Badpojke

17/5 På lördagen kom Ju och hennes lilla I på besök. Det var vackert väder och varmt i solen så vi tappade upp vatten i en av mina bakskålar och den var tillräckligt stor för att I skulle kunna sitta i den och plaska. Liksom resten av den familjen är han redan tokig i vatten!
Jag och Ju fick en chans att hänga och prata vilket vi sällan gör nu för tiden och det var en bra dag!
Av någon anledning hade I svårt att minnas att han inte kunde gå upprätt under mitt utebord, så varje gång han ville utforska något under bordet så slog han skallen i och blev ledsen, jag tror att det hände 8-10 gånger!

Livet vore enklare om folk tog hänsyn

27/4 På lördagskvällen åkte jag från Mae Phim med min pålitliga chaufför och 2½ timme senare var jag på plats på flygplatsen. Det gick ganska fort att checka in och sen gick jg för att hitta loungen. Det tog längre tid och när jag väl hittad den så visade det sig att det fanns en mycket närmare min gate så jag tog en ny hajk och gick för att hitta den.
Slutligen kunde jag sätta mig ner och ta det lugnt en stund men sen fick jag gå till gaten. Fördelen med att beställa specialmat är att man får mat först av alla, sen kan man somna och sova hela vägen hem. Nackdelen är som sagt att man får skittrist mat... Kokt potatsi med kokt fisk och kokt squash, igen... Helt totalt smaklöst, ingen sås, inga kryddor. Men sen tog jag en sömntablett och somnade ifrån allt. När jag slutligen hade somnat så var det en unge som kom krypande och drog mig i benet! Mamman brydde sig inte o att säg till honom alls, för hon var bara glad att han inte störde henne, för hon tittade på film. Han var inte så liten att han inte förstod vad han gjorde heller, han var 3-4 år. Senare kröp han i gången och började öppna lådan med syrgasflaskorna och då tog slutligen flygvärdinnan itu med mamman och sa att nu får du nog hålla honom under kontroll. Det blev inte mycket bättre för det. Jag är så oerhört trött på människor som inte inser att vi måste dela utrymme och liv när vi hamnar i samma "rum" och att det kräver att man tar hänsyn till varandra. Folk som sparkar en i ryggen hela tiden, drar i sätet bakifrån och väcker en, inte bryr sig om att försöka låta bli att gå in i en när de går genom gångarna och inte ens försöker hålla barnen stilla och tysta.
Saken är den att de flesta föräldrar gör sitt bästa och då accepterar jag om de inte lyckas, barn är trots allt barn. De jag inte tål är de som hellre ser på film eller spelar spel än att se till att deras barn inte stör andra.
Lagom tills vi landade var jag halvt mordisk, en del blir ju arga när de är hungriga, jag blir arg om jag inte får sova.
Sen det faktum att det tar folk en massa tid att gå av eller på ett flygplan och att de ställer sig mitt i gången och fixar och donar medan 20 personer väntar på att passera, det är ännu en sak som irriterar mig. Ja, jag är en bitch när jag reser!
När jag kom  hem packade jag upp och tvättade istället för att sova trots att jag var trött, jag var hemma ungefär mitt på dagen så det är nog bättre att hålla sig vaken tills det är rimligt att gå och lägga sig för natten.

