Hoppsan, det var nog mitt fel

8/4 På onsdagen var det dags för M och S att åka vidare på sin Europa-turné och jag skjutsade dem till Arlanda. S ville handla lite på Ica så vi stannade till vid Ica på Europstop på vår väg till Arlanda. Jag kom på en lysande idé och köpte polkagrisstänger för att de skulle få testa typiskt svenskt godis. S ville inte ha då hon inte gillar mint (det gör inte jag heller egentligen) men M testade gärna. Han kom strax på att en färsk polkagris blir seg och god att tugga på och strax efter att han kommit på det så sa han lite torrt, ajdå, det var den kronan. Det tog oss en stund att fatta att han på riktigt hade tappat en av sina kronor, det vill säga en stor del av en tand! Det kanske inte är det mest passande tillfället när man inte ska hem på några veckor till...
Jag lämnade av dem på Arlanda och åkte till jobbet. Senare på kvällen gick jag ned till stallet för att hämta Camaron och H hjälpte mig att koppla in batteriet och ta av pyjamasen. När jag tog ut torrbollarna blev jag chockad, de hade samlat nästan 1 liter vatten tillsammans! Varifrån kom det vattnet kan man undra? Dörrarna har ju varit stängda och eftersom det inte är några hästar i stallet så bör det inte heller bli särskilt fuktigt. Inga varma andedräkter, inget blaskande med vatten... Vilken tur att jag satte in torrbollar. Jag trodde att det var jag som hade fått den bra idén, men när jag lade ut bilden på Facebook så visade det sig att det var kompisen C som sagt åt mig att göra det. Tur i alla fall!

Människans bästa vän?

