Man tappar all kraft när man skrattar

3/4 På torsdagen mötte jag upp med en kompis för en fika, men vi hann inte ens börja förrän han var tvungen att skynda hemåt, hans son hade gjort illa sig ordentligt i skolan och behövde hämtas upp. Strax senare hörde dock S av sig och undrade vad jag höll på med och jag gjorde ju ingenting så vi mötte upp på Leicester Square och utgick därifrån på en långpromenad. Eller lång och lång, den tog lång tid, men vi kom inte så särskilt långt... S är inte född i USA, men har bott där så länge att hon vant sig vid att inte gå, utan köra bil dit hon ska. Hon tyckte att jag gick jättefort när jag gick så sakta jag kunde för att hon skulle hänga med. Vi gick ned till Buckingham Palace och på vägen dit hittade vi nån liten marknad där S köpte ett par gamla mynt som gjorts om till manchettknappar. I samma veva blev hon mer eller mindre anklagad för stöld av några äldre damer som stod bredvid oss vid det ståndet, troligtvis för att hon har ryskt påbrå. Man kan ju tycka att ingen av oss ser särskilt skum ut, men fördomar ser ju inte sånt.
När vi kommit till Buckingham Palace hade vi gått i 1½ timme, normalt tar det runt 20 minuter att gå it om man tar en liten omväg... Vi började gå tillbaka lite mot Trafalgar Square för vid det laget började kaffet jag druckit göra sig väldigt påmint, jag var i desperat behov av en toalett. Innan jag hann kissa på mig smet vi in på ett hotell jag brukar bo på och lånade deras toalett och sen gick vi ned mot floden och gick över den. Då ringde S kompis som hon skulle möta upp och vi gick tillbaka mot rätt sida igen och gick upp på Trafalgar Square. Där sa jag till henne att man måste klättra upp på lejonen första gången man är i London och hon insisterade på att jag också skulle göra det. Sagt och gjort, jag hjälpte henne upp och sen drog hon upp mig i armarna medan jag kravlade och gapskrattade samtidigt. Vi såg så roliga ut där vi kravlade omkring att jag blev helt svag i armarna av att skratta och hon med, så det var ett under att vi lyckades bita ihop tillräckligt för att ta oss upp båda två.
Vi tog lite bilder och satt och njöt av vårvärmen en stund och sen när vi såg att det var några andra som ville upp så började vi förbereda oss att gå ned. De som ville upp var en medelålders mamma med en tonårsdotter och de såg inte ut att ha jättebråttom, de var nöjda med att skratta med och åt oss när vi försökte komma på hur vi skulle ta oss ned utan att slå ihjäl oss. Vid det laget skrattade vi igen och insåg att det var en stor risk att vi skulle ramla ned på skallen båda två. S satte sig ner och åkte på ändan en bit och så hoppade hon sista biten, jag vände mig och hängde i armarna tills jag nådde en kant där jag kunde sätta fötterna och som ett under kom vi ned båda två utan att göra oss illa alls. Sen gick vi och åt lite snabbt i China Town innan hon tog en taxi för att möta sin andra kompis.
Jag gick tillbaka till hotellet och vilade en stund. Vi hade bestämt att kanske ses senare när hon kom tillbaka mot "min" del av London, kanske vid 22.
Vid 22 smsade jag henne och frågade om hon hade kul eller om hon skulle komma tillbaka. Eftersom jag inte fick något svar så antog jag att det var så att hon hade kul så jag gick ut för att hitta något litet att äta. Tyvärr hade jag väntat för länge och såna saker som jag var sugen på, som sushi eller något annat fräscht inte gick att få tag i längre. Efter att ha gått min vanliga promenad runt Leicester Sq. Piccadilly Cirkus och Soho så gick jag tillbaka till Leicester sq. och köpte mig en pizza slice där. När jag vände mig om för att gå ser jag två personer som sitter och äter varsin pizzaslice precis där jag hade gått förbi, det var två personer som varit på samma möte som jag i Bristol. Vi hade aldrig haft tillfälle att prata med varandra men vi kände ju igen varandra. De erbjöd mig att sitta ned och det gjorde jag förstås gärna. Det var årets student på vårt möte, M, som kommer från Ryssland tror jag det är. Men hon pluggar i London och presenterade en studie hon gjort. Det var väldigt spännande, det handlade om vad ackupressur skulle kunna göra för rymdresenärer. Man tror att stimulering av fotsulorna kan minska problemet med benskörhet hos astronauter.
Killen M som var något äldre än jag och ganska mycket äldre än hon jobbar med syrgasmasker och är dessutom standup komiker så han är rätt kul.
Jag kände mig som världens lyckosammaste människa som snubblat över dem när jag strosade runt helt ensam i London. Vi hade jättekul, det är ett fantastiskt möte vi hade varit på och av någon anledning är alla deltagare alltid helt underbara människor! Jag har träffat flera riktiga vänner över hela världen som jag umgås med privat. Det är förvisso sant för hela branschen när jag tänker efter...
Vi hade i alla fall jättetrevligt och det kändes som om vi kände varandra för att vi känner samma folk och sen dök även S upp. När de stängde cafét vi satt på så gick vi mot Soho för att hitta en öppen pub och det är svårt efter 1 i London. Det finns öppna nattklubbar och gaybarer. men vi ville inte in på en nattklubb, vi ville ju bara snacka och man är inte särskilt välkommen in på gayklubbar i London om man är straight. Det slutade med att en Londonguide tog oss till en pub han trodde skulle falla oss i smaken. Vi kände att det nog inte stämde och när det visade sig att de dessutom tog inträde £ 10 per person då tackade vi nej. Till slut prutade de så pass att vi fick betala £ 10 för alla fyra och då sa jag att jag kunde betala det så att vi hade någonstans att ta vägen.
Det var ett fruktansvärt ställe! I en skitig, ful källare, med jättekonstigt klientel... Vi var de enda som hade lite stil och vi fick oss en utskällning för att vi flyttade en soffa lite för att komma närmare varandra så att vi kunde prata i den höga musiken.
Vi gav upp efter en drink och gick därifrån och då var klockan så pass mycket att vi gick hem till vårt.

