Jag trodde att jag var relativt allmänbildad men det är jag inte

8/5 Ok så det var först denna torsdag som jag lärde mig vad Washington DC betyder...
Washington ligger inte i någon stat alls utan ligger i ett område som heter District of Columbia, anledningen ska vara att ingen stat skulle få hävda att de var förmer än de andra för att huvudstaden låg där. District of Columbias mark uppläts till viss del av Maryland och viss del av Virginia.
Tydligen är detta något man ska veta om man gått i svensk skola, men jag har totalt missat det och har aldrig haft någon anledning att undra över det förrän nu, för jag ska dit i juni. Normalt sett brukar jag se mig själv som ganska allmänbildad, men jag har tydligen missat något rätt grundläggande här.
Jag började titta på resor dit denna dag alltså. Tanken är att spendera några dagar i Washington innan jag hyr en bil och kör till Maryland för min vän K's bröllop.

En stark person känner inget behov av att hävda sig

Arizona Gov. Jan Brewer puts her finger in the President’s face (January 2012). The photo speaks for itself.  Of course there are strong political disagreements between President Obama and Gov. Brewer.  But is it just possible there was a better time and place for this conversation?  Brewer said she felt “a little threatened” by President Obama. Please.

Den här bilden med tillhörande text hittade jag idag av en tillfällighet då jag följde ett spår av reportage och blogginlägg angående den respektlösa behandling President Obama får av sitt folk. Jag skulle väldigt gärna ha honom som min politiska ledare även om vi säkert inte alltid tycker lika, han verkar vara intelligent, ödmjuk och en stark, bra ledare. Jag kan dock inte hävda någon direkt kunskap i detta, det måste jag erkänna. De flesta av mina amerikanska vänner känner jag genom jobbet och då många av dem är militärer och liknande så är det kanske inte så förvånande att de inte alls håller med mig. Eftersom jag egentligen inte tycker att jag har med att göra vem de väljer som ledare, hur USA ska ledas och vad de tycker om sin president, så brukar jag välja att inte kommentera när de säger fula saker om honom.
Om de frågar vad jag tycker så säger jag som det är: Jag vet inte tillräckligt för att förtjäna att ha en åsikt, men jag tycker om honom.
Det som man inte behöver ha kunskap för att se är att de inte alls behandlar honom med den respekt han förtjänar som president. Majoriteten har trots allt velat se honom som president i två perioder och de väljarna och personen de valt respekteras inte alls och så brukar det inte vara. Jag har aldrig sett den typen av inställning inför andra presidenter.
Jag uppfattar honom som den starkaste ledare de haft i min livstid och de ser det inte ens.

Sen om jag ska använda de små kunskaper som jag faktiskt har, så kan jag säga att bilden jag lagt in här lika väl kunde vara på två hundar. Om vi nu tolkar den här bilden som två hundar som möts, vad ser du då?
Jag ser en tik som är förbannad och skäller i ansiktet på hanhunden (huruvida hon förtjänar att vara så arg eller inte förtäljer inte bilden). Hanhunden gör som han bör göra då, han ger ett kroppsspråk som betyder något av en underkastelse för hennes ilska. Han gör lugnande signaler. Han böjer ner huvudet, vänder sig lite bortåt och sänker blicken, blundar nästan till och med. Det är alltså i stort sett hur man ser hanhundar göra mot ilskna tikar, de vänder ändan till och ger inte tillbaka. 
Han är något nära henne, kanske är det det hon uppfattat som hotfullt?
Men i vilket fall som helst, i ögonblicket när bilden är tagen är det helt och fullt tiken som är den hotfulla!
Det är också här som han väldigt tydligt visar sin styrka och trygghet. Han är inte rädd och ger henne precis det hon behöver just då. Han kunde ha förstört henne politiskt, han kunde ha skrämt henne, han kunde till och med ha skadat henne fysiskt, men som den starkare av dem så låter han henne hållas, han är en riktig man och hon kan inte skada honom.

Jag gav mig själv en bra present

15/4 På tisdagen var det min födelsedag och min vana trogen hade jag så gott om glömt bort det... Men det hade inte mina kollegor, de hade fixat fikabröd som jag åt till frukost och de andra till förmiddagsfikat. Dessutom har jag vänner som är bra på att gratta mig, jag fick c:a 190 grattishälsningar på Facebook, en massa sms, några mail och några som ringde och grattade. Tänk vad häftigt det är att fylla år på Facebook! Själv är jag dålig på att gratta andra, jag menar, jag glömmer ju till och med min egen födelsedag...
Dagen till ära köpte jag en biljett för att åka till Thailand över påsken, det vill säga, jag åker om två dagar, på torsdag!
Efter överenskommelse med min chef så ska jag vara borta 10 dagar och de dagar som är arbetsdagar ska jag jobba på distans! Så härligt att kunna åka iväg utan att behöva ta en massa semester när man har så många lediga dagar i alla fall. Jag måste ju spara min semester till bröllopen jag är bjuden till i å, ett i USA och ett annat i Australien...

Ju ondare det gör ju svårare är det att söka hjälp

29/1 På onsdagen var magvärken så pass att jag var hemma från jobbet och det är jag väldigt sällan. På pappas och brorsans inrådan ringde jag till if som vi har en extra vårdförsäkring hos för att fråga om de hade några akuttider man kunde få komma på. Det visade sig att det var väldigt trevliga och tillmötesgående, men det bästa de kan göra är dagen efter, eftersom man får komma direkt till en specialist. Jag hade för ont för att engagera mig mer än så vilket förstås är helt fel. Mår man så dåligt bör man kanske söka hjälp, men det är helt enkelt för mycket jobb när man måste göra allt själv.
Emellanåt gick värken ned så pass att jag kunde göra lite jobb hemifrån och svara på mail och telefon och så bokade jag två resor under dagen. Jag har inte rest sedan slutet på november och det här är ett väldigt lång uppehåll för mig. Men nu bokade jag en privatresa till Washington och Maryland i Juni för ett bröllop och en jobbresa till London i Juli. Jag gillar inte att boka så långt i förväg, men ska man resa i juni och juli så är det nog det smartaste. USA-resan bokade jag bara hotell till än så länge, själva resan får vänta, jag måste komma fram till när jag vill åka och när jag vill komma hem.

