Ibland ska man ha tur också

26/4 På lördag förmiddag fick jag äntligen träffa min vän S. Han hade varit bortrest när jag kom ned och sen varit rätt så dålig i flera dagar, han hade till och med fått åka till sjukhuset för koll. Men nu fick jag komma förbi på en kaffe så länge som han orkade sitta uppe.
Det var i sista stund, jag åker hem imorgon bitti klockan 4!
Senare på dagen åkte vi iväg ett gäng till djungeln för en promenad. Medan vi gick så spreds vi efter ett tag ut på en rätt lång sträcka för vi gick i flera timmar och det fylldes på med vänner, pojkvänner och släkt vartefter så till slut var vi rätt många och ett ganska udda gäng. De vi mötte kunde inte sluta stirra på oss där vi kom gående svenskar, thailändare blandningar av båda med barn och hundar i släptåg. I den här delen av Thailand är den synen rätt ovanlig och en tjej vi mötte frågade till och med om hon fick ta en bild på oss och det fick hon förstås.
Thailändarna kallar det för djungel, men jag tror att vi svenskar skulle kalla det för träsk, kärr eller möjligtvis regnskog, troligtvis träsk. Det går inte att gå på marken, det är väldigt sankt och man gå på broar och spångar över leran. Överallt i leran knäpper det och klapprar, det är krabbor som knäpper med klorna, varför vet jag inte, ingen kunde svara på det.
De flesta broarna är stadiga och bra byggda och det känns väldigt säkert att gå där, men det finns inget staket mot sidan så det gäller att inte gå för nära kanten. Lilltjejen ville och fick gå hela vägen själv, väldigt imponerande med en treåring som går i 3 timmar utan att gnälla eller vilja bli buren!
Men vi hjälptes åt att hålla koll på henne och hunden hon gick med så att ingen av dem skulle ramla ner eller göra illa sig. Enda gången som hon inte fick gå själv var när vi skulle över en spång som sviktade, var söner på många ställen och inte på något när var stark nog för oss tunga svenskar att gå säkert över. Jag är lite sådär att jag tänker, kan det här döda mig? Troligtvis inte, då tar jag risken och går och hoppas att det ska gå bra. A hade en av hundarna under ena armen och lilltjejen under andra och gick ändå helt stadigt och orädd över, medan jag hade tillräckligt med mig själv och min kamera. N och E däremot, de skrek, grät och vägrade ibland att gå!
De var rädda på riktigt och även om jag tyckte synd om dem så hade jag faktiskt svårt att hålla mig för skratt. Hade spången gått sönder hade man kanske kunnat skada sig rätt ordentligt om man föll på en av stagen eller så och blev mer eller mindre spetsad, men jag försöker att inte tänka så och tänker istället att även om det skulle hända så är risken rätt liten att det ska vara så illa att jag dör.
Jag fotade tjejerna, någon annan filmade, andra grupper som mötte oss och tänkte gå över när tjejerna stod där och skrek tittade förvånat på N när hon svor högt och sa åt dem att stå stilla och inte gå över. Inte förrän Vs kille F kom ikapp oss och höll N i handen sista biten så kom de i säkerhet till en stadigare del av bron. Nu var det rätt sent på eftermiddagen och jag insåg att det snart skulle skymma och vi bara fortsatte bortåt, jag kunde inte släppa tanken på att vi skulle behöva gå tillbaka över den spången i mörker...
Men efter en stund gick solen ner och vi började närma oss slutet av stigen, då bestämde vi oss för att gå ut där i alla fall och fundera senare på hur vi skulle komma tillbaka till bilarna. Jag och N, visa av dagen innan hade tagit med oss vatten, det hade inte de andra... det slutade med att vi fick dela på knappt en liter vatten allihopa och vi var runt 10 personer och två hundar.
Vi kom inte på någon lösning och enda alternativet var att börja gå, så vi började gå allihopa utefter vägen, vi hade inte hunnit mer än 100 meter när en pickup bromsade ner bredvid mig och A, det visade sig vara hennes faster som hon inte sett på flera år. Hon erbjöd oss skjuts till As mamma, så vi hoppade upp allihopa på flaket och det visade sig vara riktigt lång tillbaka så det var en jäkla tur.
En svensk 3-åring eller en hund också för den delen hade nog tyckt att det var jättespännande att åka flak, men i Thailand är det inget att bli exalterad över, det var helt normalt både för flickan och hundarna och hon satt i knät på E och tittade på en film i E's i-pad istället.
När vi kom fram till A's mammas restaurang så åkte A och två av killarna iväg för att hämta bilarna och sen åt vi allihopa vid ett långbord och hade en väldigt mysig kväll. A's mamma lagar den bästa maten jag har ätit i Thailand!
Vi kom hem riktigt sent och var väldigt nöjda med dagen.

