På plats på Copacabana

11/4 På lördag morgon tog jag en taxi till Arlanda, nu skulle jag åka till Rio de Janeiro på semester. Jag flög från Terminal 2 vilket jag gillar, den är liten och bekväm och loungen där är den bästa på Arlanda. Jag gillar också att flyga British Airways om möjligt, jag tycker att deras crew är trevligare generellt jämfört med andra bolag. Fast nu är de faktiskt lite hotade av Lufthansa som jag flugit lite med det senaste året, de är på gränsen till strået vassare.
Jag åt frukost på Arlanda och jag brukar ju äta sushi på Heathrow men de har stängt Itsu där och informationspersonalen säger att de inte kommer tillbaka. För mig låter det väldigt konstigt med en modern flygplats utan ett sushiställe... Istället åt jag en macka på ett av kaffeställena, jag köpte också några små kakor och grejer att ha som nödproviant i Rio och under flighten om det skulle behövas.
När jag stod i kön till säkerhetskontrollen på Heathrow så var det plötsligt någon som ropade: Alan! Alan! och jag höll på att bryta ihop totalt liksom två tjejer bakom mig, jag antar att de flesta har sett klippet på youtube med ekorren eller vad det är som står och "ropar" Alan? Ja, det gjorde i alla fall min dag. Maten ombord på den andra flighten var riktigt bra, jag inser att det ser allt annat än bra ut på bild, men det smakade bra faktiskt. Jag hade försökt att uppgradera mina flighter ända sedan Arlanda men de på BA sa hela tiden att jag måste göra det i nästa skede och sen var det bara: Det skulle du ha gjort tidigare... Jag var sur som fan! Är det någon gång man vill kunna utnyttja sina poäng är det ju för att uppgradera en lång flight. Det var däremot rätt gott om plats ombord och jag fick slutligen en egen rad, men det var bara två säten på den. Många andra hade tre säten för sig själva och jag fick syn på en äldre man som jag misstänkte inte skulle vilja ligga ned och sova och frågade honom vänligt om han skulle utnyttja alla sätena eller om han kunde tänka sig att byta rad med mig. Han såg förvirrad ut och sa att han inte kunde engelska, så jag log vänligt mot honom och sa att han inte behövde bekymra sig, sen gick jag tillbaka till min rad. 5-10 minuter senare kom han bak till mig och sa att han till slut listat ut vad det var jag ville och han erbjöd mig sin rad! Jag frågade gång på gång om han var säker och han insisterade och jag var ju förstås överlycklig! Man sover ju så mycket bättre när man har tre säten för sig själv och kan ligga ner. Visst vore det ännu bättre med fyra säten, men det är det sällan på de flighter jag är på. Man kan ligga ned på sidan åt ena hållet i ett par timmar, men sen har man ont överallt och behöver vända huvudet åt andra hållet så att man kan sova på andra sidan. Dessutom gör det ont i knäna till slut eftersom man måste ligger med böjda ben för att få plats, men som sagt, det är ju så mycket bättre än att sitta hela resan. Jag kan tänka mig att det också är mycket säkrare och att risken för blodproppar minskar drastiskt. Min kirurg säger att alla får små proppar när de flyger, grejen är att se till att de är just små. Han har sagt till mig att jag måste ha flygstrumpor på mig och att jag måste ta Magnecyl eller Bamyl (Acetylcalicylsyra) inför resan för att minska risken för farliga proppar, så det gör jag. När jag kom fram tog jag en taxi från flygplatsen till hotellet Porto Bay Rio Internacional Hotel på Copacabana och det var så bra och fint läge som jag hade räknat med. Jag hade en balkong och fin havsutsikt från den. Dessutom hade jag fått tre minimuffins med kokos i och morgonrock och strandtofflor (flip flops). Det var sent när jag checkat in och kommit till rummet, så jag gick och lade mig direkt.

