mer lagom med tiden, de sitter bara tight över låren, resten är precis lagom.
Jag gick tillbaka till hotellet och tog det lugnt ett tag och funderade på vad jag skulle hitta på under kvällen och efter några meddelanden fram och tillbaka till svägerskans svenska vänner som bor i London hade M lovat att möta upp för middag efter att han varit på gymmet.
Jag har inte träffat honom på säkert 3-4 år och vi känner egentligen inte varandra, men vi känner ju E båda två och vi är båda två sociala och tycker om att snacka, så det passar ju bra.
Medan jag väntade på att klockan skulle bli dags så bläddrade jag i en bok som stod i hyllan på mitt hotellrum, "London's Strangest Tales". Det var faktiskt väldigt konstiga (sanna) historier om allt möjligt och omöjligt.
Visste ni till exempel att det förr fanns något som kallades "Human Lavatories"?
Det var ett problem att folk gjorde sina behov på gatan i London när befolkningen ökade snabbt och det blev både äckligt och smutsigt och dessutom halt på gatorna...(!)
Det var då man införde dessa "mänskliga toaletter".
Det var män och kvinnor som gick omkring med stora rockar och en hink.
Man betalade dem med ett mynt och då ställde de ner hinken på gatan och mannen eller kvinnan kunde uträtta sina behov medan "toaletten" skylde dem för blickar med sin rock, som de fortfarande hade på sig...
Ja, det här är alltså en helt sann historia!
Den enda mänskliga toalett man har ett namn på är den enda av dem som bötfälldes för att ta överpriser, inga av de andra är nedskrivna med namn någonstans i historien.
Spännande!
Vid 20 mötte jag upp M i Soho och vi gick till en Thailändsk restaurang som verkade mycket populär och vi hade väldigt trevligt, det känns verkligen som om vi känner varandra och samtalsämnen eller pinsamma tystnader var definitivt inget problem.
Vid 22 ungefär så gjorde vi sällskap en bit på vägen och sen gick M till tunnelbanan och jag gick tillbaka till mitt hotell och som den gentleman M är erbjöd han sig först att hålla mig sällskap till hotellet, men jag är inte rädd i London, så det behövdes inte och han skulle ju jobba tidigt nästa morgon.
Jag kom i säng strax efter att jag kommit tillbaka till hotellet.
Tänk vilken tur man har som har vänner och bekanta i så många delar av världen!

Hellre en som är snygg än en äkta pilot?

12/9 På torsdag eftermiddag skulle jag åka hem och tanken var att jag inte skulle in till mässan. Men anledningen att jag skulle åka hem så sent var just att ha en extradag om jag kände att jag inte hunnit med allt jag skulle göra. Min kollega åkte hem på morgonen så innan han behövde ta sig till flygplatsen gick vi för att äta frukost på mitt brunchcafé i Soho, Balans.
Som vanligt blev det en eggs benedict sen åkte han direkt därifrån till flygplatsen.
Jag gick tillbaka till hotellet och packade min väska och tog det lugnt ett tag och sen checkade jag ut och åkte trots allt in till mässan igen, jag hade ett par saker jag behövde göra där.
När jag sprang på amerikanen från tisdagskvällen var han helt röd i ena ögat och jag undrade vad det var, det var en vagel. Jag sa till J att min förhäxning hade fungerat och han bara nickade med ett lurigt leende. Senare mötte jag en svensk kompis utanför mässan och han hade hört av amerikanen att han blivit förhäxad av någon, men han visste inte att det var jag...
När jag var klar med det jag behövde göra satte jag mig i en leverantörs monter en stund eftersom jag känner rätt många som jobbar där och de är kul att hänga med. Mässan var rätt tom för dagen så många hade tid att umgås. I deras monter hade de en kille som de klätt som en pilot i deras specialkläder och alla tjejer var helt tagna av honom, han var både snygg och trevlig, även killarna verkade vara imponerade av honom. Han var egentligen från armén, inte flygvapnet, men det hade valt honom framför en pilot för att han var längre och snyggare. Undrar hur de förklarade det för piloten?
Jag gick ifrån mässan vid 17-tiden och just som jag var på väg till tåget mötte jag S som var på väg från det, honom har jag inte sett på några år och det var knappt att han kände igen mig. Han är ingen nära vän och är lite svår att komma underfund med, han tycker inte om så många människor och är lite egen, men efter några år av ovisshet om hur han skulle bete sig när man sågs, ibland var han trevlig, ibland sa han knappt hej, så har vi nu landat i en typ av vänskap och han är alltid trevlig mot mig.
Det var kul att träffa honom men jag var tvungen att skynda mig vid det här laget och gick till tåget och åkte mot flygplatsen.
I Engelska butiker är det mycket lättare att hitta nyttiga mellanmål än i Sverige, jag har svårt att äta kolhydrater ibland och det är mycket lättare att hitta mellanmål utan det i England än hemma. Se till exempel de här små snackboxarna på bilden, räkor med het sås i liten portionsförpackning, nyttigt och gott!