Så roligt var det faktiskt inte

1/4 På tisdagen öppnade seminariet och det var rätt många besökare i år så det blev lite trångt i föreläsningssalen. Det var en hel del intressanta framföranden och jag var inne på fler än vanligt. Ibland känns det som om saker inte riktigt berör mig och då gör jag annat jobb istället. Men i år var det ganska mycket som intresserade mig.
På kvällen var det dags för vår årliga galamiddag. Det är kul att någon gång få klä upp sig i riktig kvällsklänning och leka lyxliv.
Jag och K är ju några av de yngre kvinnorna på plats och vi syns och märks bland alla svartklädda män. Det blev ju inte bättre när vi fick ett riktigt skrattanfall på däck när det var helt tyst och alla lyssnade på guiden när han berättade om skeppets historia. Vi var tvungna att smita ner till salongen för att inte störa för mycket. Vi brukar inte fnissa och hålla på, men det var just det där när man absolut inte får, då kan man ju inte låta bli.
Vi fick många frågor om vad vi skrattat åt och det var verkligen inte så roligt som vi tyckte just då.

Vi var inte de enda som var på bushumör däremot utan det var det fler som var. J till exempel lekte med min kamera större delen av middagen och tog en massa bilder ur konstiga vinklar och kunde inte sluta skratta åt hur roliga vi såg ut på dem, det är han som tagit närbilden på mig och sig själv. Middagen var helt ok om än inte särskilt speciell. Jag kan däremot inte tänka mig att någon svensk restaurang med ett uns av stolthet skulle servera frysta grönsaker i tärningar a´la Felix? Under middagen och drinkarna så gick det omkring trollkarlar och karikatyrtecknare, själv förstår jag inte alls det roliga i någon av dessa. Det spelar ingen roll att trollkarlarna var skickliga, jag uppskattar inte trolleri i alla fall. Jag blir mest sur på att jag inte lyckas komma på hur de gör. Dessutom var väl jag en av de få som missade det mesta av detta och dessutom den officiella fotografen som gick omkring. Jag var inte med på en enda bild. Det var ju tur att jag hade min kamera med och fotade folk för de bilderna han tog var inte särskilt roliga eller bra och trots att vi betalat för att han skulle vara där och fota så vill han att vi ska betala för alla bilder vi vill ha och de var som sagt inte särskilt bra enligt mig.
Vädret var relativt varmt och skönt och det var inte förrän framåt kvällen jag behövde låna en kavaj. Jag såg mig omkring en stund innan jag hittade ett lämpligt offer, valet föll på M som är en kompis sedan länge, men som jag inte sett på flera år. Han har dessutom en massa medaljer från Kuwait och en massa andra ställen så självklart fick jag en massa frågor om vad jag gjort för att förtjäna dem. Men eftersom jag hade förberett mig på den frågan och frågat M om det, så sa han att jag bara skulle svara att jag frågat snällt.
Vid 23 ungefär skulle bussarna gå tillbaka till hotellet och på den korta promenaden från skeppet till bussen blev jag förolämpad av en man jag inte känner. Han kände tydligen ett behov av att trycka till mig, varför vet jag inte. Men jag fick nästan hålla tillbaka K för att hon inte skulle flyga på honom, hon blev argare än jag.
Resten av kvällen gick jag omkring barfota i hotellbaren för vid det laget hade jag väldigt ont i fötterna. Vid 1-tiden ursäktade jag mig och ramlade i säng.

