Jag tackar inte nej till några bra erbjudanden!

11/5 På måndagen åt jag en hemgjord "grilled cheese"macka till lunch, eller egentligen var det väl brunch för jag hade inte ätit frukost. Den är riktigt flottig men å så gott! När jag gick igenom mina mail hittade jag ett spambrev som jag sa upp och fick då det svar ni ser på bilden... Så töntigt, det är ju som; har du slutat slå din fru? Jag menar, det är ju inga bra erbjudanden enligt mig, så nej, jag säger inte upp det bra utskick eller bra erbjudanden. Jag tog jag det lugnt efter jobbet och gjorde inget alls egentligen, bara tittade på DVD.
Jag var väldigt utmattad av resan och det faktum att jag hade haft väldigt ont i ett par veckor, det kändes redan bättre däremot. Jag ville också vara säker på att jag vilade tillräckligt så att jag inte skulle få ett nytt anfall, som förra gången.

Jag gillar svenska män och Camaros...

27/4 På måndagen var jag tillbaka i verkligheten och hade ett viktigt möte med två av våra största kunder och det visade sig att jag och den enda andra tjejen hade en sak gemensamt, vi har båda Camaro och det är väldigt sällan man träffar en annan tjej som gillar eller har Camaros, eller för att vara ärlig, det händer inte, det var första gången jag träffade en annan tjej som har en, frågan är om det inte är den första människan överhuvudtaget som jag träffat som faktiskt har en Camaro... I vilket fall så gick mötet väldigt bra och vi åkte iväg till Väsby Golfrestaurang för att äta lunch och då hoppade vi allihopa in i min Audi som jag tagit till jobbet just för det syftet och av den anledningen. Jag och N, den andra Camarotjejen satt i fram och de tre killarna satt i baksätet. Jag och N pratar om bilar i allmänhet och Camaros i synnerhet när vi hör från baksätet: -Där sitter kvinnorna i framsätet och pratar om bilar och Camaros och här sitter vi män i baksätet och pratar om.... Jag blev ju nyfiken och frågade: -Vad var det ni pratade om sa du? Svaret var: -Blommor! Det är en sån sak som jag älskar med svenska män, de känner inget behov av att visa sig macho, de vet att de är män och är trygga i sin manlighet och känner inte ett behov av att hävda sig. Det stämmer förstås inte på alla män, men nog tycker jag att vi har rätt gott om dem här i Sverige i jämfört med många andra länder.