Man vet ju aldrig vem som svarar

 22/1 På torsdagen hade pappa med sig en överraskning till jobbat. Han hade hittat våra gamla pass i en låda någonstans. Brorsan var så liten att hans pass saknade foto. Tydligen behövde man inte ha foto förrän vid en särskild ålder, det kanske är så fortfarande förresten? Jag var 9 år gammal när passet gjordes och jag kan liksom inte känna igen mig på bilden. Samtidigt som jag vet att det är jag så är det som om just bilden föreställer någon annan. Jag vet att när vi var i London två år senare när jag var 11 år, så var jag redan den jag är idag på något sätt och utseendet passar liksom inte in. Självklart har jag utvecklats och mognat sedan dess, annars vore det ju konstigt. Men när jag var 11 år fick jag och syrran vår första häst Gullan. Gullan blev senare min häst och syrran tog över hennes föl som föddes hos oss ett halvår efter att vi fått henne. Att få en häst när man är 11 år gammal, när man har föräldrar som inte vet det minsta om hästar, det kräver att man mognar snabbt som attan för att klara av att ta det ansvaret det innebär. Pappa gjorde vad han kunde för att hjälpa till och tog till och med ansvaret för stallet under en tid då alla hotades med uppsägning om ingen tog över, ekonomi har han alltid varit bra på och han hade inga problem att ställa upp med den kunskap han besatt. Oj, nu kom jag nog från ämnet en hel del...
I vilket fall så ringde jag till Tudor Arms på eftermiddagen för att boka bord till quizzet på måndagen. Som tur var svarade P som man ska prata med om det. Ibland är det jobbigt att ringa dit, man vet ju inte vem som kommer att svara och man vet därför inte om man ska prata svenska eller engelska och man vet inte om det är någon som vet vem jag är eller om jag bör presentera mig med mer än mitt namn. Ofta så inser jag ju ganska fort om det är någon som jag känner, för när jag säger hej och att det är jag så brukar de ju säga ett glatt hej och undra hur jag mår och vad jag vill. P har jag inga problem att känna igen på rösten eller hans reaktion på mitt namn och dessutom slipper jag vänta på att någon ska hämta honom. Det är ett självpåtaget ansvar jag har att boka plats till quizzet och planera, jag är den gemensamma nämnaren i vårt lag från början och det är jag som på olika sätt har värvat lagmedlemmarna. Nu är vi förstås väldigt goda vänner allihopa och de spelar även om jag är borta.
För bara någon vecka sedan kom jag på att jag i 20-års åldern lovat mig själv att pierca naveln när jag kunde se den igen. Jag hade ju inte riktigt förväntat mig att vara över 40 när det hände. Men jag håller alltid löften, även om de är till mig själv. Jag kollade med mina kollegor om någon kände till om den lokala tatueraren var bra på sånt och ingen hade hört något dåligt om dem. När jag kollade deras hemsida visade det sig att de gör det på måndagar och onsdagar och jag kollade detta igår, då det var onsdag. Så jag åkte ner klockan 17, direkt efter jobbet, de hade nämligen drop-in på piercingen.
Sen gick det rätt fort, det var ingen före mig i kön så killen som håller i piercingar där gick bara in och förberedde det han behövde. Jag fick ta av mig skorna och sprita händerna och sen var det raka vägen in. Jag fick stå och visa magen en stund så att han kunde markera var piercingen skulle sitta för att det skulle se bra ut. Jag berättade för honom att min navel är byggd och inte naturlig, om det hade någon betydelse så vill jag ju att han ska veta det. Han hade tydligen sett massor med byggda navlar och han sa att min var den snyggaste han sett. Men så valde jag ju kirurg väldigt omsorgsfullt. När han kände sig säker på var den skulle sitta fick jag lägga mig ner på britsen och sen skulle han ta tag med en tång. Han varnade att han skulle få ta i en del, just för att naveln var byggd och därför var rätt hård och tajt. Det kändes rätt ordentligt när han tog tag och han påpekade att jag skulle få ett blåmärke av den. Sen höll han på och grejade ett tag och jag frågade om han kunde berätta hur det går till och vad han gjorde eftersom jag inte kunde se något, jag måste ju ligga ned platt. Då sa han att han försökte få i smycket... han hade alltså redan gjort piercingen utan att jag ens märkt det, det enda jag hade känt var ju tången och den var ju inte så bekväm direkt, men när han släppte taget gjorde det inte ont någonstans längre. Han satte en kompress på den, gav mig skötselråd och en påse havssalt. Saltet skulle lösas i vatten och användas för att tvätta piercingen två gånger om dagen. Första veckan skulle jag ha förband över den på natten, men det får man inte ha på dagen. Jag antar att det är för att den ska få andas ordentligt. Skärp och åtsittande kläder är inte heller tillåtet att ha. Mina jeans är rätt låga i midjan, men det rekommenderas i alla fall att man inte har skärp, eftersom det kan ta i när man sitter ned.
Jag var en sväng ned till Väsby centrum och gick in en sväng på Kicks, där hittade jag ett schema för hur man gör "contouring" av sitt ansikte och det är jag nyfiken på. Jag tycker att unga tjejer är så fina när de sminkar sig, det är som om de alla får gå en kurs som vi äldre aldrig fick. Nu kan jag ju i alla fall studera den här i lugn och ro. Fast jag är inte typen som sitter hemma och övar och sen tar bort det och börjar om, så som syrran gör. Nej, jag prövar mig fram och eftersom jag bara gör det max någon gång i veckan så tar det tid innan jag fått det så bra som jag kan.

