De blir mer förvånade när jag åker

23/5 På lördagsmorgonen kom S och dottern V på frukost hos mig. Jag gjorde pannbröd till dem, de gillar det. S åt som vanligt för fort och kanske för mycket så han la sig på soffan en stund och fick sällskap av lilla Champagne. Jag tar med mig mjöl hemifrån eftersom S säger att det thailändska mjölet är för pudrigt, jag antar att det mer liknar vårt potatismjöl. Jag har också tidigare tagit med fänkålsfrö och bakpulver, lika bra att ha de ingredienser man är van vid så att det blir rätt. På kvällen åt vi middag ihop nere på BB alla S vänner och familjen och de blir alltid lika förvånade när jag säger att jag ska åka hem. Det har blivit så att de inte blir särskilt förvånade när jag dyker upp eftersom jag gör det som gubben ur lådan lite då och då, däremot blir de förvånade när jag redan ska åka. De flesta andra åker ju på minst 3 veckor men ofta ett par månader, jag stannar ofta bara 10 dagar. Jag tycker att det är värt det istället för att i onödan sitta hemma i kylan i Sverige. Jag tycker ju inte ens att resan är lång. 10 timmar när du kan sova, äta och titta på film går rätt snabbt. Jag tog lite extra tid med hundarna nu när jag skulle åka  hem och jag tycker att bilden där man bara ser S näsa är så rolig, jag och hundarna har precis samma min alla tre! Innan jag åkte tog jag bilder på mina badrumshyllor och skafferilådan, det är ända sättet att komma ihåg vad jag lämnade kvar, annars tar jag bara med mig nytt hela tiden.
Jag förstår verkligen inte vad som är fel på mig... På lördagskvällen åkte jag ju till flygplatsen, det tar runt 2 timmar och min flight skulle gå 1.10 på morgonen, därför brukar vi åka vid 20, jag och min chaufför och vän, Y. När jag vinkat av Y letade jag fram min bokningsbekräftelse och tittade lite slött på informationen. Men vänta nu, flighten gick ju den 23, inte den 24:e som det ju skulle bli efter midnatt!
Jag tänkte att det inte kunde stämma och tittade i kalendern och tänkte och tänkte, men nog var det fel datum? Jag bestämde mig för att gå till incheckningen och låtsas som ingenting! Pinsamt, jag vet, men jag hade inte mycket alternativ. Jag måste ha varit stressad när jag bokade och jag vet ju att på Thai Airways bokningssida så börjar veckan med söndag som i många andra länder och hittills har det ju inte varit något problem eftersom jag kollar och dubbelkollar, särskilt som det ju känns som om man åker på lördagen fast man egentligen åker på söndagen eftersom det är på andra sidan midnatt. Som tur var så var det ju lågsäsong och efter att ha tittat efter min bokning och grejat en stund så sa tjejen att det ju var idag vid 1.10 som jag skulle ha åkt. Jag spelade helt oförstående och desperat och hon sa att hon skulle kolla med sin chef eftersom biljetten egentligen var förbrukad redan, det går ju inte att omboka efter att flighten ska ha gått.
Det tog ett bra tag med till slut erbjöd de mig att flyga mot en rätt hög ombokningsavgift, det var dock lägre än en enkel biljett och det hade de ju ingen skyldighet att erbjuda mig, så det var ju snällt och det är ju också smart kundvård när det är möjligt att göra så på grund av halvtomma flighter. Sur på mig själv som tydligen har blivit förändrad så mycket att jag om och om igen gör samma typer av misstag. Jag brukar aldrig lämna saker åt slumpen och gör nära nog aldrig misstag, men nu kommer de allihopa hela tiden...