Ibland ska man ha tur också

26/4 På lördag förmiddag fick jag äntligen träffa min vän S. Han hade varit bortrest när jag kom ned och sen varit rätt så dålig i flera dagar, han hade till och med fått åka till sjukhuset för koll. Men nu fick jag komma förbi på en kaffe så länge som han orkade sitta uppe.
Det var i sista stund, jag åker hem imorgon bitti klockan 4!
Senare på dagen åkte vi iväg ett gäng till djungeln för en promenad. Medan vi gick så spreds vi efter ett tag ut på en rätt lång sträcka för vi gick i flera timmar och det fylldes på med vänner, pojkvänner och släkt vartefter så till slut var vi rätt många och ett ganska udda gäng. De vi mötte kunde inte sluta stirra på oss där vi kom gående svenskar, thailändare blandningar av båda med barn och hundar i släptåg. I den här delen av Thailand är den synen rätt ovanlig och en tjej vi mötte frågade till och med om hon fick ta en bild på oss och det fick hon förstås.
Thailändarna kallar det för djungel, men jag tror att vi svenskar skulle kalla det för träsk, kärr eller möjligtvis regnskog, troligtvis träsk. Det går inte att gå på marken, det är väldigt sankt och man gå på broar och spångar över leran. Överallt i leran knäpper det och klapprar, det är krabbor som knäpper med klorna, varför vet jag inte, ingen kunde svara på det.
De flesta broarna är stadiga och bra byggda och det känns väldigt säkert att gå där, men det finns inget staket mot sidan så det gäller att inte gå för nära kanten. Lilltjejen ville och fick gå hela vägen själv, väldigt imponerande med en treåring som går i 3 timmar utan att gnälla eller vilja bli buren!
Men vi hjälptes åt att hålla koll på henne och hunden hon gick med så att ingen av dem skulle ramla ner eller göra illa sig. Enda gången som hon inte fick gå själv var när vi skulle över en spång som sviktade, var söner på många ställen och inte på något när var stark nog för oss tunga svenskar att gå säkert över. Jag är lite sådär att jag tänker, kan det här döda mig? Troligtvis inte, då tar jag risken och går och hoppas att det ska gå bra. A hade en av hundarna under ena armen och lilltjejen under andra och gick ändå helt stadigt och orädd över, medan jag hade tillräckligt med mig själv och min kamera. N och E däremot, de skrek, grät och vägrade ibland att gå!
De var rädda på riktigt och även om jag tyckte synd om dem så hade jag faktiskt svårt att hålla mig för skratt. Hade spången gått sönder hade man kanske kunnat skada sig rätt ordentligt om man föll på en av stagen eller så och blev mer eller mindre spetsad, men jag försöker att inte tänka så och tänker istället att även om det skulle hända så är risken rätt liten att det ska vara så illa att jag dör.
Jag fotade tjejerna, någon annan filmade, andra grupper som mötte oss och tänkte gå över när tjejerna stod där och skrek tittade förvånat på N när hon svor högt och sa åt dem att stå stilla och inte gå över. Inte förrän Vs kille F kom ikapp oss och höll N i handen sista biten så kom de i säkerhet till en stadigare del av bron. Nu var det rätt sent på eftermiddagen och jag insåg att det snart skulle skymma och vi bara fortsatte bortåt, jag kunde inte släppa tanken på att vi skulle behöva gå tillbaka över den spången i mörker...
Men efter en stund gick solen ner och vi började närma oss slutet av stigen, då bestämde vi oss för att gå ut där i alla fall och fundera senare på hur vi skulle komma tillbaka till bilarna. Jag och N, visa av dagen innan hade tagit med oss vatten, det hade inte de andra... det slutade med att vi fick dela på knappt en liter vatten allihopa och vi var runt 10 personer och två hundar.
Vi kom inte på någon lösning och enda alternativet var att börja gå, så vi började gå allihopa utefter vägen, vi hade inte hunnit mer än 100 meter när en pickup bromsade ner bredvid mig och A, det visade sig vara hennes faster som hon inte sett på flera år. Hon erbjöd oss skjuts till As mamma, så vi hoppade upp allihopa på flaket och det visade sig vara riktigt lång tillbaka så det var en jäkla tur.
En svensk 3-åring eller en hund också för den delen hade nog tyckt att det var jättespännande att åka flak, men i Thailand är det inget att bli exalterad över, det var helt normalt både för flickan och hundarna och hon satt i knät på E och tittade på en film i E's i-pad istället.
När vi kom fram till A's mammas restaurang så åkte A och två av killarna iväg för att hämta bilarna och sen åt vi allihopa vid ett långbord och hade en väldigt mysig kväll. A's mamma lagar den bästa maten jag har ätit i Thailand!
Vi kom hem riktigt sent och var väldigt nöjda med dagen.

