Ibland ska man ha tur också

26/4 På lördag förmiddag fick jag äntligen träffa min vän S. Han hade varit bortrest när jag kom ned och sen varit rätt så dålig i flera dagar, han hade till och med fått åka till sjukhuset för koll. Men nu fick jag komma förbi på en kaffe så länge som han orkade sitta uppe.
Det var i sista stund, jag åker hem imorgon bitti klockan 4!
Senare på dagen åkte vi iväg ett gäng till djungeln för en promenad. Medan vi gick så spreds vi efter ett tag ut på en rätt lång sträcka för vi gick i flera timmar och det fylldes på med vänner, pojkvänner och släkt vartefter så till slut var vi rätt många och ett ganska udda gäng. De vi mötte kunde inte sluta stirra på oss där vi kom gående svenskar, thailändare blandningar av båda med barn och hundar i släptåg. I den här delen av Thailand är den synen rätt ovanlig och en tjej vi mötte frågade till och med om hon fick ta en bild på oss och det fick hon förstås.
Thailändarna kallar det för djungel, men jag tror att vi svenskar skulle kalla det för träsk, kärr eller möjligtvis regnskog, troligtvis träsk. Det går inte att gå på marken, det är väldigt sankt och man gå på broar och spångar över leran. Överallt i leran knäpper det och klapprar, det är krabbor som knäpper med klorna, varför vet jag inte, ingen kunde svara på det.
De flesta broarna är stadiga och bra byggda och det känns väldigt säkert att gå där, men det finns inget staket mot sidan så det gäller att inte gå för nära kanten. Lilltjejen ville och fick gå hela vägen själv, väldigt imponerande med en treåring som går i 3 timmar utan att gnälla eller vilja bli buren!
Men vi hjälptes åt att hålla koll på henne och hunden hon gick med så att ingen av dem skulle ramla ner eller göra illa sig. Enda gången som hon inte fick gå själv var när vi skulle över en spång som sviktade, var söner på många ställen och inte på något när var stark nog för oss tunga svenskar att gå säkert över. Jag är lite sådär att jag tänker, kan det här döda mig? Troligtvis inte, då tar jag risken och går och hoppas att det ska gå bra. A hade en av hundarna under ena armen och lilltjejen under andra och gick ändå helt stadigt och orädd över, medan jag hade tillräckligt med mig själv och min kamera. N och E däremot, de skrek, grät och vägrade ibland att gå!
De var rädda på riktigt och även om jag tyckte synd om dem så hade jag faktiskt svårt att hålla mig för skratt. Hade spången gått sönder hade man kanske kunnat skada sig rätt ordentligt om man föll på en av stagen eller så och blev mer eller mindre spetsad, men jag försöker att inte tänka så och tänker istället att även om det skulle hända så är risken rätt liten att det ska vara så illa att jag dör.
Jag fotade tjejerna, någon annan filmade, andra grupper som mötte oss och tänkte gå över när tjejerna stod där och skrek tittade förvånat på N när hon svor högt och sa åt dem att stå stilla och inte gå över. Inte förrän Vs kille F kom ikapp oss och höll N i handen sista biten så kom de i säkerhet till en stadigare del av bron. Nu var det rätt sent på eftermiddagen och jag insåg att det snart skulle skymma och vi bara fortsatte bortåt, jag kunde inte släppa tanken på att vi skulle behöva gå tillbaka över den spången i mörker...
Men efter en stund gick solen ner och vi började närma oss slutet av stigen, då bestämde vi oss för att gå ut där i alla fall och fundera senare på hur vi skulle komma tillbaka till bilarna. Jag och N, visa av dagen innan hade tagit med oss vatten, det hade inte de andra... det slutade med att vi fick dela på knappt en liter vatten allihopa och vi var runt 10 personer och två hundar.
Vi kom inte på någon lösning och enda alternativet var att börja gå, så vi började gå allihopa utefter vägen, vi hade inte hunnit mer än 100 meter när en pickup bromsade ner bredvid mig och A, det visade sig vara hennes faster som hon inte sett på flera år. Hon erbjöd oss skjuts till As mamma, så vi hoppade upp allihopa på flaket och det visade sig vara riktigt lång tillbaka så det var en jäkla tur.
En svensk 3-åring eller en hund också för den delen hade nog tyckt att det var jättespännande att åka flak, men i Thailand är det inget att bli exalterad över, det var helt normalt både för flickan och hundarna och hon satt i knät på E och tittade på en film i E's i-pad istället.
När vi kom fram till A's mammas restaurang så åkte A och två av killarna iväg för att hämta bilarna och sen åt vi allihopa vid ett långbord och hade en väldigt mysig kväll. A's mamma lagar den bästa maten jag har ätit i Thailand!
Vi kom hem riktigt sent och var väldigt nöjda med dagen.

