Man vet ju aldrig vem som svarar

 22/1 På torsdagen hade pappa med sig en överraskning till jobbat. Han hade hittat våra gamla pass i en låda någonstans. Brorsan var så liten att hans pass saknade foto. Tydligen behövde man inte ha foto förrän vid en särskild ålder, det kanske är så fortfarande förresten? Jag var 9 år gammal när passet gjordes och jag kan liksom inte känna igen mig på bilden. Samtidigt som jag vet att det är jag så är det som om just bilden föreställer någon annan. Jag vet att när vi var i London två år senare när jag var 11 år, så var jag redan den jag är idag på något sätt och utseendet passar liksom inte in. Självklart har jag utvecklats och mognat sedan dess, annars vore det ju konstigt. Men när jag var 11 år fick jag och syrran vår första häst Gullan. Gullan blev senare min häst och syrran tog över hennes föl som föddes hos oss ett halvår efter att vi fått henne. Att få en häst när man är 11 år gammal, när man har föräldrar som inte vet det minsta om hästar, det kräver att man mognar snabbt som attan för att klara av att ta det ansvaret det innebär. Pappa gjorde vad han kunde för att hjälpa till och tog till och med ansvaret för stallet under en tid då alla hotades med uppsägning om ingen tog över, ekonomi har han alltid varit bra på och han hade inga problem att ställa upp med den kunskap han besatt. Oj, nu kom jag nog från ämnet en hel del...
I vilket fall så ringde jag till Tudor Arms på eftermiddagen för att boka bord till quizzet på måndagen. Som tur var svarade P som man ska prata med om det. Ibland är det jobbigt att ringa dit, man vet ju inte vem som kommer att svara och man vet därför inte om man ska prata svenska eller engelska och man vet inte om det är någon som vet vem jag är eller om jag bör presentera mig med mer än mitt namn. Ofta så inser jag ju ganska fort om det är någon som jag känner, för när jag säger hej och att det är jag så brukar de ju säga ett glatt hej och undra hur jag mår och vad jag vill. P har jag inga problem att känna igen på rösten eller hans reaktion på mitt namn och dessutom slipper jag vänta på att någon ska hämta honom. Det är ett självpåtaget ansvar jag har att boka plats till quizzet och planera, jag är den gemensamma nämnaren i vårt lag från början och det är jag som på olika sätt har värvat lagmedlemmarna. Nu är vi förstås väldigt goda vänner allihopa och de spelar även om jag är borta.
För bara någon vecka sedan kom jag på att jag i 20-års åldern lovat mig själv att pierca naveln när jag kunde se den igen. Jag hade ju inte riktigt förväntat mig att vara över 40 när det hände. Men jag håller alltid löften, även om de är till mig själv. Jag kollade med mina kollegor om någon kände till om den lokala tatueraren var bra på sånt och ingen hade hört något dåligt om dem. När jag kollade deras hemsida visade det sig att de gör det på måndagar och onsdagar och jag kollade detta igår, då det var onsdag. Så jag åkte ner klockan 17, direkt efter jobbet, de hade nämligen drop-in på piercingen.
Sen gick det rätt fort, det var ingen före mig i kön så killen som håller i piercingar där gick bara in och förberedde det han behövde. Jag fick ta av mig skorna och sprita händerna och sen var det raka vägen in. Jag fick stå och visa magen en stund så att han kunde markera var piercingen skulle sitta för att det skulle se bra ut. Jag berättade för honom att min navel är byggd och inte naturlig, om det hade någon betydelse så vill jag ju att han ska veta det. Han hade tydligen sett massor med byggda navlar och han sa att min var den snyggaste han sett. Men så valde jag ju kirurg väldigt omsorgsfullt. När han kände sig säker på var den skulle sitta fick jag lägga mig ner på britsen och sen skulle han ta tag med en tång. Han varnade att han skulle få ta i en del, just för att naveln var byggd och därför var rätt hård och tajt. Det kändes rätt ordentligt när han tog tag och han påpekade att jag skulle få ett blåmärke av den. Sen höll han på och grejade ett tag och jag frågade om han kunde berätta hur det går till och vad han gjorde eftersom jag inte kunde se något, jag måste ju ligga ned platt. Då sa han att han försökte få i smycket... han hade alltså redan gjort piercingen utan att jag ens märkt det, det enda jag hade känt var ju tången och den var ju inte så bekväm direkt, men när han släppte taget gjorde det inte ont någonstans längre. Han satte en kompress på den, gav mig skötselråd och en påse havssalt. Saltet skulle lösas i vatten och användas för att tvätta piercingen två gånger om dagen. Första veckan skulle jag ha förband över den på natten, men det får man inte ha på dagen. Jag antar att det är för att den ska få andas ordentligt. Skärp och åtsittande kläder är inte heller tillåtet att ha. Mina jeans är rätt låga i midjan, men det rekommenderas i alla fall att man inte har skärp, eftersom det kan ta i när man sitter ned.
Jag var en sväng ned till Väsby centrum och gick in en sväng på Kicks, där hittade jag ett schema för hur man gör "contouring" av sitt ansikte och det är jag nyfiken på. Jag tycker att unga tjejer är så fina när de sminkar sig, det är som om de alla får gå en kurs som vi äldre aldrig fick. Nu kan jag ju i alla fall studera den här i lugn och ro. Fast jag är inte typen som sitter hemma och övar och sen tar bort det och börjar om, så som syrran gör. Nej, jag prövar mig fram och eftersom jag bara gör det max någon gång i veckan så tar det tid innan jag fått det så bra som jag kan.