Jag var precis i tid till Heathrow, men flyget var försenat. Som jag brukar så satte jag mig på itsu sushirestaurang och åt sashimi medan jag väntade.
Jag var väldigt deppig för en sak som hänt under veckan och på flighten hem kom det ikapp mig eftersom jag för första gången hade tid att ens tänka ordentligt och jag lade mig ned i sätet och sjönk in i min sorg, när den allt för vänliga flygvärdinnan var så snäll så höll jag på att börja grina.
Det är ju alltid så när någon är snäll mot en när man är ledsen.
På Aranda var det lång kö i passkontrollen och när vi väl kom ut till bagagebandet så var det problem även där och vi fick vänta ett bra tag på vårt bagage.
Sen när jag skulle ta en taxi hem så fanns det bara konstiga bolag som skulle ha allt från 400-600:- för att köra mig till Väsby, Taxi 020 har fast pris från Arlanda till Väsby, 285:-...
Slutligen bad jag taxivärden att ringa en 020-taxi åt mig och han gjorde en nästan osynlig nickning till mig, ungefär som: "Smart val".
Han får inte rekommendera något bolag framför det andra utan måste serva alla. Jag tycker att det är väldigt störande att våra turister blir lurade av helt lagliga taxibolag som får ta precis vad de vill för en körning. Till och med i Thailand är det pålitligt så länge man får taxichauffören att köra på taxametern, men inte i välfärds-Sverige, här får man ta ockerpriser helt lagligt.
Jag kom inte hem förrän vid 1.30 och fick packa upp och sen packa väskan igen, det är dags för helgresa till Vetlanda på fredag morgon med syrran och kompisen S.

Många koppar kaffe blir det

30/8 På fredagen hade jag och kollegan J olika planer. Han ville gå på flygmuseum och jag kände att han skulle sinka mig och jag stressa honom eftersom jag är mindre intresserad och mer rastlös än han. Han fick alltså gå ensam och jag gick och åt min gratisfrukost i hotellmatsalen och gick sen till Starbucks i Soho och satte mig att jobba där. Jag satt där länge nog att hinna gå igenom ett par fikor.
Framåt eftermiddagen hördes vi av till varandra och bestämde att ses till middag. Vi gick till en bar i närheten av China Town där han tog en öl och jag för sällskaps skull faktiskt tog en cider. Sen gick vi till en restaurang i China Town och åt Crispy Duck, fast J tog en soppa och stekta nudlar. Jag visste ju att det skulle finnas anka nog åt oss båda i alla fall, jag kan ju inte få i mig så mycket. Vi var väldigt trötta och slitna båda två så vi tog en väldigt tidig kväll.

