På plats på Copacabana

11/4 På lördag morgon tog jag en taxi till Arlanda, nu skulle jag åka till Rio de Janeiro på semester. Jag flög från Terminal 2 vilket jag gillar, den är liten och bekväm och loungen där är den bästa på Arlanda. Jag gillar också att flyga British Airways om möjligt, jag tycker att deras crew är trevligare generellt jämfört med andra bolag. Fast nu är de faktiskt lite hotade av Lufthansa som jag flugit lite med det senaste året, de är på gränsen till strået vassare.
Jag åt frukost på Arlanda och jag brukar ju äta sushi på Heathrow men de har stängt Itsu där och informationspersonalen säger att de inte kommer tillbaka. För mig låter det väldigt konstigt med en modern flygplats utan ett sushiställe... Istället åt jag en macka på ett av kaffeställena, jag köpte också några små kakor och grejer att ha som nödproviant i Rio och under flighten om det skulle behövas.
När jag stod i kön till säkerhetskontrollen på Heathrow så var det plötsligt någon som ropade: Alan! Alan! och jag höll på att bryta ihop totalt liksom två tjejer bakom mig, jag antar att de flesta har sett klippet på youtube med ekorren eller vad det är som står och "ropar" Alan? Ja, det gjorde i alla fall min dag. Maten ombord på den andra flighten var riktigt bra, jag inser att det ser allt annat än bra ut på bild, men det smakade bra faktiskt. Jag hade försökt att uppgradera mina flighter ända sedan Arlanda men de på BA sa hela tiden att jag måste göra det i nästa skede och sen var det bara: Det skulle du ha gjort tidigare... Jag var sur som fan! Är det någon gång man vill kunna utnyttja sina poäng är det ju för att uppgradera en lång flight. Det var däremot rätt gott om plats ombord och jag fick slutligen en egen rad, men det var bara två säten på den. Många andra hade tre säten för sig själva och jag fick syn på en äldre man som jag misstänkte inte skulle vilja ligga ned och sova och frågade honom vänligt om han skulle utnyttja alla sätena eller om han kunde tänka sig att byta rad med mig. Han såg förvirrad ut och sa att han inte kunde engelska, så jag log vänligt mot honom och sa att han inte behövde bekymra sig, sen gick jag tillbaka till min rad. 5-10 minuter senare kom han bak till mig och sa att han till slut listat ut vad det var jag ville och han erbjöd mig sin rad! Jag frågade gång på gång om han var säker och han insisterade och jag var ju förstås överlycklig! Man sover ju så mycket bättre när man har tre säten för sig själv och kan ligga ner. Visst vore det ännu bättre med fyra säten, men det är det sällan på de flighter jag är på. Man kan ligga ned på sidan åt ena hållet i ett par timmar, men sen har man ont överallt och behöver vända huvudet åt andra hållet så att man kan sova på andra sidan. Dessutom gör det ont i knäna till slut eftersom man måste ligger med böjda ben för att få plats, men som sagt, det är ju så mycket bättre än att sitta hela resan. Jag kan tänka mig att det också är mycket säkrare och att risken för blodproppar minskar drastiskt. Min kirurg säger att alla får små proppar när de flyger, grejen är att se till att de är just små. Han har sagt till mig att jag måste ha flygstrumpor på mig och att jag måste ta Magnecyl eller Bamyl (Acetylcalicylsyra) inför resan för att minska risken för farliga proppar, så det gör jag. När jag kom fram tog jag en taxi från flygplatsen till hotellet Porto Bay Rio Internacional Hotel på Copacabana och det var så bra och fint läge som jag hade räknat med. Jag hade en balkong och fin havsutsikt från den. Dessutom hade jag fått tre minimuffins med kokos i och morgonrock och strandtofflor (flip flops). Det var sent när jag checkat in och kommit till rummet, så jag gick och lade mig direkt.