Hon blir så glad när vi kommer dit

21/5 På torsdagen bestämde jag och V oss för att åka och äta middag på A's mammas restaurang. Ingen av oss har varit där på länge, jag för att jag förstås varit i Sverige och V för att hon bor och pluggar i Bangkok större delen av tiden och A bor och jobbar ju i Bangkok nu hon också och har inte varit hemma på ett tag. Hennes mamma blev väldigt glad att se oss, hon och jag bara ler mot varandra större delen av tiden, för vi har ingen annan väg att kommunicera, hon pratar ingen engelska alls och jag kan ju ingen Thailändska. V översätter lite ibland, men bara om det rör mig direkt, som när mamma frågar när jag kommit och när jag åker till exempel. V och hon pratar en massa och jag äter och pratar med hundarna!
V's pomeranier är fortfarande lika förtjust i mig och jag är lika förtjust i henne. När V är i närheten vill hon bara vara hos mig och trycker sig mot mig ibland och ligger i mitt knä eller över min axel. Men om V går iväg, då blir hon lite orolig och håller ett öga på henne. Hon är lite som Turre, han är väldigt gärna hos våra gäster, men om jag går därifrån, då vill han med mig trots att han har ignorerat mig tills dess.
Vi tog lite bilder och skickade till A och hon var glad att se att vi hälsade på hennes mamma när inte hon kan, hon är enda barnet.

Allt återanvänds

12/5 Efter jobbet på tisdagen åkte jag och Y, min chaufför och numera goda vän, till kvällsmarknaden i närmaste staden, Klaeng. Det är mycket folk och bilar och motorcyklar men det finns alltid någonstans att parkera och det går att komma fram rätt bra trots allt. Förra gången vi var där  köpte vi en massa mat och provade och Y tog med hem till sin man också. Men den här gången hittade vi inte särskilt mycket vi var sugna på. Fast på marknaden finns precis allt en människa kan behöva! Det finns till exempel laddare till alla möjliga telefoner, oavsett om de är 10 år gamla eller helt nya. Det finns små motorer, verktyg, skruvar och förstås frukt, grönsaker och mat. Väldigt mycket av det som sälja är gammalt och begagnat, folk återanvänder allt i Thailand, de konsumerar inte i onödan. Mycket av maten som säljs är underlig eller direkt motbjudande för mig med mina västerländska matvanor. Grodor, kycklingfötter, levande räkor som hoppar runt i en kall chilisoppa. Anledningen till att de hoppar är tydligen för att chilin bränner dem...

Jag hade min svarta långklänning på mig och den sitter väldigt bra på mig och folk tittar ofta uppskattande på mig när jag har den. Ändå var jag lite generad eftersom jag kunde känna att jag svettades enorma mängder, det till och med rann utefter benen och ändan. Med en svart bomullsklänning tror jag att det syns om den är blöt eller fuktig på en del av den och det känns lite pinsamt. Det konstiga är att jag ofta svettas jättemycket och det utan att känna mig obekväm eller för varm. Det enda är att det är opraktiskt eftersom jag måste byta kläder hela tiden och ändå känna mig ofräsch större delen av tiden. Det händer alltså lika ofta hemma i Sverige som i Thailand.

Bilden på Ian McKellen har inget att göra med min dag förutom att jag hittade den just då. Någon idiot har skrivit bildtexten. Hur kan man referera till Harry Potter om man skriver om någon som är känd? Om man skriver sånt borde man väl ha lite koll och veta att han inte var med i Harry Potter?

Hundbilderna har inte heller med min dag att göra, de är bara så rätt att jag ville ha med dem! 

The wonderful Sir Ian McKellen ("Harry Potter") is to portray the worried (and possibly O.C.D.) clock, Cogsworth! One question: Since this is a musical, do you think he can sing?

