Om man inte behöver det så glömmer man var det är

17/2 På tisdagen var det dags för att gå till terapeut för första gången i livet, om man inte räknar dietist/terapeuten jag fick gå hos 10 gånger innan jag bestämde mig för GBP.
Eftersom jag skulle vara där på eftermiddagen så åkte jag i god tid, jag tänkte att det skulle vara en massa köer in. Men istället var det bara raka vägen in, frågan är om inte många är på sportlov denna vecka?
Eftersom jag kom dit i så god tid så tänkte jag gå en promenad med Turre. Det hade varit planen hela tiden om jag fick tid över, det är bra att ha hund i såna lägen, promenader känns så mycket mer meningsfulla då. Problemet var att min planering inte sträckt sig längre än så... Jag har ju aldrig koppel på Turre och därför har jag aldrig någon koll på var det ligger, oftast ligger det just i bilen eftersom jag oftast tar den dit jag ska där Turre behöver koppel och halsband, men jag upptäckte att det inte låg där och kom på att det låg i hallen hemma. Ja ja, har man en snäll hund som bara har koppel för syns skull och för att stoppa honom från att hoppa ut i vägen om han skulle bli skrämd av något, då behöver man ju bara något att hålla i. Eftersom systerdottern hade fixat en sladd åt mig så att jag skulle kunna lyssna på musik från telefonen i bilstereon så hade jag ju den sladden och den är väldigt lång, lång nog att räcka till en "snara" och en bit koppel. Turre märkte ju ingen skillnad alls, mer än att det tog lite längre tid att få fast det på rätt sätt. Först så råkade jag dra åt den så att den satt för hårt, sen satte jag knuten annorlunda så att det inte skulle kunna hända. Sen tog vi en promenad runt kvarteren, vi hade drygt 45 minuter på oss så vi kom rätt långt. Jag hade också trott att jag hade bajspåsar i bilen så som jag alltid brukar, av samma anledning som jag har kopplet i bilen, men tydligen låg det också hemma i hallen. Jag gick alltså i skräck att han skulle behöva bajsa och hade superkoll på de andra hundägarna vi mötte för att se om de kanske skulle vara snälla nog att ge mig en påse om det behövdes och för att se om deras hundar var vänliga nog att kunna komma så nära att jag skulle kunna få en. När vi plötsligt kom fram till City Dog, en hundaffär på Sveavägen så gick jag in där. Jag har ofta åkt förbi den och tänkt att det skulle vara kul att se vad de har. Han som jobbade därinne var en trevlig finlandssvensk kille och han sa att det var helt ok att Turre följde med in, vilket jag ju trodde och dessutom är helt beroende av, jag kan ju inte lämna honom utanför så osäker som han är, jag vill ju inte att han skrämmer eller nyper någon och jag vill ju inte att han ska bli skrämd heller. Jag köpte en liten rulle bajspåsar och två små tuggben till Turre, han var väldigt skeptisk när jag räckte en av dem till honom, han nosade på den och tog den artigt från min hand, men sen när jag fortsatte att prata med killen i kassan så släppte han den på golvet så fort han trodde att jag inte såg. Ja, han är rätt artig Turre.
Jag gillade terapeuten vilket förstås är en bra början, vi får väl se om hon hittar något som det går att göra något åt, eller om hon kan förklara för mig varför folk inte ser mig så som jag ser mig själv.
Som vanligt så åt jag sashimi till middag på kvällen, det verkar inte som om jag kommer att tröttna på det på ett bra tag till. Jag kan liksom inte komma på något som jag vill ha förutom det, dessutom är det så enkelt och snabbt och jag blir ju så väldigt hungrig på så himla kort tid och ofta helt utan förvarning. Ena sekunden är jag mätt från det jag ätit tidigare på dagen och nästa är jag så hungrig att jag mår illa...

Människans bästa vän?