Stackars medpassagerare

19/10 På lördag förmiddag påbörjade jag min resa hemåt. Det känns alltid tungt när man vet att det närmaste dygnet till stor del kommer att gå åt till att sitta i flygplanssäten eller sitta och vänta på flygplatser, eller ännu värre springa runt i stress med väskor i korridorerna på en flygplats och sen stinka som en gammal yllefilt när man sätter sig bredvid någon stackars medpassagerare. Men som sagt, det blir också en typ av meditation, så det tar aldrig riktigt så lång tid som man befarat samtidigt som det känns som om det aldrig tar slut.
På tal om att stinka var det nog allra värst för två år sedan när jag var tvungen att checka ut från hotellet i San Francisco redan på förmiddagen, men hade resten av dagen på mig att göra saker. Jag bestämde mig för att hyra en cykel och cykla över Golden Gate Bridge, det var soligt och vackert och en fin tur, men man svettas förstås när man anstränger sig fysiskt och ungefär halva turen är uppför så det tar ju lite på krafterna. Just när man cyklat klart är man ju bara blöt, man stinker ju inte. Men lagom tills man kommit till flygplatsen och på vägen stressvettats lite också, ja då börjar man stinka! Det var då man önskade att man hade tillgång till dusch innan man reste hem...

En del behöver man inte vara rädd för

18/10 På fredagen kände jag mig övergiven och ensam så som man gör när man blir ensam kvar någonstans när man reser. Killarna hade lite ärenden och hade inte tid att träffa mig alls innan de åkte så jag tog en promenad runt Union Square och närliggande gator. Jag köpte en massa nagellack på en liten sminkbutik eftersom de hade en massa olika O.P.I-nagellack och jag hade ju ett par dagar tidigare fått reda på att Sephora slutat att föra det märket och det är mitt favoritmärke. De har många häftiga färger och effekter och det är bra och torkar fort. De menade att deras nya märke är bättre, men vad har det för betydelse när de inte har några fina färger att välja på och dessutom rätt få varianter?
Jag köpte 10 lack tror jag, de är hälften så dyra i USA än hemma och de har fler färger att välja på.
Sen gick jag till Starbucks på en bakgata och satte mig och jobbade i ett par timmar och sen gick jag för att äta en typisk San Francisco-lunch, soppa i surdegsskål. Egentligen är det en musselsoppa "chowder" man ska ha i den men eftersom jag inte tycker om musslor så tar jag hellre tomatsoppa och den är verkligen jättegod!
Nöjd och mätt började jag gå tillbaka mot hotellet igen och på vägen var jag inte på Uniqlo för att se vad de hade att erbjuda och jag köpte ett par till fleecetröjor, likadana som jag köpte förra året på samma ställe, för jag tycker så mycket om dem.
Jag gick tillbaka till hotellet och började packa och fixa inför hemresan, det var svårt att få plats med allt, men till mitt försvar så hade jag faktiskt en rätt liten väska med mig. Min var i alla fall nästan hälften så stor som både min kollegas och norrmännens.
Senare på kvällen gick jag iväg och köpte lite sashimi och sen gick jag tillbaka till hotellet för att äta, San Francisco är inte kul när man är ensam, folk är rätt hotfulla särskilt de hemlösa och så är det ingen annanstans i USA. I Los Angeles har jag till exempel tagit mig fram i mörkret med hjälp av hemlösa och gatubarn men i SF är jag nästan nervös till och med när det är ljust.
Fast kvällen innan hade jag faktiskt pratat med en trevlig hemlös man vid Union Square och jag som aldrig ger några pengar gav honom 10 dollar. Han sålde deras motsvarighet till Situation Stockholm och den skulle kosta 1 dollar, men jag hade inga kontanter och ingen växel. Efter att han pekat mig i riktningen av närmaste bankomat så gav jag honom pengarna efter att vi diskuterat det en stund. Jag frågade inte vad han skulle göra med dem men han garanterade att han skulle äta för dem och inte köpa droger eller alkohol och erbjöd mig att följa med och se det. Sen kramade han om mig och pussade mig på kinden och jag gick vidare till min middag med norrmännen, men det var som sagt på torsdagen.

Tur att man har kul medan man jobbar

15/10 Tisdagen såg i mångt och mycket ut precis som måndagen, men på eftermiddagen åkte jag med en kompis som hade hyrbil, till ett köpcentrum för att shoppa lite och ta en fika. Vi behövde se lite dagsljus och andas friskluft!
Vi åkte till ett annat "mall" än det vi brukar åka till eftersom han letade efter en särskild butik för kläder till sina barn. När vi kom fram delade vi på oss och jag hittade inte något att handla, det var inte min typ av butiker där. När vi mötte upp igen sa jag till honom att jag sökte nya löparskor eftersom de jag har är lite hårda i sulan. Vi gick in på Adidas och han var effektivare än någon av säljarna där inne och for runt som en virvelvind i hyllorna och tog fram skor i rätt storlek åt mig och förkastade dem alla som fel för mig. Istället gick vi till en annan butik som förde ett märke han ville att jag skulle prova. Redan det fösta paret han tog fram passade mig och mina fötter och först då förstod jag vad det var han hade letat efter.
Med amerikanska mått mätt var det väldigt dyra skor, men med svenska, eller faktiskt även Europeiska mått så var de jättebilliga! De kostade mellan 300-400:-
Nöjda åkte vi tillbaka till hotellet och jag och kollegan möttes upp på drinkaftonen och bestämde oss för att snåla in på middag den här kvällen, de serverade så mycket mat i alla fall på de där tillställningarna.
Resten av kvällen spenderade vi i baren med norrmännen och några engelsmän och hade som ni kan se, väldigt roligt!

De kanske borde hålla lite i pengarna

14/10 På måndagen mötte jag upp med min kollega för frukost på Starbucks i casinot, de håller på och flyttar och bygger om den restaurangen där vi helst äter frukost och/eller lunch på casinot, så den är stängd.
Så snart vi ätit och gått upp för att borsta tänderna gick vi till mässan och där jobbade vi hela dagen, vi var på både möten, informella möten och tittade på nya produkter och mötte nya människor.
De hade ett par reklampelare vid ingången där de gjorde reklam för nästa års möte, det ska tydligen hållas i "Flordia" vilket löjligt stavfel, det var dessutom inte många alls som ens upptäckte det och de blev väldigt förvånade när jag påpekade det. Det finns en anledning till att jag som enda svensk ändå är den som brukar korrläsa papprena som ska in i pärmen på våra möten. Jag kan inte skriva engelska utan grammatiska fel och sånt, men jag är den som är bäst på att korrläsa någon annans text.
På kvällen var det dags för ännu en drinkmottagning, men det var om möjligt ännu färre människor denna kväll än den innan. Kanske tyckte de inte att det var någon vits att gå dit när så få andra gjorde det?