Det är nog avkoppling för dem

31/3 På måndagen fortsatte vårt arbete med förberedelserna och det dök upp folk lite då och då och sa hej till oss när de anlände.
Vi som jobbar i kommittén är vänner sedan länge och stämningen är avkopplad och lätt. Det skojas en hel del och skrattas. Den här dagen hade en av tjejerna sagt att hon behövde schampo och balsam och jag hade förklarat var Boots låg. På eftermiddagen gick två av killarna ut för att handla lite extragrejer vi behövde till skrivarna och råkade snubbla över en lågprisbutik. Som ett skämt hade de köpt 1 liter schampo och 1 liter balsam till henne, de kostade runt 10:- tillsammans! Inget som en tjej som är rädd om sitt hår skulle våga använda alltså.
Vid 15 ungefär så var allt utskrivet och klart och då lägger vi upp allt i högar på borden och så går vi i rad runt, runt borden, tills alla högar är slut och vi har runt 120 pärmar med papper istället.
Det är lite lustigt och ovanligt kanske att just dessa personer gör den typen av arbete och jag tror att det är en form av avkoppling för dem att göra något de inte gör annars. Nästan alla som är med i kommittén är väldigt högt uppsatta i sina respektive företag, många är höga chefer i företag som omsätter många miljoner varje år. De är alltså väldigt kompetenta, smarta människor och denna helg varje år så går de runt ett bord och samlar ihop papper till pärmar.
På kvällen hade vi en mottagning och en form av välkomnande med drinkar och en massa snack. Jag ansträngde mig för att dricka lite vin och som vanligt slutade det med att jag hade migrän och var tvungen att ta en spruta inne på toaletten. När det värsta hade lagt sig var vi en grupp på 20-30 personer som traskade iväg för att hitta någonstans att äta. Det blev ännu ett långbord, men nu med våra andra kollegor, min kollega D hade bland annat kommit och några av mina kunder/vänner hängde också på.
Jag brukar be om min kompis D's kavaj när jag fryser och han hade påpekat tidigare på kvällen att vi umgåtts i över två dygn och att jag fortfarande inte bett om den. Men denna kväll behövde jag den verkligen, det regnade och var kallt när vi skulle gå. D är ganska stor och förr passade hans kavaj mig ganska bra, men nu för tiden badar jag i den!

Myggan kommer alltid att vara saknad

30/3 På söndagen fortsatte vi med det förberedande arbetet inför veckans seminarium. Någon gång mitt på dagen började saker jag kunde göra att sina tillfälligt, så jag tog en promenad in i stan för att hitta ett köpcentrum. Jag behöver köpa schampo och balsam på Boots.
Jag hittade köpcentret relativt snabbt, men det låg ganska lång bort. Jag hittade en butik med billiga kläder och lyckades helt klart klå mitt eget shoppingrekord, eller vad säger ni om att handla 7 klänningar på 20 minuter?
Jag valde de modeller jag tror/vet att jag passar i och sen uppskattade jag vilken storlek jag skulle ha, de flesta blev storlek medium. När jag handlat schampo, balsam och några saker till S också så gick jag mot hotellet. Trodde jag... Jag kom ut från köpcentret på ett helt annat ställe än jag kom in och försökte räkna ut vartåt jag skulle gå. Jag har rätt bra lokalsinne, men det fungerar inte lika bra i en stad som i skogen eftersom det finns vägar och hus i vägen där man vill gå. Jag kan alltså i stort säga vartåt jag ska, men det är svårare att ta sig i en rak linje dit. Därför var jag vilse rätt så länge och jag var trött, svettigt och hade ont i fötterna när jag väl började känna igen mig. Men jag fick i alla fall en sight seeing av Bristol och lite motion dessutom. Jag var ute och gick i ungefär 3 timmar.
På kvällen tog vi en kort promenad till en restaurang vid vattnet och hade ett långbord där. Vi hade en väldigt trevlig kväll ända tills jag fick besked om att en bekant blivit dödad i Helsingborg av fotbollshuliganer. Jag kände honom inte väl, men han gick i samma klass som min syrra en gång i tiden och han var typen som alla visste vem han var och typen som alla tyckte om. Det gick liksom inte att inte tycka om honom. Han var öppen, glad, snäll och lugn. Jag träffade honom senast på en middag för lokala företagare och han kom fram och sa hej och vi pratade en stund. Han hade precis uppmärksammats som årets företagare i Väsby. Han var bra även på sånt och var även omtyckt av sina anställda. En hyvens kille helt enkelt och så jäkla onödigt att vi förlorade honom för ingenting.
Om jag som bara var bekant med honom hade så höga tankar om honom, vad ska inte de som stod honom nära haft då? Myggan, vi kommer att sakna dig, det var ett så onödigt slöseri med liv.