Jag förstår inte upphetsningen över hotellfrukostar

30/3 Jag är ju inte särskilt förtjust i hotellfrukostar, jag har aldrig förstått vad som är så speciellt med dem. Däremot hade det här hotellet lite extra coola saker, som till exempel honungen som satt kvar på vaxkakan, det är en liten detalj som gör att det ser lite mer spännande ut.
Jag har aldrig riktigt förstått vitsen med pretzels heller, men upptäckte att de är riktigt goda faktiskt, det är också gott med salt när man svettas en del. Jag försökte be om HP-sås men de visste inte vad det var, men till slut hittade de en kille som inte bara pratade engelska utan också visste vad HP-sås var. Han gick och tittade i köket men kom tillbaka och sa att de inte hade någon. Det är en ny grej för mig som jag började med för runt ett år sedan, jag bara måste ha det till ägg och bönor plötsligt. Han kom ut med en liten skål med barbequesås istället och påpekade att han visste att det inte alls var samma sak, men det fungerade i alla fall bättre för mig än bara ketchup.
På måndagen blev vi klara med förberedelserna före lunch, det är helt klart första gången vi är färdiga så tidigt! När alla papper är utskrivna så lägger vi dem i högar runt ett stort bord och sen går vi allihopa runt runt och lägger ihop dem ett och ett i en hög och sen sätter C och D in dem i pärmar.

När vi var färdiga med jobbet gick jag ned i köpcentret vid tunnelbanan och köpte lite nödproviant på en supermarket där, jag köpte också sushi till lunch och den var verkligen fruktansvärt äcklig! Jag förväntade mig förstås ingen kulinarisk upplevelse, men de hade kallrökt lax på dem! Det blir bara helt fel smak! Jag har råkat ut för samma sak i London en gång när jag köpt sushi på en supermarket. Jag antar att den inte är lika känslig, men kalla det då för något annat än sushi och lura inte oss som gillar sushi som smakar sushi.
På kvällen var det dags för cocktailparty för att välkomna delegaterna. Jag hade en röd klänning på mig som har blixtlås hela vägen ned i fram. Jag hade det lite öppet upptill. Anledningen att jag hade den klänningen var att jag till min besvikelse inte kom i min röda favoritklänning. Sen kommer min mycket goda vän P fram till mig och säger: Du inser väl att allt alla män här kan tänka på just nu är att dra ned den där dragkedjan? Hans kollega K som är med i vår styrelse är ganska tystlåten av sig, nästan lite blyg trots sin ålder och han bara tittade ned i golvet och svepte blicken lite bortåt och mumlade: It crossed my mind... Det var något av det roligaste jag varit med om, att till och med han som är så tystlåten och artig erkände det. Flera av mina manliga vänner fällde den typen av kommentarer, men absolut inte på ett otrevligt sätt, det var mer som komplimanger. Jag har aldrig några problem med att de inte respekterar mig eller inte tar mig på allvar, det gör de alltid och då är det inget problem för mig, jag vill ju gärna få vara kvinna och snygg också. Det är ju lite fördelen med att jobba i en mansdominerad bransch att alla kommer ihåg mig.
Vi var ett stort gäng som mötte upp nere i receptionen efter drinkarna, G hade bokat bord på en grekisk restaurang år oss allihopa och hon fick hela tiden ringa upp dem och addera folk till bokningen. Själv tog jag med mig "mina" amerikaner, M och S.
Vi hade en trevlig middag och maten smakade bra, de hade till och med ordentligt med vitlök i tzatzikin.

Det må vara dyrt, men det är också idiotsäkert

20/1 Mitt sug efter lätt och fräsch mat fortsatte på tisdagen och jag kan helt enkelt inte få nog av sashimi. Det enda jag gör är att köpa salmalax, skära den i bitar och äta den med japansk soja och Wasabi.
Råvaran är så bra att et är det enda som krävs och det är så enormt gott och känns så fräsch som sagt. En sak jag har lärt mig är att man alltid ska välja de mindre "stjärtbitarna", de större bitarna med en bit till vid sidan, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men de blir i alla fall inte lika möra och goda, de smakar också rätt ofta rå fisk. Det låter säkert väldigt konstigt, men de andra bitarna gör inte det. De är liksom smöriga, möra och jättegoda. Vi upptäckte en gång, jag och mina gudbarn att hemligheten med sushi och sashimi är att först och främst förstås ha hög kvalité på laxen, den ska vara fast, lite hård kan man säga och så ska den vara torr, det ska inte vätska sig om den. Om man som sagt sen skär den rätt, det är då den inte smakar rå fisk utan sushi. Vi har bara lyckats den gången och då konfererade vi i runt en halvtimme innan vi satte kniven i laxsidan och lyckades skära den så att alla fibrer och fettränder hamnade precis rätt i bitarna. Då blir biten inte seg och inte heller så lös att den nästan faller isär. Att köpa en stjärtbit av salmalax är den enkla och idiotsäkra lösningen, den är dyr, men man blir alltid nöjd. Jag tycker att det är värt det, men är man en familj på 4 personer eller nåt kanske man tycker att det blir lite väl dyrt förstås.