Nu behöver jag bara mina ögon för att passera en gräns

5/4 På fredagen gjorde jag räksallad till lunch men den räckte till middag också...
Jag hämtade ut mitt nya pass och jag kan väl tycka att bilden är sådär, men jag känner igen mig själv och det duger bra så. Kan ni fatta att de än en gång visade sin förträfflighet på passexpeditionen! Det skulle ta runt 5 arbetsdagar tills det var klart och trots att det varit påsk och alltså gått 2½ arbetsdag ungefär så fick jag ett sms redan på onsdagen att det var färdigt att hämta. Nu kan jag i alla fall slappna av och veta att resan till Spanien kommer att funka som den ska. Nu kommer jag också ha möjlighet att gå genom "Iris"kollen, det betyder att man går in i en automat och inte behöver stå i kö till tjänstemännen vid gränsen. Det tar kanske ett tag att få grepp om, men sen går det nog snabbare. Det fungerar nog kanske bara inom Europa däremot?
Jag var illamående hela dagen av någon anledning och hade svårt att få i mig något alls att äta, men jag vet ju att aptiten kommer tillbaka förr eller senare så jag bakade bröd så att jag har hemma. När jag skulle försöka få i mig te och macka gjorde jag däremot en riktigt blunder... Gav hunden en tjusnopp inomhus för första gången på flera år, självklart skulle han tugga på det på mattan, det vill säga ungefär en meter ifrån mig. Det stank så in i helvete och illamående blev värre och att äta gick inget bra. Till saken hör att han inte ens gillar att tugga på såna saker, så lagen om alltings jävlighet fungerade som den skulle denna dag.

Jag älskar polisens passexpedition!