När vi kände oss klara med det evenemanget gick vi till Charlie Palmer's Steak House som ligger inne på casinot, det är ett av de absolut bästa steak housen jag har varit på, så vi brukar gå dit minst en gång per år när vi är i Reno.
De har ofta hög kvalité på restaurangerna inne på casinona för de vill ju inte att man ska lämna casinot för att gå och äta, det förlorar de spelpengar på. Av samma anledning finns det varken fönster, dagsljus eller klockor på ett casino, det är för att du inte ska känna hur tiden går och fortsätta spela.
Helgerna i Reno är rent av skrämmande. Det finns familjer som har som helgnöje att åka till ett casino, de har med sig både barnen och hunden, de bor på parkeringen i husvagn och spelar bort alla sina pengar. Om man ska döma efter hur de ser ut så är de flesta antingen arbetslösa eller sjukskrivna och borde alltså hålla i sina pengar istället för att dricka, röka och spela bort dem... De är urtypen för "white trash" och vi var fascinerade.
Nåja, middagen var som vanligt jättegod, jag tog en bit oxfilé och alla andra var också jättenöjda med sin mat. Det var bara vi svenskar som gick och åt tillsammans, det kan vara rätt skönt att få prata svenska en stund utan att behöva tänka på att alla inte förstår och att man är oartig.

Vilka idioter köper sånt egentligen?

12/10 På lördagen tog vi återigen tåget in till stan, men inte förrän vi packat våra väskor och lämnat in dem för förvaring på hotellet. När vi kom in till stan hittade vi slutligen en Starbucks för att ta en kaffe och äta frukost. Jag gjorde mig lustig över ett stort plastglas som de sålde där, ett med lock och sugrör och sa undrande till D, Vem köper sånt där egentligen? Sen kom jag plötsligt på att jag borde göra det! Sagt och gjort, jag köpte ett sånt där stort, fult, hårdplastglas. Jag har ju med mig ett glas iskaffe vart jag än går och det kan ju vara praktiskt att ha ett glas med lock och återanvändbart sugrör då. Jag vet inte hur många gånger jag spillt över mig själv, golvet, bilen eller kläderna och många av mina vänner och familj har också råkat sätta fingrarna i mitt kaffe när det stått i mugghållaren i bilen...
Praktiskt med glaset alltså. Eftersom det var så pass stort så köpte jag bara ett, kanske blir det fler i framtiden men eftersom man shoppar så mycket när man är i USA så får man prioritera lite.
Efter frukosten delade vi på oss och jag gick till Top Shop och Macy's bland annat, 1½ timme senare kände vi oss ganska klara när vi åter möttes upp framför vattentornet. Det är en av de äldsta byggnaderna i Chicago och den enda som klarade sig under någon brand som härjade hela stan för länge sedan vad jag förstår.
Kvällen innan hade vi gått förbi en McDonalds restaurang som inte liknade något vi sett tidigare, vad säger ni? Känns väldigt futuristiskt eller hur?
Vi tog en taxi tillbaka till hotellet, hämtade våra väskor och gick till flygplatsen och checkade in. När vi gått genom säkerhetskontrollen satte vi oss för att äta sen lunch/tidig middag. Jag valde en ceasarsallad och D valde hamburgare och vi var båda väldigt nöjda med maten och vi hade gott om tid så det gick bra för mig att äta.
När vi kom till gaten var det som ett miniatyr-europamöte där, många av våra vänner skulle tydligen med samma flight till Reno och vi stod alla i en liten grupp och pratade tills det var dags att gå ombord.
Framåt kvällen var vi framme i Reno och det är bara ett par minuter med taxi från flygplatsen till hotellet/casinot och vi delade taxi med två engelsmän jag känner.
Efter att ha checkat in så hälsade vi på lite folk vi känner i baren men sen gick vi och lade oss, det är lika bra att ta igen sömn där man kan, veckan brukar bli tyngre och tyngre.

Bästa utsikten är från toaletten

11/10 På fredag morgon mötte jag upp min kollega D på Arlanda för att flyga till USA för vårt årliga möte och seminarium. Vi hade bestämt oss för en direktflight till Chicago med SAS och sen åka vidare till Reno där mötet ska vara med en flight nästa dag. Det är tungt att resa till USA och man blir oerhört trött och jetlagged, att sen försöka jobba effektivt är inte lätt alls. Dessutom görs många av de viktigaste kontakterna på kvällarna över en öl eller middag, så det är viktigt att ha tillräckligt med ork för att göra även det. I korthet kan man väl säga att det ofta är mer eller mindre 24 timmars jobbpass när man reser.
Jag som större delen av resan och tittade bara på film medan jag åt min lunch och det kändes väldigt konstigt med en så kort och enkel resa och att man sen plötsligt är i USA. Ofta har vi antingen en längre flight eller flera flighter och det tar en massa tid och kraft och då kan hjärnan lättare acceptera att man är långt hemifrån. Den här flighten var kortare än 9 timmar och hjärnan tyckte inte att vi kunde ha kommit så långt som till USA på den lätta resan... Det var samma sak för min kollega.
Vi hade bestämt oss för att bo på hotellet på flygplatsen för att slippa släpa väskorna på tåget in till stan och hålla på och för att underlätta resan till flygplatsen nästa dag.
När vi checkat in och lämnat väskorna på rummen gick vi för att ta tåget in till stan. Det är en bra bit in till stan, det tar runt 45 minuter och dessutom var det massor med folk och en 50 meter lång kö till biljettautomaten. Som tur var så var jag uppmärksam och hörde någon ropa från spärren att de som ville ha en dagsbiljett och hade 5 dollar i kontanter kunde köpa biljetter där istället. Jag hade 10 dollar i kontanter så jag och D kunde hoppa förbi kön och ta tåget direkt in till stan utan att stå i kö alls.
När vi kom in till stan bestämde vi oss för att ta en lång promenad efter allt stillasittande. Det var rätt kallt när man satt stilla, men så länge man gick och höll sig till solen så var det varmt och skönt, men i stan är det ju skuggigt av de höga husen nästan överallt så jag fick ta av och på min huvtröja och scarf hela tiden. När vi hittade Victorias Secret-butiken som jag visste låg utefter shoppinggatan gick jag in dör och D gick till en annan butik i närheten. Jag blev kvar där i nästan en timme!
Jag älskar underkläder och det är på VS som jag köper mina underkläder, så det gör jag en gång per år alltså. Så då köper jag en massa så att de räcker för det kommande året. Men faktum är ju att man inte sliter ut dem så oftast bli det så att man bara får mer och mer i underklädeslådan. Nu har jag ju fått kasta en massa trosor för att de blivit för stora så nu kan jag med gott samvete köpa fler.
Efter lite mer shopping där vi gick tillsammans efter att ha mött upp igen så gick vi upp till Hancock Tower som är ett av de högsta husen i Chicago. Längst upp i tornet ligger det en skybar som jag varit till tidigare, drickan är löjligt dyr men utsikten är fantastisk.
Det blir kö till hissen eftersom det tar så lång tid för den att åka över 90 våningar först upp och sen ner, ändå görs inte många stopp på vägen. Vi stod först i kön så vi kom med första turen upp i alla fall.
När jag var där sist så var det en rätt fin och lite lyxig bar däruppe, nu såg det mer ut som en diner med heltäckningsmatta och små bord och det var en massa turister av lite lägre klass, sist var det mer välklädda människor med stil.Vi hade visserligen bara jeans och tröja, men vi var några av de mer välklädda där uppe.
D tog en Long Island Ice Tea och jag tog en Red Bull för koffeinkicken som jag borde ha fått tidigare, mitt huvud hade börjat värka. Innan vi gick därifrån skulle jag gå på toaletten, till viss del för att man får första parkett till utsikten därifrån och jag rådde D att göra samma sak. Men när han kom ut visade det sig att männens toalett inte hade några fönster utan låg inåt huset. På damernas var det en massa fniss och nästan kö till fönstret där alla stod och fotade utsikten och fnissen handlade om att de som de sa, aldrig trodde att de skulle fotografera inne på en toalett.
Vi promenerade vidare en stund och hittade en taxi som vi tog till en restaurang som D hade hittat på Guide Michelins hemsida, den hade inga stjärnor men rekommenderades som "value for money".
Det var massor med folk där och vi blev placerade vid ett stort barbord med andra gäster, maten var under all kritik faktiskt. Kvalitén var inte dålig på produkterna, men rätterna var smaklösa och trista, dessutom var de väldigt pretentiösa. Varken D eller jag var nöjda, men tyckte bättre om varandras mat än det vi hade valt själva, så vi bytte tallrikar.
Sen var vi helt slut och tog taxi tillbaka till hotellet, vi hade inte energi att ta oss till tåget och åka i 45 minuter för att få gå och lägga oss.

