Vampyrdropp?

31/1 På fredagen vaknade jag rätt tidigt, det är svårt att fortsätta sova när det blir en massa spring i korridorerna och inne på rummet. Jag fick inte äta frukost än eftersom de inte visste vad problemet var, men vid lunchtid fick jag i alla fall dricka en kopp kaffe.
Vid det laget hade jag fastat i 40 timmar, även om jag de första 20 mådde så dåligt att jag ändå inte äta.
Jag har oftast haft en väldigt bra bild av svensk sjukvård, jag antar att jag haft tur jämfört med många andra, eller så inser jag att även de som jobbar i vården är människor och därmed kapabla att göra misstag.
Men när jag vid flertal tillfällen haft problem med att få hjälp när jag ringt i nödlarmet så började jag ledsna när jag blodat ner sängen och kläderna vid 4 tillfällen och nu dessutom hade slut på droppet och det blev baksug i det och det började suga blod istället. Jag hade ju väldigt dåliga blodvärden, så ni kan ju tänka er hur jag mådde efter en massa blodprover och blodbad och sen ett dropp som sög in blod i både slang och påse. Jag hade larmat i 20 minuter innan någon kom för att hjälpa mig, det var ju tur att jag inte var döende... När sköterskan väl kom så var hennes ursäkt att de hade skiftbyte med överlämning. När jag pekade på droppet och sa att jag inte hade råd med 20 minuter vampyrdropp så stirrade hon på påsen och utbrast att något liknande hade hon då aldrig sett.
Vid det här laget började mitt tålamod att ge upp. Ingen mat på 40 timmar, sen blodbad och vampyrdropp och sköterskor som skiter i att man larmar.
Sen när de väl bestämde sig för att jag skulle få äta lunch trots allt, så hade de inget laktosfritt alternativ trots att jag informerat om att jag är laktosintolerant redan när jag skrevs in dagen innan.
Det slutade med att jag fick en macka och en kopp kaffe till som lunch, men inte förrän jag fått vänta i två timmar på att de skulle kolla om det fanns någon lunch jag kunde äta.
Dessutom kunde de inte bestämma sig för om jag skulle få åka hem eller inte och läkaren dröjde med ronden. Sen när jag väl skrevs ut blev jag genast förpassad till väntrummet och det utan något recept på smärtstillande som läkaren sagt att han skulle skriva ut. Jag vägrade gå tills sköterskan hade ringt upp läkaren och fixat det, trots att hon sprang fram och tillbaka flera gånger och behandlade mig som en fejkare och vägrade ta kontakt med läkaren för att han var upptagen.
Efter att ha blivit inlagd dagen innan och blivit hanterad som om jag eventuellt var döende, till att helt ignoreras när de inte hittade något och bli behandlad som en hypokondriker, ja det var ett snabbt steg och gjorde mig rätt sur.
Slutligen kunde jag gå ned till pappa som stod utanför för att köra mig hem och ge mig hunden tillbaka. Jag hade i alla fall ett recept i näven vid det laget, det hade visat sig att vanliga enkla smärstillande fungerade bäst, men om man har recept kan man få dem på högkostnadsskyddet.
Vi åkte förbi apoteket och hämtade ut medicinen och sen när jag kom hem var jag slut och lade mig en stund på soffan med Judas och Turre som effektiva tröstare.

Det här hittade jag förresten på Facebook medan jag satt och väntade på utskrivning och det är såååå sant!
http://www.buzzfeed.com/ashleyperez/24-things-single-people-are-tired-of-hearing