En del har behov av makt

26/2 På onsdagen var det dags att ta bort stygnen från födelsemärkena. Kirurgen ojade sig ganska mycket över mitt fantastiska läkkött. Alla såren var helt läkta, de syntes knappt alls. Min kompis S hade försökt att boka en tid hon också efter att jag kommit på vart man kunde gå för att få detta gjort. Men sköterskan som svarat i telefonen var kort och ganska otrevlig och S är en väldigt mjuk människa som har svårt att säga ifrån och när sköterskan hävdade att deras kirurg skulle sluta till sommaren och inte hade några tider kvar så var det inte mycket S kunde göra åt det. Nu tog jag upp frågan med kirurgen och hon bara skakade på huvudet och sa att hon inte slutar förrän i slutet av sommaren och bara sagt att de skulle vara försiktiga med att boka in en massa besök så att hon inte skulle hinna med alla. Hon tog uppgifterna på S och gjorde ett svarskuvert med sitt eget namn på och gav mig. Dit skulle S skicka sina uppgifter och vad hon ville ha gjort, så skulle kirurgen själv kalla henne till besök sedan. Bra att kunna lösa ett problem för S som alltid ställer upp på mig, men som aldrig begär något tillbaka.

Snipp snapp, det var kvickt gjort

18/2 På tisdagen hade jag en tid för att träffa kirurgen på kliniken som min husläkare driver. Jag skulle äntligen se till att ta bort mina födelsemärken som sticker ut och besvärar. Anledningen att jag äntligen tog itu med det är att nu när jag har stjärnan i nacken så tänker man ju ännu mer på det fula födelsemärket som sitter där och sticker ut en massa. Vi skulle prata om det och boka en tid, men eftersom hon sa att det var enkelt gjort och hon hade tid direkt så var det ju bara att göra det. Inom 30 minuter från att jag klev genom dörren så hade vi pratat, bedövat, skurit bort, sytt och plåstrat ihop allt. Totalt tog vi bort 5 stycken, en i nacken, 3 vid sidan av armhålan och en på magen vid byxlinningen.
Jag tycker att det är skönt att ha det gjort och ännu bättre när jag inte behöver passa ännu en tid utan att allt är klart.
Jag firade med sushi till lunch och åkte sen tillbaka till kontoret.
På kvällen åkte jag, mamma och pappa på pubkväll med UVP på "Lilla Blå"
som nu mer är "Lilla Grå", Scandic Hotellet i Väsby. UVP står för Upplands Väsby Promotion och är ett samarbete och kontaktnät för Väsbyföretag och kommun. På plats för att spela lite musik för oss var en bekant till mig Tomas Gee som är en duktig trubadur som är bra på att känna in vilken publik han har och spelar precis rätt musik för gruppen han har framför sig. Han skapar också privata kontakter och är bra på att komma ihåg folk och deras namn, det är så vi har lärt känna varandra. När jag hamnade mellan två män som kör motorcykel så kom jag plötsligt ihåg mitt löfte till mig själv för 5 år sedan... Jag skulle ta motorcykelkort när jag var smal nog att komma i ett ställ. Bra att komma på det i februari, då har jag ju hela sommaren på mig och jag har råd just nu också.

Kanske mer information än ni ville ha?