4/2 Turre är ju med mig på jobbet varje dag, det är ett hårt jobb för honom så rädd som han är för främmande människor. Särskilt jobbigt är det på kontoret där han känner sig lite trängd. Han gillar ju våra kollegor, men det tar ett tag innan han fattar vem det är som tittar in och det är jobbigt för oss allihopa att han morrar och ibland skäller på dem. När en av våra kollegor blev pensionär så lämnade hon en stor packe med malda ben till Turre hos mig, Den packen har jag haft i en låda i skrivbordet och sen har vi skapat en rutin kring dem. Jag ger i stort sett aldrig godis till Turre, det är något jag liksom inte tänker på och han får ofta smaka på min middag och så, så han har nog aldrig tänkt på det han heller. Han har en idé att han ska ligga precis vid mina fötter på kontoret, trots att hans korg är precis bakom min stol, det vill säga mindre än en halvmeter bort, i stort sett kan man säga att han ligger bredvid korgen. Det stressar mig eftersom jag inte kan flytta fötterna och stolen som jag vill utan att behöva flytta på honom först. Därför har vi skapat en rutin. I början sa jag åt honom att lägga sig i korgen och när han gjorde det fick han ett ben. Nu har vi kommit så långt att han kommer på att han inte fått något ben och sätter sig i korgen och tittar på mig. Så snart han är i korgen får han då ett ben. Nu har det gått ett bra tag sedan kollegan gick i pension och benen tog slut i måndags. Nu på onsdagen kom jag ihåg att ta med mig nya. Jag tog med en typ av "sticks" som jag köpte ett stort paket av när jag var i Thailand sist. Turre gillar dem för det är lite tuggmotstånd i dem, men det verkar som om de är väldigt salta, för han måste alltid gå och dricka så fort han ätit upp dem och sen lägger han sig ofta vi mina fötter igen... Men då låter jag det oftast vara.
Samma kollega brukade ge Turre vatten på kontoret förresten. Ibland är nämligen hans vattenskål tom och hon var så bekymrad över hur Turre skulle få vatten när hon slutade. Jag förklarade att anledningen att jag inte har koll på vattenskålen på jobbet var en kombination av det faktum att hon tog hand om det och att Turre inte tolererar att vara utan vatten om han är törstig. Det går liksom inte att missa om han vill ha vatten, han dänger skålen i väggen om den är tom.. Därför bryr jag mig inte om att ha koll, Hemma däremot så diskar jag skålen och byter vatten rätt ofta eftersom den används både oftare och av både Turre och Judas och jag vill ju inte att de blir utan om jag till exempel sover.
Såna saker är anledningen till att jag sällan blir sugen om jag ser en valp, de flesta vill ju ta hem dem. Jag föredrar mina vuxna, väluppfostrade hundar som jag vet var jag har och som förstår mig och jag förstår dem. Det är så bekvämt, jag behöver ju väldigt sällan säga till Turre vad jag vill att han ska göra eller inte göra, han har ju redan koll på det och vi liksom bara är för det mesta. Även om jag går ute is skogen så pratar vi sällan med varandra, det behövs inte. Han går ju lös om det inte är någon som ser och jag behöver inte säga till honom att hålla sig runt mina fötter, det gör han ändå. Om vi är inne i ett samhälle kopplar jag honom för att andra ska känna sig säkra om de kommer med hundar, om de springer eller har småbarn med sig, eller om de helt enkelt ser rädda ut. Men det fyller bara den funktionen, att de andra känner sig tryggare, om jag inte kopplar honom så kommer han till mig om det kommer en cyklist, joggare, bil eller andra hundar och han stannar vid övergångsställen för att vänta på mig. Vår kommunikation är oftast att jag talar om för honom vart vi är på väg. Om han tror att vi ska vänster så pekar jag åt höger och säger: Vi tar den vägen och då skyndar han sig ditåt. Annars går vi bara och jag brukar säga: Om hunden är människans bästa vän, varför är det då så många som behöver ha sina i band för att de inte ska springa ifrån dem?
Jag behöver inte ha Turre i band för det, han vill vara hos mig och det är ju något vi byggde upp när han var väldigt liten. När han var 8 veckor gammal och kom hem med oss så fick han gå in från bilen själv och han var ju livrädd för att tappa oss ur sikte, han var ju bara bebis och hade just lämnat allt han kände till, vi var det enda som han kände till i denna nya värld. Många tränar hundarna att gå i koppel de första månaderna när det egentligen är då de ska träna lösträning. Koppelträning kan man göra precis när som helst i hundens liv, den har ju koppel på sig då, det är svårt att misslyckas... Lösträning är så mycket viktigare och bör vara det första man tränar och det är enkelt när de är små och rädda, sen blir det en vana att följa efter och de vet liksom inget annat. För Turre är det spännande när jag tar med mig kopplet, det innebär ju att vi ska göra något vi inte gör varje dag och det spelar ingen roll när jag håller halsbanden i luften i hans höjd, han sticker glatt in huvudet i det, han vet ju att det är tillfälligt och att det dessutom ska hända något spännande. En gång tappade jag bort koppel och halsband i 3 månader utan att märka det... varför jag vet att det var 3 månader är att jag hittade det i en väska som jag vet när jag använde sist.

Det är svårt att köra moppe när man fryser

15/1 På torsdagen tog jag en riktig hemmadag och gjorde saker jag måste få gjort. En sak som man ofta gör i Thailand är ju att fylla vattenflaskor. Man samlar på sig några mindre vattenflaskor och sen köper man en dunk på 5 liter, som man använder till att fylla på de andra. Sen ställer man de små i kylen. Den stora används också till te- och kaffevatten i vattenkokaren, det är ju onödigt att använda kallt vatten till det... Jag värmde på lite risgrynsgröt till lunch, den hade jag tagit med för att den låg i kylen hemma och jag tänkte att det kunde vara gott till frukost eller nåt i Thailand. Det var det inte... jag åt väldigt lite av den och kastade resten. Sen tvättade jag min långklänning i diskhon, den vill jag resa hem i och vill ha den ren och torr till på lördag kväll. Jag fick hänga den på tork i lägenheten istället för balkongen eftersom det inte går att hänga den där utan att den ligger mot golvet, ACn eller väggen
Framåt kvällen blev jag lite rastlös och åkte ned på fotmassage, men de hade hunnit stänga så då åkte jag till Ha ha bar för att hänga med T och hans vänner istället. De var som vanligt glada att se mig och själv var jag glad både för sällskapet och det faktum att jag kommit ihåg att ta på mig jackan jag fått låna av S, det var fruktansvärt kallt! När jag inte längre kunde känna mina tår och fingrar bröt jag upp och åkte hem. Nästa morgon fick vi veta att temperaturen varit nere i 16 grader under natten och det är kallt om du sitter ute med klänning och sandaler. Vi ska inte prata om att åka moppe! Jag skakade så pass att det var svårt att köra, mina skakningar gick ju ner i styret och det var svårt att hålla så stilla att det inte skulle börja vobbla. Jag var så kall att det gjorde ont när jag kom hem, men det blev strax bättre när jag kom in. T's kompis B hade gjort ett collage av bilder han tagit av oss och lade på Facebook, det finns med här. Tyckte att det var lite kul.