Lek och mys i våren

28/3 På fredagen var jag ute på tomten och fixade lite och Turre är ju alltid med mig, men även Judas håller sig alltid precis i närheten när jag är ute på tomten. Han och Turre låtsas ofta inte att se varandra men samtidigt är de alltid väldigt nära varandra oavsett om de står, sitter, ligger ner eller går runt.
Det är som om de inte vill att den andra ska veta att den gillar honom. Det är samma visa hemma i soffan eller sängen. De ligger ofta emot varandra, men de är vända från varandra som om de inte visste.
Båda hade i alla fall vårkänslor och mös i gräset.
Framåt kvällen dök systerdottern L upp och vi gjorde sushi och åt. Denna gång var det riktigt lyckat! Vi gör ju med rispapper istället för algpapper som jag tycker är för segt och smakar för mycket fisk, vilket jag inte tycker om fisken!

Enkelt, gott, nyttigt och dyrt

20/2 Till middag på torsdagen åt jag laxsashimi, gott som sjutton, enkelt och nyttigt! Det är däremot dyrt. Men eftersom jag äter så pass lite och bara är en enda person så funkar det ändå. Man köper helt enkelt en finare typ av lax som är av sushikvalité och så skär man den i bitar och äter den doppad i sojasås med lite wasabi i.
Som sagt, enkelt, gott och dyrt.. Fast inte alls lika dyrt som om man köper det på sushirestaurang.

Snipp snapp, det var kvickt gjort

18/2 På tisdagen hade jag en tid för att träffa kirurgen på kliniken som min husläkare driver. Jag skulle äntligen se till att ta bort mina födelsemärken som sticker ut och besvärar. Anledningen att jag äntligen tog itu med det är att nu när jag har stjärnan i nacken så tänker man ju ännu mer på det fula födelsemärket som sitter där och sticker ut en massa. Vi skulle prata om det och boka en tid, men eftersom hon sa att det var enkelt gjort och hon hade tid direkt så var det ju bara att göra det. Inom 30 minuter från att jag klev genom dörren så hade vi pratat, bedövat, skurit bort, sytt och plåstrat ihop allt. Totalt tog vi bort 5 stycken, en i nacken, 3 vid sidan av armhålan och en på magen vid byxlinningen.
Jag tycker att det är skönt att ha det gjort och ännu bättre när jag inte behöver passa ännu en tid utan att allt är klart.
Jag firade med sushi till lunch och åkte sen tillbaka till kontoret.
På kvällen åkte jag, mamma och pappa på pubkväll med UVP på "Lilla Blå"
som nu mer är "Lilla Grå", Scandic Hotellet i Väsby. UVP står för Upplands Väsby Promotion och är ett samarbete och kontaktnät för Väsbyföretag och kommun. På plats för att spela lite musik för oss var en bekant till mig Tomas Gee som är en duktig trubadur som är bra på att känna in vilken publik han har och spelar precis rätt musik för gruppen han har framför sig. Han skapar också privata kontakter och är bra på att komma ihåg folk och deras namn, det är så vi har lärt känna varandra. När jag hamnade mellan två män som kör motorcykel så kom jag plötsligt ihåg mitt löfte till mig själv för 5 år sedan... Jag skulle ta motorcykelkort när jag var smal nog att komma i ett ställ. Bra att komma på det i februari, då har jag ju hela sommaren på mig och jag har råd just nu också.

Kan jag hålla tummarna för att det är sista gången?

16/10 Jag började onsdagen med att äta frukost med norrmännen, det är frukostbuffé och jag kan ju aldrig riktigt få valuta för pengarna på en buffé, men sällskapet var ju utmärkt och priset var för övrigt inte särskilt högt heller... Problemet var bara att de inte hade vettigt kaffe att tillgå, bara läskigt amerikanskt blask. Men istället hade de precis allt man kunde tänkas vilja ha! Då menar jag precis allt! Mat, smörgåsar, olika typer av ägg, pannkakor, tacos(!), bacon och allt annat.
Jag kände för en pannkaka och äggröra så det fick det bli.