2/12 På måndag morgon tog jag först en dusch och sen fick jag skjuts av pappa till kliniken i stan och sen tog han Turre med sig hem.
En av de jobbigaste sakerna med operationerna är när de ska tvätta en med små bomullstussar dränkta i sprit. Inte nog med att det är iskallt, det är också den pinsammaste delen. Resten de gör som kanske skulle vara pinsamt är jag ju inte vaken till och det man inte vet mår man inte dåligt av.
Den här gången var det min kompis H som gjorde förberedelserna för operation och det kan ju tyckas värre, men det är det inte. Hon pladdrar på och gör allt som om det är den självklaraste saken i världen och det gör ju att det känns ungefär så. Det är ju mycket därför vi blev kompisar sist jag var inne på kliniken, vi har inga problem att hitta något att prata om.
I filmer upplever de alla möjliga saker under narkos, sanningen är att man inte tänker eller känner något alls, inte ens passerandet av tid. Man har ingen känsla alls av hur länge man varit borta för världen. Det var inte förrän jag sövdes första gången i mitt liv som min dödsångest försvann. Om döden är som sövning så har man helt enkelt inte en aning om det... Det känns trösterikt tycker jag.
När det var dags att sövas bad narkosläkaren mig att vända huvudet åt höger, min nacke är lite knäpp, så vänster känns mycket, mycket bättre. Då fick jag ligga åt vänster i någon minut tills det var dags för sövningen att gå in, då var jag tvungen att ligga åt höger trots allt. Det sista jag minns att jag sa och tänkte var: Jag kommer att ha väldigt ont i nacken när jag vaknar och kommer troligtvis ha migrän, narkosläkaren sa att de skulle vara extra försiktiga med min nacke och sen var jag borta, det går så oerhört fort att sövas.
När jag vaknade sved det väldigt mycket överallt och ljumskarna kändes som om de hade bänt isär mig som en kalkon till thanksgiving, vilket antagligen var vad de gjort. Bäst att inte tänka för mycket i detalj på sånt, som sagt, det man inte vet...
Jag svettades väldigt när jag vaknade och det är jag ju inte van vid så frusen som jag är, sköterskan sa att jag hade frysit väldigt på operationsbordet så de hade bäddat ner mig ordentligt efteråt, med dubbla, tjocka täcken.
Jag hade också väldigt ont i nacken så som jag förutsett och migränen kröp sig på.
Jag var inte medveten om att jag faktiskt hade med mig mina migränsprutor, det har jag aldrig haft tidigare, men senare på kvällen bad jag sköterskan att titta i min väska och de fanns faktiskt där och efter att jag till slut tagit en av dem så blev jag betydligt bättre.
Kirurgen kom in på eftermiddagen och sa att allt gått bra och att de jagat blodkroppar på bordet i stort sett eftersom jag fått så dåliga blodvärden efter förra operationen.
Trots detta så är det klart att man ändå blöder när de sprättar upp en hela vägen jäms med både lår och armar, så jag luktade gammal köttfärs och det var svårt att stå ut med när man har luktsinne som en blodhund.
Trots att de varit så försiktiga var jag väldigt yr och kunde bara stå upp ett par sekunder i taget, jag berättade att det varit så i över ett dygn förra gången innan H satte in sin "specialmedicin" ett dropp med elektrolyter och sånt tror jag, sen blev jag bra.
De såg skeptiska ut men gav mig det jag bad om i droppet och någon timme senare kunde jag stå upp helt utan några problem alls.
När jag kunde stå upp igen försökte vi med gemensamma krafter, jag och två sköterskor, att få på mig gördeln och boleron som jag ska ha på i 8 veckor.
Det var svårt som sjutton, det gör förstås ont och det är verkligen trångt i de där sakerna.
Normalt så gör det sånt innan man vaknar på operationsbordet, men när det var dags för det så var jag alldeles för vaken så det skulle inte ha gått, så det fick vänta.
Boleron gick inte att få på alls, det svartnade för ögonen vid samma punkt på vänsterarmen varje gång, antagligen en nerv eller nåt som gjorde att det var absolut värst där, men det gick helt enkelt inte. Istället fick jag trä på en vävtub på armarna och även om det förstås gjorde ont så var det i alla fall möjligt.
Jag fick fruktsoppa och macka till middag och en kopp te och sen sov jag relativt bra efter att migränen släppt.
Det ar visserligen enkla och rätt så slitna rum, men de är faktiskt väldigt fina och rätt så mysiga faktiskt. Jag fick dessutom samma rum som förra gången för att få mig att känna mig så hemma som möjligt. Bara det faktum att sköterskorna kommer ihåg en och vet var man låg sist gör ju att man känner sig mer hemma och omhändertagen.
Jag gjorde mitt till, jag hade med mig en varsin chokladkalender till de sköterskorna jag kommit närmast sist, H och S.

Milde tid, hur ska man hinna allt?