Vårt Titanic-moment i Thailand

19/4 På lördagen hade vi en riktig familjedag. Jag försökte hitta Ju's familj i deras husområde där de hyrde. Men jag blev inte insläppt genom grinden trots att jag i detalj kunde beskriva hela familjen. Tjejen i grinden kunde ingen engelska och frågade bara gång på gång vilket hus de bodde i och det visste ju inte jag. Till slut fick A köra mig in med sin bil, henne känner de igen för hon jobbar för företaget som bygger och underhåller alla hus och områden.
Vi gick till deras pool och badade lite och senare på eftermiddagen åkte vi för att titta på ett gammalt krigsfartyg som står på land. Det är väldigt häftigt och det står helt öppet och det finns inga vakter eller regler. Trots detta var det mesta helt och snyggt, Thailändarna är inte särskilt destruktiva. Vissa saker syntes att de kunde vara farliga, som metallgolv som var helt rostade och som man lätt skulle kunna gå igenom, sånt får man hålla koll på, för i Thailand tar man ansvar för sin egen säkerhet och förväntar sig inte att någon annan gör det åt en.
Vi lekte med kulsprutorna och hade vårt eget Titanic-moment fram i fören.
Sen åkte vi vidare för att äta hos A´s mamma, hon har en restaurang 20 minuter hemifrån oss. Maten där var riktigt, riktigt bra och vi satt vid ett stort bord alla tillsammans. Gudsonen var helt lyrisk när han fick nästan en hel låda med krabba för sig själv, vi andra ville inte ha.
När vi kommit tillbaka hem så hängde vi allihopa hemma hos Ju's familj. Gudsonens lillebror och A lekte någon lek som vi andra aldrig fattade vitsen med, men lille I tyckte att det var jättespännande och satte sig mellan dem hela tiden och eftersom leken gick ut på att daska till varandra på händerna så fick de flytta honom hela tiden så att han inte skulle få en smäll.
Jag tog ett foto av I precis när han räckte sig efter min kamera, jag tycker att den bilden ser så roligt ut! Det ser verkligen ut som en selfie!

Lyckad Galapremiär i Stockholm - Disney's Frost

26/1 På söndagen gick jag upp relativt tidigt för att vara jag på en helgdag. Jag hade efter mycket om och men lyckas få tag i och komma överens med Disney's eventbolag att vi skulle komma till Galapremiären av Frost med en fjordhäst. Det var gratis för dem och bra PR för vår hästras, så det var nog bra för alla. Det finns flera fjordhästar med i den filmen och eftersom många många, framförallt i resten av världen inte ens vet om att det finns en hästras som ser ut så, så är det jättebra med den marknadsföringen. Jag har sett forum på internet där det mest är amerikaner, där de förundras över att dessa hästar faktiskt finns på riktigt. De trodde att det var en fin Disneyhäst som var påhittad för att vara en gullig och tuff sagohäst!
Bland den typen av människor finns det heller inga fördomar för rasen, de ser bara en fin häst med potential och har ingen aning om att de saknar status i Norge och Sverige. För dem är det bara en trevlig hästmodell som ser väldigt exotisk ut.
Trojh som ställde upp som klapphäst på bion på Kungsgatan jobbar till vardags på Skansen, han ägs av min kompis T som också r hans arbetskamrat och hon kom med en väns dotter promenerande upp till bion för föreningen och rasens skull.
Trojh är en väldigt bra representant för rasen, han är vänlig, söt och har haft många fina framgångar på tävlingsbanorna och var en gång också en godkänd hingst. Han är trygg och trots att han jobbar på Skansen är han fortfarande nyfiken nog för att hälsa på folk och stoppa ner huvudet i barnvagnar för att pussa barn.
Jag älskar verkligen bilden på barnet och mamman tillsammans med Trojh. Glädjen hos barnet och tilliten till Trojh från både barnet och mamman som är helt avslappande det är underbart. Kanske kan vi använda den bilden till något i framtiden. Jag fotade, T som vuxen fick hålla i Trojh och M höll folk lite på avstånd från hans ben så att han inte skulle råk trampa på någon, det vore ju trist. Dessutom litar vi så mycket på våra hästar att vi ibland utan att tänka oss för tar onödiga risker som man normalt kanske inte skulle ta med en annan ras.
Det brukar ju inte hända något... men man bör ju planera för det värsta och hoppas på det bästa.
Det var trångt och en massa folk och M hade fullt upp att hålla dem på avstånd och från att inte köa en halvmeter från Trojhs rumpa, Konstigt att folk inte har mer respekt för en häst, särskilt när de har sina barn med sig. Av någon anledning är de flesta mest rädda för hästars munnar, inte deras fötter eller tyngden som kommer med storleken.
Men alla var i alla fall gulliga och trevliga och vi fick nog några bilder på Trojh med lite kändisar, det kan man ju ha nytta av i PR-sammanhang.
Jag fotade hela tiden och fick som sagt till några bra bilder och var rätt nöjd, men jag blev kall efter en dryg timme därute och det var skönt att gå tillbaka till bilen när vi var klara och T, M och Trojh gick tillbaka till Skansen.
Det här var ett riktigt teamwork. Det var G i föreningen som kom med förslaget, en annan som tog reda på datumet, jag som tog uppdraget att ta kontakt med Disney och T, M och Trojh som ställde upp med hästkraften och jag som förevigade det och postade bilder och sånt på Facebook.