Han kunde ju i alla fall köra och lyssna

9/5 Tidigt på morgonen på lördagen landade jag i Bangkok och min chaufför och vän Y var upptagen så jag var tvungen att ta en taxi hem. Som tur är var den här chauffören smart nog att lyssna på mig, de tar ofta för givet att vi västerlänningar inte hittar i Thailand även om vi vet vägen utantill. De stannar och frågar heller folk utefter vägen än att lyssna. Det tar då längre tid och de tar också oftast den längre och långsammare vägen dessutom, så det tar runt en timme extra. Så istället för c:a 2 timmar så tar det 3 eller till och med 3,5.
Det var en vacker soluppgång och det enda jag saknade just då var Y sällskap. Taxichauffören körde däremot riktigt bra och säkert, inte riktigt så bra och säkert som Y, men helt klart en bra bit över medel i Thailand!
När jag kom fram skickade jag ett meddelande till Y och sen dök  hans kompis upp med sömnrufsigt hår och svullna, nyvakna ögon och gav mig mina nycklar. Y hade tagit ut dem åt mig och han har också mina moppenycklar när jag är borta. Hans kompis var lägenhets- och hundvakt hos Y och jag var väldigt tacksam för att han var så pass snabb ner. När jag kom tagit in väskorna gick jag raka vägen ned till Poppie´s för att köpa vatten, jag ville dricka lite extra för att motverka eventuella fysiska problem man kan få av trötthet, jetlag och vätskebrist och jag drack runt en liter vatten innan jag lade mig att vila en stund. Jag somnade inte, men jag tog det i alla fall lugnt ett par timmar och låg i någon typ av dvala.
Senare på eftermiddagen åkte jag över till S för att fika en stund, han håller på och renoverar sin pool så hans golden, Happy, var lite för att den var tom på vatten. Hon brukar gå i poolen och svalka sig lite då och då under dagarna. Nu låg hon och svalkade magen lite genom att ligga på mage på stengolvet ute. Hon blev för övrigt jätteglad att se mig. S andra hund som är den ranghöga av dem är mycket vänlig mot alla människor och hundar, men han är liksom lite för "fin" att svansa fram och glatt hälsa på alla besökare, han ignorerade mig helt. Den enda han verkligen svansar för är S. När vi snackat av oss lite och fikat åkte jag hemåt och både jag och S hade bestämt oss för att ta en lugn hemmakväll, så resten av eftermiddagen och kvällen var jag ensam hemma och fixade lite, vilade lite och tittade på en TV-serie. Det var då jag insåg att jag glömt att ta med mimg mitt favoritte hemifrån, jag hade dessutom glömt att köpa snus till S på Arlanda... det gav mig lite dåligt samvete. Det var sån stress den här gången eftersom jag inte hann planera eller förbereda mig alls och då missar jag saker helt enkelt. Jag kom ihåg att köpa Kalles Kaviar till A, men den glömde jag hemma i kylskåpet, detta trots att jag fått med min laktosfria mjölk och några salamikorvar till S...

Han är het vad han än gör

20/3 På fredagen skulle det vara solförmörkelse, inte total, men rätt mycket. Vi hade ju haft sol i en hel vecka, men på fredagen var det förstås molnigt...
Jag hade en typ av solglas i översta lådan på mitt skrivbord på jobbet, det var från den förra solförmörkelsen för en massa år sedan.
När vår städare C kom till jobbet var jag på väg ut till den andra byggnaden och han stod kvar utanför sin bil en stund och tittade upp och jag sa att det inte var någon idé när det var molnigt, men han sa att man såg det så jag sprang in för att hämta glasen och när jag kom springande genom fabriken åt andra hållet så ropade jag till alla att man visst kunde se lite av det. Flera personer följde efter ut och sen turades vi om att kolla genom glasen. Jag hade två, men eftersom solen var bakom moln behövdes bara ett i taget, så vi hade två glas som cirkulerade. Det måste ha sett rätt roligt ut med en grupp människor som står och stirrar upp tillsammans ett bra tag!
I Aftonbladets onlineutgåva hittade jag en historia om en hund som ett äventyrslag fått sällskap av när de var på tävling och det var ett väldigt roligt syftfel i den texten, eller kanske hade de tagit dit en hundviskare?:"Historien om Arthur berörde en hel värld. På fredagsmorgonen, efter fyra månaders karantän, får han äntligen komma hem till Mikael Lindnord, 38..– Det känns omtumlande och overkligt, säger han till Aftonbladet."