Äntligen iväg igen

29/3 På lördag morgon tidigt åkte jag till Arlanda för att flyga till London. Flighten var så gott om tom så jag hade en rad för mig själv och kunde ligga och sova. Flighten tar ju bara drygt 2 timmar, men det är i alla fall skönt att slippa sitta för trångt.
När jag kom till Heathrow tog jag Heathrow express in till Paddington, normalt sett så åker jag ju tunnelbanan in till Leicester Square, men den här gången skulle jag inte till London, jag skulle till Bristol.
Det tar rut 40 minuter till Paddington och där köpte jag en biljett till Bristol och det tog ytterligare ett par timmar och sen var jag på plats. Jag visste ungefär åt vilket håll hotellet låg från stationen och det var fint väder och jag hade inte jättemycket packning så jag promenerade dit. Det enda som var lite tungt var den sista uppförsbacken när man skulle ha med sig väskan upp.
Jag checkade in och lyckades sen hitta kommittén och så satte vi igång att jobba inför mötet.
På kvällen gick vi och åt tillsammans och D som är vår kassör hade bokat bord på en trevlig Italiensk Restaurang som vi var på även när vi var på rekognoseringsresa i Bristol tidigare.
Kvällen blev senare än jag tänkt mig, jag var helt slut och jag och S och R smet iväg när de andra gick för att ta en öl.

Ju ondare det gör ju svårare är det att söka hjälp

29/1 På onsdagen var magvärken så pass att jag var hemma från jobbet och det är jag väldigt sällan. På pappas och brorsans inrådan ringde jag till if som vi har en extra vårdförsäkring hos för att fråga om de hade några akuttider man kunde få komma på. Det visade sig att det var väldigt trevliga och tillmötesgående, men det bästa de kan göra är dagen efter, eftersom man får komma direkt till en specialist. Jag hade för ont för att engagera mig mer än så vilket förstås är helt fel. Mår man så dåligt bör man kanske söka hjälp, men det är helt enkelt för mycket jobb när man måste göra allt själv.
Emellanåt gick värken ned så pass att jag kunde göra lite jobb hemifrån och svara på mail och telefon och så bokade jag två resor under dagen. Jag har inte rest sedan slutet på november och det här är ett väldigt lång uppehåll för mig. Men nu bokade jag en privatresa till Washington och Maryland i Juni för ett bröllop och en jobbresa till London i Juli. Jag gillar inte att boka så långt i förväg, men ska man resa i juni och juli så är det nog det smartaste. USA-resan bokade jag bara hotell till än så länge, själva resan får vänta, jag måste komma fram till när jag vill åka och när jag vill komma hem.

Ännu en Londonresa

9/9 På måndagen hämtade pappa mig när han var på väg till jobbet, jag skulle ju resa igen och ville slippa ta med bilen till jobbet.
Jag skulle bara in för att se om min kollega D's biljetter till seminariet hade dykt upp i posten under morgonen, men det hade de inte...
Sen skjutsade syrran mig till Arlanda någon halvtimme senare. Eller, jag körde mig själv dit i hennes bil eftersom hon inte mådde särskilt bra och helst bara körde hem bilen.
Jag gick igenom säkerhetskontrollen och satte mig sedn i loungen, den nya som finns i terminal 2 är den bästa loungen jag har träffat på tror jag. De jag har tillgång till är lite lågbudget, men den här är riktigt bra. Men de har alltid precis samma sallad och så vidare, men den är stor, trevlig och det finns många olika typer av sittplatser att välja på. Jag satt och jobbade och åt frukost/lunch och sen jag min kollega checka in till flighten genom fönstret på loungen och strax senare dök han upp han också, han hade ju flugit från Gotland där han bor på helgerna.
Sen flög vi till London för en stor mässa. Vi hade bestämt oss för att bo i centrala London för att det är rätt stendött runt mässan på kvällarna, så det är lättare att hitta någonstans att äta till exempel om man bor mer centralt.
Dessutom är hotellrummen runt mässan uthyrda 1-2 år i förväg.
Vi var på plats i London runt 14, så medan min kollega sprang en stund på löpbandet gick jag till Boots och handlade schampo och balsam bland annat. Sånt tar jag aldrig med mig till London, utan tar chansen att handla sånt billigare där och ta hem.
Framåt kvällen gick vi och tog en öl på Waxy's Little Sister som ligger i närheten av Leicester Square och sen gick vi till China Town för att äta Crispy Duck. D var lite skeptisk, men tyckte att det var jättegott.
Vi tog en tidig kväll eftersom vi båda blir väldigt trötta av att resa och det skulle bli en tidig morgon på tisdagen.

Jag undrar hur salt ser ut på röntgen?

10/12 På måndagen kunde vi inte riktigt bestämma oss för var vi skulle äta frukost och vi gick nåt varv runt Leicester Square innan vi bestämde oss för att äta på en Italiensk Restaurang där. Så gott som alla restauranger erbjuder frukost och de kostar ungefär lika mycket. Vi försökte hitta en som kunde servera laktosfri latte men det gick helt enkelt inte, det fick bli te istället och jag avskyr verkligen påste och det finns så gott som inga ställen i London som serverar nåt annat... Te-landet har mycket att lära av Svenska caféer...
Jag valde slutligen en vegetarisk "full english breakfast" eftersom jag tycker att engelsk korv och bacon är rätt äckligt. Det såg allt annat än gott ut men smakade helt okey och det konstigaste var att det som såg sämst ut var bäst, champinjonerna och den sega löken...