Då höll jag på att somna

24/6 På måndagseftermiddagen hade jag ett telefonmöte med Texas och även om ämnet är väldigt intressant så var deras röster eller kanske dialekt väldigt monotona och jag var så fruktansvärt trött att jag höll på att somna eftersom jag mest skulle lyssna, det var liksom som en telefonkurs på sätt och vis. Efter en och en halv timme var vi klara och jag kom äntligen iväg hem, sen var det bara att studsa in i duschen och åka iväg på sista quizzet för säsongen och det var mitt "andra" lag som spelade den här gången. Vi vann en bonusfråga och B delade med sig till personalen av godiset vi fick.
A och A var där och hade med sig två kompisar som de spelade med och skojade att vi nog knappt skulle klara oss utan varandra under sommaren eftersom vi träffats 1-2 gånger i vecken den sista tiden.
Det gick inte så bra för oss på quizzet, men vi hade ju väldigt trevligt och det är ju huvudsaken!
Det blir tomt utan quiz hela sommaren och det är ju vissa kompisar som jag bara träffar där, då har jag i alla fall en positiv sak att se fram emot efter sommaren.

Nu känner jag henne bättre än tidigare

21/5 På tisdagen fick jag mycket gjort på jobbet och trots att jag hade en del problem så lyckades jag lösa dem allihopa. Jag jobbade över 1½ timme men det gör inte så mycket tycker jag när man får saker gjorda och det känns bra.
På vägen hem från jobbet åkte jag förbi ett kolonilottsområde i närheten och jag undrade vad den äldre mannen gjorde på ängen bredvid. Han låg på knä på marken med stövlarna bakom sig... Sen slog det mig att det nog var dags för eftermiddagsbön och att han var muslim. Sånt händer så sällan i min värd att det nog ursäktas när hjärnan inte hänger med.
Hela dagen och kvällen hade jag extra problem med att äta och allt jag åt kom upp förr eller senare, mest senare.
Något som ofta går ned är chokladbollar och det innehåller ju både socker och fett och faktiskt koffein också eftersom jag har kaffe i mina.
Det gick ned en sån i alla fall, resten får ligga i kylen till nästa nödläge.
Min orkidé har börjat blomma, det är sällan jag får dem att blomma om så jag var stolt och glad och den får nu stå på hedersplats på matbordet. Att jag egentligen inte gillar orkidéer det har jag inte berättat för den.
På kvällen när jag satt vid datorn så ploppade plötsligt ett chatfönster upp Facebook och det var min amerikanska kompis K som jag var och hälsade på i Fort Worth, Texas för runt 7 år sedan.
Sen dess har vi inte setts alls men vi har smsat ett par gånger om året, men det blir förstås mindre och mindre.
Men nu chattade vi i runt 2 timmar och det var kul att bygga på vår vänskap lite. Det man inte vet mår man ju inte dåligt av, men nu fick jag ju plötsligt veta att hennes mamma dog för 2 år sedan och jag kände henne och tyckte väldigt mycket om henne, så jag blev ledsen nu. Jag visste ju inget tidigare.
Vi försöker än en gång att få ihop att ses, hon reste mycket till Europa förr, men nu gör hon inte det längre och då blev det aldrig av att hon kom hit, eller sa till mig så att jag kunde möta upp heller för den delen.
Nu bor hon på ett stort "estate" i Maryland och där ar jag inte varit, så förhoppningsvis kan jag komma iväg dit någon gång. Det är gammalt, stort och i behov av en massa renovering, så hon jobbar hårt och målet är att hyra ut rum senare.
Nu när vi pratade så länge och koncentrerat känner jag att jag känner henne bättre än vad jag någonsin gjort tidigare. Hon har mycket integritet och det tar tid att lära känna henne, men att skriva blev mer personligt på nåt vis. Jag hoppas att vi kan ses snart igen.
Hon har förresten en födelsedagspresent som hon köpte till mig för 6 år sedan som hon tänkt skicka flera gånger, men det har inte blivit av.

Var gifter du dig och hur?

Tänk vad olika vi människor är!
Själv tycker jag att nedanstående rubrik är så självklar, andra tycker att ett stort bröllop är vad allt handlar om.
Vi pratade om just detta när vi var ute på middag i lördags, jag, J och C. Vi var väldigt överrens om att kärleken och personen man gifte sig med var det viktiga och även om vi hade helt olika bilder av hur vi ville ha våra bröllop så var hela grejen att det skulle vara det vi ville ha, inte det vi trodde skulle imponera på andra.
I USA är det tydligen rätt vanligt att man skuldsätter sig för att betala dotterns bröllop. En vän till min pappa sköt upp sin pension med 3-5 år för att kunna betala dotterns bröllop som skulle gå på runt $ 100 000!
Man kan undra vad svanar i en damm har med kärlek att göra?
Själv skulle jag kunna tänka mig att gifta mig i Elvis-kapellet i Las Vegas eller barfota på en exotisk strand någonstans, det spelar ingen roll så länge det är med rätt person. Jag kan tänka mig att denna "rätt person" skulle vara en sån som skulle tycka precis som jag om detta och vi skulle förmodligen skratta gott på vägen till kapellet. Om stranden var det som skulle bli av så är det en fin men enkel klänning som gäller och inga skor förstås. Sen ska det vara stor barbeque på stranden och alla som vill får komma!
Romantik för mig är en känsla, inte en plats eller accessoarer.
Jag vill jättegärna gifta mig, på så sätt är jag en riktig tjej. Men det skulle mycket till för att jag skulle göra det traditionella kyrkbröllopet med dyr middag och tillknäppt släkt.




http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/jenniferwegerup/article14799018.ab

Kärlek är viktigare än ett sagobröllop

”Allt blev precis klart med skilsmässan. Och det kommer bara att ta mig sju år till att betala av skulderna från vårt bröllop.”