Killarna åt bra mycket mer än jag kan jag lova!
Efter ett par timmar på mässan med möten och annat åkte jag och kollegan ned downtown för att äta sushi på ett annat casino. Han hittade den restaurangen för några år sedan och de har en "all you can eat" lunchbuffé. Dessutom så gör de allt helt färsk till dig efter beställning så det står inte och blir sunkigt, det är superfräscht!
Det är konstigt, men den bästa sushi jag har ätit har alltid varit i USA.
Vi tyckte att vi åt mycket, men när vi jämförde oss med ett par som satt bredvid oss så insåg vi att vi åt hälften så fort som de och dessutom delade på hälften så mycket som en av dem åt...
När vi ätit så vi var proppmätta tittade kocken förvånat på oss och frågade två extra gånger om vi verkligen inte skulle ha mer. Ja, vad ska man säga, vi är såååå europeiska.
För övrigt hade vi varit och handlat lite dricka och mellanmål på Walmart på måndagen och trots att det ligger jättenära casinot finns inte ens övergångsställen eller trottoarer, för i USA går man inte någonstans. När vi var på väg tillbaka såg vi en annan som gick och blev väldigt förvånade över det, men när vi kom ifatt så insåg vi att det var en av våra kompisar som är norrman, så mycket för promenerande amerikaner.
Efter ytterligare lite jobb tills mässan stängde så gjorde vi oss redo att gå på middag med min kompis P och hans amerikanska kollega. Vi var så slitna allihopa att vi såg helt drogade ut men vi hade kul i alla fall, men min bordsherre var inte så jättensnackig och jag kunde ju inte sitta vänd ifrån honom och mot P och D så jag kunde inte umgås med dem heller så mycket. Vi var på japanskt steak house, ett sånt där de lagar maten på en häll framför en, det är som en typ av show och vår kock verkade lite besviken att vi inte ååhhhade och ahhade som de andra borden och applåderade som man ska, som sagt, vi är europeer.
Jag hade som vanligt beställt mitt kött så gott som rått och när jag fick det så var det helt genomstekt, jag tycker verkligen att kött smakar dåligt och unket om det är genomstekt så efter att ha försökt att bita ihop så gav jag slutligen upp och sa till. Vid det laget hade kocken städat stekbordet och gått därifrån för länge sedan, det var därför jag tvekade att gnälla. De bad så mycket om ursäkt och erbjöd mig nytt kött och jag tackade ja till det. Men eftersom stekhällen var städad så lagade de till det i köket, så jag undrar om det var en "sneezer" jag fick?
Det smakade i alla fall väldigt bra den här gången i ordningen så då var vi alla nöjda.
Vi tog oss tillbaka till hotellet och satte oss en stund i baren och där blev jag förstås kvar ett tag med samma folk som kvällen innan, vi har så kul ihop.
Innan jag skulle gå och lägga mig så letade jag reda på P som satt och spelade vid ett Black Jack bord och gav honom en godnattkram, sen tog jag en tur i casinot och försökte hitta någon kul maskin att spela på. Jag har varit i Reno så många gånger och har bara testat att spela 1 gång och då hade jag faktiskt rätt kul. Jag hoppas dessutom att det här är sista gången jag behöver åka till Reno så det gäller ju att passa på. Mitt i casinot var det två amerikaner som började prata med mig, de kände igen mig från mötet så vi pratade jobb en stund och sen gick en av dem och lade sig och den andra höll mig sällskap när jag letade efter ett spel och spelade en stund och sen sa vi godnatt.

