Då är jag en stolt matte

18/3  På onsdagen gick jag och Turre på långpromenad igen efter jobbet. Den här gången gick vi ut till Naturreservatet som ligger mitt i vårt villaområde, det börjar två minuter från vårt hus. Det var helt fantastiskt väder och jag känner alltid för att fota då, men det är svårt att få med det på bild, men den bilden jag tog med telefonen visar faktiskt känslan rätt bra ändå.
Jag älskar att vara ute ensam med Turre och förr när jag hade Gullan var det bästa jag visste att ta en morgontur med bara henne och Turre, eller innan Turre, Zorro. Det är en väldigt speciell känsla att vara ute ensam med sina djur i skogen, det är meditativt på något sätt.
Jag tyckte att jag hörde något skogen vid ett tillfälle, men när jag stannade hörde jag ingenting och Turre som är mitt larm om det är djur eller människor i närheten verkade inte höra eller känna lukten av något. Han brukar liksom peka på det som närmar sig, han sätter nosen i luften och lyssnar åt det hållet det finns något. Jag fortsatte att gå och sen fick jag ett sånt där infall som mest barn får, jag kände för att springa en liten bit och satte av i joggingtempo på stigen. Då plötsligt brakade det till och jag såg ändan av en stor älgtjur som sprang bort från mig. Han hade nog varit medveten om min närvaro men hade räknat med att jag skulle röra mig i samma tempo hela tiden. När jag började springa fick han bråttom att ta sig därifrån. Turre märkte ingenting, men det spelar ingen roll med honom, om han märker vilt så pekar han som sagt bara, han springer inte efter. Det enda han kan springa efter är katter och räven, men bara om de är på vår tomt, då jagar han dem till vad han tror är vår tomtgräns och sen kommer han tillbaka. Jag tror att det beror på att de är rovdjur och han tycker att det är hans revir. Det funkar bra för Judas också för andra katter jagar honom ibland ända till trappen och klår upp honom där så att han har rivsår i ansiktet och huvudet. Men om jag märker det så släpper jag ut Turre och så jagar han bort dem.
Ibland ignorerar Turre viltet helt som om han inte sett dem även om de sprungit av tomten mitt framför näsan på honom och ibland tittar han på dem och går och luktar på deras spår när de sprungit iväg.
Men jag är väldigt stolt över att han inte är jobbig på vilt, det var samma sak med Zorro och mammas Samson var i alla fall sån när han var med mig, jag vet inte säkert hur det var när han var hemma med mamma och pappa. En gång var jag och mamma ute och plockade svamp och vi hade med Zorro och Samson. De var hos mig eftersom jag ville ha Zorro vid min sida och Samson avgudade Zorro och ville vara hos honom. Mamma var dessutom alldeles för ofokuserad på hundarna när det fanns svamp i skogen. Jag såg till att de var vid mina fötter hela tiden men när vi var på väg tillbaka och gick på en bred, avstängd väg i skogen så lät jag dem springa lite eftersom jag såg så lång åt alla håll. Sen ser jag att en dam närmar sig och tänker strax kalla tillbaka dem för att de inte skulle skrämma henne. Ungefär vid samma tidpunkt stannade båda hundarna på vägen eftersom de kommit till det avstånd då jag brukade be dem vänta på mig. Precis då de stannat far det upp ett rådjur mitt framför näsan på dem från diket. Att det ens skulle få plats ett vuxet rådjur i det diket kom som en total överraskning för mig.. Jag sa bara, näähä, vilket betyder att de ska ignorera något och de hoppade till när den sprang rätt över vägen någon meter ifrån dem, men sen stod de som fastfrusna och sen kallade jag tillbaka dem och berömde och sa att de skulle gå med mig eftersom damen började närma sig. När vi mötte henne gick båda hundarna vid mina fötter och damen bara log mot mig och sa: Imponerande!
Det gjorde mig väldigt stolt!
Dessutom är det inte alla människor som tar hänsyn till hur hundarna beter sig, de bara klagar på att man inte har dem i koppel. De flesta säger att man inte kan ta något för givet med djur, men om det var så att man alltid måste ha både hängslen och skärp så blir det rätt tråkigt att ha hund. Mina hundar har varit hos mig för att det har lönat sig och för att det är kul, jag har haft hundar som fungerar mcylet bättre lösa och är mer pålitliga än vad de som går i koppel är. De i koppel springer också iväg vid första bästa tillfälle. Frihet under ansvar är mitt motto då det gäller hundar. Man får däremot inte vara så jävla dum att man "tror" att ens hund inte jagar, man ska veta det säkert innan man har dem lösa överhuvudtaget!
Ta en titt på bilderna på köket, det är sista gången det ser ut såhär, en massa dörrar och lådfronter har ramlat av och det ser väldigt skabbigt ut överhuvudtaget, men i nästa vecka börjar min snickare att riva det gamla för att göra plats för det nya.
Ta förresten en titt på parkeringsautomaten som står nere på baksidan av Väsby centrum, tur att de visar hur den fungerar om du använder kort, eller vad säger ni? Det här är ju en sån man sticker in kortet i, inte drar det...