Jag slutar aldrig att förvånas över andra människor

24/1 På fredagen var vi lediga från jobbet, helt utan anledning. Eller alltså, det handlar om arbetstidsförkortning och eftersom jag ju inte fick så mycket gjort tidigare i veckan på grund av datorproblemen så satte jag mig på konditoriet igen och jobbade så att jag skulle komma ikapp och för att kunderna inte ska behöva vänta för länge på svar.
När jag åkte hemåt började det bli mörkt och på vår lilla väg som är rätt smal och märk, gick det en flicka i 10-års åldern helt utan reflexer och sånt. Hon ar så gott som osynlig fast det inte var helt mörkt än och jag är rätt säker på att en mindre uppmärksam bilförare hade missat att hon ar där alls. Vad tänker föräldrar när de låter en så liten flicka gå utefter en trafikerad väg överhuvudtaget? Ännu dummare, helt utan reflexer?
När de är äldre inser jag att det kan vara svårt att påverka såna saker, men när de är 10 år, då har de inget val. Jag hoppas att det förr eller senare byggs en gångväg som går hela vägen ut till Vallentunavägen så att alla de som tvingas gå utefter vägen blir mer skyddade. De byggde en jättefin gångväg in till Fresta, men det är ju inte alla som är på väg just dit och man går helt enkelt inte en kilometer längre för att få gå på en cykelväg. Dessutom, Väsby som är fullt av fina gång- och cykelvägar, vi saknar den lilla snutten plus den lilla biten utefter Vallentunavägen som borde koppla ihop resten av cykelvägen som leder till Söderviksskolan och resten av kommunen. Varför bygger man inte de 200 metrarna?
Bilden har inget med just den här dagen att göra, mer än att jag försöker intala mig själv varje dag att jag visst är bra och visst duger till något.

Då får man anse köpet lyckat

14/12 På lördagen åkte jag på födelsedagskalas hos brorsonen i Rosersberg, han hade önskat sig bland annat dinosaurier så jag hade varit i Väsby Centrum och köpt en stor Tyrannosaurus Rex till honom. Han hade fått en massa drakar och dinosaurier så det var svårt för honom att välja en favorit, men min var i alla fall favorit i 10-15 minuter vilket får ses som ett lyckat val.
Han var väldrillad och såg till att säga ett artigt tack till alla som kom med paket till honom, sen han skred till verket och rev av pappret i rasande fart med hela barnaskaran som publik.
Alla barnen är snälla och relativt lugna men liksom på förra lördagen kände jag att jag var lite rädd för dem när de rörde sig för fort eftersom de är precis så långa att det skulle göra oerhört ont om de sprang in i mina ben.
Det var trångt och ont om sittplatser för vi var väldigt många som var på plats, både familj från båda sidor och en massa vänner med barn. Som nyopererad fick jag första tjing på en stol så för mig gick det bra. Systersonen servade mig med kaffe och tårta så jag slapp gå upp.
Jag var kvar ett par timmar och det är ungefär vad jag klarar av och ungefär så länge Turre kan sitta och vänta i bilen med jacka på, så sen åkte jag hem och vilade resten av eftermiddagen och kvällen.

Det är lättare att skriva ner det jag kan om barn än att skriva ner det jag inte kan

15/11 På fredagen kom jag äntligen iväg till Gamla Apoteket och Lenas Keramik för att hämta min specialbeställda temugg som Lena gjort åt mig. Hon hade likadana muggar fast med hjärtan på, så jag frågade om hon kunde göra en åt mig i blått med stjärnor på och det kunde hon. Det tog några veckor och sen när den väl var klar så hade jag ju inte möjlighet att hämta den på grund av alla mina resor och grejer.
Jag blev jättenöjd, den har den där handgjorda känslan, är stor nog att dricka ordentligt med te ur och så är den ju blå och har stjärnor på sig också, det kan inte bli bättre.
Dessutom var den väldigt prisvärd, kostade bara strax över 200:-!
På kvällen åkte jag till Ju och när jag höll i I en stund så satte jag honom i fåtöljen och fotade honom. Självklart hade jag en hand ute för att ta emot honom om han tippade och jag hade pallat upp honom i hörnet. Sen är det ju bara ett faktum att jag inte kan något om barn eller deras begränsningar även om jag som sagt är ansvarsfull och säkerhetsmedveten, det fanns inga risker att han skulle falla eller göra illa sig på något sätt. Men Ju's min när jag gjorde det och hennes förvånade "oj" var tillräckligt för att jag skulle fatta att han egentligen inte kan sitta utan stöd... Hoppsan...
Turre var som vanligt rätt så svartsjuk och så fort I var i min famn så skulle han också vara där och trängas. Jag får hålla koll på honom så att han inte kliver på fel ställe och gör illa I, men elak är han inte.
Till slut tyckte jag att han överdrev och då fick han gå därifrån, så går det om man inte kan uppföra sig som "folk".
Jag kom hem ganska tidigt och tog en lugn kväll.