Att elektrolyter kan göra sån skillnad

12/3 På tisdag vaknade jag många gånger på morgonen och sköterskan kom in vid 7 och kollade blodvärdet, det var relativt bra efter omständigheterna och sen fick jag smärtstillande. Senare fick jag sätta mig upp en stund och de ville att jag skulle prova att ställa mig upp. Jag hade inte särskilt ont trots att det mesta av medicinen gått ur kroppen vid det laget, men jag höll ändå på att svimma...
Jag fick frukost och kände mig lite dum att behöva hjälp till och med att sätta telefonen på laddning, men de tyckte att jag gjorde lite väl mycket själv.
Jag vilade mycket men svarade på lite jobbmail och tittade på Vänner-avsnitt som systerdottern hade lagt på min surfplatta. Jag kan alla avsnitten utantill så ni kan ju gissa att jag blev förvånad när jag insåg att de avsnitten hon lagt upp hade nya scener som jag aldrig sett tidigare!
När jag mitt på dagen fortfarande inte kunde stå upp mer än några sekunder i taget utan att nästan svimma började jag bli orolig. Sköterskorna sa att det inte var så vanligt, men särskilt oroade verkade de inte vara. Istället satte sköterskan H in ett dropp med elektrolyter och grejer, mirakelmedicin enligt henne när man har lite dåliga blodvärden och hon hade rätt, ett par timmar senare kunde jag inte bara stå upp, jag kunde till och med gå på toaletten själv.
Jag är ju inte jättekänslig mot laktos, men jag kan inte äta särskilt mycket utan att bli dålig och det kändes ju inte så tilltalande när man redan har ont i magen. Jag hade varit tvungen att äta en lunch med ganska mycket laktos i så jag vågade inte äta det till middag också och eftersom jag inte tänkt på att förvarna om det eftersom jag inte är så känslig, så hade de bara en massa matlådor med laktos i frysen.
Det slutade med att nattsköterskan handlade sushi till mig på vägen in, hur snällt är inte det?!

Det är en sak att vara orutinerad...

16/2 När jag vaknade på lördagen gick jag raka vägen till China Town efter att jag checkat ut. Jag hade ju så lite bagage att det inte var något problem att ta med sig det. Jag hade återigen ont i huvudet så efter att jag ätit lite dim sum och soppa så gick jag till Starbucks i Soho där jag tog en stor sojalatte och satte mig att jobba med hjälp av deras gratis wifi. Jag satt nog där ett par timmar och jobbade och hann dricka två stora latte. Sen tog jag mig till flygplatsen för att åka hem.

När jag reser så kopplar jag bort det mesta och jag antar att det är en typ av meditation och resan är ofta mindre jobbig än vad jag förväntat mig och plötsligt är jag hemma och har liksom inte tänkt något på hela vägen, alltihop går automatiskt.
Men jag minns i alla fall att säkerhetskontrollen gick fort och att jag som jag brukar gick och köpte mig sushi på Itsu efter att jag impulsköpt en ny Kindle e-book som var mindre, lättare än den gamla. Tyvärr hade den bara WiFi uppkoppling och inte 3G som den gamla, men den var mindre och så köpte jag ett fodral att ha den i istället för att ha ett fast fodral som blir större och tyngre att hålla i.
Som tur var så kunde jag inte vänta med att plocka upp den och insåg att den här modellen inte kom med annan laddningsmöjlighet än genom dator och det vill inte jag ha, så när jag ätit klart gick jag tillbaka och köpte en adapter till den så nu går den att ladda genom väggkontakt.
När jag tog rulltrappan upp så var det en äldre man som pruttade mig högljutt rätt ansiktet, det skulle man ju bli förvånad och sur över var som helst, men att det hände i London gjorde mig nog mer förvånad eftersom engelsmän oftast är väldigt artiga och den här mannen låtsades som ingenting och tittade inte ens generat bakåt och den var som sagt rejält högljudd så att den hördes som ett brak trots att flygplatsen är full av ljud.
När jag landade sent på kvällen så blev jag hämtad av H som var snäll nog att komma till Arlanda.
Som vanligt när någon väntar på mig så kom min väska nästan sist av alla, annars brukar jag oftast ha tur och få min väska väldigt fort.
När jag kom till passkontrollen var jag en av de första där och ställde mig bakom en kille som stod vid kontrolluckan.
När fler och fler började komma ikapp oss och alla andra köer rörde sig framåt utom min så hoppade jag kö och insåg att killen fortfarande inte hittat sitt pass i väskan, jag har svårt att ha tålamod med den typen av folk när jag reser en sak är att vara orutinerad och långsam, men att ställa sig i vägen för oss som är snabba, det undrar jag varför man gör?
Ni som inte reser så mycket vet kanske inte att ankomsthallen på Arlanda är smyckad med foton av kända svenskar? Jag gillar det konceptet skarpt, det är ett jättebra sätt att marknadsföra Sverige och vårt folk, både till oss Svenskar och våra besökare.
Nu har dessa kompletterats med marknadsföring av det nya Abba Museeet, det tycker jag också är jättebra!
H höll mig sällskap en stund och vi tog en fika innan hon åkte hemt igen.