18/11 På måndagen började stressen verkligen komma ikapp mig. Jag hade svårt att kommunicera med folk, min hjärna verkade vara på picknick utan mig någonstans. Konstigt nog fick jag en hel del gjort men jag hade hjärtklappning och for runt som en skottspole mellan delarna av lokalen och kontor och allt.
När jag kom hem lade jag in betalningen inför operationen. Jag har inte sökt operation genom landstinget alls, för det första tror jag inte att jag skulle få det godkänt och för det andra torr jag inte att det blir lika bra. Jag har alltså tagit beslutet att betala själv och ja ser det som en investering i mig själv och mitt välbefinnande. Fakturan jag hade fått var på ett betydligt högre belopp än vad jag fått angett när jag frågade, men efter en snabb mailkontakt med kirurgen så visade det sig att jag hade rätt och att fakturan blivit på standardbeloppet de tar. Eftersom jag redan gjort en operation hos dem så fick jag ett bättre pris. Det kändes mycket bättre att betala det belopp som var överenskommet och det hade blivit svårt att komma ikapp i ekonomin efter ett sånt bakslag också.
Nu är det bara två veckor kvar till operationen och det är massor som ska fixas innan dess.

En del ställer upp fast man inte sett dem på 10 år

13/3 På onsdagen var jag lite piggare eftersom jag fått en insomningstablett kvällen innan och sovit ganska bra under natten. Jag fick frukost på sängen och svarade på några mail.
Kirurgen kom in och tittade till mig och sen fick jag åka hem när pappa dök upp vid 9.20.
De hade tvättat gördeln åt mig och det behövdes två sköterskor för att hjälpa mig in i den, det är som nån typ av tvångströja fast runt magen och höfterna, men det känns bra och tryggt också på nåt sätt. Det håller ju allt på plats.
Sköterskorna är verkligen trevliga på den där kliniken, jag blev till och med kompis med en av dem på Facebook för vi fick så pass bra kontakt.

När jag kom hem så fick jag besök av A, en internetkompis som jag träffat ett par gånger och som bor i Väsby. Vi har inte setts på nästan 10 år, men när jag bad om hjälp på Facebook att ta in ved, då var det hon som ställde upp! Tänk vilken klippa.
Hon tog in en kärra ved åt mig och sen fikade vi, Turre och Judas trängdes i hennes knä under tiden och när hon gått så sov jag på soffan en stund och senare kom mamma och pappa förbi med mat från McDonalds.
Jag hade bett dem att ringa först, men eftersom de kom från varsitt håll, men varsin bil så trodde båda att den andra hade ringt. Så när de ringde på dörren och Turre blev hysterisk så ryckte jag till precis som jag vetat att jag skulle göra om jag inte blev förvarnad och när man rycker till så använder man magmusklerna snabbt och kraftigt och det var allt annat än skönt kan jag lova...
Innan de åkte hemåt igen så hjälpte mamma mig att byta lakan i sängen. De jag hade i var vita och det kändes dumt att ha nya, vita lakan i sängen när det finns risk att man blöder lite.

De tog bort drygt 4 kg

11/3 På måndagen gick jag och L upp vid 7, hon hade ju sovit över hos mig. Pappa kom vid 8.10 för att hämta oss och köra oss in till stan. L skulle till skolan och jag skulle till kliniken för min operation.
Det var inte särskilt mycket trafik och vi var på plats i tid. Jag var inte särskilt nervös, jag blir inte det av någon anledning. Jag är nog lite så; det som händer, händer...
Jag blev väl bemött när jag kom dit och visad till ett privat rum som var rent, trevligt men slitet.

Jag fick vänta rätt länge vilket var besvärligt eftersom jag inte ätit eller druckit på över 12 timmar och jag började få ont i huvudet, men sen kom kirurgen slutligen vid 12 och fotade mina valkar som "före bilder" och sen ritade han på mig, det kändes ganska jobbigt och sen kom narkosläkaren in och satte en kanyl på mig. Jag brukar vara lätt att sticka men han var tvungen att sticka mig två gånger och det gjorde rätt ont faktiskt.
Medan jag väntat hade jag svarat på jobbmail och lycka till sms och hållt mig ganska upptagen, men jag hade också somnat en liten stund, som sagt, inte nervös, bara lättad över att vara på plats i tid.
Sen var det dags att gå in på operation, det blev ännu jobbigare. Jag är lite så att det inte spelar någon roll vad som händer med mig om jag inte vet om det, som till exempel under operation. Men att ställa sig naken i operationssalen medan en sköterska tvättar hela ens kropp med spritindränkta bomullstussar... nej, det var inget kul alls och dessutom helt sjukt kallt! Men jag försöker tänka på att de är proffs och att de gör detta hela tiden och att de är avtrubbade och det hjälper ganska bra.
Sen fick jag lägga mig på mage på operationsbordet och när hon lagt ett skynke över mig kom de andra in och strax senare var jag sövd.
Operationen tog tydligen drygt 3 timmar och jag vaknade väl runt 16 ungefär.
Kirurgen kom in på mitt rum på eftermiddagen och sa att allt gått väldigt, väldigt bra och att de tagit bort nästan 4.2 kg skinn! Det är tydligen mycket.
Men han påpekade också att han aldrig sett såna tighta, stora magmuskler som på mig, någonsin!
Han kunde inte sluta le, jag tror att han haft kul på jobbet den dagen.
Det spände i magen och gördeln tryckte, men morfinet jag fick tog udden av det hela och det jag hade mest problem med var att jag hade ont i ryggen och därför hade jag svårt att sova.
Min operationsköterska var också inne på eftermiddagen och hon var supertrevlig och bekräftade det kirurgen sagt om mina magmuskler, hon sa att hela operationsteamet stannat upp och stirrat när de lyft mitt magskinn, de hade aldrig sett något liknade under sånt skinn.
Nattsköterskan var också jättetrevlig och tog sig tid att snacka lite skit med mig medan hon serverade mig nyponsoppa och macka till kvällen.