Jag räknade inte med att bli tagen på allvar

30/1 Natten till torsdagen kunde jag inte sova för att magen gjorde så oerhört ont. Jag kunde inte ligga ned för så fort jag försökte räta ut magen så blev det ohållbart. Slutligen gav jag upp att sova i sängen och tog mitt täcke och satte mig i soffan och sov istället. Eller sov och sov... jag slumrade till och från för att jag var så utmattad. Mitt i natten gick jag upp, klädde på mig, satte på mig en reflexväst och satte en jacka på Turre. Sen gick jag ut, larmade och låste och tog en promenad runt kvarteret. Inget av detta kom jag ihåg nästa morgon, jag hade gjort det i sömnen... Inte förrän jag hittade min reflexväst och Turres jacka på golvet i hallen började det komma tillbaka. Tanken var att om det bara var gaser eller nåt så kanske det skulle lätta om jag gick en sväng, det gjorde det inte.
Jag är van att ha ont på de flesta ställen i kroppen och jag blir sällan särskilt orolig, men då det gäller magen vet jag inte riktigt vad som är vad och det kan ju vara rätt så allvarliga saker trots allt och det gör mig rädd.
Efter att ha pratat med brorsan som var orolig och sen ringt till sjukvårdsupplysningen och närakuten, så hade jag tre personer som uppmanat mig att åka in till akuten och kolla upp det. Jag mådde så dåligt att jag inte ville åka ända till Daneryds sjukhus och jag trodde ju verkligen inte att det var något allvarligt. Men när pappa erbjöd sig att skjutsa mig dit och att ta hand om Turre medan jag var där så åkte jag trots allt in.
Jag tog med mig surfplattan eftersom jag var beredd att sitta i väntrummet i flera timmar.
Jag blev inskriven och 20 minuter senare kom någon och hämtade mig i väntrummet och jag blev inlagd på ett rum. Sen var jag inte ensam mer än 10 minuter i taget och det blev en massa spring och det tig mindre än en timme från det jag kommit in tills jag var inskriven över natten och flyttad upp på en sal...
Hoppsan, det var inte vad jag väntat mig.
Strax senare satte dem ett dropp och jag fick smärtstillande som gjorde det lite lättare att stå ut. Nä de satte nålen så gjorde de nåt fel och det blev ett blodbad utan dess like, det sprutade blod åt alla håll och hela lakanet var nedblodat så de fick byta det.
Sen fick jag en kanna med kontrastvätska att dricka på en särskilt utsatt tid och till min egen förvåning så lyckades jag faktisk med det. Sen kördes jag i sängen upp till kontraströntgen.
Nu började jag ju bli lite rädd, när man plötsligt är prioriterad då börjar man ju undra om man är döende...
När de inte hittade några bråck eller tarmvred så började de ta det lite lugnare och ju mer de räknade bort ju mer började de behandla mig som en fejkare.
Men jag fick fortfarande inte äta eller dricka något, vilket var ok med mig, jag kunde ändå inte. Allt jag försökt få i mig de två dagarna innan hade ju kommit tillbaka upp i alla fall.
När det mesta var uteslutet så blev det ganska långtråkigt att ligga där ensam och med det smärtstillande så hade jag ju inte längre lika ont och blev inte lika trött.
Jag hade verkligen inte räknat med att bli tagen på allvar eller bli inlagd och hade inte tagit med laddare till varken telefon eller tabletten.
Det som tröstade mig var alla som hörde av sig och stöttade och visade att de brydde sig om mig, min familj förstås men också många både närstående och lite mindre närstående vänner och bekanta.

Kanske mer information än ni ville ha?