Londonsol och goda vänner

11/8 På söndagen vaknade jag ännu en dag med migrän, när det väl har börjat behöver jag min naprapat för att komma igen.
Jag packade min väska och lämnade in den i receptionen och sa att jag var jättenöjd med allt utom att de knackar på dörren hela tiden, det visade sig att de har en liten lampa man kan tända för att bli lämnad ifred, men den hade jag inte ens sett och jag är rätt uppmärksam som person...
Jag hade blivit inbjuden till min vän M's sons dop i Reading på söndagen, men eftersom jag inte fick tag i henne igen för att fråga om plats och tid så var jag tvungen att slå det ur hågen och bestämde istället att träffa min vän P och hans sambo V. Vi mötte upp vid Piccadilly Cirkus vid 13 och tog en promenad till mitt brunchställe i Soho, Balans Café. "Min" kypare sa hej till mig och P är så facinerad av att jag har ett stamställe i London och säger alltid att jag är den enda svensken som kan visa honom London på ett sätt som han aldrig har sett det! Jag visar honom alltid något nytt när vi möter upp där. Jag tog som vanligt Eggs Benedict, jag tänker alltid att jag ska ta något annat men det är slutligen det jag vill ha trots allt.
Jag beställde också en bärtallrik med yoghurt till bordet, som vi delade på.
Vi hade väldigt trevligt och de var helt med på att gå S guidade promenad som denna dag skulle vara i Old Westminister. P älskar verkligen både långa promenader och att lära sig nya saker så jag var övertygad om att han skulle gilla det och det gjorde han också, han var helt bubblig av glädje efter vår 2-timmars promenad och S fick ju också bevis på att jag menat vad jag sa om att jag gillat hans guidning dagen innan. Det var också en helt perfekt dag att vara ute och promenera på, solen sken och det var varmt och skönt!
Efter promenaden gick vi tillbaka till hotellet, det är en bra bit dit också men de gillar att gå och jag kände ett behov att röra på mig eftersom jag skulle resa sen och sitta stilla ett par timmar.
Vi hämtade min väska och sen tog vi tunnelbanan till parkeringen där de lämnat bilen och sen skjutsade de mig till flygplatsen eftersom det är åt det hållet de bor.
P var nervös för att jag inte skulle hinna i tid till min flight på grund av trafiken, men det var ungefär så mycket trafik som man kan förvänta sig på en söndag så det var inga som helst problem utan jag hade gott om tid. P tyckte att jag hade varit lite snål i min tidberäkning, men jag är ju van vid att resa och hade lagt till marginaler lite här och där.
Jag hade dessutom checkat in online kvällen innan så det var ju bara att lämna in väskan och gå igenom säkerhetskontrollen kvar.
Jag hade boardingkortet på mobiltelefonen och det är praktiskt tycker jag.
Min vana trogen åt jag sushi på itsu innan jag gick till gaten och medan de påbörjade boardingen stod jag i butiken bredvid gaten och handlade nagellack, som sagt, jag är inte så lättstressad.
På planet hamnade jag bredvid en 15-årig tjej och hennes farmor och tjejen påminde mig och "mina" ungar och vi hade väldigt trevlig för hon var både social och intelligent så vi pratade en hel del.
Trots att vi kommit iväg 25 minuter sent från London så var vi nästan i tid till Arlanda och när jag hämtat väskan och gått ut så var pappa på plts för att hämta mig. Turre var glad att komma hem med mig och somnade som en stock i soffan så fort vi kommit hem.

