Hoppsan, det var nog mitt fel

8/4 På onsdagen var det dags för M och S att åka vidare på sin Europa-turné och jag skjutsade dem till Arlanda. S ville handla lite på Ica så vi stannade till vid Ica på Europstop på vår väg till Arlanda. Jag kom på en lysande idé och köpte polkagrisstänger för att de skulle få testa typiskt svenskt godis. S ville inte ha då hon inte gillar mint (det gör inte jag heller egentligen) men M testade gärna. Han kom strax på att en färsk polkagris blir seg och god att tugga på och strax efter att han kommit på det så sa han lite torrt, ajdå, det var den kronan. Det tog oss en stund att fatta att han på riktigt hade tappat en av sina kronor, det vill säga en stor del av en tand! Det kanske inte är det mest passande tillfället när man inte ska hem på några veckor till...
Jag lämnade av dem på Arlanda och åkte till jobbet. Senare på kvällen gick jag ned till stallet för att hämta Camaron och H hjälpte mig att koppla in batteriet och ta av pyjamasen. När jag tog ut torrbollarna blev jag chockad, de hade samlat nästan 1 liter vatten tillsammans! Varifrån kom det vattnet kan man undra? Dörrarna har ju varit stängda och eftersom det inte är några hästar i stallet så bör det inte heller bli särskilt fuktigt. Inga varma andedräkter, inget blaskande med vatten... Vilken tur att jag satte in torrbollar. Jag trodde att det var jag som hade fått den bra idén, men när jag lade ut bilden på Facebook så visade det sig att det var kompisen C som sagt åt mig att göra det. Tur i alla fall!

Jag önskar att Dubliner i Stockholm fanns kvar

7/10 På måndag förmiddag åkte jag till tandläkaren för att laga mitt hål i tanden. På hennes inrådan tog jag bedövning, jag brukar låta bli det om de inte säger att jag bör ta det. Det är så obehagligt att gå runt med okänslig mun och kind i flera timmar. Jag är så rädd att jag ska dregla eller nåt utan att märka det. Det har visserligen aldrig hänt och jag går och känner i ansiktet hela tiden för att se till att det inte händer, men ändå.
Det gick i alla fall snabbt och smärtfritt och som vanligt hade vi några trevliga snack jag, tandläkaren och sköterskan. Det var ju bra också att jag lyckades klämma in ett besök där trots att jag har så fullspäckat schema.
På eftermiddagen var det åter dags att åka till Köpenhamn, den här gången med en jättestor, otymplig väska på släp. Jag hade åkt till Clas Ohlsson för att köpa en lätt ölkärra att transportera den på, men den är rätt svår att få med i alla fall. Den innehåller fyra stycken flyghjälmar i varsin kartong och är formsydd så att den passar perfekt. Hjälmarna är väldigt lätta, de väger under 1 kilo vardera, men som sagt, de tar mycket plats.
På toalettdörren på Arlanda satt det en reklamaffisch, någon hade skrivit på den, lite småkul.
När jag kom till Köpenhamn tog jag tåget in till stan från flygplatsen och sen gick jag till hotellet. Jag hade valt samma hotell som sist eftersom det var trevlig och låg bra, precis mitt emot stationen.
Jag checkade in och sen tog jag en liten promenad och försökte komma fram till var jag ville äta. Jag tycker att det är fruktansvärt trist att ät på restaurang ensam så jag har alltid svårt att bestämma mig. Sen blir jag jättehungrig, väljer en på måfå och sen kan jag äta några tuggor innan jag är fruktansvärt mätt och så tar jag en tidig kväll för att jag inte vill gå runt i en främmande stad i mörkret såvida jag inte har något mål i sikte.
Jag landade slutligen på The Dubliner på ströget, jag menar, jag måste ju nästan ta en titt på det stället. De har till och med samma logo som den i Stockholm så jag kände mig hemma direkt.
Däremot så var det helt annorlunda inne i puben, det var stort, slitet och mörkt, det vill säga som gamla Dubliner och mycket bättre än vad det nya är!
Tyvärr så var löftet om levande musik varje kväll tydligen helt tomt och det var dessvärre puben också... Det var jag och några till människor i hela den stora puben.
Jag bestämde mig för att beställa en Ceasarsallad eftersom sallad ofta är lättare för mig att äta än annat, särskilt när jag reser. Salladen var superfräsch och god, men som vanligt syntes det inte ens att jag hade ätit något av den. När jag satt där i min ensamhet så tröstade jag mig med att chatta med A i Rimbo, men just för dagen så hade hon en del problem så istället för att bli glad så blev jag orolig och ledsen för hennes skull.
Jag var tillbaka till hotellet redan strax efter 20 och gick och lade mig runt 21, varför inte när man ändå inte har något att göra? Jag har i alla fall en del sömn att ta igen.