Priority Pass är helt underbart och jag har det kvar

17/1 På lördagen var jag lite stressad, först skulle jag Y och hans sambo till sjukhuset för att K skulle på en efterkontroll, under tiden åkte jag och Y till sömmerskan som skulle sy min klänning. Y hade ringt henne åt mig kvällen innan för att kolla att allt gått som det var tänkt och för att få en adress. Jag fick prova klänningen och jag visste inte riktigt vad som var fel, bara att den inte var så fin som jag hoppats. Inte för att jag skulle säga det, för det var inget fel på hantverket, men det var inte den galaklännig jag hade hoppats på. Men efter att jag provat den tog hon in den vid midjan som jag bad henne och sen igen och igen. Efter tredje gången så satt den så snyggt som jag hade hoppats och då blev den precis den galaklänning som jag hoppats på, så jag var lättad. Sömmeskan skakade på huvudet och tyckte uppenbarligen att den var för tight. Men jag vill ju att det syns att jag har platt mage och liten midja nu när jag äntligen har det och en för stor klänning gör ju att man ser större ut.
Efter tillpassningen behövde hon som sagt 1 timme för att slutföra arbetet, så vi åkte tillbaka till sjukhuset och väntade på K och under tiden tog vi en kaffe och lunch på fiket där. Jag valde en Ceasarsallad och den var till min förvåning väldigt bra!
När K var klar och också fått sig lite lunch så åkte vi till sömmerskan för att hämta klänningen, Innan jag åkte ville hon och Y att jag skulle prova den en gång till så det gjorde jag och alla tyckte att det såg bra ut, så sen åkte vi hemåt. Vi stannade på en trädgårdsaffär för att köpa en skottskärra till K också och sen åkte vi hemåt. S och hans motorcykelvänner hade åkt till Pattaya dagen innan och nu skulle de komma tillbaka till Mae Phim och Buffalo Bill på eftermiddagen för efterfest. De körde för en god sak och samlade pengar till en skola för föräldralösa barn. Så klubben bjöd på mat när de kom hem. Jag ar tvungen att packa och fixa så jag var lite sen ned, men blev inbjuden att äta av gratismaten, fast det kändes som om jag snyltade. Först hängde jag med killarna i baren på övervåningen och sen hägde jag med tjejerna på uteserveringen. De är alla Thailändskor så de pratar mest Thai. Jag har ett litet problem med det där. Jag hänger oftast med killarna som enda tjej och egentligen så är det tjejfritt på deras träffar, tjejerna sitter en bit ifrån tillsammans. Men eftersom jag inte pratar Thai så blir det svårt. Men tjejerna är snälla mot mig och jag är välkommen, men det pratas i alla fall mest Thai. Jag blev erbjuden att smaka på deras soppa och de varnade mig att den var stark och det var den, men det är min favoritsoppa så jag slurkade i mig den på ett par minuter fast det sved i munnen och på läpparna och hon som satt bredvid mig ropade till de andra och var så imponerad över att jag åt den och så fort utan problem. Så jag låtsades att det inte brände som eld och tog en portion till...
Strax senare var jag tvungen att säga hejdå och krama om alla för att hinna upp och borsta tänderna och packa det sista innan jag skulle möta upp Y. Han visste ju att jag hade mer bagage än vanligt så han skickade ett meddelande att han var på plats och så kastade jag ned nyckeln till honom som vi har börjat göra, sen kom han upp och hjälpte mig med en del av bagaget och jag gav honom en kasse med allt som blivit över i min kyl, allt från vatten till filmjölk, pepparkakor och ägg. Det tog han tacksamt emot och lämnade hemma hos K innan vi åkte. Kaviaren som blivit över lade jag i en plastpåse och gav till S tjej för att ge till S som var en våning upp. Sen åkte vi mot flygplatsen.
Det var en kall kväll igen och det var 21 grader som minst på vägen till flygplatsen, men det var ju fortfarande rätt tidigt, så det blev nog kallare senare.
Jag och min vän A skulle möta upp på flygplatsen senare och vi sprang hela tiden om varandra för att jag stod i någon kö eller hon fick något jobb. Sen av en tillfällighet sprang vi på varandra i incheckningen trots att flygplatsen är enormt stor och rymmer tusentals människor. Hon hade en kund med sig och sa att vi skulle möta upp senare, efter säkerhetskontrollen. Som nyårspresent hade jag ju fått ett "Priority Pass" till flygplatsen, jag visste inte säkert vad för skillnad det skulle göra men det blev jag varse rätt snabbt! I incheckningen var det ingen kö, så jag gick i den vanliga. När jag sen skulle till säkerhetskontrollen så fick de syn på mitt kort och skickade mig till en mycket mindre ingång. Där var det bara ett par personer före mig och innan jag ens tagit upp datorn och grejer så var det min tur och jag var igenom på ett nafs. Sen var det samma sak i passkontrollen, ingen kö att tala om och ingen väntetid alls! A hade sagt att jag inte skulle ge dem kortet om de inte bad om det, så jag höll i det själv och visade det för dem och ingen bad om det, så jag har det kvar till nästa gång! Toppen, helt enkelt toppen!
Jag gick till loungen och strax efter att jag kommit dit kom A in och bara gav mig en kram i stort sett, sen var hon tvungen att gå. Hon jobbar som värdinna och visar folk rätt och tar hand om passagerare som är osäkra eller informerar då flighter blivit försenade eller inställda och det var en flight till Ryssland som just blivit inställd så för en gångs skull var hon helt upptagen hela kvällen. Annars sitter hon ofta och väntar, händer inget så har hon ju inget att göra och tittar mest på film. Typiskt att det skulle vara så just idag. Jag flög ju Premium Economy hem och jag älskar det verkligen! Det är så mycket mer bekvämt än ekonomi. I Premium Economy får man samma mat och hörlurar som i ekonomi och ingen liten väska med tandborste och grejer, men man får de alldeles underbara stolarna! Och sin egen lilla kokong av plts för ben och grejer. Jag önskar att jag inte var så snål och att jag inte vill betala för det oftare.