Jag tog det som en komplimang

18/12 På tisdagen åkte jag från jobbet vid lunch ungefär eftersom jag skulle på kirurgrmöte i stan. Tanken är att jag ska ta bort överflödsskinn på mage, höfter och ända så snart som möjligt och jag ville ha en konsultation.
Kirurgen var absolut inte otrevlig men han var distansierad och som det verkade ganska ointresserad. Men jag bryr mig inte så mycket om sånt, huvudsaken är ju att han är en duktig plastikkirurg...
Men sen råkade jag nämna att jag hade hund och han bytte attityd på stört och blev engagerad, animerad och visade bilder på sina egna hundar och ville se bild på min. Tänk vad man kan vinna på att hitta en gemensam nämnare.
Han rekommenderade ett cirkumfert snitt tror jag det heter, man skär alltså upp mig runt om hela och tar bort och drar ihop allt... Undrar hur det känns efteråt?
Måste vara svårt att ligga bekvämt kan man tro?
Men det var ju av just den anledningen jag tog kontakt med just den kirurgen, det var den enda jag kunde hitta som gjorde just såna snitt och jag, liksom han trodde att det var det som jag behövde.
Preliminärt är operation bokade till den 11:e Mars och jag är lite nervös faktiskt, kanske för att man faktiskt ska ta bort delar av mig? Men jag tycker inte att det är okey att se ut som jag när man inte ens har fyllt 40.
Det roliga var väl att jag fick vad jag tyckte var en komplimang även om den inte var tänkt så, han påpekade att jag aldrig skulle bli en "speta" och när jag undrade vad han menade så sa han att jag har breda axlar och är ganska muskulös. Jag tog det som en komplimang eftersom det inte alls var tänkt som det, det var för att jag inte skulle ha för höga förväntningar helt enkelt. Men det faktum att en man som sett så många kroppar anser mig som muskulös det säger mig något, särskilt som han inte sa det för att vara snäll!
Jag sprang på R som gett mig sin räkmacka kvällen innan, hon jobbade visst i närheten.
På vägen hem åkte jag förbi ICA och handlade lite och sen åkte jag hem och eldade, jag var trött och kall och satte mig i soffan och tittade på Cougar Town och sen pratade jag med LZ i telefon en stund. Sen satte jag mig och jobbade resten av kvällen och fick iväg mitt sista jobbmail vid 22 ungefär.
Jag hade gjort soppa under kvällen och den ställde jag ut på verandan, smidigare än att försöka få in den i kylskåpet när det ändå är minusgrader ute.
Jag kokade några ägg och gjorde Starbucks kalla gröt och ställde in i kylskåpet inför morgondagen.