På kvällen skulle jag och S på konsert på Globen, Sting och Paul Simon, två legender på samma gång!
Jag tror att jag är ganska representativ för en publik och jag vill liksom höra mina favoriter på det sättet jag är van att höra dem. Jag förstår att det är trist att sjunga samma låt år ut och år in på samma sätt, men när man knappt känner igen sina favoritlåtar för att de sjunger dem helt annorlunda än man är van att höra dem, då blir i alla fall jag besviken... Det som var bäst var när Sting sjöng Paul Simon- & Simon and Garfunkel-låtar, för han sjöng dem så som man är van att höra dem. Jag kan förresten inte minnas att jag hört Fields of gold framförd av Sting eller The Police och det var helt fantastiskt vackert att höra Sting framföra den. Att han dessutom fortfarande är superhet trots ett tovigt helskägg och sin ålder gör förstås upplevelsen extra fin! Totalt sett en väldigt bra kväll med andra ord.

Då är jag en stolt matte

18/3  På onsdagen gick jag och Turre på långpromenad igen efter jobbet. Den här gången gick vi ut till Naturreservatet som ligger mitt i vårt villaområde, det börjar två minuter från vårt hus. Det var helt fantastiskt väder och jag känner alltid för att fota då, men det är svårt att få med det på bild, men den bilden jag tog med telefonen visar faktiskt känslan rätt bra ändå.
Jag älskar att vara ute ensam med Turre och förr när jag hade Gullan var det bästa jag visste att ta en morgontur med bara henne och Turre, eller innan Turre, Zorro. Det är en väldigt speciell känsla att vara ute ensam med sina djur i skogen, det är meditativt på något sätt.
Jag tyckte att jag hörde något skogen vid ett tillfälle, men när jag stannade hörde jag ingenting och Turre som är mitt larm om det är djur eller människor i närheten verkade inte höra eller känna lukten av något. Han brukar liksom peka på det som närmar sig, han sätter nosen i luften och lyssnar åt det hållet det finns något. Jag fortsatte att gå och sen fick jag ett sånt där infall som mest barn får, jag kände för att springa en liten bit och satte av i joggingtempo på stigen. Då plötsligt brakade det till och jag såg ändan av en stor älgtjur som sprang bort från mig. Han hade nog varit medveten om min närvaro men hade räknat med att jag skulle röra mig i samma tempo hela tiden. När jag började springa fick han bråttom att ta sig därifrån. Turre märkte ingenting, men det spelar ingen roll med honom, om han märker vilt så pekar han som sagt bara, han springer inte efter. Det enda han kan springa efter är katter och räven, men bara om de är på vår tomt, då jagar han dem till vad han tror är vår tomtgräns och sen kommer han tillbaka. Jag tror att det beror på att de är rovdjur och han tycker att det är hans revir. Det funkar bra för Judas också för andra katter jagar honom ibland ända till trappen och klår upp honom där så att han har rivsår i ansiktet och huvudet. Men om jag märker det så släpper jag ut Turre och så jagar han bort dem.
Ibland ignorerar Turre viltet helt som om han inte sett dem även om de sprungit av tomten mitt framför näsan på honom och ibland tittar han på dem och går och luktar på deras spår när de sprungit iväg.
Men jag är väldigt stolt över att han inte är jobbig på vilt, det var samma sak med Zorro och mammas Samson var i alla fall sån när han var med mig, jag vet inte säkert hur det var när han var hemma med mamma och pappa. En gång var jag och mamma ute och plockade svamp och vi hade med Zorro och Samson. De var hos mig eftersom jag ville ha Zorro vid min sida och Samson avgudade Zorro och ville vara hos honom. Mamma var dessutom alldeles för ofokuserad på hundarna när det fanns svamp i skogen. Jag såg till att de var vid mina fötter hela tiden men när vi var på väg tillbaka och gick på en bred, avstängd väg i skogen så lät jag dem springa lite eftersom jag såg så lång åt alla håll. Sen ser jag att en dam närmar sig och tänker strax kalla tillbaka dem för att de inte skulle skrämma henne. Ungefär vid samma tidpunkt stannade båda hundarna på vägen eftersom de kommit till det avstånd då jag brukade be dem vänta på mig. Precis då de stannat far det upp ett rådjur mitt framför näsan på dem från diket. Att det ens skulle få plats ett vuxet rådjur i det diket kom som en total överraskning för mig.. Jag sa bara, näähä, vilket betyder att de ska ignorera något och de hoppade till när den sprang rätt över vägen någon meter ifrån dem, men sen stod de som fastfrusna och sen kallade jag tillbaka dem och berömde och sa att de skulle gå med mig eftersom damen började närma sig. När vi mötte henne gick båda hundarna vid mina fötter och damen bara log mot mig och sa: Imponerande!
Det gjorde mig väldigt stolt!
Dessutom är det inte alla människor som tar hänsyn till hur hundarna beter sig, de bara klagar på att man inte har dem i koppel. De flesta säger att man inte kan ta något för givet med djur, men om det var så att man alltid måste ha både hängslen och skärp så blir det rätt tråkigt att ha hund. Mina hundar har varit hos mig för att det har lönat sig och för att det är kul, jag har haft hundar som fungerar mcylet bättre lösa och är mer pålitliga än vad de som går i koppel är. De i koppel springer också iväg vid första bästa tillfälle. Frihet under ansvar är mitt motto då det gäller hundar. Man får däremot inte vara så jävla dum att man "tror" att ens hund inte jagar, man ska veta det säkert innan man har dem lösa överhuvudtaget!
Ta en titt på bilderna på köket, det är sista gången det ser ut såhär, en massa dörrar och lådfronter har ramlat av och det ser väldigt skabbigt ut överhuvudtaget, men i nästa vecka börjar min snickare att riva det gamla för att göra plats för det nya.
Ta förresten en titt på parkeringsautomaten som står nere på baksidan av Väsby centrum, tur att de visar hur den fungerar om du använder kort, eller vad säger ni? Det här är ju en sån man sticker in kortet i, inte drar det...