Att jobba känns inte jobbigt

22/4 På tisdagen var det dags att jobba, det går förvånande bra att jobba hemifrån även här i Thailand. Mina fina grannar låter mig använda deras wifi så att jag kan sitta hemma och jobba och inte behöver sitta nere i restaurangen eller på fiket hela dagarna.
Dessutom känns det konstigt nog inte alls tungt att jobba på något som till viss del känns som semester, det ger liksom mina dagar struktur och syfte, dessutom jobbar ju de flesta andra i alla fall på dagarna så man missar inget. Jag går upp lite tidigare än vanligt men inte tidigt, även fast jag sover lite längre än hemma så börjar jag jobba långt före mina kollegor och kunder, så det fungerar bra. Jag gör en massa jobb på förmiddagen, svarar på mail, skickar order, förfrågningar och offerter bland annat och medan jag väntar på att Europa ska vakna så tar jag en lunchsimning i takpoolen. Frukosten äter jag medan jag jobbar så den blir ju rätt så sen, så jag behöver inte äta lunch. Då går jag och simmar och sen lägger jag mig i solen en stund. Lagom tills min lunchtimme är slut så har jag fått svar av kollegor och kunder som då kommit in på kontoret och sen kör jag på tills det är dags att göra sig i ordning för middag. Sen svarar jag i telefon om någon ringer under kvällen och kollar och svarar på brådskande mail. Det är faktiskt toppen!
På kvällen drog jag och tjejerna till Mae Phim Sortsbar och åt och hängde. Det är skönt att hänga med dem, det är lugnt och alla gör sin grej och trots att man får egentid så har man sällskap om man vill, men det går ibland långa stunder mellan snacken.

Alltid lär man sig något

26/3 På onsdagen mötte jag upp några kunder som kommit till Stockholm för en endagarskurs hos oss. Eftersom de skulle komma tidigare än vad kursen började så hade vi bestämt att ses på kondis för frukost och dit kunde de enkelt gå från stationen. Vi hade en trevlig frukost tillsammans och en av killarna känner jag sedan innan men har inte sett honom på 6-7 år. Flera av de som kom till oss för kursen räknar jag även som vänner, inte bara kunder. Sen hade vi kurs på den nya flotten och hur den fungerar. Alla kan redan allt om flottar, vad de skulle få se är hur just denna ser ut och fungerar. Det blir alltid några intressanta diskussioner i samband med såna möten, eftersom det finns mycket kunskap samlad på ett och samma ställe plötsligt och man kommer alltid därifrån lite klokare. Innan de åkte hemåt igen hade vi en trevlig gemensam lunch på Väsby Golfklubb.

De bästa kunderna är kompetenta

6/2 På torsdagen kom två killar på besök hos oss. De var nyanställda hos en av våra större kunder och var nyfikna på vad vi gör. Vi har redan hunnit jobba ihop på ett par projekt men de ville veta mer om vilka vi är och vad vi gör. Jag vet inte om jag nämnt det tidigare, men vi skattar oss lyckliga då det gäller våra kunder. De är både trevliga och kompetenta och det är de allra viktigaste förutsättningarna för att själv kunna göra ett bra jobb som också känns igen som ett gott jobb hos kunden! Vi hade i alla fall några trevliga timmar på studiebesök i våra lokaler och på en god lunch och sen skjutsade jag ner killarna till stationen och de tog tåget tillbaka till stan.
Skönt att få känna nya människor på pulsen och få ett ansikte till namnen.

Vampyrdropp?