Att köra vilse med flit

3/1 På lördagen tog jag moppen och utforskade en massa småvägar bakom byn och vårt område. Det är ett myller av små vägar där inne och alla skyltar är på Thai, man vet alltså inte riktigt vart man är på väg förrän man kommit dit. Men jag hade systemkameran med mig och tanken var just att köra lite vilse och fota sånt jag passerade.
Det finns en massa små vattendrag där inne, jag vet inte vad det kan kallas, kärr kanske? Det ser ut att kunna torka upp ibland, men de är ändå rätt stora, det ser ut som små sjöar ungefär. Det är i alla fall väldigt vackert, det går inte riktigt att göra det rättvisa på foto. Jag råkade också snubbla över Dog Rescue Thailand som tydligen ligger just därinne och jag hade fått en förfrågan över Facebook om jag kunde fota hundarna åt dem och även fota hundar på byn, alltså gatuhundarna. De skulle använda dem i information och annonser och mitt bidrag skulle då bli att ge dem bilderna att använda. När jag kom dit var det dessvärre bara en Thailändare som inte pratade någon engelska där. Han gav mig en mapp med bilder på hundarna att titta i, men det var svårt att göra sig förstådd och jag hade fler ställen jag ville till, så jag tog bara ett par bilder. Tanken var att de skulle vara lite deprimerande, men det kanske blev lite väl? På något sätt så gillar jag dem i alla fall.
När jag kom ut bakvägen till grannbyn så åkte jag förbi supermarket när jag ändå var där. Jag hittade en ansiktsmask som jag tyckte var väldigt udda. Kan ni komma på vad texten betyder? Det kan inte jag. Som sagt, hellre än bra ibland. Jag vågade i alla fall inte köpa den, fast den ska ju också vara "whitening" och det vill ju inte vi västerlänningar ha, vi vill ju bli bruna.
Jag har förresten kommit på varför Thailändare vill bli vita och vi bruna! För några hundra år sedan var det modernt och fint att vara vit, även i Sverige. Varför? Jo det betydde att man inte behövde jobba utomhus och det i sin tur betydde att man hade pengar och det gav status. Det är på precis samma sätt i Thailand nu. Även de som jobbar utomhus gör allt de kan för att skydda sig mot solbränna, det ser lite läskigt ut när alla springer omkring, eller kör moppe med rånarluvor på sig... I Sverige är det nu modernt och status att vara brun. Varför? För att det betyder att man har tid och pengar att åka på semester utomlands och det i sin tur ger status. Det vill säga, det är precis av samma anledning som man vill vara vit i Thailand och brun i Sverige, status och att man har råd och tid helt enkelt. Det är också hög status att jobba på kontor i Thailand och då utsätts man ju inte för sol.
Träden som står i så raka led på en av bilderna är gummiträd, de små kopparna samlar upp gummit från "såren" man gör i träden. Såna odlingar finns precis överallt i Thailand och är en dominerande del av utsikten när man åker bil eller moppe genom Thailand, till exempel från Bangkok till Mae Phim.

Badpojke

17/5 På lördagen kom Ju och hennes lilla I på besök. Det var vackert väder och varmt i solen så vi tappade upp vatten i en av mina bakskålar och den var tillräckligt stor för att I skulle kunna sitta i den och plaska. Liksom resten av den familjen är han redan tokig i vatten!
Jag och Ju fick en chans att hänga och prata vilket vi sällan gör nu för tiden och det var en bra dag!
Av någon anledning hade I svårt att minnas att han inte kunde gå upprätt under mitt utebord, så varje gång han ville utforska något under bordet så slog han skallen i och blev ledsen, jag tror att det hände 8-10 gånger!