Ur elden i frysen

29/10 På måndag morgon landade vi i London och det hade varit en förhållandevis bekväm resa med en granne som bara ville upp och kissa en gång och satt stilla och sov tyst resten av tiden. Själv sov jag inte särskilt mycket men satt i någon sorts dvala som fick tiden att gå rätt effektivt. Jag lyssnade på spotify i telefonen och mediterade antar jag, tiden gick i alla fall rätt fort. Jag såg en film också, Magic Mike. Jag är kanske den enda som inte hört ett ord om den filmen, men jag visste inte alls vad det var men ville se en komedi så valet föll på den. Jag tycker inte att den var särskilt bra eller särskilt rolig heller måste jag erkänna, men visst hade den sina poänger, bara inte tillräckligt många för att vara sevärd. Folk kommer att se den och har säkert sett den för att all marknadsföring sagt att det är en massa naket för kvinnor i den...
De drygt två timmarna jag hade i London gick rätt fort och min vana trogen gick jag till itsu för äta sushi. Den här gången best'llde jag sashimi eftersom jag inte var sugen på en massa ris. Några få nigiri blev det i alla fall. Den andra flighten borde ha känts väldigt kort och gör det oftast också. 2,5 timme jämfört med 9-10 timmar borde kännas kort. Men jag var mentalt förberedd på att första flighten skulle vara lång och den andra kort, så det kändes nästan tvärtom.
Jag sov lite på den andra flighten i alla fall.
Vid strax efter 20 landade jag på Arlanda och det är alltid en konstig känsla att komma hem. Det känns på samma gång som om man varit borta jättelänge och att man inte ens åkt iväg... Vädret lämnade en del att önska däremot och jag fick bita ihop mot kylan när jag gick ut genom dörren.
Pappa hämtade inne vid ankommande och körde mig hem och så fick jag tillbaka min hund samtidigt.
När jag kom hem var det 13 grader i huset. Jag hade fått ett sms av syrran när jag landade i London med en fråga om hon skulle tända i kaminen, men då var jag på första flighten och när jag landade var det försent, då hade hon åkt från Väsby. Gulligt av henne att fråga i alla fall.
Men nu tände jag i kaminen och värmen steg sakta till en mer lagom temperatur.
Jag höll mig uppe en stund för att säkerställa värmen och när jag väl kom i säng var jag helt slut. Tänk vad trött man blir av att resa!

Det var minst lika gott som det låter

23/10 På tisdagen körde vi samma jobbrutin som på måndagen med några möten instuckna här och där under dagen. Vi tog en sen lunch med en av våra leverantörer som jag lärde känna i London i somras och hängde med en del där. Tanken var att vi skulle äta ushi men sushirestaurangen i casinot var stängd så vi var tvungna att ta bilen in till centrala Reno för att hitta sushi på ett annat casino. D hade varit på ett ställe där han tyckt det var jättebra några år tidigare och förra året försökte vi äta lunch där men kom försent. Nu kom vi 10 minuter innan de slutade släppa in folk och sen betalar man ett pris och så får man vad man vill och hur mycket man vill och de lagar till det medan man väntar.
Jag älskar yellow tail tuna och det finns inte i Sverige så det åt jag en del av. Lite lax blev det förstås också och några olika rullar. Vi beställde det vi ville ha och så delade vi på det.
Det var bra sushi och vi var alla besvikna att vi inte kunde få i oss mer än vi gjorde.
Men det kostar inte ens 150:- per man, kan ni fatta det!
Arbetsdagen fortsatte med mässa och när den stängde åkte vi en snabbis till ett köpcentrum där jag jag köpte två par byxor och två blusar på rekordtid eftersom S följt med och såg ut att ha så tråkigt. Fast det var ju förstås hans val att följa med så jag borde inte bry mig. Jg gick in på Sephora för att se om de hade en sak syrran ville ha som var slut på Sephora i San Francisco och under tiden jag letade efter den testade S parfymer och råkade mer eller mindre duscha sig i en och sen retade vi honom när vi kom tillbaka till bilen och det stank så vi knappt kunde andas.
Jag och D bestämde oss för att ta en tur till en sponsrad cocktailbjudning och sen bestämma om vi skulle äta och var, S skulle eventuellt med och äta men ville inte gå på bjudningen.
Det visade sig vara mer folk på denna och det var bra mat också så vi blev kvar där med gott sällskap att prata med och god mat och dricka.
Till slut var jag tvungen att sätta mig ned en stund för mina fötter värkte och då fick jag plötsligt helt andra människor att prata med men precis lika trevliga och det kändes som om jag gjorde några nya vänner.
Sen hamnar man ju alltid i baren och jag satt och pratade med en konkurrent större delen av kvällen men vi hade trevligt och jag fick en väldigt god drink, Strawberry Daiquiri. Jag har alltid velat testa en sån och kan inte minnas att jag gjort det, men oj vad god den var!
Till slut försökte jag ursäkta mig och gå och lägga mig, men det var svårt att bli ivägsläppt, det är alltid någon som stoppar en. Jag gick iväg genom casinot för att säga till min kompis P som spelade Balck Jack att jag inte kände för att vänta på honom i baren något mer för att jag var trött och det tog nästan en timme att gå dit och tillbaka eftersom jag blev stoppad av folk jag kände hela vägen och sedan av P när jag kom till spelbordet. Men till slut gav han med sig och efter att jag spelat med hans chips med hjälp av killarna bredvid (och dubblat chipset) så tog han mig i handen och ledde mig tillbaka till baren där ni kan gissa, vi blev fast ett tag till.
P är en mycket god vän men av just den anledningen att han gärna håller mig i handen och leder runt mig och ser till att jag inte är uppe för länge som den goda storebror han verkar tagit rollen som, så tittar folk lite undrande på oss ibland, särskilt amerikaner. Européer  och deras sätt förstår de sig inte på riktigt och eftersom jag är en av de få tjejerna så kan jag tycka att det är lite jobbigt att folk tror nåt annat än att vi är bra vänner.
Men han lyckades i alla fall rädda mig från baren och såg till att jag kom till hissen och strax senare var jag avsminkad och i sängen, tacksam för flykthjälpen.