Min vän Matteo, som kör tunnel­bana i Milano, suckar och ler och rycker på axlarna, allt på en gång.

För vad ska man göra? Vad skulle han ha gjort?

När nu ungdomskärleken Rita drömde om det stora vita bröllopet, ritade brud-pappersdockor som liten och som tonåring plöjde alla bröllops­tidningar .

Hon som haft en tuff uppväxt, som i Matteo tyckte sig ha funnit trygg­heten, som ville manifestera deras kärlek med Det Stora Feta Italienska Bröllopet. Pasta och stekar och ­ostar och vintunnor och prosecco-bubbel och tårta i våning på våning. Presenter till alla gästerna. Marängklänning, slöja, släp, blommor, brudnäbbar och band – hela paketet.

Inklusive bröllopsresa till paradis­strand.

Så gick det som det alltför ofta går, det unga paret levde inte lyckliga i alla sina dagar.

Och när de skildes stod hårfrisörskan Rita och tunnelbaneföraren ­Matteo med en skuld på motsvarande nära 140 000 kronor kvar att betala för flickdrömmen som brast.

På allt detta tänker jag när jag ser brudmagasinen som nu har högsäsong i tidningskiosken på hörnet och i eftermiddagsprogrammen; ”Bröllops­special.”

Samma sak hemma i Sverige, alla vill tjäna pengar på den lyckliga bruden.

Inget ont i det.

Vi förtjänar alla att drömma om ­kärleken och längta efter att få vara vackra huvudpersoner för en dag, få en skimrande pärla att trä upp på bandet bland alla de vardagsgrå.

Även brudparet med liten plånbok – och tro mig, jag är inte född med silversked i munnen, jag vet vad det innebär – förtjänar att få sin stora dag.

Och ändå kan jag bli både trött och beklämd över hela bröllopskommersen.

Folk som skuldsätter sig, brudar som hetsar så mycket över rädslan att bröllopet inte ska bli ”perfekt” att de inte njuter för en sekund, känslan av att allt är en tävling, en show, en saga.

Som Matteo säger:

”För Rita kändes bröllopet viktigare än vi. Jag hade gärna gift mig bara vi två eller med de närmaste, ätit på den lokala trattorian och haft dans och vin hemma på innergården. Det hade känts mer äkta.”

Jag välkomnar alla slags ­fester, tro mig.

Och det finns ingen motsättning mellan det stora bröllopet och den stora kärleken.

Men det kan vara värt att komma ihåg vad som är viktigast.

•  Skriv ut

•  JENNIFER WEGERUP

Älska spotify!

28/10 Mitt på dagen på söndagen kom jag väl ut från mitt rum, fortfarande lite groggy och nere, men nu skulle jag ju få åka hem på kvällen.

Jag gick till en Starbucks som jag varit på helgen innan och satte mig i solen där för att äta en frukost i lugn och ro.
Den hemlösa mannen som satt sig hos mig helgen innan var tillbaka och bad om eld till sin cigarett. När jag förklarade att jag inte röker på förmiddagarna och därför inte hade tändaren med mig började han bli sur på mig. Ungefär i den vevan inser jag att jag nog hade cigaretter och tändare i handväskan, men med tanke på hur aggressiv han var vid det laget vågade jag inte erkänna att jag kommit på det.
Han satt och svor över hur dum jag var och använde till och med N ordet för att förklara varför jag var det. Att jag inte ville tala med en N. Nu började jag bli sur och sa att det hade att göra med att jag inte ville prata med någon alls och att han var rätt otrevlig. Slutligen gav han sig av när jag tröttnade och började packa ihop mina saker, så jag stannade kvar. Strax senare kommer en av de anställda från Starbucks ut och undrade om han ställt till problem och jag sa att ja, det hade han.
Killen vad om ursäkt att de inte kommit ut tidigare och så fick jag ett presentkort på en valfri dryck som plåster på såren. Amerikaner vet vad service är!
Sen gick jag tillbaka till Union Square när solen flyttade sig så att jag satt i skuggan och så satte jag mig i solen där istället. På vägen till min sittplats köpte jag en iste och en flaska vatten och det smakade sådär, men kändes så häftigt ändå att sitta där och sippa iste mitt på Union Square.
Sen kom jag på att butiken som en av amerikanerna nämnt när vi var i Reno nog var den som hette Uniqlo, han kallade den japanska GAP. Jag gick dit eftersom den inte ligger långt alls från Union Square och kom ut med en jacka, en dunväst, en top och två tjocka fleecetröjor!
Hoppsan, jo det var enkla kläder men de var snygga och det fanns mycket i blått och turkost och även om det inte var jättelåga priser så var det billigare än hemma i alla fall och så är det inte jättestor risk att man har samma kläder som alla andra.
Innan jag gick tillbaka till Union Square gick jag till Starbucks och fick min gratis dricka, jag valde en Frappuccino med sojamjölk. Det är väldigt gott, men lite för sött för min smak. Men jag satte mig i solen igen på torget och så satt jag återigen där tills solen gått ned bakom husen. Då gick jag tillbaka till hotellet för att packa.
Jag som sällan lyssnar på musik insåg ju att när man packar och fixar, då behöver man musik om något och så kom jag på att jag köpt internetaccess för att kunna jobba kvällen innan och att det fortfarande gällde, så jag ställde upp datorn på sängbordet och lyssnade på spotify från datorn!

Härligt att få lyssna på sin egen musik istället för att utan lycka leta efter musik på hotell-TVn och slutligen vara hänvisad till att lyssna på nån halvdan TV-serie istället med reklamavbrott med 2-4 minuters mellanrum. Ja, alltså, jag överdriver inte, det är faktiskt så i USA.
Efter att ha packat omsorgsfullt och faktiskt fått ned allt så duschade jag och bytte kläder och flätade håret och sen lämnade jag lite dricks till städerskorna för det ska man i USA och jag glömmer det allt som oftast...
Sen gick jag ned med mina väskor och tog en taxi till flygplatsen.
Och strax senare var jag på plats och sen finns inte mycket mer att tillägga, det var en händelselös resa förutom att jag fick upprepade komplimanger från säkerhetspersonalen för min tröja som hade exakt samma färg som deras uniformsskjortor. Men den ena killen menade nog verkligen allvar när han såg mi i ögonen och deklarerade att färgen kläde mig väldigt bra. Det var toppen jag köpt på Uniqlo samma eftermiddag så det var ju bra!