Ibland ska man ha tur också

26/4 På lördag förmiddag fick jag äntligen träffa min vän S. Han hade varit bortrest när jag kom ned och sen varit rätt så dålig i flera dagar, han hade till och med fått åka till sjukhuset för koll. Men nu fick jag komma förbi på en kaffe så länge som han orkade sitta uppe.
Det var i sista stund, jag åker hem imorgon bitti klockan 4!
Senare på dagen åkte vi iväg ett gäng till djungeln för en promenad. Medan vi gick så spreds vi efter ett tag ut på en rätt lång sträcka för vi gick i flera timmar och det fylldes på med vänner, pojkvänner och släkt vartefter så till slut var vi rätt många och ett ganska udda gäng. De vi mötte kunde inte sluta stirra på oss där vi kom gående svenskar, thailändare blandningar av båda med barn och hundar i släptåg. I den här delen av Thailand är den synen rätt ovanlig och en tjej vi mötte frågade till och med om hon fick ta en bild på oss och det fick hon förstås.
Thailändarna kallar det för djungel, men jag tror att vi svenskar skulle kalla det för träsk, kärr eller möjligtvis regnskog, troligtvis träsk. Det går inte att gå på marken, det är väldigt sankt och man gå på broar och spångar över leran. Överallt i leran knäpper det och klapprar, det är krabbor som knäpper med klorna, varför vet jag inte, ingen kunde svara på det.
De flesta broarna är stadiga och bra byggda och det känns väldigt säkert att gå där, men det finns inget staket mot sidan så det gäller att inte gå för nära kanten. Lilltjejen ville och fick gå hela vägen själv, väldigt imponerande med en treåring som går i 3 timmar utan att gnälla eller vilja bli buren!
Men vi hjälptes åt att hålla koll på henne och hunden hon gick med så att ingen av dem skulle ramla ner eller göra illa sig. Enda gången som hon inte fick gå själv var när vi skulle över en spång som sviktade, var söner på många ställen och inte på något när var stark nog för oss tunga svenskar att gå säkert över. Jag är lite sådär att jag tänker, kan det här döda mig? Troligtvis inte, då tar jag risken och går och hoppas att det ska gå bra. A hade en av hundarna under ena armen och lilltjejen under andra och gick ändå helt stadigt och orädd över, medan jag hade tillräckligt med mig själv och min kamera. N och E däremot, de skrek, grät och vägrade ibland att gå!
De var rädda på riktigt och även om jag tyckte synd om dem så hade jag faktiskt svårt att hålla mig för skratt. Hade spången gått sönder hade man kanske kunnat skada sig rätt ordentligt om man föll på en av stagen eller så och blev mer eller mindre spetsad, men jag försöker att inte tänka så och tänker istället att även om det skulle hända så är risken rätt liten att det ska vara så illa att jag dör.
Jag fotade tjejerna, någon annan filmade, andra grupper som mötte oss och tänkte gå över när tjejerna stod där och skrek tittade förvånat på N när hon svor högt och sa åt dem att stå stilla och inte gå över. Inte förrän Vs kille F kom ikapp oss och höll N i handen sista biten så kom de i säkerhet till en stadigare del av bron. Nu var det rätt sent på eftermiddagen och jag insåg att det snart skulle skymma och vi bara fortsatte bortåt, jag kunde inte släppa tanken på att vi skulle behöva gå tillbaka över den spången i mörker...
Men efter en stund gick solen ner och vi började närma oss slutet av stigen, då bestämde vi oss för att gå ut där i alla fall och fundera senare på hur vi skulle komma tillbaka till bilarna. Jag och N, visa av dagen innan hade tagit med oss vatten, det hade inte de andra... det slutade med att vi fick dela på knappt en liter vatten allihopa och vi var runt 10 personer och två hundar.
Vi kom inte på någon lösning och enda alternativet var att börja gå, så vi började gå allihopa utefter vägen, vi hade inte hunnit mer än 100 meter när en pickup bromsade ner bredvid mig och A, det visade sig vara hennes faster som hon inte sett på flera år. Hon erbjöd oss skjuts till As mamma, så vi hoppade upp allihopa på flaket och det visade sig vara riktigt lång tillbaka så det var en jäkla tur.
En svensk 3-åring eller en hund också för den delen hade nog tyckt att det var jättespännande att åka flak, men i Thailand är det inget att bli exalterad över, det var helt normalt både för flickan och hundarna och hon satt i knät på E och tittade på en film i E's i-pad istället.
När vi kom fram till A's mammas restaurang så åkte A och två av killarna iväg för att hämta bilarna och sen åt vi allihopa vid ett långbord och hade en väldigt mysig kväll. A's mamma lagar den bästa maten jag har ätit i Thailand!
Vi kom hem riktigt sent och var väldigt nöjda med dagen.