Han blev riktigt bortskämd den dagen

9/2 Mamma och pappa hade lånat Turre över helgen, deras schäfer dog ju för ett pr månader sedan och pappa ville ha en ursäkt att gå ut och gå i det fina vårvädret som skulle komma under helgen. Jag tror att Turre fyller år den 7 februari, jag har aldrig koll på sånt. Men nu när han fyllde så mycket som 12 år, det är det äldsta någoon av våra hundar har blivit på ett tag nu, eller kanske var syrrans över 12 när han dog? Jag är osäker, men för mig var det värt att fira att han klarat sig längre än min förra älskling, Zorro. Han dog en månad innan han fyllde 11, troligtvis av en hjärnblödning eller hjärtinfakt. Eftersom han aldrig använts i avel såg jag ingen anledning att reda ut vad det var, vad spelar det för roll? Det enda jag brydde mig om var att jag förlorat honom, anledningen var jag inte intresserad av.  Eftersom jag glömt att säga till mamma och pappa att han fyllde år, så firade vi med att bjuda på fikabröd på jobbet och då fick han förstås vara med uppe på fikat också. Det är han ju aldrig annars så han var mycket glatt överraskad när jag sa att han kunde följa med upp. Han var nyfiken på varför och blev ännu mer förvirrad när jag satt och matade honom med en hel bit av kanelbullelängden han hade bjudit sina kollegor på. Han dammsög även golvet och soffan för att se om någon hade tappat något och var i alla fall väldigt glad att få vara med och bli bortskämd av alla. Han for omkring så pass mycket att det var väldigt svårt att få en bild på honom, så ni får hålla till godo med en bild på hans rygg, han tittar just ned på golvet för att se om kollegan K har tappat en bit bulle.

Människans bästa vän?