2/12 På måndag morgon tog jag först en dusch och sen fick jag skjuts av pappa till kliniken i stan och sen tog han Turre med sig hem.
En av de jobbigaste sakerna med operationerna är när de ska tvätta en med små bomullstussar dränkta i sprit. Inte nog med att det är iskallt, det är också den pinsammaste delen. Resten de gör som kanske skulle vara pinsamt är jag ju inte vaken till och det man inte vet mår man inte dåligt av.
Den här gången var det min kompis H som gjorde förberedelserna för operation och det kan ju tyckas värre, men det är det inte. Hon pladdrar på och gör allt som om det är den självklaraste saken i världen och det gör ju att det känns ungefär så. Det är ju mycket därför vi blev kompisar sist jag var inne på kliniken, vi har inga problem att hitta något att prata om.
I filmer upplever de alla möjliga saker under narkos, sanningen är att man inte tänker eller känner något alls, inte ens passerandet av tid. Man har ingen känsla alls av hur länge man varit borta för världen. Det var inte förrän jag sövdes första gången i mitt liv som min dödsångest försvann. Om döden är som sövning så har man helt enkelt inte en aning om det... Det känns trösterikt tycker jag.
När det var dags att sövas bad narkosläkaren mig att vända huvudet åt höger, min nacke är lite knäpp, så vänster känns mycket, mycket bättre. Då fick jag ligga åt vänster i någon minut tills det var dags för sövningen att gå in, då var jag tvungen att ligga åt höger trots allt. Det sista jag minns att jag sa och tänkte var: Jag kommer att ha väldigt ont i nacken när jag vaknar och kommer troligtvis ha migrän, narkosläkaren sa att de skulle vara extra försiktiga med min nacke och sen var jag borta, det går så oerhört fort att sövas.
När jag vaknade sved det väldigt mycket överallt och ljumskarna kändes som om de hade bänt isär mig som en kalkon till thanksgiving, vilket antagligen var vad de gjort. Bäst att inte tänka för mycket i detalj på sånt, som sagt, det man inte vet...
Jag svettades väldigt när jag vaknade och det är jag ju inte van vid så frusen som jag är, sköterskan sa att jag hade frysit väldigt på operationsbordet så de hade bäddat ner mig ordentligt efteråt, med dubbla, tjocka täcken.
Jag hade också väldigt ont i nacken så som jag förutsett och migränen kröp sig på.
Jag var inte medveten om att jag faktiskt hade med mig mina migränsprutor, det har jag aldrig haft tidigare, men senare på kvällen bad jag sköterskan att titta i min väska och de fanns faktiskt där och efter att jag till slut tagit en av dem så blev jag betydligt bättre.
Kirurgen kom in på eftermiddagen och sa att allt gått bra och att de jagat blodkroppar på bordet i stort sett eftersom jag fått så dåliga blodvärden efter förra operationen.
Trots detta så är det klart att man ändå blöder när de sprättar upp en hela vägen jäms med både lår och armar, så jag luktade gammal köttfärs och det var svårt att stå ut med när man har luktsinne som en blodhund.
Trots att de varit så försiktiga var jag väldigt yr och kunde bara stå upp ett par sekunder i taget, jag berättade att det varit så i över ett dygn förra gången innan H satte in sin "specialmedicin" ett dropp med elektrolyter och sånt tror jag, sen blev jag bra.
De såg skeptiska ut men gav mig det jag bad om i droppet och någon timme senare kunde jag stå upp helt utan några problem alls.
När jag kunde stå upp igen försökte vi med gemensamma krafter, jag och två sköterskor, att få på mig gördeln och boleron som jag ska ha på i 8 veckor.
Det var svårt som sjutton, det gör förstås ont och det är verkligen trångt i de där sakerna.
Normalt så gör det sånt innan man vaknar på operationsbordet, men när det var dags för det så var jag alldeles för vaken så det skulle inte ha gått, så det fick vänta.
Boleron gick inte att få på alls, det svartnade för ögonen vid samma punkt på vänsterarmen varje gång, antagligen en nerv eller nåt som gjorde att det var absolut värst där, men det gick helt enkelt inte. Istället fick jag trä på en vävtub på armarna och även om det förstås gjorde ont så var det i alla fall möjligt.
Jag fick fruktsoppa och macka till middag och en kopp te och sen sov jag relativt bra efter att migränen släppt.
Det ar visserligen enkla och rätt så slitna rum, men de är faktiskt väldigt fina och rätt så mysiga faktiskt. Jag fick dessutom samma rum som förra gången för att få mig att känna mig så hemma som möjligt. Bara det faktum att sköterskorna kommer ihåg en och vet var man låg sist gör ju att man känner sig mer hemma och omhändertagen.
Jag gjorde mitt till, jag hade med mig en varsin chokladkalender till de sköterskorna jag kommit närmast sist, H och S.