Ibland blir man bara så jäkla arg på folk

9/8 På fredagen vaknade jag med migrän igen för andra dagen på rad. Jag tog mig ur sängen trots allt med hoppet att frukost och lite jobb skulle få det att gå över.
Jag hittade ett ställe precis runt hörnet från hotellet, så nära faktiskt att hotellets wifi räckte ända dit. Jag valde en vegetarisk "full english breakfast, jag gillar inte brittisk bacon eller korv heller för den delen, så vegetarisk passar mig bättre. Det var rätt så varmt och skönt i solen, men så plötsligt började det blåsa och himlen blev full av moln och sen började det till och med regna lite så det blev lite kyligt.
Jag satt och chattade med min vän A medan jag åt min frukost och sen gick jag tillbaka till hotellet och tog en dusch och så tog jag min surfplatta och gick till Starbucks för att jobba en stund. Den Starbucks jag går till ligger i Soho, så medan jag jobbar kan jag beundra alla vackra gaymän som passerar det caféet.
Efter några timmars jobb gick jag tillbaka till hotellet för att försöka vila bort migränen, men liksom dagen innan knackades det på dörren hela tiden, städerskorna ville allt möjligt...
Efter en migränspruta gav jag upp vilan och tog en promenad till Oxford Street för att titta lite i butiker. Jag hittade en kjol som jag verkligen tyckte om, men den var på gränsen till för liten så jag bad dem att ta fram en i en större storlek.
De hade ingen större utan ringde en annan butik och sa åt mig att de hade den och att jag skulle gå dit. Det tog mig 20 minuter kryssande mellan långsamma shoppare att ta mig dit och när jag kom dit hade jag rätt jobbig skoskav. När jag väl hittade butiken visade det sig att den var stängd för inventering, de hade stängt redan en timme tidigare. Dörren var på glänt så jag lyckades fånga en av de anställdas uppmärksamhet och de hävdade att den andra butiken inte kunde ha ringt dem strax innan, men det hade de ju, jag hörde dem när de pratade med dem i telefonen. Nu var jag rätt sur och de skickade mig vidare till nästa butik, även denna gång fick jag kryssa mellan en massa turister som går i snigelfart och när jag väl kom till den tredje butiken var den mycket mindre och de hade inte kjolen i sitt sortiment... Vid det här laget var jag skitsur och bad att få prata med chefen i den butiken. Hon lovade att ringa mig senare med besked om var kjolen fanns och att de skulle lägga undan den åt mig.
Jag haltade tillbaka till hotellet med mitt skoskav.
Senare på kvällen ringde de upp från butiken och sa bara att de inte hade koll och att de inte visste vilken kjol jag letade efter. Besviken och sur och helt ensam i London gick jag till China Town för att hitta nåt att äta. Jag hade bestämt med min kompis J att vi skulle ses på lördagkvällen men denna kväll blev det en ensam middag på The Golden Pagoda, stekta grönsaker med räkor.
Jag tog vägen förbi en pub för att se om jag kunde hitta lite folk att prata med, men det kändes inte bra och jag vågade aldrig gå in trots allt.
Istället satte jag mig en stund på Leicester Square och tittade på folk ett tag och gick sen och lade mig.

Tur att man gör intryck

8/12 På lördagen vaknade vi rimligt tidigt tycker jag, runt 9 på morgonen. K behöver rätt lång tid på sig på morgonen och vi var nog inte på plats för frukost/brunch förrän vid 11 kanske. Vi gick till mitt favorithak i Soho, Balans Café, det är ett gaytillhåll med bra mat och bra stämning och dit folk går för brunch helt enkelt.
Liksom tidigare när jag varit där så kände "min" kypare igen mig, är det inte konstigt?
Han blev lite förvirrad när han såg K däremot och tittade förbryllat på henne en stund och konstaterade att det inte var min systerdotter L utan någon annan...
Jag beställde eggs benedict, K beställde rökt lax med äggröra och en frukttallrik som vi delade på, båda drack sojalatte till.
Båda var väldigt nöjda med maten, men bäst var trots allt frukttallriken!
Superfräscha frukter och bär, ringlade med lite honung och med en klick tjockyoghurt!
Jag som inte är varken speciellt förtjust i frukt eller honung tyckte att det var helt fantastiskt!
K också förstås, men hon var kanske inte lika förvånad även om även hon var impad.
Efter vår brunch tog vi en promenad i Soho och bestämde oss för att ta en titt i en av alla de sexshoppar som finns där. Man har ju hört både det ena och det andra om hur ofräscha de är, men jag vet inte om de två vi var inne i var undantag eller om de faktiskt har stil allihopa. Visst hittade vi en del underliga saker i vissa hyllor, men det gick mest ut på sexiga underkläder och vem gillar inte sånt?