4/2 Turre är ju med mig på jobbet varje dag, det är ett hårt jobb för honom så rädd som han är för främmande människor. Särskilt jobbigt är det på kontoret där han känner sig lite trängd. Han gillar ju våra kollegor, men det tar ett tag innan han fattar vem det är som tittar in och det är jobbigt för oss allihopa att han morrar och ibland skäller på dem. När en av våra kollegor blev pensionär så lämnade hon en stor packe med malda ben till Turre hos mig, Den packen har jag haft i en låda i skrivbordet och sen har vi skapat en rutin kring dem. Jag ger i stort sett aldrig godis till Turre, det är något jag liksom inte tänker på och han får ofta smaka på min middag och så, så han har nog aldrig tänkt på det han heller. Han har en idé att han ska ligga precis vid mina fötter på kontoret, trots att hans korg är precis bakom min stol, det vill säga mindre än en halvmeter bort, i stort sett kan man säga att han ligger bredvid korgen. Det stressar mig eftersom jag inte kan flytta fötterna och stolen som jag vill utan att behöva flytta på honom först. Därför har vi skapat en rutin. I början sa jag åt honom att lägga sig i korgen och när han gjorde det fick han ett ben. Nu har vi kommit så långt att han kommer på att han inte fått något ben och sätter sig i korgen och tittar på mig. Så snart han är i korgen får han då ett ben. Nu har det gått ett bra tag sedan kollegan gick i pension och benen tog slut i måndags. Nu på onsdagen kom jag ihåg att ta med mig nya. Jag tog med en typ av "sticks" som jag köpte ett stort paket av när jag var i Thailand sist. Turre gillar dem för det är lite tuggmotstånd i dem, men det verkar som om de är väldigt salta, för han måste alltid gå och dricka så fort han ätit upp dem och sen lägger han sig ofta vi mina fötter igen... Men då låter jag det oftast vara.
Samma kollega brukade ge Turre vatten på kontoret förresten. Ibland är nämligen hans vattenskål tom och hon var så bekymrad över hur Turre skulle få vatten när hon slutade. Jag förklarade att anledningen att jag inte har koll på vattenskålen på jobbet var en kombination av det faktum att hon tog hand om det och att Turre inte tolererar att vara utan vatten om han är törstig. Det går liksom inte att missa om han vill ha vatten, han dänger skålen i väggen om den är tom.. Därför bryr jag mig inte om att ha koll, Hemma däremot så diskar jag skålen och byter vatten rätt ofta eftersom den används både oftare och av både Turre och Judas och jag vill ju inte att de blir utan om jag till exempel sover.
Såna saker är anledningen till att jag sällan blir sugen om jag ser en valp, de flesta vill ju ta hem dem. Jag föredrar mina vuxna, väluppfostrade hundar som jag vet var jag har och som förstår mig och jag förstår dem. Det är så bekvämt, jag behöver ju väldigt sällan säga till Turre vad jag vill att han ska göra eller inte göra, han har ju redan koll på det och vi liksom bara är för det mesta. Även om jag går ute is skogen så pratar vi sällan med varandra, det behövs inte. Han går ju lös om det inte är någon som ser och jag behöver inte säga till honom att hålla sig runt mina fötter, det gör han ändå. Om vi är inne i ett samhälle kopplar jag honom för att andra ska känna sig säkra om de kommer med hundar, om de springer eller har småbarn med sig, eller om de helt enkelt ser rädda ut. Men det fyller bara den funktionen, att de andra känner sig tryggare, om jag inte kopplar honom så kommer han till mig om det kommer en cyklist, joggare, bil eller andra hundar och han stannar vid övergångsställen för att vänta på mig. Vår kommunikation är oftast att jag talar om för honom vart vi är på väg. Om han tror att vi ska vänster så pekar jag åt höger och säger: Vi tar den vägen och då skyndar han sig ditåt. Annars går vi bara och jag brukar säga: Om hunden är människans bästa vän, varför är det då så många som behöver ha sina i band för att de inte ska springa ifrån dem?
Jag behöver inte ha Turre i band för det, han vill vara hos mig och det är ju något vi byggde upp när han var väldigt liten. När han var 8 veckor gammal och kom hem med oss så fick han gå in från bilen själv och han var ju livrädd för att tappa oss ur sikte, han var ju bara bebis och hade just lämnat allt han kände till, vi var det enda som han kände till i denna nya värld. Många tränar hundarna att gå i koppel de första månaderna när det egentligen är då de ska träna lösträning. Koppelträning kan man göra precis när som helst i hundens liv, den har ju koppel på sig då, det är svårt att misslyckas... Lösträning är så mycket viktigare och bör vara det första man tränar och det är enkelt när de är små och rädda, sen blir det en vana att följa efter och de vet liksom inget annat. För Turre är det spännande när jag tar med mig kopplet, det innebär ju att vi ska göra något vi inte gör varje dag och det spelar ingen roll när jag håller halsbanden i luften i hans höjd, han sticker glatt in huvudet i det, han vet ju att det är tillfälligt och att det dessutom ska hända något spännande. En gång tappade jag bort koppel och halsband i 3 månader utan att märka det... varför jag vet att det var 3 månader är att jag hittade det i en väska som jag vet när jag använde sist.