Healing måste ju ändå vara något gott?

23/6 På söndagen hade tröttheten kommit ikapp oss båda två och vi gick inte upp förrän vid 12.45. Eller egentligen var det bara jag som gick upp då men jag var så trött att jag var klantig och jag bara tappade saker hela tiden och det slutade med att A förstås också vakande.
Vi åkte ned till kondis för att äta frukost och vi valde toast. Vid bordet bredvid oss ute i solen satt några värstingkillar, det syntes lång väg att de var eller åtminstone varit gängkillar som slagit och snittat folk i Väsby, jag kände dessutom igen flera av dem... Sen kom en av deras andra kompisar med en flickbebis i en sån där babykorg och allra började jollra och dutta med bebisen, tänk att till och med såna killar kan växa upp och bli fina pappor!
Jag brukar säga att om man bara sitter på Väsby Nya Konditori tillräckligt länge så kommer du antingen att träffa eller se hela Väsby för alla går förbi där.
Först kom min kompis S förbi och sen en gammal klasskompis som jag dessutom berättat för A om. Vi var egentligen aldrig vänner i skolan men jag har en väldig respekt för henne för att hon försvarade mig en gång när vi båda visste att jag hade rätt men alla andra var emot mig. På den tiden var vi dessutom lite av antagonister, så det krävde ännu mer av henne!
Jag kommer alltid ha en väldig respekt för henne för det, för det visade vad hon har för värderingar och styrka, ändå var vi max 12 år gamla då!
Jag berättade historien för henne nu när vi sprang på varandra, hon mindes den förstås inte, för för henne var det ju inte alls lika viktigt, men hon blev i alla fall glad för att jag mindes det.

Bredvid oss satt kompisarna B och O och dem pratade
vi också lite med och sen kom  kompisen L förbi och sa hej också.
Vi åkte förbi Ica vid Väsby centrum på vägen hem och råkade gå förbi några som ägnade söndagen till att hela främlingar på stan...
Ehhh, ja, de lade handen på dem och sa nåt liknande: Må Jesus ta bort din smärta, amen.
Folk var generade men lät dem hållas, de vill ju bara väl! Jag kan tycka att det ändå visar på en oändlig godhet att lägga ned en söndag på att hela andra människor om det är så att man faktiskt själv tror på att det fungerar?
När vi kom hem satte vi igång med att släpa och stapla en massa ved som jag fått av nya grannen, den som ska bygga nytt mittemot mig i häst. De har tagit ned en massa träd och de ska bara kastas så jag fick ta hur mycket jag ville!
Det var tungt och svettigt och det slutade med en hel del blåmärken och blodvite, men slutligen måste vi ha tagit hem och staplat runt 8 kubik kanske?
Det jobbigaste är ju att de sista stockarna, när man redan är trött i armarna, är de som ska högst upp. Vi fick hjälpas åt båda två med de sista.
Efter att ha satt oss i 5 minuter så satte jag igång och gjorde lunch, amerikanska pannkakor med bär och lönnsirap, ni kan tro att det passar bra när man släpat och lyft i runt 2 timmar!
Motorsågen ville inte starta så det tar jag en annan dag, det är nog bra att låta bli den när man är geleig i armarna i alla fall.
Vi satt ute på verandan i 22 graders värme, men sol var det inte, så det kändes väldigt bekvämt att sitta där och äta.
Efter att ha diskat upp så körde jag A ned till stationen och sen klippte jag gräset och rensade lite i rabatten, det var en massa galna flugor och mygg överallt så till slut flydde jag in och tog en dusch. Vännen S som bor i Holland var i Sverige och tanken var att ses på söndagen men hon hade fått halsfluss under helgen och kunde inte, så kvällen spenderades i soffan med lite sill och potatis och M.A.S.H..