Tamponger i näsan

På tisdagen gick jag upp vid 8 och duschade igen enligt instruktionerna jag fått från sjukhuset. Jag behövde i alla fall inte använda hibiscrub eller nåt sånt, vanlig tvål och schampo dög bra.
Pappa kom och hämtade mig och vi åkte mot Huddinge. Problemet är ju bara att det är rusningstrafik vid den tiden, eller mer eller mindre hela dagarna nu för tiden faktiskt och det faktum att man måste genom stan för att komma söderöver irriterar mig varje gång jag ska nedåt landet. Nu är det ju dessutom en massa vägarbeten utefter vägen. Först blir det stopp strax före stan och släpper inte förrän man tagit sig förbi första delen av Essingeleden, sen var det ju köer även efter det eftersom de håller på att bygger på fler ställen. Utöver detta var det också en buss som stod och brann någonstans i Lunda Industriområde och det gjorde att det var rätt så köigt redan på norra sidan stan, folk valde väl andra vägar. Vi lyckades i alla fall komma i tid till Huddinge Sjukhus och jag traskade in och hittade faktiskt till avdelningen på en gång fast jag inte trodde att jag lagt på minnet var den låg. Jag hade fått instruktioner om att vara på plats klockan 10, men mest för att jag inte fått äta efter midnatt, de ville sätta dropp medan jag väntade på operation. Jag hade en väldigt trevlig sköterska som var glad och pratade medan hon satte droppet och ojade sig över vilka bra ådror jag hade att sticka i. Vi himlade lite med ögonen åt min rumskamrat en äldre dam, som snarkade så rutorna skallrade och sen lämnade hon mig att ta det lugnt medan jag väntade. Jag läste lite i Metrotidningen jag tagit med mig upp och sen somnade jag en stund. Strax senare hämtade kirurgen mig och tog en titt på min näsa. Han var rätt underlig och opersonlig och kom med konstiga frågor om jag till exempel provat cortisonspray i näsan för att kunna andas bättre. När jag sa att jag inte gjort det eftersom jag inte trodde att det var bra så höll han med om att det inte var bra att göra det och att det ändå inte skulle ha hjälpt eftersom min näsvägg var så sned... Jag fattade aldrig vad han egentligen var ute efter? Att kolla om jag var en idiot? Nån halvtimme efter att jag kommit tillbaka till rummet igen kom min sköterska F och hämtade mig och ledde mig tillbaka till undersökningstrummet där hon sprayade min näsa med tandläkarbedövning, det var både obehagligt och smakade illa, men var strax över. Jag fick ta ett par tabletter alvedon och nåt smärtstillande och sen satte de en antibiotikadropp. Sen fick jag vänta en liten stund till och så blev jag hämtad av F och en kollega till henne och fick åka säng ned till operation. Det känns lite konstigt at åka runt i en säng när andra får jobba när det inte är nåt fel på ens ben, men det var lite barnsligt kul också måste jag erkänna. Sköterskorna var jättegulliga och vi pladdrade på allihopa om allt möjligt och sen var jag plötsligt på plats i operationsrummet och de lämnade mig i händerna på narkossköterskan istället. Han var vänlig och trevlig han också och liksom alla hittills så informerade han hela tiden om vad de höll på med och vad som skulle hända och hur det skulle kännas. Sen kom narkosläkaren och hon var visserligen rakryggat stolt men absolut inte ovänlig på nåt sätt. Sen sa de att de skulle ge mig nåt som skulle göra mig dåsig och torr i munnen och att det var meningen och strax senare var det dags för själv narkosen och efter min förra operation var jag inte det minsta nervös och det var snarare en skön känsla när jag ganska kvickt bara dåsade iväg.
Vad som kändes som strax senare vaknade jag på uppvaket och var rätt pigg och alert direkt men munnen var som om någon stoppat en massa hushållspapper i den. Av en sköterska fick jag en kopp med vatten med tillhörande "svamppinne" att svabba munnen med och strax senare kom han tillbaka och bytte både vattnet och svampen eftersom munnen varit så torr och äcklig att pinnen var för snuskig. Det sved lite i näsan men inget jag inte kunde stå ut med. Det kom hela tiden nya sköterskor och kollade journalen och hur jag mådde och jag mådde ju prima och var pigg och glad så strax senare ringde de efter sköterskorna från min avdelning för att de skulle hämta mig. De var mer oroade för mannen på andra sidan skynket från mig vad det verkade, de kämpade för att få honom att vakna ordentligt och jobbade hårt på det i en halvtimme innan han kunde svara på var han var.
Strax senare kom två sköterskor för att hämta mig och de var inte otrevliga, men inte alls så gulliga som dagsköterskorna och de höll på att missa mig och var tvungna att visas rätt av min uppvakssköterska.
När jag kom upp i rummet var min granne fortfarande borta och jag hoppades att det betydde att hon fått ett nytt rum, hon hade nämligen tagits till operation före mig.
Mycket riktigt kom hon inte tillbaka till rummet utan en stund senare kom en av sköterskorna in med hennes man och hämtade sakerna ur hennes skåp.
Jag tror att de tyckte att hon snarkade för mycket för att jag skulle behöva dela rum med henne, de hade nämt att de kanske skulle flytta någon av oss om det blev för jobbigt för mig.
Sen smsade jag till familjen och de närmsta vännerna och sa att jag mådde bra. På kvällen tog jag en promenad till dagrummet där jag hittade en TV och tittade på Idol, strax senare fick jag sällskap av en tjej som var där med sin lilla son och ingen av oss har sett Idol tidigare så vi ojade oss och var rätt chockade över bristen på kvalité och självkritik vissa av dessa människor tycks lida av. Resten av kvällen och natten sov jag någon timme i taget, läste lite och pratade med min grekiska bror i telefon en stund. Problemet jag hade var inte smärta i näsan, det var att jag hade två tamponger upptryckta i den. Det kittlade näsan och fick mig att vilja nysa. Jag tänkte att det nog inte var så bra och att risken var rätt överhängande att näsan mer eller mindre skulle flyga dän om jag gjorde det. så jag höll tillbaka. Vilket gjorde att både ögon och näsa rann och det var besvärligt. Sen började mitt tandkött att klia något förbannat, jag har väldigt känsligt tandkött och de måste ha kommit åt det med nån slang eller mask eller nåt och nu kliade det så att jag inte kunde sova.
Nattsköterskan var så tråkig att tiden stannade när hon var i rummet men hon gjorde precis allt man kan förvänta sig och hoppas. Om hon sa att hon skulle komma med medicin om en timme, ja, då var hon där precis på klockslaget. Jag bad henne om munskölj, det är det enda som hjälper när man har sån där kli i tandköttet och strax senare kom hon med en liten medicinkopp med skölj åt mig. Det går inte att börja beskriva hur svårt det är att skölja munnen i en minut när man inte kan andas det minsta genom näsan, men låt mig säga att det var besvärligt och när jag var klar är frågan om inte åtminstone hälften av sköljen snarare sköljt min haka än munnen...
Det kändes lite bättre efter det och jag kunde sova lite till.
Jag kan inte låta bli att fnissa till lite när jag ser bilden på mig, eller vad säger ni?