Ingenjörer är vi allihopa

24/12 Onsdag
 På julafton har vi alltid ett strikt schema, men det är inte för att vi måste, utan för att vi vill ha det precis så. Det var värre när jag var med exet och dessutom hade häst! Hela dagen var ett töcken av stress och jobb, det är så mycket bättre nu trots allt.
Klockan 10 möts vi upp hos mamma och pappa för frukost med släkt och vänner.
De senaste åren har det varit mitt uppdrag att baka brödet till julafton. Både för att alla gillar det och för att det tar lite av pressen från mamma och pappa. För mig är det gjort i en handvändning att baka, jag gör det helt för hand och kan receptet utantill och jag köper aldrig bröd hem, jag gillar inte köpt bröd längre. Någon gång vartannat år ungefär får jag ett sug efter Skogaholmslimpa med bregott och hushållsost, så då köper jag det och den är jag nöjd i något år eller två.
Mitt vanliga bröd bakar jag, skivar och fryser, den använder jag det som rostbröd. Ibland gör jag ju annat bröd, som till exempel pannbröd med fänkålsfrö i.
Jag var på plats i tid hos mamma och pappa och brödet hade jag bakat kvällen innan redan så det var ju också klart, men fortfarande helt mjukt och gott.
Vi har bara två kusiner och båda var på plats, den yngre hade med sig barnen och sin kille och den äldre hade ju sin pappa, min farbror på plats. Senare dök även min faster upp. Sen har vi några vänner till familjen som så gott som räknas som familj, som min pappas kompis som jag känt sedan jag föddes, så han är som en farbror för oss.
Syrran med man och barn var där, men brorsan med familj hade fler de behövde träffa.
Efter en trevlig frukost med god gröt och skinkmacka så åkte jag hemåt och tog det lugnt en stund, det är fördelen med att inte ha häst längre... i 22 år var det ju stallet som gällde före eller efter frukost beroende på hur mycket tid man hade i programmet för dagen.
Strax efter 14 satte jag mig och Turre i bilen för att åka norrut till mitt ute i ingenstans hos syrran med familj. Jag har ju inga TV-kanaler hemma, förr var det tradition att titta på Kalle hos mig, men nu har vi flyttat det till syrrans. Fast det brukar bara vara jag som åker dit och allt som oftast tar jag med mig en liter mjölk hemifrån eftersom de brukar smsa om att de behöver mjölk. Eftersom jag då har planerat allt in i minsta detalj så hinner jag inte handla, men som tur är har jag ju ofta ett lager med mjölk i kylen.
Efter Kalle och lite godis så åkte jag hemåt igen och tog det lugnt tills det var dags att åka tillbaka till mamma och pappa för middag.
Det här var det tredje året då vi inte köpt julklappar, men jag gav mamma och pappa en inramad bild på mig själv som jag ändå tänkt ge dem.
Barnen fick några julklappar och G som nu blir 4 år älskar Lego, så han blir troligtvis också ingenjör. I vår familj är det bara mamma som inte är ingenjör och brorsans fru är nog inte det heller förresten. Mamma har alltid hävdat att det dummaste man kan göra är att sätta en ingenjör till att handdiska, det blir aldrig klart säger hon. De blir bara stående och undersöker hur vattnet rinner, hur man kan göra vaccum i glas man diskar och en massa annat.
Han fick dessutom hjälp av alla de andra ingenjörerna, först systerdottern, sen systersonen och sen svågern!
Fast sanningen att säga så behöver han väldigt lite hjälp. Han sitter och kollar på ritningar och beskrivningar och gör så gott som rätt. När det inte känns riktigt rätt så ber han om hjälp och då behöver man inte göra det åt honom, bara ställa rätt frågor och peka på rätt frågor så listar han ut det själv. Han är verkligen jättesmart! När vi hade adventsfika hos mig och min kompis från Estland var där så hjälpte hon honom att bygga ett dinosaurieskelett som han fått i present av mig. Hon pratade engelska med honom och pekade och visade och han hade inga som helst problem att samarbeta med henne trots att han förstås inte förstår orden, men tonen är ju nästan viktigare.
Turre hade dagen till ära på sig sin nya slips, jättefånig, men den hade ju stjärnor på sig så jag var bara tvungen att köpa den till honom.
Syrran hade en annan tax på prov över julhelgen och han är bara 9 månader men redan mycket större än Turre. Det finns en viktgräns på standardtax och den ligger på 9 kg. Turre väger exakt 9 kilo och är alltså rätt storlek, men det är inte de av rätt storlek som blir premierade på utställningar, så taxarna blir bara större och större. Det var en trevlig och snäll hund som hette Quentin och han var överlycklig när det låg en massa omslagspapper på golvet som han fick slita sönder bäst han ville, det enda vi tog ifrån honom var snörena, det kan ju bli farligt.
Kvällen blev inte jättesen, jag tror att jag kom hem vid 22 kanske, men då var både jag och Turre jättetrötta efter dagen.
Innan ungarna åkte hemåt fick jag dem också att ställa upp på en gruppbild med mig, vi gjorde samma sak förra året, men då var ju inte min nya brorsdotter med. Storebror G gillar inte att vara med på bild, kanske för att det fotas så mycket i vår familj? Men nu är han ju så pass stor att man kan be snällt och trots att han satt och var helt inne i att bygga sitt Lego-Rymdskepp så lyssnade han på mig och förstod nog hur viktigt det var för mig och när jag förklarat vad jag ville, att det skulle gå fort och att jag skulle bli jätteglad om han kunde ställa upp, så sa han kort och gott, ok.
Sen efteråt så sa jag, tack så mycket för att du ställde upp G och han nickade åt mig och sa bara; Varsågod. Han är så jävla cool!
Hans syrra däremot verkar vara lite osäker på var hon har mig. Ibland flinar hon åt mig och ibland så skriker hon så fort hon inser att de tänker ge henne till mig en stund...
Fast så har de varit alla mina syskonbarn lite till mans och det brukar gå över, det har det i alla fall gjort med de andra tre.