Rumsrent tycks det också anses för vi såg vanliga par i övre medelåldern stå helt ogenerat och titta på sexleksaker och underkläder...
Vi tog en promenad mot Oxford Cirkus för att handla juklappar till K's syrra från Topshop och på vägen råkade vi gå förbi en Dr. Martens där K sa att jag absolut inte fick låta henne shoppa, en halvtimme senare kom jag ut med de dyraste skorna jag någonsin köpt! Tydligen gick det bra att heja på mig tills jag kände att jag inte kunde leva utan dessa skor, jag som inte ens är en "skotjej". De kostade £ 225!! Det är ju nästan 2500:-!
De är visserligen sköna, men de är så höga att jag känner mig som ett barn som lånat mammas högklackade för första gången och som om jag går som ett giraffföl, eller heter det kalv förresten?
Vi tog en pepparkakslatte och ginger loaf på Starbucks och latten var god om än rätt så söt... Ginger loafen fick K äta upp, jag gillade den inte. Vid andra besöket vid kassan hittade jag fruktsalladen jag tittat efter tidigare och jag köpte en sån och åt lite av det istället. K fick resten...
Hon hade köpt en nyttig muffin på vägen också så den fick hon också i sig, livet är bra orättvist ibland, hon äter och jag har svårt att gå ned i vikt...
Vi hittade tillbaka till en butik som jag var i med Ah för runt 10-15 år sedan, där har de alla möjliga roliga saker. Allt från färgade linser, nitar, läpptatueringar, ögonfransar, ansiktsstenar och halloweenkläder. De är supertrevliga och jag hamnade i konversation med en av tjejerna och K med en av killarna, jag handlade för över 700:- därinne, men jag köpte i alla fall ett par ögonfransar till syrran så det var inte bara till mig...
När vi väl kom fram till Topshop så hittade K inget till sin syrra, men jag hittade förstås en klänning (i en storlek för liten) och strumpbyxor med silverstjärnor på i två srolekar för små ungefär, men jag köpte rasket i alla fall.
Innan vi gick tillbaka gick vi in på Apple för att K skulle få en rundvisning bakom kulisserna, hon är verkligen nördig när det gäller sånt, själv skulle jag ju inte gärna "jobba" när jag hade semester...
När vi skulle ta oss hemåt köpte jag en eggnog latte att dricka på vägen men det smakade lite skumt tycker jag, sen gick vi åt fel håll visade det sig. Det var K som hävdade att det var åt det hållet vi skulle och jag var tveksam men tyckte att det inte var nåt stort problem om det var åt fel håll.
Mycket riktigt, efter att med möda ha kryssat oss fram mellan galna julshoppare (mest turister) med fara för livet och axlar så hamnade vi vid Marble Arch, helt fel sida alltså, så därifrån tog vi en överfull tunnelbana tillbaka.
När vi kom tillbaka till hotellet stupade jag i säng en stund och somnade på stört, sen gick jag upp och tog en dusch och fixade till mig. Med påhejningar från K så bestämde jag mig för den nya klänningen (blå) och de nya skorna. Vi fick gå ganska långsamt när vi gick från hotellet och efter en stund grävde en av nitarna in sig i min tå, men K sa att jag såg normal ut när jag gick så vi får hoppas att det är sant.
Klänningen sitter jättesnyggt ända tills den slutar strax över knät, mina tjocka ben och knän bör inte synas under kanten och det är så synd att de gör det, för som sagt, annars ser det bra ut. Problemet är att klänningen åker uppåt när jag går, så det blir bara värre och värre.
Vi hade bestämt oss för att gå till Steak & Co för middag, K tog en kycklingfilé med ost och champinjonsås som hon var väldigt nöjd med, jag slog till med en bit oxfilé, stekt "blue", det vill säga, knappt stekt alls. Den ska alltså vara rå och lite kall i mitten... När jag fick min steak var den däremot knappt rare och den är ju dyr, så jag skickade tillbaka den. Jag fick säkert en "sneazer" tillbaka, men den smakade bättre i alla fall. Däremot kände jag mig som en riktig bitch när jag var tvungen att påpeka att min vitlökssmör saknade vitlök... När de bytte kött missade de att jag skulle ha vitlökssmör.
K slog till med en efterrätt som jag fick smaka på.
På vägen tillbaka mot hotellet gick vi in på en bar där jag varit förr men efter att ha stått där i runt 5 minuter utan att någon i baren ens uppmärksammat oss så kände vi att det var fel ställe för oss så vi gick till baren mittemot hotellet istället Sherlock Holmes. Där fick vi trevlig och bra service men de andra gästerna stirrade oavbrutet på oss... Vi var absolut yngst där och K är klädd i svart, med nitar och piercings och jag var ju klädd i överdrivet tjejiga kläder för dagen, de undrade nog både vad vi gjorde där och hur sjutton vi hörde ihop.
Det blev för övrigt regeln för resten av helgen, folk stirrade på oss vart vi än gick...
Jag tog en svensk cider och blev ju lite vimsig direkt, när sen ett gäng män kom in och en av dem rynkade på näsan åt oss och sa: -What's that smell?
Så svarade jag sonika så som vi gör i Sverige: -Ja, du har väl näsan för nära munnen...
Fast jag sa det förstås på engelska och han vart nog både chockad och lite sur, men vände sig bara bort och undvek oss efter det, hans kompisar tyckte att det var kul dock. Det visade sig vara mindre otrevligt tänkt än vi trodde dock, tydligen kunde man känna lukten av K's skokräm och det var nog det han menade...
Efter ett glas vin så stapplade jag ut på mina höga klackar stödd vid K's arm tills jag fått upp farten och sen gick vi till hotellet och somnade direkt.

