Hon blir så glad när vi kommer dit

21/5 På torsdagen bestämde jag och V oss för att åka och äta middag på A's mammas restaurang. Ingen av oss har varit där på länge, jag för att jag förstås varit i Sverige och V för att hon bor och pluggar i Bangkok större delen av tiden och A bor och jobbar ju i Bangkok nu hon också och har inte varit hemma på ett tag. Hennes mamma blev väldigt glad att se oss, hon och jag bara ler mot varandra större delen av tiden, för vi har ingen annan väg att kommunicera, hon pratar ingen engelska alls och jag kan ju ingen Thailändska. V översätter lite ibland, men bara om det rör mig direkt, som när mamma frågar när jag kommit och när jag åker till exempel. V och hon pratar en massa och jag äter och pratar med hundarna!
V's pomeranier är fortfarande lika förtjust i mig och jag är lika förtjust i henne. När V är i närheten vill hon bara vara hos mig och trycker sig mot mig ibland och ligger i mitt knä eller över min axel. Men om V går iväg, då blir hon lite orolig och håller ett öga på henne. Hon är lite som Turre, han är väldigt gärna hos våra gäster, men om jag går därifrån, då vill han med mig trots att han har ignorerat mig tills dess.
Vi tog lite bilder och skickade till A och hon var glad att se att vi hälsade på hennes mamma när inte hon kan, hon är enda barnet.

Efterlängtat besök från Bangkok

18/5 På måndagseftermiddagen kom min vän J från Bangkok för att hälsa på! Jag var helt till mig för att han äntligen hade möjlighet att komma ner till Mae Phim. Han kunde bara stanna en natt, men att han kunde tänka sig att åka i 2½ timme för att göra det gjorde mig jätteglad! Min vän och chaufför Y åkte och hämtade honom och även J blev förtjust i Y som är väldigt lätt att umgås med. Vi blev inbjudna till S för en hemlagad middag, V hade gjort svenska pannkakor. Jag gillar förvisso pannkakor, men jag gillar inte fläskpannkaka och det är vad de normalt gör hemma hos sig. Fläskpannkaka som är stekt som vanlig pannkaka. Jag fick egna pannkakor utan fläsk och det var verkligen jättegott. J var jätteglad för han kände sig väldigt välkommen hos S och han är väldigt social men var ändå lite orolig, kanske för att det betydde rätt mycket för både mig och honom, att S och han kom överens. Happy M som vi kallar honom var också hos S på middagen och även han är amerikan och bor i Thailand, som J alltså och de klickade också väldigt bra.
S visade runt oss och visade sitt garage, sina bilar och motorcyklar när jag bad honom att visa dem för J. Hans garage är nästan lika stort som mitt hus! Framåt kvällen åkte jag, J och Happy M ner till Buffalo Bill och tog en drink. Jag tänkte att nu jävlar ska jag faktiskt ta en drink med killarna och beställde en frozen marguerita med jordgubbssmak. Den stod där på bordet och smälte medan jag ignorerade den, jag upptäckte att jag inte alls ville ha den. Jag smakade på den precis när jag fick den men sen blev den stående. Vi tog drinkarna och gick upp i den övre baren, den som har AC, killarna var varma och jag satt och frös som vanligt... Sen började att spela musik i baren och sjunga högt och jag började bli uttråkad, men då kom tjejerna i restaurangen och sa att de fått klagomål nere i restaurangen, för tydligen höjs musiken även där när man höjer upp i baren! Till min lycka fick killarna överge sin spontana karaoke och sätta sig ned och umgås med mig istället.
Vi blev trötta rätt tidigt och gick upp och lade oss. J hade fått låna mina grannars lägenhet över natten så att vi kunde sova bekvämt båda två. Han är lång och rätt stor så han hade ju inte varit särskilt bekväm på soffan eller golvet.
Jag hittade för övrigt ännu ett vilt djur i vårt trapphus, en stor gräshoppa som jag balanserade på ett brev och tog ut.