En del möten är rätt trevliga

13/11 På onsdagen fortsatte jag med en massa jobbmöten, men vissa känns mindre jobbiga än andra. Min kund G kom förbi och vi hade ett möte på mitt kontor medan Turre låg och sov i hans armar. Han öppnade ögonen just när jag skulle ta bilden, men han låg verkligen och knep ihop dem. Han gillar verkligen G, men det är förvisso ömsesidigt. G har dessutom en egen tax hemma, så han vet precis hur de fungerar.
Resten av dagen gick i ett rasande tempo med e-mails och offerter till höger och vänster. Fördelen är att tiden går fort och att man känner en känsla av att man utfört något sedan när man väl kommer hem och är slutkörd.

Jag har det i händerna

12/5 På lördagen var jag ännu mer håglös och trött och det enda jag gjorde förutom att titta på film var att jag städade ett av skåpen i köket, det är skräpskåpet där jag har allt jag inte vet vart jag ska göra av det. Elektronikprylar som laddare och sladdar jag inte vet vad det är men inte vågar slänga... och så mina gamla skulpturer, jag måste erkänna att de är rätt fina faktiskt, eller vad tycker ni? Taxen är gjord av vax och de andra av bränd lera.
Jag vet inte var jag ska göra av dem däremot, de kanske får stå uppe på hyllan i gästrummet.
Jag tyckte trots energilöshet att jag kände mig bättre, men det gjorde ont långt innan jag fick ta nya tabletter, annars hade det inte varit några problem alls, på tabletter var jag trött och energilös, men särskilt ont gjorde det inte...