Man kan inte hjälpa att älska amerikaner

27/10 På lördagen hängde vi bara och pratade en massa, vi hade ju inte setts på flera år nu när vi träffades och vem vet hur lång tid det tar tills vi ses igen?
Vid 13 tog S en shuttlebuss till flygplatsen och jag var lämnad åt mitt öde, ensam i San Francisco, deppig och dan.
Jag gick till Starbucks och tog en croissant och latte, jag mådde inte bra och var lite deppig över att lämnas ensam i en främmande stad och man måste ju bara älska amerikanerna! En kille i övre 20-års åldern satt en bit ifrån mig och tyckte nog att jag inte såg riktgit okey ut, så han lutade sig åt mitt håll och frågade om jag var okey och om det fanns något han kunde göra?
Ja, de kanske pratar mycket och högt, men det betyder också att de inte är rädda för att ta kontakt med främmande människor!
Efter att slutligen fått i mig min sena frukost drev jag omkring och handlade lite grejer är och där. Jag handlade lite Halloweensaker i en butik särskilt för det och sen handlade jag lite mer smink till syrran. Sen satte jag mig i solen på Union Square och baar tittade på folk en lång stund.
Under tiden jag haft sällskap av min kollega eller S hade jag varit skonad från de hemlösa som besvärar en i San Francisco. Det kan låta hårt, men det är faktiskt så att de besvärar en. I andra städer i hela världen så tigger de, pratar med en och så, men i San Francisco blir de arga och fräser åt en om man inte ger dem något och de är läskiga faktiskt.
Nu när jag satt i parken kom en man fam till mig som jag faktiskt råkade ut för förra året också och han sjunger för en och ler, ända tills man säger att man inte har småpengar, då blir han hotfull och tjurig.
Men nu hade jag tur eftersom en elak fan satt en bit ifrån mig och svor och hotade mannen tills han lommade iväg. Jag skulle troligtvis inte vilja ha något att göra med den mannen heller eftersom hans människosyn tycks lämna mycket att önska, men just nu var jag rätt tacksam att sitta i närheten av honom.
När solen gick ned bakom husen så att parken var i skugga så gick jag tillbaka till hotellet och sov middag en stund. Jag sov inte bra och bara 1,5 timme, men det kändes lite bättre sen.
Sen tvingade jag mig ut för att äta middag eftersom croissanten och latten var det enda jag fått i mig under dagen och jag ville inte hamna i min yrsel igen. Alltså gick jag till restaurang Bangkok där de serverar nudel- och risrätter och valde en nudelsoppa med barbeque pork och den var inte så lysande, jag borde ha gått med min instinkt och insett att jag nog inte gillar sånt kött.
Men jag åt lite av nudlarna i alla fall men sen fick jag inte ned mer, det kändes som om jag hade haft sjösjuka i ett par dagar eller var bakfull eller nåt. Jag packade ned soppan i en burk jag fick och tog med den, tanken var att försöka äta lite mer senare, men det blev förstås inte av för jag mådde inte särskilt bra.
Resten av kvällen satt jag i sängen och surfade på Facebook och lyssnade på Spotify.

Mitt blodsocker brukar hålla sig rätt stabilt

25/10 På torsdagen möttes jag och S i receptionen för att gå och äta frukost, checka ut och komma fram till en plan.
S hade kollat på internet och vägarna genom bergen skulle vara snöfria och farbara så vi bestämde oss för att hyra en bil och att S fick köra eftersom han ju hade ett körkort med sig.
På vägen mot bergen såg vi tunga snömoln över bergen igen men vi passerade vid sidan av dem och hade snöfritt på vägarna hela vägen genom Sierra Nevada. På sidan om vägen var det gott om snö sedan ett par dagar tidigare. Vi tog "The Scenic Route" eftersom vi inte hade bråttom och för att vi kände för att se oss omkring. Problemet var bara att man inte kunder hyra en navigator om man skulle hyra bilen på ett ställe och återlämna den på ett annat... Jag känner till ungefär åt vilket håll vi skulle, men det är en annan sak att komma ihåg vägnumret, särskilt som jag hittills åkt sträckan San Francisco-Reno totalt tre gånger, detta var den fjärde och vi har tagit olika vägar varje gång...
Vi kom lite fel och missade nog den vackraste biten av vägen som gick vid sidan av Lake Tahoe men vi hade rätt kul medan vi letade efter rätt väg och vi fick en avstickare till Carson City som är State Capitol i Nevada och välkänd genom Westernfilmer. Sen att det inte är mycket att se är en annan sak och dessutom har jag åkt igenom där förr, men ändå!
Kartan vi fått av biluthyraren var en kopierad svartvit en och det gick inte att tyda vägnumren och inga av de mackar vi stannade på hade kartor att sälja.
Nåja, med gemensamma krafter tog vi oss till rätt route slutligen och sen visste ju jag att vi skulle mot Sacramento så då var det raka vägen sen.
Vi stannade på vägen och tänkte äta något litet och beslutet landade på Taco Bell, mest för att vi var nyfikna. Gör inte om det misstaget!
Det var knappt ätbart alls faktiskt och jag förstår nu vad min ex-roommate K menade med att snabbmatsrestauranger är så mycket fräschare i Sverige än i USA. De är verkligen slitna och fula och ganska äckliga också för den delen.
S tog en sallad och den var visst rätt äcklig, jag tog två små mjuka tacos och åt bara upp nästan en av dem trots att de inte var större än en vanlig hård taco. Den andra tog jag med mig för säkerhets skull och glömde att slänga den till två dagar senare.
Vi körde till flygplatsen och lämnade bilen och så tog vi en kaffe innan vi åkte taxi därifrån för att slippa sitta i köer. Vi kom fram till Union Square vid runt 19.30-20 och checkade in och tog upp väskorna. Sen vilade vi en stund och möttes inte upp förrän ganska sent på kvällen för en sen middag.
Vid det laget var jag yr, darrig och illamående och höll faktiskt på att svimma.
Jag åt min nudelsoppa försiktigt, försiktigt och för varje tugga mådde jag illa och allt snurrade och så fick jag vänta ett bra tag innan jag kunde ta en till.
Jag fick inte i mig så mycket men med den lilla mängden soppa och en cola så började blodsockret att ordna upp sig slutligen och jag mådde bättre när jag lade mig. Ändå hade jag svårt att sova och sov dåligt hela natten.