31/1 På fredagen vaknade jag rätt tidigt, det är svårt att fortsätta sova när det blir en massa spring i korridorerna och inne på rummet. Jag fick inte äta frukost än eftersom de inte visste vad problemet var, men vid lunchtid fick jag i alla fall dricka en kopp kaffe.
Vid det laget hade jag fastat i 40 timmar, även om jag de första 20 mådde så dåligt att jag ändå inte äta.
Jag har oftast haft en väldigt bra bild av svensk sjukvård, jag antar att jag haft tur jämfört med många andra, eller så inser jag att även de som jobbar i vården är människor och därmed kapabla att göra misstag.
Men när jag vid flertal tillfällen haft problem med att få hjälp när jag ringt i nödlarmet så började jag ledsna när jag blodat ner sängen och kläderna vid 4 tillfällen och nu dessutom hade slut på droppet och det blev baksug i det och det började suga blod istället. Jag hade ju väldigt dåliga blodvärden, så ni kan ju tänka er hur jag mådde efter en massa blodprover och blodbad och sen ett dropp som sög in blod i både slang och påse. Jag hade larmat i 20 minuter innan någon kom för att hjälpa mig, det var ju tur att jag inte var döende... När sköterskan väl kom så var hennes ursäkt att de hade skiftbyte med överlämning. När jag pekade på droppet och sa att jag inte hade råd med 20 minuter vampyrdropp så stirrade hon på påsen och utbrast att något liknande hade hon då aldrig sett.
Vid det här laget började mitt tålamod att ge upp. Ingen mat på 40 timmar, sen blodbad och vampyrdropp och sköterskor som skiter i att man larmar.
Sen när de väl bestämde sig för att jag skulle få äta lunch trots allt, så hade de inget laktosfritt alternativ trots att jag informerat om att jag är laktosintolerant redan när jag skrevs in dagen innan.
Det slutade med att jag fick en macka och en kopp kaffe till som lunch, men inte förrän jag fått vänta i två timmar på att de skulle kolla om det fanns någon lunch jag kunde äta.
Dessutom kunde de inte bestämma sig för om jag skulle få åka hem eller inte och läkaren dröjde med ronden. Sen när jag väl skrevs ut blev jag genast förpassad till väntrummet och det utan något recept på smärtstillande som läkaren sagt att han skulle skriva ut. Jag vägrade gå tills sköterskan hade ringt upp läkaren och fixat det, trots att hon sprang fram och tillbaka flera gånger och behandlade mig som en fejkare och vägrade ta kontakt med läkaren för att han var upptagen.
Efter att ha blivit inlagd dagen innan och blivit hanterad som om jag eventuellt var döende, till att helt ignoreras när de inte hittade något och bli behandlad som en hypokondriker, ja det var ett snabbt steg och gjorde mig rätt sur.
Slutligen kunde jag gå ned till pappa som stod utanför för att köra mig hem och ge mig hunden tillbaka. Jag hade i alla fall ett recept i näven vid det laget, det hade visat sig att vanliga enkla smärstillande fungerade bäst, men om man har recept kan man få dem på högkostnadsskyddet.
Vi åkte förbi apoteket och hämtade ut medicinen och sen när jag kom hem var jag slut och lade mig en stund på soffan med Judas och Turre som effektiva tröstare.

Det här hittade jag förresten på Facebook medan jag satt och väntade på utskrivning och det är såååå sant!
http://www.buzzfeed.com/ashleyperez/24-things-single-people-are-tired-of-hearing

Vems häxfötter är det där?

23/1 När jag vaknade på torsdagen kändes mina en och fötter jättekonstiga. Jag har alltid tyckt att jag har ovanligt söta fötter i jämförelse med de flesta andra, men nu såg de ut att sitta på en ådrig, gammal häxa...
Blodådrorna var jättestora och stack ut på hela fötterna och det såg verkligen inte bra eller friskt ut.
Men det var ju bra att ta sig upp och gå till jobbet och det kändes bättre ju längre dagen led.
Däremot var min värk väldigt jobbig den här dagen.
Jag klarar verkligen inte av när det blir kallare väder, det gör extra ont då, jag vill ha sol och värme.
Jag hade en väldigt trevlig jobblunch med kunden G och sånt gör ju allt lättare att bära i alla fall.
Som om eländet inte kunde räcka så försvann plötsligt ringsignalen jag haft på flera telefoner i runt 9 år plötslgit från min telefon utan förvarning, istället var det standardsignalen som alla andra på jobbet har, jag höll på att missa ett samtal för att jag inte fattade att det var min telefon som ringde. Dessutom är signalen mycket stressande, min gamla går inte att bli stressad av trots att jag haft den så länge. Det är gudsonens gapskratt som jag spelade in när han var 10 år gammal och satt i min soffa. Ett barnskratt går det inte att bli stressad av trots att man vet att det är ett jobbsamtal helt enkelt.
Jag har förstås flera backuper på signalen, annars hade jag ju inte lyckats behålla den så länge, nu måste jag bra ta mig för att hitta den och fixa till det också.