Hon är för ödmjuk för att hålla med

9/3 På söndagen var det vackert och soligt väder och varmt dessutom. Jag skulle träffa vännen S och hon skulle fixa mitt hår, men jag åkte ner lite tidigare och parkerade utanför hennes salong, tog in mina saker och lämnade jackan hos henne och sen tog jag och Turre en promenad.
Det var tur att jag lämnade jackan för det blev väldigt varmt att gå i solen och huvtröjan jag hade var mer än nog för att hålla mig varm.
Turre är så van att gå lös att han blir väldigt glad när jag tar fram kopplet, det betyder att vi ska göra något utöver det vanliga. En gång tappade jag bort koppel och halsband i 3 månader utan att märka det, anledningen att jag vet att det var 3 månader är att jag av en tillfällighet hittade det i en väska som jag visste när jag använt senast.
På den här promenaden var han väldigt till sig och gick i kopplets längd såvida jag inte bad honom att gå närmare. Han som är så rädd för främmande människor är inte rädd alls när vi är ute och går och han går med blicken i fjärran och tittar inte ens på människor såvida han inte fått för sig att vi ska möta någon vi känner.
De flesta är inte rädda för en tax, så jag får sällan skit för att han går lös och han bryr sig ju inte om dem. De flesta kan inte låta bli att le när han så målmedvetet travar förbi dem utan att bevärdiga dem med en blick.
Efter en promenad runt de centrala delarna av Väsby fick Turre sitta i bilen och vänta en stund medan jag gick till konditoriet och åt en sen och lång frukost medan jag gjorde lite jobb som släpat efter.
Sen fick jag umgås med S i några timmar medan hon fixade mitt hår, då fick Turre följa med in på salongen. Jag är alltid lite extra stolt över honom när han är med så och sköter sig som han ska, Det är inte att umgås med S som är problemet förstås, henne avgudar han liksom hon avgudar honom. Nej, det är om det finns andra kunder och frisörer därinne som jag är stolt, för han bryr sig oftast inte om dem och när de har gått får han gå lös därinne och då lägger han sig vid mina eller S fötter och är stilla och snäll och tyst.
S är ett geni när det kommer till hår, men det skulle hon vara alldeles för ödmjuk för att hålla med om ifall ni frågade henne. Det som gör henne till geni är att hon lyssnar och känner in kunden och förstår dem och är skicklig nog då det gäller arbetet att hon får till det precis så som den kunden ville ha det! Hur många frisörer känner ni som kan göra det? Mitt hår blir bara bättre och bättre för varje gång ch hon lägger verkligen ned in själ i att få det precis som jag vill ha det och pillar och duttar tills det blir som hon vill. Mitt hår är väldigt långt och det är många strån, så ni kan tänka er vilket hästjobb det är att göra slingor i det och få det jämt och fint.

Fullast kör

20/8 På tisdagen kom en leverantör från Nordirland på besök och det var dags att fira ett jobb vi gjort framgångsrikt tillsammans. Jag hade bokat bord på min favoritrestaurang Gondolen och jag tog en taxi dit och plockade upp irländarna på vägen in och där mötte vi upp mina kollegor. Vi började i baren där min kollega D beställde en drink till mig som han trodde att till och med jag skulle gilla. Det var ingefära och kanel i och han vet ju att jag gillar ingefäradrinkar. Den smakade väldigt speciellt men jag tyckte om den jättemycket och den blev bara godare och godare ju mer man drack av den och det är inte normalt då det gäller mig och alkohol.
Till middagen beställde vi in champagne för att fira alltså och sen åt vi en mycket god middag. Det var förvisso kollegor och jobbkontakter men jag räknar dem också som goda vänner, så vi hade väldigt trevligt!
När det var dags att ta en taxi hem fick vi välja omsorgsfullt för det är verkligen många konstiga bolag ute och kör i Stockholm nu. Vi landade slutligen i en Taxi Stockholm bil men det hjälpte inte kan jag säga, attans vad rädda vi var!
Föraren började med att smsa medan han körde och då sa jag till honom eftersom han vinglade ordentligt på vägen. Sen slog han in saker i färddatorn men det gick i alla fall rätt fort. Men sen på E4:an så tror jag att han höll på att somna eller nåt för då vinglade han inte längre utan hade svårt att följa vägen och höll på att köra rakt fram när den svängde. Jag såg till att hålla koll på honom och frågade om han var trött, men nejdå, han var inte alls trött.
Jag hade definitivt kört mycket bättre än han trots att jag tagit en drink och ett glas champagne. Till slut var vi i alla fall hemma och fortfarande hela.