Jag trivs rätt bra som ensam tjej

24/10 På onsdagen hade jag och min kollega ett frukostmöte eftersom han skulle åka vid lunchtid och jag skulle stanna. Vi gick igenom vad som gjorts och vad som återstod att göras och sen åkte han till flygplatsen för att börja sin resa hemåt.
Själv hade jag ett par möten och när mässan stängde vid 15 för detta året hade jag migrän och ont i nacken. Efter att ha bytt ett par ord med S om middag på kvällen och planer för hur vi skulle ta oss till San Francisco på torsdagsmorgonen så vilade jag ett tag och tog lite medicin och kan ni tro det, när jag flera timmar senare gick ned för att möta S för iddag så mådde jag alldeles prima! Under dagen hade molnen hängt tungt över bergen och det såg helt klart ut att vara snömoln. Många hade haft problem att ta sig från San Francisco till Reno och jag och D hade haft tur som valt att åka mitt på dagen på söndagen. Ett halvt dygn senare och vi hade fastnat i bergens snöoväder så som många andra gjort.
Jag, S och min/vår kompis P skulle ha ätit middag tillsammans men P fick vi inte tag i och vi insåg att han nog glömt bort oss, så när vi möttes upp i baren gick vi direkt till steak houset i cansinot för klockan var runt 21 och vi var hungriga.
Det visade sig att norrmännen och en leverantör till oss satt vid bordet bredvid oss och P med kollegor satt vid ett annat bord lite längre bort.
Vi hade en trevlig middag trots att vi förlorat en del av sällskapet och vi skrattade en del och snackade om allt som hänt sedan vi sågs senast.
 Efter middagen gick jag till baren och S gick och lade sig, han var nog fortfarande jetlagged. Av någon anledning var jag nu pigg och klarvaken och satt en stund med norrmännen och hade kul.
Sen kom P och kidnappade mig och presenterade mig för en kollega till honom och en annan kille som de lärt känna under veckan. De var väldigt trevliga och vi hängde alla fyra större delen av kvällen.
Sen gav P upp först och gick och lade sig, sen K som skulle med P till San Francisco nästa morgon. Till sist blev jag och R kvar, hans flight skulle gå klockan 6 på morgonen så han var tvungen att åka från hotellet vid 4 och alla hade rått honom att inte gå och lägga sig. Så nu bönade och bad han mig att hålla honom sällskap. Eftersom vi hade väldigt trevligt och för att jag inte var alls trött just då och dessutom hade två stora drinkar framför mig som killarna råkat köpa dubbelt, så satt jag kvar.
Innan klockan blev 3 hade vi lärt känna varandra lite grann och hade kul och han sa att han ville hänga med till San Francisco nästa dag. Men jag skulle ju dit med S så det kändes ju taskigt mot båda så jag påpekade att jag skulle dit med en kompis och vid 3 gick han upp för att packa och jag gick och lade mig.

Det var minst lika gott som det låter

23/10 På tisdagen körde vi samma jobbrutin som på måndagen med några möten instuckna här och där under dagen. Vi tog en sen lunch med en av våra leverantörer som jag lärde känna i London i somras och hängde med en del där. Tanken var att vi skulle äta ushi men sushirestaurangen i casinot var stängd så vi var tvungna att ta bilen in till centrala Reno för att hitta sushi på ett annat casino. D hade varit på ett ställe där han tyckt det var jättebra några år tidigare och förra året försökte vi äta lunch där men kom försent. Nu kom vi 10 minuter innan de slutade släppa in folk och sen betalar man ett pris och så får man vad man vill och hur mycket man vill och de lagar till det medan man väntar.
Jag älskar yellow tail tuna och det finns inte i Sverige så det åt jag en del av. Lite lax blev det förstås också och några olika rullar. Vi beställde det vi ville ha och så delade vi på det.
Det var bra sushi och vi var alla besvikna att vi inte kunde få i oss mer än vi gjorde.
Men det kostar inte ens 150:- per man, kan ni fatta det!
Arbetsdagen fortsatte med mässa och när den stängde åkte vi en snabbis till ett köpcentrum där jag jag köpte två par byxor och två blusar på rekordtid eftersom S följt med och såg ut att ha så tråkigt. Fast det var ju förstås hans val att följa med så jag borde inte bry mig. Jg gick in på Sephora för att se om de hade en sak syrran ville ha som var slut på Sephora i San Francisco och under tiden jag letade efter den testade S parfymer och råkade mer eller mindre duscha sig i en och sen retade vi honom när vi kom tillbaka till bilen och det stank så vi knappt kunde andas.
Jag och D bestämde oss för att ta en tur till en sponsrad cocktailbjudning och sen bestämma om vi skulle äta och var, S skulle eventuellt med och äta men ville inte gå på bjudningen.
Det visade sig vara mer folk på denna och det var bra mat också så vi blev kvar där med gott sällskap att prata med och god mat och dricka.
Till slut var jag tvungen att sätta mig ned en stund för mina fötter värkte och då fick jag plötsligt helt andra människor att prata med men precis lika trevliga och det kändes som om jag gjorde några nya vänner.
Sen hamnar man ju alltid i baren och jag satt och pratade med en konkurrent större delen av kvällen men vi hade trevligt och jag fick en väldigt god drink, Strawberry Daiquiri. Jag har alltid velat testa en sån och kan inte minnas att jag gjort det, men oj vad god den var!
Till slut försökte jag ursäkta mig och gå och lägga mig, men det var svårt att bli ivägsläppt, det är alltid någon som stoppar en. Jag gick iväg genom casinot för att säga till min kompis P som spelade Balck Jack att jag inte kände för att vänta på honom i baren något mer för att jag var trött och det tog nästan en timme att gå dit och tillbaka eftersom jag blev stoppad av folk jag kände hela vägen och sedan av P när jag kom till spelbordet. Men till slut gav han med sig och efter att jag spelat med hans chips med hjälp av killarna bredvid (och dubblat chipset) så tog han mig i handen och ledde mig tillbaka till baren där ni kan gissa, vi blev fast ett tag till.
P är en mycket god vän men av just den anledningen att han gärna håller mig i handen och leder runt mig och ser till att jag inte är uppe för länge som den goda storebror han verkar tagit rollen som, så tittar folk lite undrande på oss ibland, särskilt amerikaner. Européer  och deras sätt förstår de sig inte på riktigt och eftersom jag är en av de få tjejerna så kan jag tycka att det är lite jobbigt att folk tror nåt annat än att vi är bra vänner.
Men han lyckades i alla fall rädda mig från baren och såg till att jag kom till hissen och strax senare var jag avsminkad och i sängen, tacksam för flykthjälpen.