Stackars kille

22/1 Vi hade problem med datorerna på jobbet och jag hade lite otur när jag tänkte då det gällde det...
Jag bestämde mig för att jobba hemifrån för att få något gjort. Men om man inte har tillgång till servern eller internet på jobbet så innebär det förstås att man inte har tillgång till servern hemifrån heller... Men jag satte mig att svara på mail och såna saker som jag faktiskt kunde göra hemifrån men inte från jobbet och framåt lunchtid åkte jag ned och åt lunch och fortsatte att jobba från konditoriet.
Efter lunchen hade de löst problemet på jobbet och jag åkte till kontoret för att göra klart det jag kunnat förbereda hemifrån.
När jag satt på konditoriet satt jag och lyssnade på konversationen vid bordet bredvid, det är ju därför det är så trevligt att sitta där och jobba, man har liksom sällskap fast man får vara ifred att jobba.
En kille verkade sälja in något som mest liknade ett pyramidspel till en kille som uppenbarligen var väldigt hungrig på att få jobba och dessutom verkade hoppfull att göra sig en hacka och karriär. Stackars kille, det blir nog pannkaka av det där. Den andra killen pratade om hur stor potential det fanns att klättra inom organisationen och hur den andra killen skulle tjäna pengar på de som han själv lyckas värva. Som sagt, låter mest som ett pyramidspel, men killen är som sagt hungrig och suger upp allt som en svamp.
"Säljaren" är slipad och hal, själv skulle jag inte lita ett ögonblick på en säljare med den stilen, uäk, riktigt slemmig.

Tunga avsked

6/11 På onsdagen vaknade vi ganska sent och bestämde oss för att skippa nudlarna på morgonen och istället äta frukost nere på Buffalo Bill. L och S var fortfarande lite osäkra på sina magar och var försiktiga med vad de åt och drack. Det gäller verkligen att välja något man är sugen på just nå. När det gäller L är det oftast något sött, S väljer hellre kaffe och något lätt i matväg. Jag som har lite svårt att äta mycket på morgonen och därmed blir lite snål, valde ägg med lite skinka och potatis för att det var billigt och alldeles tillräckligt för mig till frukost. V är inte riktigt som vi andra, hon valde att äta skagenmacka till frukost...
Sen packade vi ihop handdukar och andra badgrejer och packade in oss i moppen och åkte till Coca Cola Beach. Det tar högst 5 minuter att ta sig dit och det verkar inte finnas lika många brännmaneter där.
E och hennes döttrar var där så efter att ha haft det bra en stund i solen så åt vi lunch allihopa tillsammans. L fortsatte på sin sockerdiet och åt pannkakor till lunch, vi andra åt lite nyttigare mat.
På kvällen åkte vi till Mae Phim Sports Bar för en sista kväll med gänget och det blev en tung kväll. Det började bra med pizza och många skratt och ungarna gav mig en present de köpt redan i Bangkok! L och V hade varit ute och shoppat lite en dag och hade hittat ett armband med stjärnor på och köpt det som tack för att de fick följa med! Jättefint verkligen! Precis min stil och jag blev jätteglad!
Efter ett tag tyckte de Thailandboende att det var lite varmt ute så vi flyttade in i baren där det är kallt som attan för att AC:n är på högt. Jag tycker att det blir lite kyligt i längden.
S lurade i N och M varsin chilishot och de spottade och fräste och sa att det var jättestarkt. Jag dricker ju inte och har emellanåt lite magproblem, men jag var rätt övertygad om att jag inte skulle tycka att smaken var något problem. Självklart blev jag utmanad att testa. Sagt och gjort, jag kände inte ens chilin och slappnade av. Men sen jävlar högg det till i magen, så illa att jag tappade all färg i ansiktet och S blev orolig på riktigt. Det gjorde så pass ont att jag trodde att det var något farligt faktiskt, men det höll bara i sig någon minut och sen var det bra igen.. phu, jag blev verkligen jätterädd, det var sista gången jag antog en så dum utmaning.
Är huvudet dumt får kroppen lida, eller hur?
Ungarna ville gå efter ungefär 2 timmar, men det slutade med att vi var där i 8... Det var svårt att åka därifrån när man vet att de andra har en tuff tid bakom och framför sig och man vet att det dröjer innan man ses igen.
Det blev en del kramar och gråt och vi hade lite svårt att släppa taget.
Tidigare än vad jag ville, men som sagt, mycket senare än ungarna ville, så var vi trots allt på väg tillbaka till lägenheten i moppen. Sen såg vi till att komma i säng, nästa dag var det dags att åka vidare.