Hämnden är ljuv men försenad

16/9 På måndagen var det dags för mitt årliga tandläkarbesök. Min tandläkare är dotter till min gamla tandläkare som blivit pensionerad, jag börjar tro att de bokar in mig på längre besök än för andra eftersom större delen av mitt besök går till småprat med henne och sköterskan om mina resor och allt annat jag hittar på. De är alltid fulla av frågor!
De hittade hål i en tand och jag minns inte när jag hade det sist, det hör i alla fall inte till vanligheterna. Vi fick boka ett nytt besök för att laga det, men det är svårt att hitta tid till sånt så mycket som jag reser just nu.
På kvällen var det dags för quiz med mitt lag igen och den här gången var Östermalmstidningen på plats för att skriva om quizzet och puben. Både jag och quizmaster berättade för dem att mitt lag är ett av de bättre och att vi ofta vinner eller kommer tvåa (13 placeringar på raken än så länge), ändå var vi ett av de få lag som de inte pratade med alls! De fokuserade mest på min vän A som är kändis, lite trist eftersom vi är veteraner i sammanhanget medan de är nybörjare...
De fotade också de andra, men inte oss. Vi hämnades genom att vinna mycket stort dagen till ära, men det var så dags då, tidningen hade redan gått därifrån.
Det här var det sista quizzet jag kan vara med på på länge framöver, nästa quiz jag inte missar är någon gång i mitten av november.
Jag åt en av Tudor Arms kända och helt fantastiska räkmackor och valde den större varianten eftersom jag vet att de andra stjäl räkorna för mig. Jag åt faktiskt upp alla räkorna, även om jag lämnade själva mackan, fast det är klart, de andra tog ju en del också som sagt.
Den var verkligen extra god idag.