Det var ju inte ens särskilt kul

22/10 På måndagen var det dags för regelrätt jobb och vi var inne på en föreläsning och insåg att det var rätt ointressant för oss så sen spenderade vi resten av dagen inne på mässan. Vi gjorde paus för lunch och tog en grilled cheese sandwich på Johnny Rockets och den var flottig och jäklig som den skulle men ingen av oss kunde äta upp allt. Vi har lite svårt att äta faktiskt.
Senare på kvällen möttes vi i baren för att ta en drink och fundera på om vi skulle gå på cocktailmottagningen eller inte och bestämde oss för att göra ett snabbt gästspel. Det var väldigt lite folk på just denna så vi stannade inte länge alls och så gick vi tillbaka till baren för överläggning. Där träffade vi ett gäng norrmän som vi känner och en av dem M är en härlig kille. Så fort jag ser honom så börjar jag skratta och det beror inte på att han ser kul ut, nej, han är bara så full av liv, skratt och ögon som glittrar av bus.
Jag försökte förklara för honom var min lägenhet ligger i Thailand men vi kunde inte sluta skratta och det var ju egentligen inte roligt alls! Det är så få som får mig att skratta på det sättet att jag gärna söker mig till de få som gör det och eftersom de är lika trevliga allihopa så slutade med att vi gick på middag tillsammans allihopa. Vi gick inte längre än till Casinots Steak House, men det är ett riktigt bra å andra sidan.
Jag tog ännu en löksoppa till förrätt men åt inte upp allt, jag vågade inte när jag troligtvis skulle få en alldeles lysande god steak strax.
S valde att äta hamburgare vilket alla blev lite förvånade över, men han sa att den var jättebra den med. Ingen lyckades äta upp all sin mat, inte ens de yngre killarna och det var med sorg vi lämnade kvar till och med kött på tallrikarna.
Vi hade i alla fall en väldigt trevlig middag med väldigt många skratt, bland annat när norrmännen berättade vad "bärs" betyder på norska...

Sen satt de och berättade för varandra vad vi svenskar tror att ekorre, banan och toalett heter på norska och sen skrattade vi ännu mer.
Efter middagen satte vi oss i baren igen och en stund senare hade jag och D ett väldigt bra och spontant jobbmöte med en kompis till mig och vi hoppas att det kan ge något. Det är som jag ofta säger, de bästa kontakterna gör man i baren efter den officiella arbetsdagens slut.
Jag var riktigt trött och skulle försöka smita iväg och ta en tidig kväll när jag fick ett sms av min kompis S som sagt att han skulle sitta på sitt rum och jobba under eftermiddagen och kvällen och bara skulle ta det lugnt. Men nu visade det sig att han somnat vid datorn och var pigg och ville ta en öl. Så jag sa att han skulle skynda sig om han inte ville missa mig och sen blev det ju så att jag, han och två andra kompisar till mig blev sittande rätt länge. Vi satt kvar en stund efter att de gått också eftersom vi inte setts på 3-4 år och hade en massa att prata om. Men vid 1 så insåg vi att vi borde gå och sova och jag var i säng strax senare.

Vet du om "Late Check Out"?

21/10 På söndagen möttes jag och D i receptionen som bestämt men han var likblek och såg inte ut att må bra alls. Troligtvis hade han fått ett svårt fall av jetlagg och han mådde verkligen pyton.
Vi bestämde att han skulle gå och lägga sig igen och att jag skulle gå och äta frukost ensam.
När jag kom till Starbucks hade de inte den smörgåsen jag ville ha så jag gick vidare, det är ju inte direkt så att det är långt mellan Starbucksbutikerna i USA.
Jag gick en stund på gatorna runt Union Square och hittade en Starbucks och porten till China Town på samma gång. Jag köpte en macka och en latte och satte mig i solen och läste och åt i godan ro.
Det kom fram en hemlös och snackade med mig när killen som satt vid mitt bord gick tillbaka till sitt jobb och han var jobbig men inte otrevlig men till slut gav han sig och gick vidare.
Jag gick vidare en stund senare och köpte en väska på en butik i China Town och tog en promenad uppför en massa backar och sen tillbaka ned mot Union Square. På vägen gick jag in på Victoria's Secret som jag tänkt från början och köpte en jävla massa!
Tre BH:ar och säkert runt 15 par trosor + lite lotion och parfym till en kompis. Allt som allt gick det på ganska exakt 3000:-, det ni!
Men jag köper bara underkläder i USA nu för tiden och de ska ju räcka till nästa år.
Kvällen innan hade jag köpt en massa nagellack och grejer på Sephora, bland annat ett "to coat" med äkta guldflakes i!
Det kändes bara så coolt lyxigt.
Dessutom kostar detta märke 190:- i Sverige per flaska och i USA kostar de runt 70:- och eftersom det är mitt favoritmärke och de har roligare färger i USA så köpte jag en massa.
På morgonen hade jag bett om sen checkout för våra rum och de hade gått med på tt vi checkade ut klockan 14 utan att betala extra. Det är värt att veta för er som inte reser så mycket, att fråga kan man alltid göra och ofta får man "late check out" utan att betala extra, åtminstone 1-2 timmar.

Vid 14 möttes jag och D återigen i receptionen och nu mådde han betydligt bättre. Han tog en snabb frukost på hotellets Starbucks och jag tog en frappuchino och sen åkte vi ifrån San Francisco och mot Reno.
Vi gillar verkligen inte Reno och D sa att han mest kände för att lägga sig i fosterställning på heltäckningsmattan i sitt rum och gråta när han tänkte på att han strax skulle anlända till Reno för 8:e gången i sitt liv.
Tanken hade varit att vi skulle stanna och äta på vägen men vi var båda överrens om att det var bättre att köra medan det var ljust så vi körde på och nådde Reno på 3½ timme. Det är ganska storslaget när man åker genom bergen (Sierra Nevada) och den här gången var det ju inte jag som körde så det var enklare att fota.
När vi klev ur bilen utanför hotellet höll vi på att frysa fast, det var bara några plusgrader och det blåste riktigt ordentligt. Så kallt har det aldrig varit när jag varit där och det brukar vara samma tid varje år...

D var snäll och erbjöd mig att vakta väskorna i lobbyn medan han parkerade bilen och det tog jag tacksamt emot, jag frös så jag nästan fick kramp.
Vi hade smsat med min kompis P medan vi var på väg och visste att det skulle vara en drinkmottagning under kvällen. Efter att jag tagit en cigg i baren visste jag att den var klockan 9, vi var incheckade och klara 18.50.
19.15 var vi dock tillsnyggade och möttes upp i baren igen och gick för att prata lite med "rätt" människor.
Många bekanta ansikten var det där och rätt så många Européer faktiskt och vi stannade där någon timme och åt lite tilltugg till middag, maten håller rätt bra kvalité på de där samlingarna.
Jag var trött men hamnade förstås i baren med en massa folk, det är svårt att slita sig när man blir behandlad som nån sorts prinsessa. Vi är väldigt få tjejer i branschen och jag är definitivt en av de yngre och dessutom svenska. Jag behöver aldrig köpa en drink själv kan jag säga. Men denna kväll nöjde jag mig med cola när jag väl kommit till baren.
Jag kom i säng strax före midnatt i alla fall så jag misslyckades inte helt.