Om man inte behöver det så glömmer man var det är

17/2 På tisdagen var det dags för att gå till terapeut för första gången i livet, om man inte räknar dietist/terapeuten jag fick gå hos 10 gånger innan jag bestämde mig för GBP.
Eftersom jag skulle vara där på eftermiddagen så åkte jag i god tid, jag tänkte att det skulle vara en massa köer in. Men istället var det bara raka vägen in, frågan är om inte många är på sportlov denna vecka?
Eftersom jag kom dit i så god tid så tänkte jag gå en promenad med Turre. Det hade varit planen hela tiden om jag fick tid över, det är bra att ha hund i såna lägen, promenader känns så mycket mer meningsfulla då. Problemet var att min planering inte sträckt sig längre än så... Jag har ju aldrig koppel på Turre och därför har jag aldrig någon koll på var det ligger, oftast ligger det just i bilen eftersom jag oftast tar den dit jag ska där Turre behöver koppel och halsband, men jag upptäckte att det inte låg där och kom på att det låg i hallen hemma. Ja ja, har man en snäll hund som bara har koppel för syns skull och för att stoppa honom från att hoppa ut i vägen om han skulle bli skrämd av något, då behöver man ju bara något att hålla i. Eftersom systerdottern hade fixat en sladd åt mig så att jag skulle kunna lyssna på musik från telefonen i bilstereon så hade jag ju den sladden och den är väldigt lång, lång nog att räcka till en "snara" och en bit koppel. Turre märkte ju ingen skillnad alls, mer än att det tog lite längre tid att få fast det på rätt sätt. Först så råkade jag dra åt den så att den satt för hårt, sen satte jag knuten annorlunda så att det inte skulle kunna hända. Sen tog vi en promenad runt kvarteren, vi hade drygt 45 minuter på oss så vi kom rätt långt. Jag hade också trott att jag hade bajspåsar i bilen så som jag alltid brukar, av samma anledning som jag har kopplet i bilen, men tydligen låg det också hemma i hallen. Jag gick alltså i skräck att han skulle behöva bajsa och hade superkoll på de andra hundägarna vi mötte för att se om de kanske skulle vara snälla nog att ge mig en påse om det behövdes och för att se om deras hundar var vänliga nog att kunna komma så nära att jag skulle kunna få en. När vi plötsligt kom fram till City Dog, en hundaffär på Sveavägen så gick jag in där. Jag har ofta åkt förbi den och tänkt att det skulle vara kul att se vad de har. Han som jobbade därinne var en trevlig finlandssvensk kille och han sa att det var helt ok att Turre följde med in, vilket jag ju trodde och dessutom är helt beroende av, jag kan ju inte lämna honom utanför så osäker som han är, jag vill ju inte att han skrämmer eller nyper någon och jag vill ju inte att han ska bli skrämd heller. Jag köpte en liten rulle bajspåsar och två små tuggben till Turre, han var väldigt skeptisk när jag räckte en av dem till honom, han nosade på den och tog den artigt från min hand, men sen när jag fortsatte att prata med killen i kassan så släppte han den på golvet så fort han trodde att jag inte såg. Ja, han är rätt artig Turre.
Jag gillade terapeuten vilket förstås är en bra början, vi får väl se om hon hittar något som det går att göra något åt, eller om hon kan förklara för mig varför folk inte ser mig så som jag ser mig själv.
Som vanligt så åt jag sashimi till middag på kvällen, det verkar inte som om jag kommer att tröttna på det på ett bra tag till. Jag kan liksom inte komma på något som jag vill ha förutom det, dessutom är det så enkelt och snabbt och jag blir ju så väldigt hungrig på så himla kort tid och ofta helt utan förvarning. Ena sekunden är jag mätt från det jag ätit tidigare på dagen och nästa är jag så hungrig att jag mår illa...

