12/1 På måndagen skulle jag på återbesök hos läkaren på sjukhuset i Rayong. Eftersom jag inte kan köra moppen så långt så hade jag letat efter sätt att ta mig dit. Yoyo var redan bokad den dagen så jag frågade Å om hon kunde skjutsa mig och dessutom hänga med och handla på Leamthong köpcentrum. Eftersom hon inte jobbar vanliga tider, eftersom hon är sångerska så gick det alldeles utmärkt för henne och gjorde att hon tog sig ut ur huset också. Hon är ganska mycket hemma, ensam.
Att komma in till läkaren gick rätt fort och sen var det bara blodtryck och lite frågor som också gick rätt snabbt. Sen fick vi vänta en stund på att betala och det skulle ta ännu längre tid om de skulle ta kontakt med försäkringsbolaget för att de skulle betala, så jag bestämde mig för att betala själv och se om jag kunde få tillbaka det av försäkringen senare. Det kostade runt 1400:- så det är ju värt att skicka in de kvittona. Där man betalar och får ut de föreskrivna medicinerna har som många andra Thailändska inrättningar väldigt förvirrande skyltar på engelska. I det här fallet stod det att man skulle säga till om man väntat längre än 15 minuter, på en skylt precis ovanför stod det att man skulle säga till om man väntat mer än 20 minuter..
När vi var klara på sjukhuset skulle Å leta rätt på en tjej hon anlitat för att sy om hennes kläder och vi åkte fram och tillbaka utefter en väg i närheten av sjukhuset ett par gånger och försökte hitta hennes butik. Det var många skräddare som hade butiker där. Slutligen gav Å upp och sa att vi bara skulle gå in i den närmaste och kan ni tro, det var rätt butik! När hon såg tjejen därinne så insåg hon att det var samma tjej som hjälpt henne ett par år tidigare. Jag hittade en galaklänning i klarblått som jag gillade och frågade om jag kunde få prova den. Tjejen såg livrädd ut och verkade rädd att jag skulle spränga den. Jag bedyrade att jag inte skulle försöka stänga den och då fick jag prova. Jag inser inte och ser inte hur smal min midja är och det visade sig att jag kom i klänningen och faktiskt kunde stänga den över midjan och magen, men sen var det stopp! Över bysten var glappet nästan halva min framsida och halva min baksida av kroppen om ni förstår vad jag menar? I alla fall så insåg vi ju att den inte skulle funka hur mycket vi än ändrade den. Men hon sa att hon kunde sy en ny likadan åt mig på en månad. Men sen när hon fick veta att jag ska åka hem nästa lördag så sa hon att hon skulle försöka få den klar till dess. För det ville hon ha 3500 baht vilket är mycket i baht, men rätt rimligt i kronor, c:a 875:-. Hon ville ha 2000 baht i förskott och sen skulle jag betala resten vid hämtning. Hon sa också att jag skulle behöva vänta en timme vid hämtning för att hon skulle kunna slutföra arbetet efter att jag provat den.
Vi beställde den, fick ett kvitto och ett telefonnummer att ringa innan jag kom och hämtade den och sen åkte vi till Laemthong. Eftersom Å vet att jag älskar Starbucks så gick vi dit först och tog en kaffe och jag och Å delade på en red velvet cake. Den var mycket godare än jag förväntat mig faktiskt. Hon har en egen chaufför som är en kusin till henne och de jobbar också med musik tillsammans och han hängde också på och shoppade. Vi gick förbi en djuraffär och de hade såna där hundgodis som är bra för tänderna och som Turre faktiskt äter, så jag köpte en packe av några olika sorter för att ta hem till honom eftersom de var betydligt billigare i Thailand.
Två sjuka saker jag reagerade på var att de säljer parfym till husdjur och att de säljer små igelkottsbebisar...
Jag kan tänka mig att det är lockande att köpa en liten igelkott, de är ju så söta och om man inte vet att de inte mår bra av att vara i fångenskap så ser man ju inget fel i det. Thailand är ju inte riktigt som Sverige när det gäller djurhållning. I Sverige är det ju olagligt att hålla ett vilt djur i fångenskap ens under en begränsad tid för att göra dem friska om de är sjuka.