När vi ätit klart tog vi tunnelbanan till Knightsbridge och Harrods, där köpte jag julklappar till mamma och pappa. De är svåra att handla till och det är bättre att hitta nåt de inte kan köpa själva än något dyrt. De köper det mesta de vill ha eller behöver själva. Jag hittade några häftiga gejer till mamma, en stor, tung skiva salt att servera mat på. Man kan kyla eller värma den och sen servera på den. Jag tror att det är typsikt nåt som mamma kommer tycka är kul. Till det köpte jag också salt i stora bitar att ha på bordet med tillhörande rivjärn. Häftigt tycker jag.
Till pappa köpte jag två olika sorters Stilton Cheese.
Vi gick sen raka vägen till Starbucks på andra sidan gatan och tog en kaffe och K köpte en liten mellanmålsburk, det visade sig vara som en kall gröt av yoghurt, rivet äpple, bär och havregryn och det var både fräschare och mycket godare än vad det låter, det ska jag prova att göra hemma.
Vi satt på Starbucks i nån timme eller så, smuttade på vårt kaffe, pratade lite och utnyttjade det fria WiFi-nätet.
Sen tog vi tunnelbanan tillbaka till Piccadilly och där gick vi in på lågprisbutiken Lillywhites och köpte en liten kabinväska att lägga alla våra grejer i när vi åkte hem. Sen gick vi till Tesco där vi köpte choklad till en kompis, kompis, dotter... och så köpte jag grönsaker, frukt och bär, det är så mycket fräschare och billigare än hemma att jag inte kunde låta bli.
När vi kom tillbaka till hotellet packade vi mina saker i den nya väskan och insåg strax att vi skulle behöva en till eftersom det inte fanns plats för K's grejer när jag packat ned mina.
När vi packat klart tog vi afternoon tea på hotellet och K älskade det och åt upp allt sitt och hälften av mitt!
Sen lämnade vi den nya väskan med de andra i bagagerummet och tog en promenad till Buckingham Palace medan vi snackade politik faktiskt...
Vi gick i utkanten av Green Park upp tills vi kom  till Ritz hotell och sen gick vi till Piccadilly igen och köpte en till väska.
På vägen tillbaka till hotellet gick vi över Leicester Square och där hittade vi en trevlig "bobby" som K ville fota sig med och skicka till sin pappa som är polis och det ställde han snällt upp på. De höll på och övervakade en kommande biopremiär med Tom Cruise, den andra biopremiären vi missade på 3 dagar...
Efter att ha packat om väskorna än en gång tog vi oss till Leicester Square tunnelbanestation igen och det kändes verkligen i magmusklerna efter att man puttat 35 kilo väskor framför sig upp för backen och med en massa folk i vägen. Sen var det bara att ta sig ned för trapporna och få sittplats på tunnelbana och sen skulle vi kunna slappna av i en timme.
Vi väntade några minuter och tog sedan tåget som skulle gå till Heathrow terminal 5, 123, så som man ska.
Efter ett par stationer började dock den inspelade rösten i högtalaren och den digitala texten på tåget att säga att det var till Terminal 123, 4. Då kommer man inte till 5:an alls...
K undrade vad vi skulle göra och jag sa att vi skulle vänta och se och hålla tummarna för att de blivit fel.
Vi hade is i magen och inte förrän vi hade bara 1-2 stationer kvar att byta på så insåg de sitt misstag och gjorde klart att tåget gick till terminal 5.
Tur att vi inte gjorde något överilat!
Strax senare var vi i säkerhetskontrollen och jag som är en rutinerad resenär har ju inte med mig saker som man inte får ha med sig i handbagaget och brukar normalt sett bara knata igenom kontrollen, men nu är de helt nitiska i London och jag fastnar varje gång fast det inte finns något konstigt i min väska.
Troligtvis var det väl det faktum att det var så mycket i väskan som störde dem och det kan nog vara svårt att fatta vad en stor skiva salt är för något när man ser det på röntgen?
I alla fall fick jag först stå och vänta ett bra tag innan de kollade min väska efter att den fastnat och sen fick jag stå och skämmas medan de packade upp låda på låda med frukt och bär och sen stora klumpar och skivor med salt...
Tjejen bredvid kunde inte låta bli att fnissa åt vad jag hade i väskan och åt min generade min medan de packade upp allt. Men när jag med låtsad tjurighet fräste åt henne att sluta skratta och sen hota henne med att stanna och kolla vad hon hade i sin väska så svalde hon skrattet och nickade med en fejkad bekymrad min och sen fnissade vi båda två igen.
Vi gick och åt sushi på Itsu så som jag brukar och sen gick vi till vår gate. Dessvärre var flighten försenad men vi kom iväg slutligen efter 40 minuters försening.
Jag är rätt säker på att en av tjejerna på vår flight har flygit samma flight som jag tidigare från London... Det är något med hennes utseende som gör att jag inte gillar henne, hon ser ut att vara en riktig bitch och hon snackar i telefon precis hela tiden.
Vi landade 0.15 och när vi kom ut för att ta en taxi så fanns det inga och det var en kö som väntade på bilar. Vi hade inte tänkt på att det var Nobelmiddag i stan denna kväll, de var visst upptagna i Stockholm allihopa. Vi behövde inte vänta särskilt längre i alla fall och fick till och med en 020-bil och så åkte vi först hem till mig coh jag betalade den biten och sen åkte K vidare till sin kille i Solna.
När jag kom hem matade jag bara Judas och packade upp alla färskvaror ur handbagaget och sen gick jag och lade mig. Judas var överlycklig att jag var hemma och att Turre inte var med att han sov på min mage hela natten. Jag som inte haft någraproblem att sova i London hade förstås sömnproblem igen nu när jag kom hem...