Min tandläkare pratar mest

20/9 Torsdagen började med ett besök till tandläkaren. Jag börjar undra om de inte bokar in mig på längre besök än nödvändigt för de verkar tycka att det är lite kul att prata med mig och fråga mig om mina resor och sånt, inte för att jag klagar, de är alltid trevliga och glada.
Mina tänder är lite gula och jag funderade på att kanske bleka dem. Det kostar 3000:- om man ska bleka dem själv hemma med en skena som de gjuter åt en och min tandläkare som är en pålitlig tjej rekommenderade mig att prova en tandkräm som heter Gum Whitening först istället. Det är vad hon själv använder för att hålla tänderna vita och tydligen säljs den på Doc Morris nere vid Infra City. Jag hade liksom de senaste åren inga hål i tänderna och det tog inte mer än runt 5 minuter att undersöka dem och sen kunde jag gå.
När jag kom till jobbet var det stressigt men jag fick i alla fall mycket gjort. Jag har haft en massa strul med besvärliga leverantörer som helst verkar vilja att jag ska sköta både mitt och deras jobb och jaga dem med piska hela tiden dessutom.
Efter jobbet åkte jag bara hem och bytte om och sen åkte jag till stallet och Venar och bröt min längsta, finaste nagel så fort jag skulle börja borsta honom, den gick av så långt in att det gjorde väldigt ont.
Men jag bet ihop och sadlade och red bort mot Högvreten och tog lilla rundan, jag som inte vågat mig ut i skogen på en häst på väldigt länge. Eller alltså, nu när jag börjat sitta på Venar lite tänkte jag att det kunde vara bra att ge balasen lite tid att komma tillbaka innan jag utsätter mig för risken att till exempel möta älgar.
Vi tog i alla fall ett varv och det tog inte mer än 20 minuter och i slutet av rundan tog vi en liten galopp och så gick vi upp på volten en stund. Venar tycktes tro att vi var klara efter den lilla rundan och tyckte att det var väldigt onödigt att gå upp på volten också. Jag känner att det känns trevligt och hemvant att sitta på en häst, men jag känner också att jag är lite färdig med det. Jag orkar liksom inte träna och fixa, när han gör som jag säger och försöker att förstå, då ser jag ingen anledning att börja nöta liksom, då är det ju inget kul längre för någon av oss. Vi tränade lite sidvärtes hit och dit och sen kände jag mig rätt klar. Vid det här laget hade vi väl jobbat totalt 45 minuter så jag tog ännu en liten skogsrunda och när Venar undrade om vi kunde gå in på en stig som går av ridvägen så sa jag att vi kunde göra det.
Efter totalt 1 timme och 10 minuter gav jag upp och tog in Venar igen, jag minns inte att det var så svårt att rida i en timme?
När jag stannade för att fota himlen och Venars öron med min telefon så kom jag plötsligt in i den där avslappnade "jag rider varje dag" stilen och tänkte inte på vad jag gjorde eller hur och då kändes det ännu bättre. Mina muskler vet i alla fall precis vad de gör när de sitter på en hästrygg och de kompenserar varje liten rörelse utan att ag behöver tänka, så ja, balansen är nog tillbaka, eller kvar, vilket det nu är.
När vi kom in såg Venar väldigt nöjd ut och jag borstade av honom innan han fick stå och kika över boxväggen medan jag sopade och fixade undan allt.
När jag kom hem var jag väldigt trött men insåg att det var bäst att hålla igång och inte somna i soffan. Så jag bestämde mig för att tömma frysen lite och gjorde en pastasås på kycklingfilé, kantareller, cocktailtomater och grädde. Sen kokade jag pasta och så åt jag lite men blev mätt på nolltid, så sen gjorde jag några matlådor till frysen och så en matlåda till K för dagen efter.

Sen kunde jag ta det lugnt resten av kvällen utan dåligt samvete.