Mat och dimma

19/10 Om ni hoppades på ett spännande inlägg om resan till USA på fredagen så måste jag göra er besvikna, resor är inte spännande och oftast är det så man vill ha det, inte sant?
Det mest spännande som hände under resan var när det serverades mat och den som någon gång rest vet att det bara är ännu ett sätt att få tiden att gå.
Jag hade varit tvungen att gå upp vid 4.30 för att hinna duscha och få allt klart till taxin hämtade upp mig vid 5.15 på morgonen.
Det gick som vanligt kvickt att checka in och komma genom säkerhetskontrollen på Arlanda. Jag upplever inte att de är mindre noggranna än de andra flygplatsernas kontroller, bara snabbar och effektivare.
Jag gick till loungen och tog mig lite frukost och sen var det dags att åka till London, första etappen av resan.
Vi fick en relativt bra frukost på planet men jag hade ju ätit så jag smakade mest på mackan men drack tomatjuice så som jag brukar när jag reser. Jag drack upp apelsinljuicen också men varför vet jag inte.., Jag gillar inte apelsinjuice och så får jag ont i magen av den också.
Jag sov lite på planet och läste resten av tiden och när man är inställd på en långresa så är de 2½ timmarna till London verkligen ingenting.
I London fick jag vänta nästan 5 timmar på nästa flight men det var jag också inställd på så det gick också fort. Jag köpte lite skavsårsplåster till, flygstrumpor eftersom jag glömt att ta med och så köpte jag hårspray, schampo och balsam på Boots.
Sen satte jag mig på itsu för att äta lunch, det är ju tradition för mig nu för tiden att göra det på Heathrow och det ger mig en chans att sitta i lugn och ro utan att bli störd. Jag gick inte därifrån förrän det var dags att börja gå till gaten. Väl på plats plåstrade jag om mina redan ömma fötter, stjälpte i mig en latte och satte på mig strumporna.
Den som aldrig rest en lång flight har verkligen inte missat något om man bara tänker på själva resan. Att sitta inklämd på ett plan med hundratals andra människor, varav vissa stinker, andra låter och resten trampar på en eller springer in i en, ja sånt kan man ju leva utan... Det känns ju sällan att man flyger och det är svårt att motivera sig själv till att sitta stilla och tyst istället för att kliva av. Jag hade hamnat bredvid en beslöjad mamma, eller kan det ha varit mormor(?) med ett barn på runt 2-3 år.
Min ångest när jag insåg att jag skulle sitta bredvid ett litet barn hela vägen gick tydligen inte att dölja, för en stund senare frågade mannen på andra sidan gången om jag ville byta plats med honom ifall jag trodde att jag skulle bli störd av flickan. det visade sig vara pappan(?).
Glad för chansen bytte jag plats och hamnade bredvid en bred man som var trevlig men som gjorde att jag halv hängde ut i gången och det gjorde förstås att folk sprang in i antingen mitt ben eller min skuldra så fort de skulle förbi...
Flickan visade sig dock vara en riktig pärla! Vi märkte inte av henne på hela resan och då var hon ändå vaken större delen av tiden. Hon satt bara i sitt säte och lekte.
Till middag valde jag vegetarisk pasta och den smakade bra men var helt oljig.