Jag vill ju inte gå med en "bad hair cut" för resten av livet

4/11 På måndag förmiddag kom A och hämtade oss allihopa och körde oss en bit bortanför byn. Hon känner en tatuerare där. Flera i familjen har tatuerat sig hos honom. Han kör på fri hand och med bambusticka. Jag ville ju ha en stjärna till, den här i nacken. Problemet är bara att även om man är jättebra på fri hand och att skriva och så, så är just en stjärna svårt. Det måste ju vara rätt vinklar och raka linjer, annars är det ju jättefult. Normalt sett är jag väldigt snäll, ibland lite för snäll. Ungefär som när man var yngre och fick en dålig hårklippning och bara nickade när frisören undrade vad man tyckte, för att sen gå hem och gråta ögonen ur sig. I det här fallet kan man ju inte göra så, man kan ju inte gå runt med en "bad hair cut" för resten av livet för att man inte vill vara elak eller besvärlig.

"Mina" ungar var med och A var med som stöd och översättare, sen hade N bestämt sig för att följa med också. Det var alltså 5 personer som stod bakom tatueraren och hade åsikter på allt detta. Jag hade ju bett dem att vara stenhårda eftersom inte jag själv kan se min nacke och det var de verkligen. Tatueraren började klart tappa tålamodet med oss när ungarna mätte alla "benen" och vinklarna på stjärnan och rättade till honom hela tiden. Jag vet att den som är hårdast och mest kritisk är L, så inte förrän hon hade nickat sitt medgivande kände jag mig säker nog att säga åt honom att köra på. Innan hade jag sagt till A att hon skulle säga till honom att om jag inte var helt nöjd med hur han ritat så skulle det inte bli något av.
Hon förstod hur viktigt det var för mig så hon var också stenhård.
När det väl var dags så tog det inte mer än c:a 10 minuter för honom att göra själva tatueringen och det gjorde inte alls lika ont som en normal som man gör med maskin. Det är mer en stickande känsla än den brännande som man får med maskin. Sen var den varken blodig eller upphöjd alls och verkade helt läkt inom bara ett par timmar. Jag vågade inte riktigt tro på det, men det visade sig vara sant, det blev aldrig mer än så. Nu måste jag ju se till att ta bort födelsemärket, det är ju extra fult när stjärnan verkligen pekar ut det...
Jag hade sagt till A att vi skulle bjuda på lunch som tack för hjälpen så efter att han gjort klart tatueringen och fyllt i den på handleden åt mig, så åkte vi till Coca Cola Beach, där A tycker om att hänga och tycker att det är bra mat.
Vi hade det bra en stund i skuggan och åt lunch, sen dök E och hennes kompisar och barn upp så vi hälsade på dem innan A körde oss tillbaka till lägenheten. Det är verkligen guld värt att ha någon som kan Thailändska och bra engelska när man ska ha en tatuering som är speciell.
När vi kom tillbaka mad L V att köpa en glass till henne och hon valde en bananglass. Vad L tyckte om den kan ni se på bilden... Den var tydligen helt slemmig i konsistensen på "skalet", glassen var ok däremot. Man skalar den alltså själv och äter glassen. Skalet går att äta, men frågan om det verkligen är tanken, eftersom det smakar så illa?