Nygamla vänner är ett fynd

9/1 På fredagen tog jag en rätt lugn dag och fixade lite med lägenheten och åkte och handlade lite mer grejer som jag vill ha i lägenheten. Allt från plåster till en ny skohylla. Eftersom jag handlade så mycket och eftersom hyllan var så pass stor så körde de hem grejerna åt mig. En av killarna åkt efter mig ända hem och lämnade av grejerna. De var inte tunga, bara otympliga att ta på en moppe, så jag hade inga problem att ta in dem själv. Framåt solnedgången gick jag ned på stranden för att fota lite. Normalt så är det väldigt lite, eller inga moln, när det är moln blir det intressantare att fotografera. Den här dagen var det lite häftiga molnformationer.
Jag fick sällskap en stund av en valp som hänger utanför oss, han tillhör någon som har en butik i vårt hus, men det vanliga med hundar i Thailand är att man märker dem med halsband och släpper dem lösa. De lever sen med gatuhundarna på dagarna och går dig de vill, men alla vet att någon bryr sig om dem och att de går hem och äter och sover.
Jag satt på muren vid stranden och plötsligt såg jag en rörelse ifrån murväggen och upptäckte en råtta, när han såg att jag såg honom försvann han snabbt som attan in i hålet han kom ut ifrån. Efter en stund kom en tjej cyklande och satte sig en bit ifrån mig på den andra muren och hon och hennes kompis försökte fota henne i solnedgången eftersom hon tydligen uppnått något personligt mål, hon hade nog cyklat rätt långt. Jag erbjöd mig att fot henne och maila bilden eftersom de hade problem att få det bra. Sen visade det sig att hon bott i Australien så hon pratade bra engelska så vi pratade en stund och sen gick jag upp för att göra mig klar för att möte en kompis för middag. Eftersom hon skulle komma i bil och jag skulle köra moppe så bestämde vi att ses nära mig, snarare än nära henne, för hon bor ett par mil bort.
Vi hade en trevlig middag och sen bestämde vi oss för att åka till Buffalo Bill och ta en varsin frozen marguerita. Men först åkte vi till en supermarket för att köpa en glödlampa som jag behövde och där hittade vi en larvig paraplykeps.
Vi har ju som sagt inte synts på flera år före den här veckan, men har upptäckt att vi är väldigt lika och att vi kommer väldigt bra överens. Det känns jättebra att ha hittat en ny kompis i närheten nu när mina bästa vänner flyttat så långt bort.