27/3 På onsdag kom jag upp vid 11 och efter att ha ätit frukost och pratat jobb med pappa i telefon så duschade jag och sminkade mig. Det tar väldigt lång tid att göra sånt när man inte mår bra och nu var min svullnad så pass att mitt allmäntillstånd definitivt var nedsatt.
Jag hade ju bokat tid hos Polisen för att ansöka om pass och tiden jag skulle vara där var 14.00, det stod också att man skulle vara där och registrera sig minst 5 minuter före utsatt tid.
Jag klev in genom dörren vid 13.50 och det fanns en automat där man registrerade sig. Hallen var full med folk och jag blev rädd att jag skulle bli sittande i ett par timmar, jag mådde ju inte alls bra och kände inte för nåt sånt.
Kan ni tänka er när jag var fotad och klar och på väg ut genom dörren?
13.55!!
De är såååå oerhört effektiva!
Jag blev framkallad till luckan efter baar nån minut, de kollade mitt gamla pass, fotade mig, frågade om jag var nöjd med fotot, tog betalt och sa att jag skulle få det nya passet om c:a 5 arbetsdagar och sen var jag klar. De var dessutom trevliga!
De frågade om jag ville makulera det gamla passet nu eller när jag kom tillbaka för att hämta det andra och jag kan inte riktigt leva med tanken att vara utan pass, ens för 5 dagar, så jag sa att vi tar det när jag kommer tillbaka. Sanningen att säga vill jag inte ens byta pass och kunde jag hjälpa det så skulle jag inte. Fotot är fruktansvärt så det handlar inte om det, det handlar om alla mina häftiga stämplar och minnena som är kopplade till dem. Sydafrika, Thailand, Australien, Malaysia, The Gambia, Singapore och en massa (typ 12?) stämplar in och ut ur USA. Jag vill ha dem kvar. Man får behålla passet, men de gör hål i det, så jag behöver inte kasta det. Men jag fotade det också för säkerhets skull, ett exempel på en sida i passet får ni se på bilden.
På vägen hem stannade jag på Apoteket och köpte sårtejp, jag visste inte det tidigare, men ärren ska tejpas i 6 månader...
Jag glömde köpa kompresser däremot.
Jag var fruktansvärt trött och svullen när jag kom hem och hade väldigt ont, både i svullnaden och värk i ryggen och i resten av kroppen, det som beror på sköldkörteln.
Jag somnade på soffan en stund efter att jag haft telefonmöte med pappa och en annan kollega i direkt följd. Jag börjar redan vara tvungen att planera för jobbresor, bland annat en jag ska göra nästa vecka. Jag får hoppa över en dag sjukskrivning för att åka till Kustbevakningen då så att jag inte tappar greppet om mina projekt.
Jag ska också åka till Visby på min första dag tillbaka på jobbet.
Till middag gjorde jag räksallad.

Hur "lever" en "grim reaper"?

23/3 På lördagen orkade jag inte mycket efter den tunga veckan. Jag pratade inte med en enda människa under hela dagen. Men jag skickade lite sms åt olika håll för att se hur andra mådde efter operationer, sjukdom och annat. Jag planerade lite för den kommande veckan. man känner sig lite som en pensionär när man ser till att man inte har mer än en sak som behöver göras varje dag, för mer orkar man inte och hinner inte heller för den delen eftersom allt går långsamt som sjutton när man mår dåligt och har ont.
Jag bokade i alla fall tid hos Polisen för att ansöka om pass på onsdagen, smart att man kan boka tid för sånt nu för tiden!
Jag var väldigt svullen om magen och hade väldigt ont och allt kändes jobbigt, till och med att sova. Vad gör man då?
Ja, jag satte mig och tittade på TV-serien; Mitt liv som död.
Den rekommenderas, den är rätt kul. Den handlar om en 18-årig tjej som dör och blir en "grim reaper" efter döden och det är en massa kul idéer om hur livet efter detta ter sig.
Jag gjorde i alla fall räksallad till middag, så nåt nyttigt gjorde jag i alla fall...

Resa eller inte resa, det är frågan...

20/11 På tisdagen fick jag en hel del gjort på jobbet inför resan som skulle göras nästa eftermiddag. Men senare på denna eftermiddag var vi alla förvirrade eftersom ett mail från Nordirland och de vi skulle besöka visade att de helt missförstått vårt ärende dit. Jag fick inte tag i hon som skrivit mailet utan fick slutligen tag i vår kontakt. Våra chefer hade nämligen gjort klart för oss att om inte de förstod och var med på vad som skulle göras så skulle vi stanna hemma. Vi lyckades inte få något svar under dagen och det tog emot att packa utan att resa... Efter att ha pratat med flera vänner i telefon och smsat med några som fyllde år, så satte jag slutligen igång att packa trots allt.
Mycket blev det inte, necessären var det som var störst och tyngst. Jag tog med rena underkläder och strumpor och två extra toppar och en kavaj, sen fick det vara bra. Som handbagage tog jag bara datorn och min Kindle, pass och plånbok.
Det var nära att jag glömde passet, jag ska ju ändå inte åka imorgon...
Tittade en stund på M:A:S:H: innan jag gick och lade mig.
Bilden är på blomman jag fick av S förra onsdagen, hon säger att de brukar överleva en vecka hos henne, än så länge lever min, vi får väl se hur länge...