Tamponger i näsan

På tisdagen gick jag upp vid 8 och duschade igen enligt instruktionerna jag fått från sjukhuset. Jag behövde i alla fall inte använda hibiscrub eller nåt sånt, vanlig tvål och schampo dög bra.
Pappa kom och hämtade mig och vi åkte mot Huddinge. Problemet är ju bara att det är rusningstrafik vid den tiden, eller mer eller mindre hela dagarna nu för tiden faktiskt och det faktum att man måste genom stan för att komma söderöver irriterar mig varje gång jag ska nedåt landet. Nu är det ju dessutom en massa vägarbeten utefter vägen. Först blir det stopp strax före stan och släpper inte förrän man tagit sig förbi första delen av Essingeleden, sen var det ju köer även efter det eftersom de håller på att bygger på fler ställen. Utöver detta var det också en buss som stod och brann någonstans i Lunda Industriområde och det gjorde att det var rätt så köigt redan på norra sidan stan, folk valde väl andra vägar. Vi lyckades i alla fall komma i tid till Huddinge Sjukhus och jag traskade in och hittade faktiskt till avdelningen på en gång fast jag inte trodde att jag lagt på minnet var den låg. Jag hade fått instruktioner om att vara på plats klockan 10, men mest för att jag inte fått äta efter midnatt, de ville sätta dropp medan jag väntade på operation. Jag hade en väldigt trevlig sköterska som var glad och pratade medan hon satte droppet och ojade sig över vilka bra ådror jag hade att sticka i. Vi himlade lite med ögonen åt min rumskamrat en äldre dam, som snarkade så rutorna skallrade och sen lämnade hon mig att ta det lugnt medan jag väntade. Jag läste lite i Metrotidningen jag tagit med mig upp och sen somnade jag en stund. Strax senare hämtade kirurgen mig och tog en titt på min näsa. Han var rätt underlig och opersonlig och kom med konstiga frågor om jag till exempel provat cortisonspray i näsan för att kunna andas bättre. När jag sa att jag inte gjort det eftersom jag inte trodde att det var bra så höll han med om att det inte var bra att göra det och att det ändå inte skulle ha hjälpt eftersom min näsvägg var så sned... Jag fattade aldrig vad han egentligen var ute efter? Att kolla om jag var en idiot? Nån halvtimme efter att jag kommit tillbaka till rummet igen kom min sköterska F och hämtade mig och ledde mig tillbaka till undersökningstrummet där hon sprayade min näsa med tandläkarbedövning, det var både obehagligt och smakade illa, men var strax över. Jag fick ta ett par tabletter alvedon och nåt smärtstillande och sen satte de en antibiotikadropp. Sen fick jag vänta en liten stund till och så blev jag hämtad av F och en kollega till henne och fick åka säng ned till operation. Det känns lite konstigt at åka runt i en säng när andra får jobba när det inte är nåt fel på ens ben, men det var lite barnsligt kul också måste jag erkänna. Sköterskorna var jättegulliga och vi pladdrade på allihopa om allt möjligt och sen var jag plötsligt på plats i operationsrummet och de lämnade mig i händerna på narkossköterskan istället. Han var vänlig och trevlig han också och liksom alla hittills så informerade han hela tiden om vad de höll på med och vad som skulle hända och hur det skulle kännas. Sen kom narkosläkaren och hon var visserligen rakryggat stolt men absolut inte ovänlig på nåt sätt. Sen sa de att de skulle ge mig nåt som skulle göra mig dåsig och torr i munnen och att det var meningen och strax senare var det dags för själv narkosen och efter min förra operation var jag inte det minsta nervös och det var snarare en skön känsla när jag ganska kvickt bara dåsade iväg.
Vad som kändes som strax senare vaknade jag på uppvaket och var rätt pigg och alert direkt men munnen var som om någon stoppat en massa hushållspapper i den. Av en sköterska fick jag en kopp med vatten med tillhörande "svamppinne" att svabba munnen med och strax senare kom han tillbaka och bytte både vattnet och svampen eftersom munnen varit så torr och äcklig att pinnen var för snuskig. Det sved lite i näsan men inget jag inte kunde stå ut med. Det kom hela tiden nya sköterskor och kollade journalen och hur jag mådde och jag mådde ju prima och var pigg och glad så strax senare ringde de efter sköterskorna från min avdelning för att de skulle hämta mig. De var mer oroade för mannen på andra sidan skynket från mig vad det verkade, de kämpade för att få honom att vakna ordentligt och jobbade hårt på det i en halvtimme innan han kunde svara på var han var.
Strax senare kom två sköterskor för att hämta mig och de var inte otrevliga, men inte alls så gulliga som dagsköterskorna och de höll på att missa mig och var tvungna att visas rätt av min uppvakssköterska.
När jag kom upp i rummet var min granne fortfarande borta och jag hoppades att det betydde att hon fått ett nytt rum, hon hade nämligen tagits till operation före mig.
Mycket riktigt kom hon inte tillbaka till rummet utan en stund senare kom en av sköterskorna in med hennes man och hämtade sakerna ur hennes skåp.
Jag tror att de tyckte att hon snarkade för mycket för att jag skulle behöva dela rum med henne, de hade nämt att de kanske skulle flytta någon av oss om det blev för jobbigt för mig.
Sen smsade jag till familjen och de närmsta vännerna och sa att jag mådde bra. På kvällen tog jag en promenad till dagrummet där jag hittade en TV och tittade på Idol, strax senare fick jag sällskap av en tjej som var där med sin lilla son och ingen av oss har sett Idol tidigare så vi ojade oss och var rätt chockade över bristen på kvalité och självkritik vissa av dessa människor tycks lida av. Resten av kvällen och natten sov jag någon timme i taget, läste lite och pratade med min grekiska bror i telefon en stund. Problemet jag hade var inte smärta i näsan, det var att jag hade två tamponger upptryckta i den. Det kittlade näsan och fick mig att vilja nysa. Jag tänkte att det nog inte var så bra och att risken var rätt överhängande att näsan mer eller mindre skulle flyga dän om jag gjorde det. så jag höll tillbaka. Vilket gjorde att både ögon och näsa rann och det var besvärligt. Sen började mitt tandkött att klia något förbannat, jag har väldigt känsligt tandkött och de måste ha kommit åt det med nån slang eller mask eller nåt och nu kliade det så att jag inte kunde sova.
Nattsköterskan var så tråkig att tiden stannade när hon var i rummet men hon gjorde precis allt man kan förvänta sig och hoppas. Om hon sa att hon skulle komma med medicin om en timme, ja, då var hon där precis på klockslaget. Jag bad henne om munskölj, det är det enda som hjälper när man har sån där kli i tandköttet och strax senare kom hon med en liten medicinkopp med skölj åt mig. Det går inte att börja beskriva hur svårt det är att skölja munnen i en minut när man inte kan andas det minsta genom näsan, men låt mig säga att det var besvärligt och när jag var klar är frågan om inte åtminstone hälften av sköljen snarare sköljt min haka än munnen...
Det kändes lite bättre efter det och jag kunde sova lite till.
Jag kan inte låta bli att fnissa till lite när jag ser bilden på mig, eller vad säger ni?