Gatuhundarnas familjeliv blomstrar

Man ser precis var något har fångat min uppmärksamhet

8/1 Även på torsdagen tog jag en promenad utmed stranden och jag fick just reda på idag att den är 7 km lång! Fast så långt gick inte jag. Precis granne med oss ligger kronprinsens sommarpalats, det är bara det att han liksom många andra dog i Tsunamin... Palatset har stått tomt och förfallit, men nu har det sålts, någon sa att det var en Bangkoksfamilj som köpt det. Det är i alla fall helt sant att det är sålt, det har redan påbörjats arbeten att röja upp marken och renovera huset. Jag skulle så gärna vilja köpa lusthuset nere vid havet. Det är helt ruttet förstås och de kommer nog att riva det, men ååhh vad underbart det skulle vara att renovera det och bo där nere. Jag fotade några av gatuhundarna också, det är 9 valpar som bor utanför ett av områdena precis. Jag tror inte att de hör till samma kull allihopa, men vilka än föräldrarna är så har de hittat ett väldigt bra och skyddat ställe för valparna där. Det finns bara en liten väg som i stort sett bara används av mopedister och cyklister, det finns mycket skugga och en del vegetation att gömma sig under. Jag körde dit på moppen och sen satte jag mig på vägen med ryggen mot muren runt området som ligger där och sen väntade jag bara och försökte fota dem. De flesta valparna är svarta och det är svårt att få bra bilder på dem i skuggan och jag borde ha tagit mitt stora objektiv med mig, jag kom inte så nära som jag trodde med det objektivet jag hade med. De flesta valparna mer eller mindre ignorerade mig och fortsatte med sina lekar och sovstunder. De är i relativt gott skick, några är magra och tufsiga, men de ser rätt friska ut ändå och några av dem är inte ens magra eller tufsiga och ser väldigt starka ut. Lite då och då kom det en vuxen hund på "genomresa" och då blev alla valparna jätteglada och sprang fram och slickade den i mungiporna och viftade på svansarna som besatta. Det var uppenbart några hundar de kände väl och de vuxna slängde en blick på mig och travade vidare, de verkade inte tro att jag var något hot mot valparna. En av valparna var mer nyfiken än de andra och låg och tittade på mig och skällde en hel del, men senare "neg" han också och inbjöd till lek, eller ville nog i alla fall att jag skulle röra mig lite. Men jag satt kvar tyst och stilla för att om möjligt vänja dem vid människor. Någon är nog där och matar dem ibland, för det fanns en tom hundmatspåse där som alla tog en titt i då och då för att se om det fanns något kvar i den. De verkar vara ganska lyckliga hundar faktiskt och de är i alla fall starka nog att vilja busa med varandra större delen av dagen.

Jag var rätt mosig på kvällen och
alla andra var trötta och orkade inte gå någonstans så jag blev hemma den här kvällen.
S tycker att jag är precis lagom solbränd nu, men jag tycker att jag är rätt blek, eller i alla fall ser ut ungefär som jag brukar, jag får nog lägga på ett kol nu om jag ska slippa att folk retar mig när jag kommer hem. Jag brukar ju ofta jobba på distans när jag är nere och då sitter jag ju inne större delen av dagen och då hinner man ju inte bli solbränd. Till middag åt jag min pastasås med rispasta, det var ok, men lite slemmigt av någon anledning, troligtvis för att det var svårt att skölja pastan då jag saknade durkslag... Senare på kvällen fick jag plötsligt för mig att testa kex med sylt på. Jag kom nämligen på att det var vad jag och syrran gjorde på helgmorgnar innan mamma och pappa vaknade. Jag kan inte ha varit mer än 4-5 och syrran 3 år äldre då. Vi brukade tydligen kladda ner hela bordet med sylt, för jag minns att mamma alltid blev jättearg på oss och sa att hela bordet klibbade. Det var i alla fall inte alls så gott som jag mindes det och det känns inte lockande att testa igen.

Kronprinsens sommarpalats