Ibland bara somnar de in och dör

17/5  På söndagen var det dags för söndagsstek på Buffalo Bill med vännerna och på vägen dit hittade jag en , ja jag kallar dem gråsparv, men jag tror att det är fel? Den var instängd inne i vårt trapphus och fråga mig inte hur jag fick tag i den, men det fick jag. Jag tog ut den genom dörren och han hade ju fått några smällar då han flugit in i glasdörrarna i sin panik. Det händer ju att de dör av chocken när såna saker händer och när man dessutom tar fast dem. Det har hänt mig mer än en gång att jag försökt att rädda en liten fågel och de har dött i min hand av chocken. Det händer inte med större fåglar av någon anledning, varför vet jag inte. Han låg och blundade och jag trodde inte att han skulle klara sig för det är så de brukar se ut precis innan de liksom bara somnar och försvinner. Men han låg där och blundade i chock och sen plötsligt började han öppna ögonen lite i taget och slutligen låg han i min hand och bara plirade och så började han sätta sig upprätt och strax senare flög han iväg. Jag brukar aldrig se några vilda djur när jag är i Thailand, det finns nog så pass mycket skog fortfarande att de flesta håller sig undan folk.
Sen gick jag i alla fall och åt en tidig söndagsmiddag på Buffalo Bill.

Det lär jag inte göra igen

15/5 På fredagskvällen var det dags för middag med alla vännerna och deras vänner. När vi satt nere på Buffalo Bill kom det en pickup till sidan av vägen, killen i den bilen sålde Durian och tjejerna på restaurangen blev helt till sig och A som jobbar i restaurangen sprang ut för att köpa. De blev också glada när de fick veta att jag aldrig hade provat att äta den. Jag har ju känt lukten från den, framförallt i Singapore, jag tror att det var säsong för det när jag var där och den såldes överallt på gatorna i stan. Ja den luktar illa, men inte riktigt på det sättet som den beskrivs tycker jag. En del säger att den luktar fis och lite andra beskrivningar har jag också hört. Men jag skulle säga att den mer luktar surt och lite unket, om ni vet hur en gammal disktrasa luktar, ni vet långt efter att den borde ha kastats... ja, då vet ni ungefär hur det luktar.
Beskrivning av smaken har varit bland annat: Curstard, vilket mer eller mindre betyder vaniljkräm vad jag förstår.
Nu var det i alla fall dags att prova och all tjejerna stod spända och tittade på när jag sakta förde den mot ansiktet och luktade på den och rynkade näsan lite... Det bär mig emot att äta saker som luktar illa, kanske för att jag råkar ha ett väldigt utvecklat luktsinne och för att lukten har väldigt mycket med smaken att göra även om vissa påstår att ven sånt som luktar illa kan vara gott (som tex. surströmming). V säger att man bör börja med lite omogen Durian eftersom den är mildare i smaken och den som jag fick prova först var väldigt mogen och då luktar och smakar den mycket mer och skarpare och så har den en mosig konsistens. Den var väldigt skarp i smaken och smakade lite ammoniak. Särskilt gott var det då inte och alla tjejerna skrattade och tog kort på mig när jag grimaserade och funderade och provade lite till för säkerhets skull. Sen gick någon och köpte en lite mindre mogen frukt och lät mig prova den istället och den smakade inte alls lika skarpt och så, men jag kan inte påstå att jag tycker att det var gott. Men jag provar ju det mesta jag blir erbjuden, men bara en gång om jag inte tycker om det...