Det gör mig lite stolt faktiskt

6/9 På fredagen var det massor att göra på jobbet, det blir ju
så när man
reser hela tiden.
Jag hade ett möte med min kollega J medan min kompis M satt och väntade på mig på mitt kontor, jag hade trott att jag skulle kunna vara klar mycket tidigare än jag faktisk var och ändå var hon faktiskt sen och fick ändå vänta på mig.
När vi väl tagit oss hem till mig och satt oss i solen på verandan och började slappna av, då ringde mitt alarm på telefonen, det var dags för telefonmöte med England, det hade jag hel glömt bort i all stress.
Fördelen med telefonmöten är i alla fall att man kan göra dem var man än är, så jag satt kvar i solen på verandan och hade mitt möte, medan M roade sig bäst hon kunde under tiden.
Vi var dessutom bjudna till Ju på middag och barnpassning och mötet drog ut på tiden. Jag försökte ursäkta mig men vår ordförande bad mig stanna och sa att det snart var klart och det var det också, men totalt en timme satt vi där. Sen blev det bråttom och vi skyndande oss hem till Ju.
Ju med familj har precis flyttat och eftersom hennes sambo reser mycket så blir det dåligt med tid att packa upp lådor med en liten bebis när man är ensam stor del av tiden. Jag var alltså ombedd att vara barnvakt medan hon packade upp lådor. Jag känner inte I speciellt väl men han är ganska orädd för främmande människor så han accepterade att jag lade honom i vagnen och tog ut honom på promenad. Jag tog med mig Turre och M's dotter E som sällskap. I var nöjd rätt länge och man kunde se att han var trött, tanken var ju att han skulle somna på promenaden. Men så fort han inte kunde hålla ögonen öppna längre så skrek han för att hålla sig vaken. Till slut gick E och höll honom i handen medan vi gick och fick gå helt snett och vint för att inte bli påkörd av vagnen under tiden, men det hjälpte och snart somnade han. Vi tog en extra liten promenad runt kvarteret när han somnat för att vara säkra att han sov djupt nog, sen gick vi upp till lägenheten igen.
Lagom tills vi kom upp så var middagen färdig och som vanligt när Ju lagar mat så var det jättegott! Dessutom hade vi ju trevlig sällskap. M försökte ta en "selfie" av sig och I men se det tyckte han inte om, jag älskar deras olika miner på bilden!
Efter middagen lyckades jag återigen söva I, den här gången helt utan hjälpmedel, jag bara var envis och klappade honom på rumpan tills han somnade. Det är nog enda gången jag lyckats söva ett barn i mina armar och jag är rätt stolt faktiskt.
Senare gjorde jag och M oss i ordning för att gå ut och vi åkte in till en pub i Gamla Stan för att hälsa på en vakt jag haft kontakt med sedan Rugbyn. Han dumpade mig före första dejten trots att det var hans idé med en dejt, anledningen var att mitt jobb är för bra och ansvarsfullt... ehhh.
Jag blev rätt sur på både honom och M senare på kvällen eftersom de tydligen tyckte att det var en bra idé att diskutera hur bra mitt jobb egentligen är och försöka lista ut om jag tjänar bra eller inte och han använder ju det som ett argument till att inte dejta mig så det gör mig rätt sur. Men M förlät jag ju på runt 5 minuter, det är en annan sak med honom.
Vi kom hem runt 1 och gick och lade oss.