Har ni klättrat 15 våningar någon gång?

9/12 På söndagen vaknade vi återigen relativt sent och när vi gjort oss i ordning gick vi raka vägen till Soho och Balans igen för båda kände för deras fräscha brunch.
På vägen såg vi ett hästekipage, fina, glada hästar, men lite väl tunna tycker jag.
Eftersom K hade köpt frukttallriken dagen innan köpte nu jag en "Berry bowl". Jag trodde att det skulle vara samma sak som dagen innan ungefär, fast med bara bär och ingen annan frukt.

Tyvärr var det snarare fruktyoghurt med lite bär och det funkar ju inte lika bra som en liten klick yoghurt när man är laktosintollerant... Alltså fick K äta upp det mesta, jag smakade bara.
Eftersom jag inte hade fått i mig frukosten dagen innan ordentligt så valde jag nu bara toast med porcherat ägg på och det räckte med en skiva och äggen, sen var jag proppmätt...
Efter frukost gick vi till en av underklädesbutikerna vi varit i dagen innan för att titta och också byta en sak som K köpt.
Jag köpte några snygga stay ups och höfthållare, sånt är svårt att hitta i min storlek i Stockholm tycker jag, det är nog billigare i London också. Jag köpte också ett par lack-stay-ups, ni får se en bild om ett par dagar. Jag har ingen aning om vad jag ska ha dem till, jag kan inte tänka mig att jag någonsin skulle visa mig ute i det. Men de var såååå coola och kostade bara runt någon hundralapp, så jag var bara tvungen.

Vi traskade runt en stund och satte oss på Starbucks en stund och sen gick vi tillbaka till hotellet och lämnade våra grejer och sen gick vi på promenad. Vi gick förbi Downing Street till Houses of Parliament, gick över Themsen där och gick sen utefter floden hela vägen till Tower Bridge där vi gick över och tog tunnelbanan tillbaka. På vägen hann vi passera en julmarknad där vi köpte "Mulled Wine" bara för att testa och inte ens K som gillar vin tyckte att det var gott. Hon tvingade dock i sig sitt, jag tvingade i mig hälften, erbjöd henne det och kastade det sen och dyrt var det också, runt 50:- för en liten pappmugg...
Vi gick förbi en biopremiär också och funderade på att stanna och titta eftersom det var Hitchcock och därmed skådisar som Anthony Hopkins, Helen Mirren och Scarlet Johansen. Men det visade sig att de skulle komma först om runt 45 minuter så då orkade vi inte vänta.

Det var behagligt väder och så länge vi gick så var vi precis lagom varma, det var ett vackert ljus som höll i sig ganska bra precis tills vi promenerat klart. När det blev lite kyligare köpte vi en kaffe på Starbucks och traskade vidare.
När vi gick ned i tunnelbanan började det småregna lite, men 6 stationer senare när vi klev av så hade det regnat klart redan.
När vi kom tillbaka var fötterna lite möra, vi hade gått i runt 2 timmar.

Jag tog en dusch och sminkade om mig och sen var det dags att åka på evenemanget vi åkt till London för, Postsecret.
Vi tog tunnelbanan till Russel Square och sen tog vi ett dumt beslut när vi såg att det bara var hiss eller trappor upp från tunnelbanan. Det stod mycket folk i kö så vi tänkte: -Vi tar trapporna, hur illa kan det vara? Väldigt illa visade det sig... Inte förrän vi kommit en bra bit upp hörde vi vad de egentligen sa i högtalarna hela tiden. Det är 175 trappsteg till markplan, detta motsvarar ungefär ett 15 våningshus. Hoppsan, det var lite sent att vända så vi kämpade på och kom upp flåsande och svettiga, men vi tog oss upp i alla fall.
Sen gick vi lite fel när vi skulle leta upp universitetet men slutligen efter en lång omväg kom vi rätt i alla fall.