Jag kanske tog onödiga risker

17/4 På fredag lunchtid skulle S åka hemåt och blev hämtad av en bil han bokat vid 13. Bilen var däremot lite tidigt och det gjorde att S blev stressad trots att han bokat den 5 timmar före sin flight trots att det var mindre än 1 timme att köra till flygplatsen... Han gillar inte när någon väntar på honom, inte ens om de är tidiga. Anledningen att han skulle åka så tidigt till flygplatsen var att man ju ändå måste checka ut vid 12 och runt hotellet fanns det ju inte mycket intressant. Ett nsabbt avsked, en puss på kinden och sen var han iväg. Jag fick hjälp att ringa efter en taxi och åkte tillbaka till samma hotell som jag varit på den förra helgen, eftersom det var bra och låg bra också. Dyrt förvisso, men värt det eftersom man kände sig rätt säker även utanför. Det står en hel del poliser utmed Copacabana vilket hjälper förstås. Det finns fler kvinnliga taxichaufförer i Rio än någon annanstans jag varit i världen och den här gången var det en ganska ung tjej som körde mig. Hon tog en väldig omväg, men jag tror inte att det var för att dra ut på det, jag tror att det var för att undvika de värsta köerna och den vägen tog oss ut på de vackrare delarna av Rio, vid havet, så det var ju trevligt. Det tog någon timme ungefär att komma till hotellet och vissa saker gjorde intryck på vägen. De två runda lägenhetshusen till exempel, häftigt, men det lär ju vara rätt svårt att möblera de lägenheterna? En annan sak är att det verkar vara en tyst överenskommelse att de som kör i vänsterfilen kör så långt åt vänster som de kan och de i högerfilen kör så långt åt höger som möjligt. Det gör plats för motorcyklisterna i mitten! Många av motorcyklisterna tutar under tiden de kör genom en radda av bilar som kör långsammare än de så att alla ska veta att de kommer körande. Det verkar fungera väldigt bra. När jag kom till hotellet och checkade in visade det sig att jag fått ett nästan identiskt ru som det tidigare fast utan muffins och badtofflor i fel storlek den här gången.
Jag bestämde mig för att ta en promenad till ett köpcentrum som jag listat ut fanns på andra sidan en relativt lång biltunnel. Där skulle det finnas en Starbucks och nu var ju sista chansen att köpa city mugs som jag gör vart jag än åker, till både mig och syrran. Det var säkert inte så smart att gå ensam dit, de säger ju att man inte ska gå alls i Rio och jag valde att gå genom en lång, mörk tunnel... Det spelar nästan ingen roll hur mycket folk har skrämt mig eller hur mycket jag skrämt ut mig själv innan jag åkt så känner jag mig oftast helt säker när jag är på plats... Det är eventuellt en illusion, men det känns i alla fall bättre, så länge det inte händer något förstås. Jag slipper ju må dåligt och vara rädd så länge det fungerar. Det enda som kändes farligt var att ta sig över till rätt sida av den fyrafiliga vägen när jag hittat centrumet, det fanns inget övergångsställe, refug eller annat. Slutligen sprang jag helt enkelt över när det blev en minimal lucka mellan bilarna! När jag kommit till mitten hittade jag i alla fall en gångtunnel som ledde under de sista fyra filerna fram till centrumet så jag slapp att göra ett chicken race över igen. När jag kommit in så hittade jag en interaktiv informationsskylt och hittade snabbt Starbucks, det var tur att jag kollade för det låg på tredje våningen och det var rätt stora våningar också. Väl där hittade jag alla muggarna och jag köpte både Brasilien-mugg och Rio-mugg åt både mig och syrran, de är både dyra och tunga, men jag samlar på dem och nu gör ju syrran det också eftersom jag alltid köper dem till henne.
Jag gick förbi en guldaffär där de hade lite smycken med stjärnor i fönstret, bland annat en ring som jag gillade och priserna var ok.
Efter att ha fått ta plats vid ett bord därinne och blivit erbjuden något att dricka så fick jag titta närmare på flera av smyckena och prova ringarna. Den lite äldre damen som hjälpte mig var väldigt trevlig och jag gick därifrån med den ringen jag sett i fönstret, den var inte heller jättedyr, den var av guld och det fanns förvisso diamanter på stjärnan, men de är så små att det inte går att se dem. Med lie vilja kan man se att den gnistrar lite i alla fall. Efter det tog jag en taxi tillbaka till hotellet för klockan började bli rätt sent och jag vågade inte gå runt i centrumet för länge eftersom det lätt blir så att jag handlar för mycket.
Jag orkade inte engagera mig i middag så det slutade med att jag gick upp på taket på hotellet för att se hur poolområdet såg ut och det visade sig att baren där kunde erbjuda både dricka och mat, så jag som inte var särskilt hungrig efter Starbucks beställde en tomatsoppa med bröd vid sidan och en cola. Soppan var överraskande god och jag var väldigt nöjd när jag tog en tidig kväll efter att jag suttit en stund på balkongen med den fina utsikten över stranden och Jesus-statyn.

Inte kan man ta så mycket för en varmrätt?