Vi stängde inte stället, vi höll det öppet....

5/11 På tisdagen tog vi det mest lugnt, jag och V var på taket en stund och alla tog igen sig efter dagar med magproblem och sånt. Jag och V klarade oss visserligen ifrån det vilket är lite konstigt eftersom vi nog är de som blir lättast sjuka av oss annars. Vi höll tummarna för att det skulle hålla i sig trots allt. På kvällen bestämde vi med E att vi skulle åka och äta på The Kitchen tillsammans så det gjorde vi och hade trevligt. S blir brun av ingenting, jag blir röd/lila och L blir knappt solbränd alls. Förvisso är hon så blekvit att hon måste hålla sig i skuggan större delen av tiden och smörjer ju också in sig med solskydd 50 för att inte bränna sig, men efter resan såg det ut som om vi haft henne inlåst i ett källarrum hela tiden. Ni ser ju färgskillnaden mellan oss alla tre på bilden. V blir visserligen brun, men hon får jobba rätt hårt på det, men började nästan komma ikapp E som bor i Thailand och fortfarande tycker om värme och sol.

När vi kom tillbaka så gick vi ned till Buffalo Bills och vi är verkligen veka Thailandresenärer, vi valde vatten alla utom E som tog en cocktail. Men vad gör man när man är törstig?
Vi slogs mot myggen med alla möjliga medel som jag och E hade i väskorna men till slut gav ungarna upp och jag och E blev sittande ensamma tills de stängde och släckte hela restaurangen. Eftersom vi är välkända och stället inte har några dörrar så var det ingen som körde ut oss, men nattvakten kom och tog sig en titt lite då och då för att se att det verkligen fortfarande var vi som satt där och inte några huliganer.

Sånt kunde jag aldrig göra förr

4/10 På fredagen var det åter dags för kontorsarbete. Jag skulle ha ett möte med min kollega J och han hade skadat sitt öga utan att veta hur det gått till, troligtvis ett hål på hornhinnan. Det gjorde väldigt ont och när man har ont i ena ögat tåras ju även det andra och det är svårt att se alls. Till lut tröttnade jag på att ha möte med någon som blinkade, grät och tog sig för ögat hela tiden och gick och hämtade plåster och så tejpade jag igen hans öga åt honom och det hjälpte faktiskt. Senare på dagen åkte han in till läkare för att kolla så att det inte var något farligt och det var det som tur var inte.
På kvällen skulle jag och en annan kollega på cowboyfest hos en kund på Bromma Flygplats, de hade en årlig kräftskiva förr och efter några års uppehåll satte de igång igen för ett par år sedan, men det brukar vara medan jag är på min USA-resa så jag har inte kunnat gå, min kollega M har också haft annat för sig. Det här var alltså första gången på flera år som vi varit på plats. Det visade sig att det är viktigt att synas på såna ställen, folk tycktes tro att vårt företag inte fanns kvar för att vi inte haft tid att komma på ett tag... sanningen ligger ju långt därifrån, det är snarare tvärtom.
Jag hade min kängurskinnhatt, jeans, vit skjorta och min långa lackappa på mig och jag fick flera kommentarer om att det var en bra look för en cowboyfest. Däremot var det inte en enda käft som kände igen mig trots att jag känt dessa människor i nästan 20 år och dessutom faktiskt dejtat en av dem för ett gäng år sedan...
Förvisso är jag ju mycket smalare än förr, men jag ser väl fortfarande ut som jag, eller?
De hade en sån där rodeotjur och M hoppade upp först och sen var det min tur. Jag var mer rädd för att göra bort mig genom att inte ta mig upp, än att jag skulle ramla av, för det gör ju alla.
Det tog två försök, men upp kom jag slutligen. Det fnns en liten repstump som man kunde hålla sig i och tanken är att man ska hålla med bara en hand och hålla balansen med en andra. Men jag har svaga händer, troligtvis på grund av mina veka handleder och jag bara gled på repet hela tiden och var tvungen att ta andra handen till hjälp för att ta nytt tag flera gånger. Jag satt inte kvar särskilt länge men var glad att jag kan komma upp och göra sånt nu för tiden, hur det gick spelade ingen större roll för min självkänsla i jämförelse.
Jag gjorde förstås illa mig lite när jag flög av, det kommer att bli blåmärken till imorgon, men lite blåmärken kan jag leva med. Det visade sig en av folks kommentarer att jag var första tjej upp på tjuren och det var tydligen märkvärdigt och modigt så jag fick flera komplimanger för det.
Vi hade en trevlig kväll och maten smakade väldigt bra, mitt enda problem var liksom ofta annars, att det inte fanns så många alkoholfria alternativ för oss som inte gärna dricker. Mitt huvudsakliga skäl till att inte dricka är att jag inte tycker om smaken av alkohol, det innebär ju att jag inte gärna vill ha alkoholfritt vin eller -cider heller, i min mun smakar det nästan lika mycket alkohol som de andra. Men det var det och lightläsk som fanns så jag fick stå i toakö för att hämta små glas med vatten hela kvällen.
Men annars var det väldigt trevlig stämning och alla var glada och vänliga. Framåt 1 började vi bli trötta så jag körde hem oss.