Vid 16 landade jag på San Francisco Airport och tog flygplatståget mot hyrbilsdisken. Lagom tills jag var framme ringde kollegan D och hade precis landat. Vi hade tagit olika flighter eftersom vi bor på olika håll i landet, ändå kom vi fram med bara en halvtimme mellan oss. Tanken var att jag skulle plocka ut en hyrbil lagom tills han dök upp och sen skulle vi åka.
Allt var färdigt, uthyraren skulle bara ha mitt körkort och då inser jag att det inte finns i plånboken. Besviken och orolig kunde jag inget annat göra än att vänta in D och så fick han hyra bilen vilken ingen av oss var glad över. Jag föredrar att köra, han föredrar att slippa. Dessutom skulle ju jag åka tillbaka till San Francisco på torsdagen och D kunde lika väl flyga som köra. Frågan var ju hur jag skulle komma dit nu...
Nåja, vi kom iväg i alla fall, tur att inte D också glömt körkortet...
Vi körde in till hotellet vid Union Square och efter att ha parkerat, checkat in och tagit upp våra väskor så möttes vi upp i receptionen bara 10 minuter senare för att gå ut och ta nåt att äta.
Tanken var först att gå till ett Steak House men slutligen gick vi in på ett riktigt hak eftersom vi inte var så hungriga trots allt.
Vi valde kvällens special, kotlett med bakad potatis, vitlöksbröd och grönsaker.
Det var helt okey men ingen kulinarisk läckerhet och ingen av oss åt upp allt.
Själv klarade jag bara lite kött och grönsaker och lämnade resten.
När vi ätit var vi helt slut, vi hade ju rest sedan 4.30 på morgonen och nu var klockan runt 22-23 och då får men betänka att dagen blivit 9 timmar längre än normalt också eftersom vi rest tillbaka i tiden...
Vi gick och lade oss och bestämde att vi skulle ta sovmorgon så länge vi kunde på lördagen.
Innan jag gick och lade mig gick jag ut på min balkong och tog ett par cigg, lyxigt att få en balkong mitt i San Francisco, det var bara jag som fått det, inte D.
Dimman låg tjock över stan så som den är känd att göra till och från och det var väldigt vackert.

5 liter svamp på 25 minuter

3/10 Det värsta med att slippa frysa i nästan två dygn är "baksmällan". På onsdagen ville jag helst inte lämna huset alls, men det var ju bara att bita ihop och gå till jobbet.
När jag kom hem från jobbet lade jag mig att vila en stund på soffan och slumrade nog till någon kvart eller så men sen hoppade jag upp och klädde på mig mina skogskläder, tog Turre och åkte till skogen. Det var dags för pysselkväll på kvällen och jag tänkte att jag kunde rensa svamp som pyssel!
Jag var inte framme i skogen förrän strax efter 18 och då är det rätt mörkt faktiskt, men det finns så mycket trattkantareller nu att det inte spelade så stor roll faktiskt. Jag fyllde ungefär halva korgen med vamp på runt 25 minuter och sen var det så gott som helt mörk så vi gick tillbaka till bilen och så ringde jag och beställde sushi, hämtade det och var på plats bara 5 minuter sent på pyssel.
Jag ägnade tiden till att rensa svamp och när de andra gick och jag inte orkade rensa längre så bestämde jag mig för att ge bort resten till kollegan D, så som jag sagt att jag skulle om jag inte orkade mer.
När jag kom hem smälte jag svampen och frös den, det var i alla fall 2-3 liter färdigrensad svamp, men det blir ju inte så mycket när man smält bort vattnet ur dem.
Turre och Judas låg och sov på samma filt i soffan för den är så mjuk och härliga att båda vill ligga på den, själv tittade jag på Shrek och spelade spel på datorn.