Vi fick rätt bra platser trots att många kommit före oss, de flesta vill visst sitta precis rakt framför scenen snarare än nära, vi satte oss på första raden vilket gjorde att främst K hade gott om rum för sina långa ben, att vi satt lite vid sidan om Frank gjorde inte så mycket för han var bra på att vända sig så att alla skulle se och höra bra.
Kanske var det för att vi blivit så varma och svettiga på vägen till Universitetet men efter en stund var vi helt nedkylda i hallen och båda två satt med alla ytterkläder på och frös i alla fall.

Frank berättade historien om Postsecret och sen delade han med sig av sina erfarenheter genom åren och varför han tror att det finns ett behov av att dela med sig av sina hemligheter och sen läste han upp ett par stycken. Vissa är ju roliga, andra sorgliga och en del är helt enkelt rent av skrämmande. Efteråt fick de som ville dela med sig av sina hemligheter och det var också hjärtskärande i vissa fall. Som tjejen som var utfryst på jobbet och vars "vänner" aldrig ringer tillbaka till henne och inte hört av sig på månader...
Andra är ju mer kul, som tjejen som väger sig före och efter hon går och bajsar...
 Naturligtvis var många av dem väldigt nervösa för att ställa sig upp och tala inför så många människor så de pratade fort, otydligt, mumlande och väldigt långt ifrån mikrofonen så jag som inte har engelska som modersmål hade ofta väldigt svårt att höra vad de sa.

Jag hade köpt två av böckerna på plats och ställde mig i kön för signering av Frank eftersom jag ju samlar på signerade böcker.
Jag hade tur och hamnade rätt långt fram i kön och han var vänlig, stämplade och signerade min bok och bytte ett par vänliga ord med mig varav jag fick chansen att säga att vi åkt hela vägen från Sverige för att se honom.

Sen tog vi tunnelbanan tillbaka till Leicester Square, den här gången tog vi hissen ned för övrigt, sen gick vi till China Town för att få i oss lite mat.
Jag tog ännu en Won Ton Noodle Soup, K tog en annan soppa och sen delade vi på stekta grönsaker med extra vitlök. Det var ruskigt gott och jag fattar inte varför det är så svårt att få till det hemma?

Sen gick vi tillbaka till hotellet, klockan var väl 22-23 när vi kom dit och trots att jag var så trött så ögonen gick i kors så "läste" jag hela den ena boken innan vi släckte vid 1.30. De kort som var roligast eller mest tragiska läste jag högt för K medan hon målade naglarna.

Jag hade inga problem att somna, men jag som alltid är för kall, vaknade faktiskt av att det var för varmt i rummet och då hade vi ändå haft fönstret öppet i två dygn...

Tur att man gör intryck

8/12 På lördagen vaknade vi rimligt tidigt tycker jag, runt 9 på morgonen. K behöver rätt lång tid på sig på morgonen och vi var nog inte på plats för frukost/brunch förrän vid 11 kanske. Vi gick till mitt favorithak i Soho, Balans Café, det är ett gaytillhåll med bra mat och bra stämning och dit folk går för brunch helt enkelt.
Liksom tidigare när jag varit där så kände "min" kypare igen mig, är det inte konstigt?
Han blev lite förvirrad när han såg K däremot och tittade förbryllat på henne en stund och konstaterade att det inte var min systerdotter L utan någon annan...
Jag beställde eggs benedict, K beställde rökt lax med äggröra och en frukttallrik som vi delade på, båda drack sojalatte till.
Båda var väldigt nöjda med maten, men bäst var trots allt frukttallriken!
Superfräscha frukter och bär, ringlade med lite honung och med en klick tjockyoghurt!
Jag som inte är varken speciellt förtjust i frukt eller honung tyckte att det var helt fantastiskt!
K också förstås, men hon var kanske inte lika förvånad även om även hon var impad.
Efter vår brunch tog vi en promenad i Soho och bestämde oss för att ta en titt i en av alla de sexshoppar som finns där. Man har ju hört både det ena och det andra om hur ofräscha de är, men jag vet inte om de två vi var inne i var undantag eller om de faktiskt har stil allihopa. Visst hittade vi en del underliga saker i vissa hyllor, men det gick mest ut på sexiga underkläder och vem gillar inte sånt?