Världens vackraste plats och min barndom

20/7 På lördagen tog vi också en utflykt, den här gången till Hovdebuan. Det är en gammal fäbod där de håller öppet på somrarna. det är väldigt vackert däruppe och de som jobbar där är alltid så underbart goa. Dessutom har de alltid kattungar, killingar, kor och ibland hästar där.
Eftersom det blåste rätt kallt så satte vi oss i stugan och fikade lite kaffe och våffla, när vi satt därinne kom killingarna in och hoppade runt i glöden i spisen. Vi var rätt så förskräckta men visste inte riktigt hur deras regler såg ut på gården. Men strax innan vi tog tag i räddningsaktionen så kom en av tjejerna som jobbar där in och jagade ut dem med ett skratt. Tydligen får de inte vara inne i storstugan alls, men det struntar de i.
Det är fullt av små vackra fjällbäckar där uppe och jag fyllde en flaska med vatten eftersom jag har dåliga blodvärden och vattnet däruppe har gjort underverk för min mamma när hon var yngre och hade samma problem.
Vattnet är gulaktigt när man tappar det på flaska, så mycket järn är det i det.
Vi tog inte med hundarna ned till fäboden eftersom vi ville fika i lugn och ro och det var nog lika bra det, för någon tog med sin stora hanhund ned och killingarna trakasserade honom hela tiden så att de slutligen var tvungna att gå iväg med honom. För så fort de försökte gå ifrån killingarna så följde de efter och försökte stånga honom.
Eftersom vi ville att hundarna skulle få springa av sig lite också så stannade vi på vägen hem och tog en promenad som jag tog ofta när jag var yngre, till en stenbrygga där det långt före min tid gick ångbåtar ifrån enligt vad jag har hört.
Den är väldigt nedgången och nu för tiden växer det till och med träd på den, det gjorde det inte när jag var liten.
Det är en bra hundpromenad dit och Turre hoppade förstås i sjön vid första bästa tillfälle. ML's hund är en riktig retsticka och snodde pinnarna som Turre simmade ut och hämtade så fort han kom in så pass nära stranden att hon slapp simma. Han såg väldigt besviken ut, men det hindrade honom inte att simma efter nästa och nästa och nästa.
Vi hittade en gäddkäke som någon hängt upp på en pinne vid stranden, det syns ju inte på bilden hur stor den är, men jag lovar, den var stoooor!
På kvällen satt vi uppe och snackade skit medan Turre satt i hallen igen och hoppades på att mamma och pappa skulle komma trots allt.