4/2 Turre är ju med mig på jobbet varje dag, det är ett hårt jobb för honom så rädd som han är för främmande människor. Särskilt jobbigt är det på kontoret där han känner sig lite trängd. Han gillar ju våra kollegor, men det tar ett tag innan han fattar vem det är som tittar in och det är jobbigt för oss allihopa att han morrar och ibland skäller på dem. När en av våra kollegor blev pensionär så lämnade hon en stor packe med malda ben till Turre hos mig, Den packen har jag haft i en låda i skrivbordet och sen har vi skapat en rutin kring dem. Jag ger i stort sett aldrig godis till Turre, det är något jag liksom inte tänker på och han får ofta smaka på min middag och så, så han har nog aldrig tänkt på det han heller. Han har en idé att han ska ligga precis vid mina fötter på kontoret, trots att hans korg är precis bakom min stol, det vill säga mindre än en halvmeter bort, i stort sett kan man säga att han ligger bredvid korgen. Det stressar mig eftersom jag inte kan flytta fötterna och stolen som jag vill utan att behöva flytta på honom först. Därför har vi skapat en rutin. I början sa jag åt honom att lägga sig i korgen och när han gjorde det fick han ett ben. Nu har vi kommit så långt att han kommer på att han inte fått något ben och sätter sig i korgen och tittar på mig. Så snart han är i korgen får han då ett ben. Nu har det gått ett bra tag sedan kollegan gick i pension och benen tog slut i måndags. Nu på onsdagen kom jag ihåg att ta med mig nya. Jag tog med en typ av "sticks" som jag köpte ett stort paket av när jag var i Thailand sist. Turre gillar dem för det är lite tuggmotstånd i dem, men det verkar som om de är väldigt salta, för han måste alltid gå och dricka så fort han ätit upp dem och sen lägger han sig ofta vi mina fötter igen... Men då låter jag det oftast vara.
Samma kollega brukade ge Turre vatten på kontoret förresten. Ibland är nämligen hans vattenskål tom och hon var så bekymrad över hur Turre skulle få vatten när hon slutade. Jag förklarade att anledningen att jag inte har koll på vattenskålen på jobbet var en kombination av det faktum att hon tog hand om det och att Turre inte tolererar att vara utan vatten om han är törstig. Det går liksom inte att missa om han vill ha vatten, han dänger skålen i väggen om den är tom.. Därför bryr jag mig inte om att ha koll, Hemma däremot så diskar jag skålen och byter vatten rätt ofta eftersom den används både oftare och av både Turre och Judas och jag vill ju inte att de blir utan om jag till exempel sover.
Såna saker är anledningen till att jag sällan blir sugen om jag ser en valp, de flesta vill ju ta hem dem. Jag föredrar mina vuxna, väluppfostrade hundar som jag vet var jag har och som förstår mig och jag förstår dem. Det är så bekvämt, jag behöver ju väldigt sällan säga till Turre vad jag vill att han ska göra eller inte göra, han har ju redan koll på det och vi liksom bara är för det mesta. Även om jag går ute is skogen så pratar vi sällan med varandra, det behövs inte. Han går ju lös om det inte är någon som ser och jag behöver inte säga till honom att hålla sig runt mina fötter, det gör han ändå. Om vi är inne i ett samhälle kopplar jag honom för att andra ska känna sig säkra om de kommer med hundar, om de springer eller har småbarn med sig, eller om de helt enkelt ser rädda ut. Men det fyller bara den funktionen, att de andra känner sig tryggare, om jag inte kopplar honom så kommer han till mig om det kommer en cyklist, joggare, bil eller andra hundar och han stannar vid övergångsställen för att vänta på mig. Vår kommunikation är oftast att jag talar om för honom vart vi är på väg. Om han tror att vi ska vänster så pekar jag åt höger och säger: Vi tar den vägen och då skyndar han sig ditåt. Annars går vi bara och jag brukar säga: Om hunden är människans bästa vän, varför är det då så många som behöver ha sina i band för att de inte ska springa ifrån dem?
Jag behöver inte ha Turre i band för det, han vill vara hos mig och det är ju något vi byggde upp när han var väldigt liten. När han var 8 veckor gammal och kom hem med oss så fick han gå in från bilen själv och han var ju livrädd för att tappa oss ur sikte, han var ju bara bebis och hade just lämnat allt han kände till, vi var det enda som han kände till i denna nya värld. Många tränar hundarna att gå i koppel de första månaderna när det egentligen är då de ska träna lösträning. Koppelträning kan man göra precis när som helst i hundens liv, den har ju koppel på sig då, det är svårt att misslyckas... Lösträning är så mycket viktigare och bör vara det första man tränar och det är enkelt när de är små och rädda, sen blir det en vana att följa efter och de vet liksom inget annat. För Turre är det spännande när jag tar med mig kopplet, det innebär ju att vi ska göra något vi inte gör varje dag och det spelar ingen roll när jag håller halsbanden i luften i hans höjd, han sticker glatt in huvudet i det, han vet ju att det är tillfälligt och att det dessutom ska hända något spännande. En gång tappade jag bort koppel och halsband i 3 månader utan att märka det... varför jag vet att det var 3 månader är att jag hittade det i en väska som jag vet när jag använde sist.