Jag blev så sned

På onsdagen gick jag tidigare från jobbet eftersom jag skulle till Huddinge Sjukhus för att träffa en näskirurg. Jag har väldigt svårt att andas genom min näsa eftersom den är så enormt sned. Jag är medveten om att ingen märker det bara sådär, men det gör att jag ofta sitter och håller ut kinden och därmed näsvingen när jag till exempel läser. Jag redan kollat näsan en gång för runt 5 år sedan och ställdes i kö till en viss kirurg eftersom han sades vara en av två kirurger i Sverige som kunde göra just den operation som jag behöver. Det som var så avancerat sades vara att lyfta ut näsvingen längst upp vid näsroten. Denna kirurg påstod däremot att det var mycket enklare operation än vad de andra kirurgerna påstått och med tanke på att den kirurgen som kan göra den typen av operation har slutat på sjukhsuet och börjat jobba privat, så är jag nog tvungen att tro den här kirurgen. Om jag fortfarande inte kan andas efter operationen så får jag väl ta itu med det då. Det han pratade om är tydligen en enkel operation som dessutom inte gör mig helt blå i ansiktet och bara sjukskriven i en vecka. Det är ju överkomligt. Dessutom var han mer villig än den tidigare läkaren att operera bort mina halsmandlar som besvärar mig en hel del. Även de hindrar min andning till viss del, dessutom luktar de illa och blir infekterade, svullna och ömma även ibland då jag inte ens är sjuk. Självklart gör de inte båda operationerna samtidigt och jag valde att prioritera näsan. Den kommer troligtvis inte att se särskilt annorlunda ut efteråt, bara lite rakare. Jag är varken nöjd eller missnöjd med hur den ser ut, den är helt enkelt jag och huvudsaken är att den fungerar och det är det vi ska fixa.

Tanken var att jag skulle till gymmet efter att jag varit på sjukhuset men jag hade glömt gymbagen packad och klar hemma i hallen och när jag väl var hemma hade jag inte energi att åka iväg igen. Dessutom hade ju Turre suttit i bilen ett bra tag redan.
På kvällen ringde mamma och pappa och ville att jag skulle komma över en stund och det gjorde jag men inte så länge, nu började visst resetröttheten att komma ikapp mig.
Väl hemma gick jag förstås ändå inte och lade mig utan satte igång att tvätta och titta på film.