Rumsrent tycks det också anses för vi såg vanliga par i övre medelåldern stå helt ogenerat och titta på sexleksaker och underkläder...
Vi tog en promenad mot Oxford Cirkus för att handla juklappar till K's syrra från Topshop och på vägen råkade vi gå förbi en Dr. Martens där K sa att jag absolut inte fick låta henne shoppa, en halvtimme senare kom jag ut med de dyraste skorna jag någonsin köpt! Tydligen gick det bra att heja på mig tills jag kände att jag inte kunde leva utan dessa skor, jag som inte ens är en "skotjej". De kostade £ 225!! Det är ju nästan 2500:-!
De är visserligen sköna, men de är så höga att jag känner mig som ett barn som lånat mammas högklackade för första gången och som om jag går som ett giraffföl, eller heter det kalv förresten?
Vi tog en pepparkakslatte och ginger loaf på Starbucks och latten var god om än rätt så söt... Ginger loafen fick K äta upp, jag gillade den inte. Vid andra besöket vid kassan hittade jag fruktsalladen jag tittat efter tidigare och jag köpte en sån och åt lite av det istället. K fick resten...
Hon hade köpt en nyttig muffin på vägen också så den fick hon också i sig, livet är bra orättvist ibland, hon äter och jag har svårt att gå ned i vikt...
Vi hittade tillbaka till en butik som jag var i med Ah för runt 10-15 år sedan, där har de alla möjliga roliga saker. Allt från färgade linser, nitar, läpptatueringar, ögonfransar, ansiktsstenar och halloweenkläder. De är supertrevliga och jag hamnade i konversation med en av tjejerna och K med en av killarna, jag handlade för över 700:- därinne, men jag köpte i alla fall ett par ögonfransar till syrran så det var inte bara till mig...
När vi väl kom fram till Topshop så hittade K inget till sin syrra, men jag hittade förstås en klänning (i en storlek för liten) och strumpbyxor med silverstjärnor på i två srolekar för små ungefär, men jag köpte rasket i alla fall.
Innan vi gick tillbaka gick vi in på Apple för att K skulle få en rundvisning bakom kulisserna, hon är verkligen nördig när det gäller sånt, själv skulle jag ju inte gärna "jobba" när jag hade semester...
När vi skulle ta oss hemåt köpte jag en eggnog latte att dricka på vägen men det smakade lite skumt tycker jag, sen gick vi åt fel håll visade det sig. Det var K som hävdade att det var åt det hållet vi skulle och jag var tveksam men tyckte att det inte var nåt stort problem om det var åt fel håll.
Mycket riktigt, efter att med möda ha kryssat oss fram mellan galna julshoppare (mest turister) med fara för livet och axlar så hamnade vi vid Marble Arch, helt fel sida alltså, så därifrån tog vi en överfull tunnelbana tillbaka.
När vi kom tillbaka till hotellet stupade jag i säng en stund och somnade på stört, sen gick jag upp och tog en dusch och fixade till mig. Med påhejningar från K så bestämde jag mig för den nya klänningen (blå) och de nya skorna. Vi fick gå ganska långsamt när vi gick från hotellet och efter en stund grävde en av nitarna in sig i min tå, men K sa att jag såg normal ut när jag gick så vi får hoppas att det är sant.
Klänningen sitter jättesnyggt ända tills den slutar strax över knät, mina tjocka ben och knän bör inte synas under kanten och det är så synd att de gör det, för som sagt, annars ser det bra ut. Problemet är att klänningen åker uppåt när jag går, så det blir bara värre och värre.
Vi hade bestämt oss för att gå till Steak & Co för middag, K tog en kycklingfilé med ost och champinjonsås som hon var väldigt nöjd med, jag slog till med en bit oxfilé, stekt "blue", det vill säga, knappt stekt alls. Den ska alltså vara rå och lite kall i mitten... När jag fick min steak var den däremot knappt rare och den är ju dyr, så jag skickade tillbaka den. Jag fick säkert en "sneazer" tillbaka, men den smakade bättre i alla fall. Däremot kände jag mig som en riktig bitch när jag var tvungen att påpeka att min vitlökssmör saknade vitlök... När de bytte kött missade de att jag skulle ha vitlökssmör.
K slog till med en efterrätt som jag fick smaka på.
På vägen tillbaka mot hotellet gick vi in på en bar där jag varit förr men efter att ha stått där i runt 5 minuter utan att någon i baren ens uppmärksammat oss så kände vi att det var fel ställe för oss så vi gick till baren mittemot hotellet istället Sherlock Holmes. Där fick vi trevlig och bra service men de andra gästerna stirrade oavbrutet på oss... Vi var absolut yngst där och K är klädd i svart, med nitar och piercings och jag var ju klädd i överdrivet tjejiga kläder för dagen, de undrade nog både vad vi gjorde där och hur sjutton vi hörde ihop.
Det blev för övrigt regeln för resten av helgen, folk stirrade på oss vart vi än gick...
Jag tog en svensk cider och blev ju lite vimsig direkt, när sen ett gäng män kom in och en av dem rynkade på näsan åt oss och sa: -What's that smell?
Så svarade jag sonika så som vi gör i Sverige: -Ja, du har väl näsan för nära munnen...
Fast jag sa det förstås på engelska och han vart nog både chockad och lite sur, men vände sig bara bort och undvek oss efter det, hans kompisar tyckte att det var kul dock. Det visade sig vara mindre otrevligt tänkt än vi trodde dock, tydligen kunde man känna lukten av K's skokräm och det var nog det han menade...
Efter ett glas vin så stapplade jag ut på mina höga klackar stödd vid K's arm tills jag fått upp farten och sen gick vi till hotellet och somnade direkt.