16/4 På torsdagen skulle S till mässan, han hade fått sin väska på onsdagskvällen äntligen. Eftersom vi är i samma bransch, det är ju så vi känner varandra, så tyckte jag att det var lika bra att hänga på. Det enda problemet var att jag inte direkt hade jobbkläder med mig. Men när jag gick igenom alla kläder jag hade med mig så insåg jag att den svarta kjolen jag hade glömt att jag hade med, skulle funka rätt bra med den svarta topen från H&M som också hade slunkit med. Jag var rätt nöjd med hur det såg ut, det såg rätt propert ut, men också rätt sexigt. Jag såg helt enkelt ut som en brasilianska på sätt och vis. Relativt platt mage, stor byst och stor rund rumpa! Jag försökte ta några bilder på mig själv men de gjorde mig inte riktigt rättvisa och på grund av skuggorna i rummet så såg jag rätt sliten ut på bilderna också och det tycker jag inte att jag gjorde när jag tittade i spegeln.
Vi tog i alla fall en taxi tillsammans till mässan och sen gick vi åt olika håll för att göra det som skulle göras. Dessutom var ju inte ja registrerad så det tog en liten stund också. Jag hade inte en tanke på att ta med mig passet dit, jag bär helst inte runt på mitt pass, jag brukar lägga det i kassaskåpet på rummet. Jag tänkte att det borde räcka med legitimation med foto, det vill säga, mitt körkort. De i registreringen var helt oförberedda på det och fick kalla på en chef, men han sa att det gick bra eftersom jag hade körkortet. Jag hade inte gått omkring särskilt länge när S ringde och undrade var jag var och ville ta en fika. Vi var båda lite besvikna på mässan som visserligen var stor men hade rätt lite som var intressant för oss. Han väntade på lite folk att ha möte med och jag ville gå igenom alla mässhallarna innan jag gav upp, så efter att vi fikat så gick vi återigen åt varsitt håll. Det fanns en hel liten avdelning för Sverige där förstås SAAB var dominerande. De hade till och med ett Gripenplan på plats och folk fick komma nära och titta och till och med provsitta. Det var kö är hela dagen, det var den enda montern som hade så mycket folk och som sagt, dessutom hela dagen. I Sverige ses ofta Gripen som ett slags skämt och många talar illa om det och tror att det är värdelöst. Men om man som jag är i branschen så vet man att det faktiskt är ett väldigt bra plan och det är väldigt respekterat utomlands! Anledningen att det inte säljs i större omsättning är snarare politiskt än på grund av prestanda. Ett annat skäl är att få svenskar accepterar att muta de som är beslutsfattare i de andra länderna och då får man inga såna kontrakt... Trist men sant.

När jag tyckte att jag var klar på mässan ringde jag S och sa att jag tänkte ta mig tillbaka men han sa att han skulle stanna en stund till så jag tog en taxi tillbaka till hotellet. Inte mer än 20 minuter senare ringde han och sa att han också var tillbaka på hotellet! Vi tog en sväng ner till poolen igen och senare på kvällen tog vi en taxi ut till ingenstans, till en seafood-restaurang som killen i receptionen hade rekommenderat. Det var han som rekommenderat restaurangen dagen innan så vi var rätt säkra på att det skulle bli bra. När vi kom dit var restaurangen helt tom och inte heller den såg särskilt fin ut. Vi satte oss ner för att titta på menyn trots att vi inte tyckte att det såg särskilt trevligt ut. Jag är inte säker på om det var plastdukar på borden eller om det bara var intrycket jag fick och att jag på sätt och vis förväntade mig att det skulle vara så. När vi tittade på menyn såg även rätterna rätt trista ut och sen när vi fick se priset!!! En varmrätt kostade nästan från 700:- / st!! Inte ens de finaste restaurangerna i Stockholm kostar i närheten av det och varken jag eller S tyckte att det var värt det. Dessutom hade jag sagt att jag skulle bjuda den här kvällen och han tyckte inte att det kändes bra när det skulle bli så dyrt. Vi reste oss upp, bad om ursäkt och gick ut. Nu var vi i ett väldigt mörkt område, vid sidan av en stor väg och det är typiskt såna områden som är farliga i Rio så vi var rätt desperata att få tag i en taxi men vi fick ingen att stanna, de var alla upptagna. Slutligen kom en av damerna från restaurangen ut och hjälpte oss att stanna en taxi, det var ju väldigt vänligt av henne med tanke på att vår mening var att ta oss så snabbt ifrån deras restaurang som möjligt.
Vi bestämde oss för att åka tillbaka till hotellet eftersom de också serverar middag eftersom de ligger så illa till. Dessutom hade vi ju ingen aning om vartåt vi annars skulle åka.
De hade buffé och jag var allt annat än imponerad medan S var supernöjd och tyckte att allt var jättegott... Han tyckte att de söndergrillade gröna sparrisarna var jättegoda trots utseendet och jag påpekade att det var bönor, men han hade rätt i att de faktiskt var väldigt goda... Potatismoset var så rinnigt att det inte gick att sleva upp det på tallriken ens. Men som sagt, S var nöjd och han tyckte att jag borde vara nöjd då eftersom det var jag som bjöd på middag och det är ju sant. Det blev en tidigt kväll.