Blod i vattnet - Eller en del straffar gud med detsamma

På lördagen gick jag upp 4.50, då hade jag sovit i ungefär en timme. Efter en kvick dusch som jag inte sminkade mig efter drog jag ihop blixtlåset på väskan och sen kom taxin för att hämta mig. Jag har kommit fram till att man ser fräschare ut efter en 15-20 timmars resa om man var osminkad när den började, även om man kanske såg fräschare ut i början av resan om man var sminkad. När jag kom till Arlanda kom jag på att jag glömt ta min levaxin och det skulle ju inte göra tröttheten bättre efter och under resan.
På resan till London somnade jag och sov större delen av flighten och sen gick jag genom säkerhetskontrollen och passkontrollen och in i Terminal 5 på Heathrow och efter att han hade skickat runt mig för att leta efter honom hittade jag slutligen P och då visade det sig att vi gick tillbaka till precis den plats jag väntat på tidigare... Sen gick vi in i British Airways Loungen, han får ta med sig en gäst in där och det var så som jag mindes det i ett av hörnen av terminalen precis där man komit igenom säkerhetskontrollen, det var ju därför jag väntade just där tidigare. Nu tog vi i alla fall en kopp cappuccino och lite frukost, det är ju en av fördelarna med att kunna komma in i loungerna, när man väl kommer in är ju allt gratis därinne och det är lugnare, mindre trångt och det finns bekväma sittplatser och till och med soffor. Efter bara en timme var P tvungen att ta sig till sin gate men jag stannade i loungen tills jag hade runt 1 timme på mig till avgång, då åt jag först lunch i loungen och sen gick jag till boots och köpte flygstrumpor, schampo och lite annat som jag behövde därifrån.
När det var dags att gå ombord väntade jag ett tag och bytte strumpor först, jag hade betalat lite extra för att få välja säte och jag hade valt ett väldigt långt bak, för om en flight inte är full är det ofta några lediga säten just långt bak, alla vill nämligen sitta fram. Jag kunde inte tro min lycka när de sa att alla hade gått ombord och de två sätena bredvid mig var lediga! Strax innan vi lyfte var det dock en av flygvärdinnorna som började prata med några som satt ett par rader längre fram och pekade på min lediga platser. När en mormor med en 1½ årig pojke sen bytte plats och satte sig bredvid mig var jag gråtfärdig, snacka om att hamna ur askan i elden! Men flygvärdinnan lovade att barnet inte skulle sitta hos mig efter att vi lyft.
Jag måste säga att denna mormor och även barnen, för det var två, mamman satt lite längre fram med den andra, var väldigt trevliga och gjorde allt för att inte störa mig. Men nog hade jag hellre kunnat sätta upp benen i sätet än att ta hänsyn till dem. Men när jag somnade gick hon iväg med pojken och kom inte tillbaka förrän jag vaknat igen, jag vet inte om det var just därför men jag tror faktiskt det. De var alltså helt okey och ändå var jag som sagt gråtfärdig av besvikelse. Till middag fick vi en typisk brittisk middag fast värre än va de vanligtvis är, rostbiff med yorkshirepudding var det och det gick inte att äta något annat än köttet, som till min förvåning var riktigt bra. Jag sov som sagt i cirka 2 timmar och önskade innerligt att jag kunnat sova mer. Jag var helt slut och om man sover går ju resan så mycket snabbare också.
Jag tittade på "Bad Teacher" med Cameron Diaz och den var sådär, sen såg jag Pirates 4 och den har jag ju sett förr, den är inte alls lika bra som de andra Piratesfilmerna, jag är dessutom inte särskilt förtjust i Penélope Cruz.
När vi flög över Hudson bay kom vi plötsligt över ett riktigt isrike och jag har konstaterat att det måste vara Kanada, men jag har aldrig sett detta tidigare. Kanske har jag inte tittat ut just då eller så har det varit mörkt? Häftigt var det i alla fall!
När jag kom fram tog jag min väska och gick genom tullen och sen letade jag mig fram mot platsen där de delar ut hyrbilarna och jag hade precis fått nycklarna till bilen och pratade med en tjej jag träffat på tåget dit då killarna J och D kom så vi tog oss fram till bilen och gav oss ut i San Francisco.
Det var inte särskilt långt från flygplatsen till city, men det var någon match på gång så halva stan var avstängd och det var nästan stillastående köer. Slutligen tog vi oss i alla fall till hotellet i Fisherman's Wharf och sen checkade vi in snabbt och smätfritt och så lämnade vi väskorna på rummet och möttes på baren på andra sidan gatan efter 20 minuter ungefär.
Vi försökte komma fram till vad vi ville ha att äta och efter att jag berättat om förra årets hemska middag på Crab Hut ville killarna abolut testa Joe's Crab Shack... Jag antar att de ville kolla om det verkligen var så illa som vi hade påstått. När vi kom in blev vi ännu mer tveksamma, det luktade lite unket därinne och det var verkligen ingen stil alls på det. När en särskild låt kom i högtalarna ställde personalen upp sig på rader mellan borden och dansade. Flera av gästerna fick också uppvakning på högtidsdagar av personalen som kom och sjöng och hurrade för dem, det var så amerikansk att det nästan kändes som om de drev med oss.

J sa att han funderade på att säga att det var D's födelsedag bara för att skämma ut honom ordentligt, men det skulle han inte ha sagt...

Strax senare beställde han själv en "Shark Attack", vad han trodde, en ny, cool öl. Strax senare kom servitrisen med en stor, blå, drink med en gummihaj hängande på sidan och sen ropade hon med hög röst till hela lokalen: -Shark Attack, blood in the water! och så hällde hon den röda vätskan från hajen in i drinken och så skrek hon och jublade och resten av personalen svarade med rop från resten av lokalen. J ville bara sjunka genom jorden... Som tur var så var i alla fall drinken god. Jag och D hade svårt att sluta skratta.
Sen fick vi våra krabben och den sorten som vi bett om med vitlök och örter smakade inte det minsta och ingen av dem var särskilt god, men det hade ju i alla fall inte jag förväntat mig. Krabban kom i en metallhink och mitt på bordet satt en annan hink i ett hål, där slängde man sitt rens. Vi bad om vitlökssmör till krabban och då blev det lite bättre, men killarna gnällde hela tiden trots att jag varnat dem.

Sen var vi så trötta allihop att vi gick och lade oss, klockan var nog 22 ungefär, men den var 7 på morgonen vår tid...