Världens vackraste plats?

6/7 Vi gick upp i någorlunda tid på fredagen och tog en promenad till vårt favoritställe i Soho, Balans Café för att äta frukost.
Det var 2½ år sedan vi var där sist men fick samma servitör som vi hade då, bara det är ovanligt i en sån stad som London där alla är på väg någonstans hela tiden. Sen när han kom med menyn så stannade han plötsligt upp och sa att han kom ihåg oss och undrade om vi hittade Metallica-tröjan som han försökt hjälpa oss att hitta... Fantastiskt hur han kan minnas oss och dessutom komma ihåg vad vi pratade om sist! Jag var tvungen att ta ett kort på honom och L.
L valde amerikanska pannkakor och själv valde jag Full English Breakfast, bara för att liksom.
På menyn får man välja jordgubbar eller bacon till pannkakorna och jag har alltid undrat vad för ena konstiga människor som väljder bacon och hur det kommer sig att valet ens finns... Nåja, L är uppenbarligen en av dem, för hon ville ha bacon till sina pannkakor och lönnsirap!
Hon drack en varm choklad som tydligen var väldigt god, själv drack jag en superstark latte som jag fick spä ut med varm mjölk jag varit tvungen att be om.
Efter frukost gick vi direkt till tunnelbanestationen vid Leicester Square och åkte till Highgate Cemetery, det tog nästan en timme och vi åkte både tunnelbana, buss och gick en bit också, men det gick bra att hitta dit.
Det regnade nästan hela tiden men inte så mycket som tur var. Vid kvart i två samlades vi tillsammans med ett tjugotal andra utanför grindarna vid Highgate Cemetery West. Sen ropades de som förbokat upp och fick gå och betala och samlas i en grupp innanför grinden. Vi hörde inte riktigt vad de sa när de ropade upp så oss fick de ropa upp en gång till senare, de hade visst fått namnet lite fel per telefon, men det ordnade sig. De frågade om L hade studentkort men det har gått ut så hon hade det inte med sig och det sa vi, men de tyckte nog att det syntes att hon gick i skolan så hon fick betala studentpris i alla fall, det var ju snällt.
Sen gick vi långsamt in i vad som mest såg ut som en regnskog, särskilt i det vädret. En överväxt djungel liksom och fantastiskt vackert. Gravstenarna var gröna av alg och de flesta höll mer eller mindre på att falla. Skogen höll på att ta över och det är svårt att tro dem när de berättar att när kyrkogården öppnade på 1800-talet så fanns det inga träd någonstans utom ett i centrum av den stora gravcirkeln som vi kom till senare.
Vår guide var en äldre man som verkade brinna för detta vackra ställe och han svarade gärna på frågor som kanske inte rörde kyrkogården på ett direkt sätt, som till exempel hur hans egen relation till den såg ut.
Han berättade också om flera av personerna som var begravda där och de som var britter i vår grupp tycktes känna till vilka de var, så det var nog välkända människor. Jag och L var också helt klart yngst så det kan ju vara en faktor då det gäller att känna igen äldre namn.
Begravningsplatser som inte ligger precis vid promenadvägarna genom kyrkogården är dyrare än de andra eftersom man helt enkelt får vila mer i frid där än vid de vägar som trampas av turister hela dagarna. Så ja, om ni funderade, man begraver fortfarande folk här.
Det var i alla fall smärtsamt vackert och stillsamt och både jag och L kände att vi nog kunde tänka oss att spendera evigheten där. Det kan nog vara lite kusligt på nätterna dock och det har använts i flera skräckfilmer som faktiskt har spelats in på kyrkogården under dess mindre ärofyllda dagar. Det sägs att Dracula till viss del har spelats in här.