Själv var jag glad för sällskapet

14/4 På tisdagen hade det ju varit meningen att S skulle jobba men han hade fortfarande inte fått sin väska och en engelsman kan ju inte gå på en jobbmässa utan sin kostym! Alltså fick jag sällskap hela dagen. Vi gjorde inte mycket vettigt eftersom S fortfarande hoppades att hans väska skulle dyka upp, så trots att det inte fanns mycket runt omkring hotellet mer än påbörjade men inte avslutade projekt, så var vi ändå på och runt hotellet hela dagen. Det första vi gjorde var att leta efter frukost och då insåg vi att det inte fanns mer än en restaurang i området och den öppnade rätt sent, men vi bestämde oss för att vänta. Dessutom var det ingen i personalen som pratade engelska så vi använde våra gemensamma språkkunskaper i Engelska, Svenska, Spanska och Grekiska för att försöka lista ut vad saker betydde i menyn. Vi fick nästan det vi trott att vi hade beställt även om vi fick fel dricka, som tur var ville båda ha den andras dricka, så vi kunde byta med varandra och båda var nöjda. Det var däremot inte frukost utan istället lunch. Tjejen som servade oss var helt ointresserad av att försöka förstå eller att göra ett bra jobb, hon släpade fötterna efter sig som om hon var trött på livet i allmänhet och gav oss inte ett enda leende eller något sånt trots att vi försökte få henne att slappna av lite. Från min balkong såg jag åtminstone fem stycken höghus i varierande färdighetsgrad, men där arbetet hade stannat upp på vägen och nu håller de på att brytas ner av väder och vind. Verkar vara ett väldigt slöseri med resurser. Framåt kvällen bestämde sig i alla fall S för att börja leta efter en ny kostym eftersom väskan fortfarande var kvar i Europa enligt flygbolaget och sannolikheten att den skulle komma på förmiddagen nästa dag var obefintlig eftersom det inte gick en flight då. Så vi tog en taxi till ett köpcentrum som receptionen hade rekommenderat för det syftet. Jag har aldrig varit med om ett mer värdelöst centrum, inga av butikerna lockade någon av oss, inte ens om vi bara hade varit där för att shoppa lite utan något tydligt mål. Det var relativt låg kvalité på varorna och det var liksom inget synligt tema och någon skobutik hittade vi inte alls trots att det var ganska stort.
Vi tog en ny taxi och åkte till ett annat köpcentrum på vår lista. Där hade de i alla fall märken man kunde känna igen och de hade både kläd- och skoaffärer och restauranger och annat. Där hade jag nog kunnat tänka mig att ströva runt och shoppa lite. Nu så halvsprang vi istället runt för att hitta herrbutikerna innan de stängde. Personalen i butikerna var ganska sysslolösa och hjälpte gärna till. Saken är den att S är lite ovanligt byggd om man inte ska uttrycka sig starkare. Han är av normallängd med har en överkropp som är som en tunna, inte för att han är tjock utan för att han när han var yngre tävlade en hel del i fittnesstävlingar, eller var det kanske body building...? I vilket fall så är han alltså väldigt stor på överkroppen och armarna och dessutom har han breda axlar. Ni blir kanske inte så förvånade om jag säger att vi inte hittade en kostym som passade alla hans krav på passform, kvalité och pris. De som fyllde de två första kraven var enligt honom för dyra... Det slutade med att vi gav upp, men inte innan mina enorma skavsår från långpromenaden på söndagen hade gått upp...
Efter att vi gett upp gick vi till en av restaurangerna i centrumet och åt middag. Det var någon typ av steak house eller nåt och maten var helt ok även om den var lite dyr. Hon som servade oss var däremot en riktig pärla och var trevlig, snabb och kändes äkta i sitt sätt!
När vi kom tillbaka ägnade jag resten av kvällen till att tejpa ihop alla mina skavsår och sen sova.

Ibland är det inte falsklarm

6/4 På måndagen var det ju röd dag, men vi skulle ha möte i Linköping på tisdag morgon så vi bestämde oss för att åka dit på måndag eftermiddag så att vi skulle slippa stressa och slippa trafiken efter påsken.
På vägen stannade vi på ett apotek för att jag skulle ta ut lite av mina mediciner. Jag fotade hyllan med "intimsaker" eftersom jag visste att de skulle bli väldigt förvånade av att sånt säljs så öppet och dessutom på apotek och mycket riktigt, de kunde inte tro sina ögon när de såg sexleksakerna!