I'm awesome

3/11 På söndagen vaknade jag äntligen utan migrän. Jag hade lånat L's mössa som hon tydligen inte ens åker till Thailand utan. Jag hade den som nattmössa eftersom jag fick glasspanna och därmed migrän av att ACn blåste rakt mot mitt huvud hela tiden. Eftersom jag ligger i solljuset från fönstret hela morgonen så måste vi ha AC:n på rätt ordentligt, annars går det inte att sova för det blir jättevarmt.
Visst ser jag ut som en riktig gangster?
L har fått mössan av sin brorsa och den är verkligen hon!
Vi vaknade ju relativt sent och eftersom V skulle tillbaka till Bangkok och sina universitetsstudier så hade vi bestämt att ses och äta lunch med henne och resten av hennes familj innan hon åkte.
Så mitt på dagen gick vi ned till Buffalo Bill för att äta.
S mådde mycket bättre men vågade inte äta lunch utan tog bara en cola. Under lunchen blev vi inbjudna till S för en fika senare på eftermiddagen, ungarna har ju aldrig varit hos S och jag har pratat så mycket om hans fina hus, bilar och garage så nu var de väldigt nyfikna.
Vid 17 tog vi moppen och åkte iväg. Vi satt och hade det bra på S veranda och tog en kopp kaffe och sen visade S oss runt i huset och garaget. Ungarna var lika imponerade som jag varit första gången. Mitt hus skulle få plats med tak och allt u S vardagsrum!
Utanför huset står en runsten som S har anlitat en svensk kille att göra åt honom. Jag minns inte vad det står på den, men det är något om honom själv eller familjen.
Efter fika och rundvandring åkte vi hem och jag och V lade oss på taket vid poolen en stund, men när solen gick ned bakom träden började jag frysa jättemycket och gick ned igen.
På kvällen tog vi åter igen moppen ned till byn och Mae Phim Sports Bar. Man känner sig verkligen som en del av gänget väldigt fort här i byn, alla hänger med alla och alla är välkomna!
S spelade biljard med ett gäng blandade ungdomar, svenskar, amerikaner och Thailändare och alla hade väldigt trevligt. S var oerhört stolt när han vann.
Redan efter den här korta tiden så känns dessa människor som en del av en stor familj och det kommer att bli tungt att åka hem. redan nu börjar jag våndas över att åka till Dubai, jag hade hellre stannat en stund till i Thailand faktiskt.

Herre på täppan

2/11 På lördag förmiddag lämnade vi en rätt ynklig S på soffan och gick ned till stranden utan honom så att han fick vila. Han hade ont i magen och mådde illa och fick springa till badrummet hela tiden. Vi andra tog en promenad utefter stranden hela vägen ned till byn där det finns restauranger, skugga och solstolar nere på stranden. Där åt vi lunch så som vi gjort varje dag. L beställde nåt som vi inte riktigt vet vad det var, men det smakade visst inte så bra och det såg ut som om det var en massa hår i maten, alltså så mycket att det såg ut om om köttet hade hår.... Det åt hon inte upp, men för övrigt är det vårt favoritställe och det är prisvärt och de som har det är trevliga.
På eftermiddagen gick vi ner till stranden igen för jag ville fota och de är snälla och poserar trots att de faktiskt inte är så förtjusta i att vara med på bild.
Det var en stund före solnedgång så det var ett vackert, ganska skarpt gulaktigt solsken och det blev fint på bilderna tycker jag.
Vi åkte iväg till The Kitchen för att äta men S stannade hemma och sen efteråt på kvällen mötte hela gänget upp på Buffalo Bill's igen och eftersom S var sjuk så var S nästan den enda killen. Bara när hans son var där en stund så hade han andra killar i närheten. Han såg rätt nöjd ut med att vara herre på täppan!
Hans dotter V var hemma från Bangkok också och hade sina små hundar med sig och de är tysta och snälla och väldigt söta.
Det var rätt trångt när vi kom och satte oss,men det såg så roligt ut när de flesta hade gått och det var tomt på båda sidor om V och L, men de satt fortfarande jättetätt och tryckte sig emot varandra.
Kul att de kommer så bra överens, de är så oerhört olika.