Helrenovering

På onsdagmorgonen skulle jag till tandläkaren för den årliga kontrollen, men det hade jag glömt att säga till mina kollegor, så det fick bli ett sms om att jag skulle komma senare.

Min tandläkare skänker bort böcker hon har läst, de står i en hylla i väntrummet och bara väntar på att man ska ta med någon av dem hem.

Så visserligen får jag betala för besöket, men sen får jag ju återbäring i form av en bok eller två.

Jag kom hem med två stycken den här gången, en självbiografisk om en nazist i andra världskriget och 80-talsklassikern Shogun.

Som vanligt nu för tiden fanns inget att göra med mina tänder, de gjorde pliktskyldigt en liten rengöring, men inte ens det behövdes egentligen och inte minsta hål eller nåt annat fanns det.

Med tanke på vad tandvård kan kosta var jag ganska nöjd med notan på 500:-.

Nu har de förresten installerat en TV ovanför stolen, så när man ligger där och glor i taket så har man nåt att titta på. Förr hade de en bild på Mamma-Mu, hade det inte varit för den bilden hade jag inte ens vetat vem hon är, jag har ju inga barn som kan lära mig.

Jag åkte och röstade på vägen till jobbet, jag ska ju till Vetlanda i helgen och ville ha det gjort. Jag fick gå till biblioteket, men det var inte så långt från parkeringen så det gjorde inget.

Jag handlade lite på Apotek1 åt killarna på jobbet också och åkte sen till jobbet.

Men eftersom jag inte är så bra på att planera så var det ju tänkt att jag skulle ta ledigt ett par timmar på eftermiddagen eftersom S skulle fixa mitt hår. Jag får ju ta de tider hon har över.

Vid 14 var jag alltså på salongen för slingning och klippning, sen att man får lite skitsnack och bli arg på alla skvallertidningar det är ju bara en extra bonus.

Jag köpte ett nytt typ av schampo och balsam som inte innehåller silikoner och annat tjafs. Nu får vi se om det hjälper mot mitt flottiga hår.Jag tror nämligen att det är silikon som är boven, inte fett.

Jag köpte också en ögonfransgrejs som vi pratat om på pyssel. Om man använder den här näringen i ögonfransraden varje kväll i en månad så blir fransarna längre och tätare. Normalt skulle jag aldrig tro på det och den är ruskigt dyr. Men eftersom syrran läst om det i en seriös tidning eller vad det var och S själv provat och till och med varit tvungen att klippa sina, så ville jag verkligen ha den. Efter lite velande valde jag den "stora" förpackningen, den på 6 ml. Den fick jag betala 1495:- för och då var det ett rabatterat introduktionspris...

Nåja, jag tror faktiskt att det ska fungera och flaskan ska räcka i 6 månader ungefär.

På kvällen hemma färgade jag ögonbryn och fransar och innan jag lade mig testade jag den nya frans"eyelinern".