Lugn hemmakväll skönt ibland

Tempot på jobbet är högt just nu och även om jag får göra en del problemlösningar och planering och sånt så adderar det bara till att det känns som om man faktiskt har uträttat något när man kommer hem. Vi har massor att göra men lyckas ändå ordna lösningar åt kunder som har bråttom med grejer, det känns bra att ge fin service!

Jag stannade lite längre på jobbet och sorterade mina skickade mail så att de hamnade i rätt mappar, de blir lättare att hitta då om det behövs. Man skickar många, många fler mail på en månad än man någonsin trott. Det tog säkert en timme bara att sortera dem i rätt mappar.

När jag kom hem var jag trött och matade hunden och katten och lade mig sen att vila i knappt en timme. Nu när jag faktiskt hade tid att vila ordentligt så sov jag förstås inte alls lika bra som de dagar då jag egentligen inte hinner.

Resten av kvällen kunde jag ägna åt att komma ikapp med lite hemarbete. Jag tvättade två maskiner tvätt, mest träningskläder insåg jag sedan när jag hängde det till tork. Jag vek och lade in den rena, torra tvätten sedan tidigare och tvättade till och med två handtvättsplagg! En baddräkt som legat längst ned i tvättkorgen sedan i somras eller var det till och med i våras? Och en palestinasjal som egentligen är A's. Jag tänker behålla den för mig själv tills hon tvingar mig att återlämna den och nu är den ren också. Men sjutton vad den släppte färg!

Sen tömde jag kyl och frys och gjorde soft tacos av det jag hittade. Jag har ju så mycket mat som ligger och fyller både kylen och frysen och jag ska försöka tömma en del av det.

Om jag bara kunde ta mig för att göra det mer seriöst skulle jag nog kunna komma undan med nästan inga inköp alls på en månad... Det blev förstås en del över efter den här middagen också, men jag kastade det mesta av det.

Sen torkade jag äntligen bort resterna av nagellacket som vid det här laget såg alldeles rysligt ut och tittade på två filmer under kvällen, Ghost Town och Maid in Manhattan. Båda är helt okey filmer även om den ena mest är kul och den andra har väldigt mycket hjärta. Sen kan jag ju inte riktigt se mig mätt på Ralph Fiennes som är en av de vackraste män jag sett någon gång tror jag. Sen finns det ju flera riktigt duktiga skådisar i den filmen som jag också gillar, varav en av favoriterna är Stanley Tucci!

När jag och Turre gick ut precis innan vi skulle lägga oss så försvann Turre runt hörnet och jag visste inte exakt var han var och det var rådjur som sprang åt alla håll som biljardbollar i en sprängning, men jag var inte särskilt orolig ens när det dök upp ännu ett rådjur en bit bakom min parkerade bil ungefär där jag trodde att Turre var. Jag höll ögonen på att han inte var i hälarna på rådjuret, men då hade det ju knappast stannat ett par meter senare. Strax efter kommer Turre lunkandes tillbaka runt hörnet som om han inte ens sett eller hört rådjuren, fast med tanke på att de inte kan ha varit mer än 10 meter ifrån honom när de skuttade iväg så kan han knappt ha missat dem. Strax senare står han och pinkar på en snödriva medan rådjuren hoppar runt så det mer eller mindre brakar i skogen precis bakom honom och jag sitter där och obeserverar honom och jag kan lova, det gick inte att se att han hörde ett enda ljud. Han vände inte ens huvudet och tittade dit. Jag kunde inte låta bli att skratta högt, tänk vilken duktig liten tax jag har.