Tur att man betyder något för de närmaste vännerna

24/8 Oj vilken dag det blev! Dags för ett mycket försenat 40-års kalas. Lördagen började med att jag fick hämta upp A som kom tidigt för att hjälpa mig att förbereda festen. Vi åkte raka vägen till jobbet för att hämta släpet, sen åkte vi till brorsan och hämtade grillen jag skulle få låna. När vi kom hem så tog vi med oss min grill och en massa sopor och sen åkte vi först till sopstationen och sen till jobbet för att ställa av grillarna där. När detta var gjort började det bli bråttom! Vi gjorde en massa mozzarella och tomatsallad och lade i aluminiumformar som jag varit smart nog att köpa och så gjorde vi sallad också. Sen vet jag inte hur det gick till, men vi, två tjejer, duschade, sminkade oss, bestämde vad vi skulle ha på oss och var helt klara på 30 minuter!!! Jag hade inte haft tid att fundera på vad jag skulle ha på mig så jag bestämde mig slutligen för en avslappnad, blå långklänning för det var rätt varmt ute.
Men det visade sig vara ett ganska bra val, för jag fick en massa fina komplimanger under kvällen.
Jag och A var lite sena till jobbet är vi skulle ha festen så när vi kom dit var kollegan A, hennes dotter och barnbarn redan på plats och höll oss sällskap och hjälpte till lite när vi bar in saker och ställde fram mat och sånt.
Sen kom E och P pch de hjälpte också till att bära grejer och hälla upp snacks i skålar och grejade. Jag var fortfarande löjligt stressad och insåg att det här inte skulle bli en så kul fest som jg tänkt. Jag hade hyrt in några vänner son för att grilla åt oss och så, men kvällen innan hade vi kommit överens om att han inte skulle komma. Han hade annat att göra och tyckte att jag gjort så mycket själv redan. Det som oroade mig var att jag skulle få springa runt och serva folk hela kvällen och inte hinna umgås och tyvärr blev det precis så...
Det slutade med att P grillade åt alla eftersom ingen rörde ett finger när jag sa att de fick grilla åt sig själva, men alla var i alla fall väldigt nöjda med maten. Det blev att vi satt ute hela eftermiddagen och kvällen för det var så härligt väder. Många hade lämnat återbud i sista sekunden och vissa hade inte ens lämnat återbud utan kom bara inte, så det var dubbelt så mycket mat som egentligen behövdes.
De som står mig närmast kom i alla fall de allra flesta och det är ju viktigast. Av mina kollegor var det bara A och A som kom, men de verkade ha trevligt eftersom de ju känner en stor del av min familj och mina vänner.
Det var många som hade barnen med sig och de sprang omkring och busade på hela området, det är praktiskt att ha ett inhägnat industriområde åt sig själva en hel lördagskväll. Jag brukar inte öppna presenter under festen och tycker att det är lite trist när man har en presentöppning där alla måste vara med och vara mer eller mindre tysta och åhha och ahhha. Men barnen insisterade på att jag skulle öppna mina presenter så till slut gjorde jag det för de såg ut att vara på väg att spricka av nyfikenhet. Jag fick en massa fina presenter och trevliga, genomtänkta presentkort!
Alla hade trevligt och de flesta känner varandra sedan tidigare så det var avslappnat och trevligt. Mitt under festen bestämde sig H's dotter V att hon skulle följa med mig och systerbarnen till Thailand och Dubai i oktober, bara sådär! Jag sa att vi skulle dit, hon sa att hon var avundsjuk och jag sa att det bara var att följa med och då bestämde hon sig där och då för att göra det.
Jelloshotsen höll på att glömmas bort och när vi tog ut dem var folk mycket skeptiska, men sen testade jag dem och de smakade ingen alkhol alls i princip, det var ju väldigt konstig tmed tanke på hur vidrigt det luktat kvällen innan när vi gjorde dem. När jag sa att de var förvånandsvärt goda så var det fler som provade och alla tyckte att det var jättekul och rätt gott faktiskt. De som körde fick med sig en doggybag med några shots för att få prova hemma.
Jag var rädd för att föreslå att vi skulle gå in när det bärjade bli mörkt och kallt, för jag vet hur folk fungerar, säger man att man ska göra något annorlunda, då inser folk hur sent det är och så bryter de upp. Till slut när det bara var en handfull tappra kvar så var det någon som föreslog att vi skulle gå in och värma oss och mycket riktigt så rymde en av de sista gästerna hem då. Men vi var i alla fall runt 8 personer kvar och vi satt bekvämt i sofforna i fikarummet och mös tillsammans fram till 3 på morgonen eller nåt sånt. Sen åkte vi hemåt. Jag och A åkte hem till mig och jävlar vad trötta vi var! Turre som först hade rymt ur mitt kontor och umgåtts med gästerna en stund och sedan blivit instängd igen hade fått vara med på slutet av kvällen när vi inte var så många längre och även han var väldigt trött och sliten.
Jag vet inte vad jag hade gjort utan A, 40-års kalas är det inte meningen att man ska ha ensam...