Strax efter att vi kommit till Linköping och checkat in på hotellet där jag brukar bo, First Hotel, så mötte vi upp systerdottern och hennes sambo och gick till O'Leary's för att äta middag.
Jag valde ribs, en mixtallrik med tre olika kryddningar, det var ok. Framförallt hade vi trevligt! Alla ville ta en tidigt kväll så när vi ätit klart så gick vi tillbaka till hotellet och systerdottern och sambo bor i närheten så vi skiljdes åt vid vårt hotell.
Jag gick upp på rummet och var väldigt nöjd med att kvällen skulle bli löjligt tidig, jag hade sminkat av mig och gjort mig redo för sängen redan vid 21.30. Just då gick brandlarmet... Jag klädde på mig snabbt och gick ut genom dörren, jag hade tid att ta med mig handväskan men glömde jackan. När jag kom ut i korridoren blev jag osäker på åt vilket håll trapporna var. De är på samma ställe som hissen och jag brukar ta trapporna när jag ska ner, men nu blev jag som sagt osäker och hittade de inte. Jag vände och gick tillbaka mot rummet för att prova åt andra hållet och mötte S och M som just kommit ut i korridoren. Det visade sig att jag gått åt rätt håll från början, men nu var vi precis utanför mitt rum så jag stack in handen och tog jackan på vägen mot trapporna. Det visade sig att dörrarna går igen automatiskt när larmet går, det var därför jag gått förbi trappan, det var skyltat med gröna skyltar, men bara i taket och trots att jag inte hade panik så hade jag missat det. Precis när vi kommer ut i trappen så möter vi den unga tjejen som hade checkat in oss, hon är på väg in i vår korridor på tredje våningen och jag frågar henne om det faktiskt har hänt något för hon gråter, har en telefon vid örat och stammar osammanhängande till personen i andra änden. Hon bara nickar och är halvt hysterisk så jag stannar och säger till henne i en befallande ton, då bör du nog följa med oss ner. Hon nickar och följer efter oss ned. Ju längre ned vi kommer ju mer rök luktar det och jag funderar på om det är vettigt att gå vidare. Men sen ser vi nedervåningen och det ser inte ut att vara någon fara och sen ser jag att det brinner på gatan utanför entrén. Vi tar oss till utgången och sluter upp med de andra gästerna som bara är en handfull sådär på en röd måndag. Polisen är på plats redan och någon säger att en engelsktalande man sitter anhållen i polisbilen för att ha startat branden i en fåtölj i lobbyn, han ska ha varit full och ingen vet om det var av misstag eller med flit, det visade sig senare att det troligtvis var med flit då han dagen innan också hade varit misstänkt för att ha misshandlat sin flickvän eller nåt sånt. En av poliserna försöker av någon anledning att släcka den stora, övertända fåtöljen med en liten bilbrandsläckare, det syns lång väg att det inte kommer att fungera och han tömmer den utan att det gör någon skillnad alls. Sen kom brandkåren och vid det laget var det inte så mycket kvar av fåtöljen utan vad de gör är att släcka det kol som är kvar och spolar av gatan. Någon av de andra gästerna eller poliserna hade lyckats få ut den brinnande fåtöljen, de måste ha varit väldigt snabba. Medan vi står där ute och väntar på att få gå tillbaka in så kommer en man fram till mig och undrar vad som händer, han säger att han är från Östgöta korren och jag hinner tänka att jag kanske kan sälja ett par bilder till dem, men han verkar inte så intresserad av vad som verkligen hade hänt och han tittar inte ens på bilderna när jag försöker visa hur stor brasan hade varit några minuter innan. Jag bestämmer mig för att han inte är värd att slöja tid och kraft på. Någon halvtimme senare fick vi gå tillbaka in när brandkåren hade gått igenom hotellet och jag gick och lade mig igen. Det var ju bra mycket mer dramatiskt än jag hade väntat mig när jag hörde brandlarmet, det brukar ju vara falsklarm. Den stackars tjejen som hade nattskiftet var nog runt 20-24 år och hon hade precis börjat jobba där och hon var nästan otröstlig och hade fått en rejäl chock eftersom hon varit där när allt hände och det måste ha gått väldigt fort för fåtöljen att bli övertänd med tanke på ur det såg ut när vi kom ut, man kan ju undra om det inte finns några regler alls om hur lättantändliga möbler får vara i ett hotell? Det är svårt att se storleken på den, men den är rätt massiv den där stolen, stor, tung och bred. Så efter lite drama så somnade jag i alla fall gott.