När vi efter någon timma var på väg ut berättade dock vår guide om en begravning de haft tidigare på morgonen där en 17 månaders baby hade begravts uppe i grönskan och då tittade jag och L på varandra med en skräckfylld blick. Det är en sak att tänka sig att ligga där själv, men det skulle verkligen inte kännas rätt att begrava en liten baby där, jag vet inte varför det känns så men det var en stark känsla.
Vi var i alla fall väldigt glada över att vi tagit oss tid att åka dit och det var ju en jättetur att L fått nys om det.
Det var en av de vackraste platser jag haft förmånen att se under mina resor i världen och den ligger ju bara några timmar hemifrån, om ni någonsin får en chans så måste ni bara åka dit!

När vi tagit oss tillbaka till centrala London gick vi till China Town för att äta lunch, det blev Dim Sum och Won Ton Noodle Soup för mig och Dim Sum och vårrullar för L. Hon gillade inte dim sum, hon är en av de första jag träffat som inte gör det.
Efter att ha ätit en sen lunch gick vi tillbaka till hotellet och vilade, jag somnade och L kollade sin mail och sånt och slumrade slutligen till hon också.
Sen gick vi för att se om vi kunde hitta några biljeter till Shrek The Musical och det gjorde vi. På Leicester Square finns en "sista minuten-biljett shop" för musikaler i West End och vi betalade runt 40 pund för våra biljetter vilket ju är helt okey för platser på 12:e raden. Vi traskade iväg direkt och gick genom Covent Garden och hittade teatern som faktiskt hette: Theatre Royal Drury Lane, om ni kan tro det!

Vi satte oss ned och kunde knappt tro vår tur när vi hade så gott som tomt framför oss och såg hela scenen utan ett enda huvud i vägen. En kvart in på föreställningen kom dock en hel familj in försenade och allt och de satte sig några rader längre fram allihopa utom den stora, långa pappan som alltså var runt 190 cm och dessutom ganska stor och tjock, han sate sig precis mitt i vårt synfält på mitten av tre lediga platser så att han verkligen täckte upp hela scenen och vi såg knappt något alls resten av första halvan, inte ens när vi försökte tittade runt honom så såg vi något. Efter pausen frågade jag några i personalen om de kunde kolla om han verkligen hade biljett för den platsen och istället för att bråka med honom undrade de om vi kunde tänka oss att flytta oss till platser lite längre fram. Det gick vi med på och L hade gott synfält över scenen men för mig var det precis som innan men bara det faktum att det nu va självvalt gjorde att det kändes bättre.
Jag är egentligen inte så mycket för musikaler men jag gillar känslan av att det är riktiga människor som står därframme och de har ofta sina poänger även om jag ibland kan känna mig lite generad nästan när jag tittar.
Det jag kan känna är att det måste kännas nästan lite degraderande att försöka låta så mycket som mäjligt som en annan, mycket mer känd skådespelare... För det var det de gjorde vilket jag tycker är rätt, vi är vana vid och älskar dessa karaktärer och bästa sättet att få folk att inte störa sig för mycket är att försöka vara de karaktärer som folk är vana vid. Men samtidigt är det lite genant kan jag tycka att de måste spela inte bara en karaktär, utan också en annan skådespelare. Som om de inte är lika mycket värda själva. Ja, som ni hör vet jag inte riktigt vad jag ska tycka.
I pausen köpte jag en Donkey-tröja, jag kunde bara inte låta bli och vi får hålla tummarna att den inte krymper en massa för den största storleken de gör den i är Medium, kan ni fatta att jag kom i den?
Till mamma köpte jag en mjukis "Gingie", pepparkaksgubben alltså. Förhoppningsvis kan jag visa en bild på honom de närmaste dagarna för han är verkligen jättecool!
Efter showen gick vi till Boots för att handla schampo och balsam och sen gick vi ned på Haymarket och åt på Pizza Hut. Vi var så trötta att vi inte fick i oss så mycket, men vi tog med oss pizzan tillbaka till hotellet och tanken var att den skulle bli frukost nästa dag.