Det är bra att ha jobbgäster

5/4 På söndag förmiddag tog vi ledigt från varandra, jag och amerikanerna, vi hade ju vid det här laget umgåtts varje dag i en vecka. De flyttade till hotellet i stan och gick en långpromenad i stan och jag tror att de gick på Vasamuseet också. Jag älskar att visa Stockholm för utländska besökare, men de verkade vilja upptäcka staden själva så jag tog ett steg tillbaka. Själv tog jag chansen att fika på kondis med min vän S som jag inte haft möjlighet att träffa på ett tag.
På kvällen däremot så möttes vi upp på Fem Små Hus i Gamla Stan, en annan av mina favoritrestauranger och det är också en av min mammas favoriter faktiskt. Maten var som vanligt lysande och även servicen. Jag hade däremot bokat bordet på nätet och till och med fått en bekräftelse på sms, men när vi kom dit fanns vi inte registrerade på deras lista. De löste det men verkade något ovilliga, som om de egentligen inte hade plats, men sen visade det sig att det inte var fullsatt... konstigt. Vi körde ännu en svensk meny och alla var nöjda med maten. Innan jag körde dem till hotellet som låg lite konstigt borta vid Vanadisparken ungefär, det vill säga inte särskilt centralt så åkte jag hemåt. Jag sa ju till S att jag skulle hjälpa till om de inte skulle bo på hotellet jag hade bokat, medan vi var i München alltså, men ändå hade hon bokat utan att veta var det är fint att bo... ja ja, det var ju deras problem! Det är toppen att ha jobbesök, man får anledning att klä upp sig lite och att gå på fina restauranger, de flesta middagarna betalade de, jag är ju mer eller mindre deras kund och dessutom är de ju två och jag en. Dessutom är det ju härligt att vi allt som oftast har både kunder och leverantörer som jag ser också som goda vänner för att de är så trevliga. S har någon grej att hon tar en bild där hon gör en yogapose på ställen hon besöker i världen, det var däremot extra svårt när man druckit ett par glas vin innan! Jag kan inte minnas att hon gjorde det i London däremot.

Stired, not shaken actually

4/4 På lördagen ville vi alla ha sovmorgon och vi bestämde att vi inte skulle ses förrän det var dags att åka till syrran för påskmiddag på kvällen. M och S bestämde sig då för att flytta till det andra hotellet i stan och tog tåget till Väsby istället så att jag skulle slippa åka och hämta dem i stan, det var ju därför jag ville att de skulle bo i Väsby. På min fria förmiddag åkte jag ned till kondis och tog en fika med min bästa S istället och vi har inte haft möjlighet att träffas på ett tag så det var skönt att få prata av sig lite.
Framåt kvällen åkte vi ut till syrran med familj utanför Knivsta. Det första vi gjorde var att gå in i stallet och ta en titt på hästarna och sen gick vi in och körde alla presentationer. S och M är väldigt sociala och lätta att umgås med och jag är alltid så stolt att presentera min familj för vänner som kommer över sådär, de är alltid så välkomnande och öppna att det är en fröjd att umgås med dem. De tog emot S och M med öppna armar och jag kunde slappna av och prata med mina syskonbarn och resten av familjen. Systersonen fyllde ju 18 i december så han tog en Dry Martini före maten och såg så sofistikerad ut att jag var tvungen att ta en bild. Han hade en kompis där också som visade sig vara jättetrevlig och hjälpsam han också, han passade in väldigt väl. M och min svåger satt bredvid varandra på middagen och verkade också komma väl överens, de är lite samma typ de två och svågern introducerade M till snapsar och sill. Vi hade väldigt trevligt allihopa och som sagt, jag behövde inte vara barnvakt till S och M, de klarade sig så bra utan mig och hade folk att snacka med hela kvällen och när vi körde hemåt senare på kvällen så var vi alla väldigt nöjda. Vi körde hem till mig och jag beställde en taxi till dem in till stan.
Den thrillerliknande bilden på ögonen bakom galler är systerdotterns katt som fick lite time out på nedervåningen när det blev för mycket folk och hundar