Vi gick förbi ett bageri i centrumet och vissa av sakerna de säljer där ser minst sagt udda ut i mina ögon. Som brödbitarna som ser ut att ha hår på sig, eller jordgubbsbakelserna som ser lite lustiga ut.
Innan vi åkte hem gick vi för att äta en tidig middag på Fuji, en japansk restaurang. I centrumet har bara större restauranger råd att hyra in sig, så det är bara större kedjor som finns där och maten är minst sagt dålig. Men just på Fuji så serverar de också sushi och den är av värdsklass! Jag vill alltså äta där och de andra gillar också det, så det var givet. Det är ju väldigt dyrt att äta där, men faktiskt värt det. När vi gick därifrån snubblade vi över en diamantaffär som hade ett halsband med stjärnor och tillhörande örhängen. Plötsligt hade jag lagt handpenning på dem och sa att jag skulle komma förbi med resten av pengarna innan jag åkte hem. Det var mycket pengar! Även med svenska mått mätt. Men eftersom "diamonds are a girls best friend" och jag faktiskt har råd att unna mig själv det, så köpte jag dem alltså. Dessutom går de ju att sälja vidare om det blir knappt om pengar. Jag ska värdera dem när jag kommer hem så att jag vet vad de är värda och sen också försäkra dem.
Å och hennes chaufför var helt till sig och tyckte att det var jättekul att jag bestämde mig för att köpa dem. Själva köpte de väskor som var lagom till att resa med, eftersom de ofta är borta över en helg eller några dagar för att uppträda. Det var riktigt häftiga färger på dem.
Vi kom inte hem förrän sent, runt 21, så jag stannade hemma på kvällen, men jag var nöjd och glad med min dag.
21/4 På tisdagen fick jag ett reklamutskick från Evas Underkläder med en riktig språkmiss i, vad sjutton är Förförfande set? Är det ingen som korrekturläser saker nu för tiden? Jag hittar alltid en massa dumma fel i reklam och tidningsartiklar, det kanske är därför jag aldrig känner för att läsa sånt. Här får ni se en bild på stjärnringen jag köpte i Rio, jag gillar designen på den, sen att diamanterna är så små att man egentligen inte kan se dem, det gör inte så mycket!
17/4 På fredag lunchtid skulle S åka hemåt och blev hämtad av en bil han bokat vid 13. Bilen var däremot lite tidigt och det gjorde att S blev stressad trots att han bokat den 5 timmar före sin flight trots att det var mindre än 1 timme att köra till flygplatsen... Han gillar inte när någon väntar på honom, inte ens om de är tidiga. Anledningen att han skulle åka så tidigt till flygplatsen var att man ju ändå måste checka ut vid 12 och runt hotellet fanns det ju inte mycket intressant. Ett nsabbt avsked, en puss på kinden och sen var han iväg. Jag fick hjälp att ringa efter en taxi och åkte tillbaka till samma hotell som jag varit på den förra helgen, eftersom det var bra och låg bra också. Dyrt förvisso, men värt det eftersom man kände sig rätt säker även utanför. Det står en hel del poliser utmed Copacabana vilket hjälper förstås. Det finns fler kvinnliga taxichaufförer i Rio än någon annanstans jag varit i världen och den här gången var det en ganska ung tjej som körde mig. Hon tog en väldig omväg, men jag tror inte att det var för att dra ut på det, jag tror att det var för att undvika de värsta köerna och den vägen tog oss ut på de vackrare delarna av Rio, vid havet, så det var ju trevligt. Det tog någon timme ungefär att komma till hotellet och vissa saker gjorde intryck på vägen. De två runda lägenhetshusen till exempel, häftigt, men det lär ju vara rätt svårt att möblera de lägenheterna? En annan sak är att det verkar vara en tyst överenskommelse att de som kör i vänsterfilen kör så långt åt vänster som de kan och de i högerfilen kör så långt åt höger som möjligt. Det gör plats för motorcyklisterna i mitten! Många av motorcyklisterna tutar under tiden de kör genom en radda av bilar som kör långsammare än de så att alla ska veta att de kommer körande. Det verkar fungera väldigt bra. När jag kom till hotellet och checkade in visade det sig att jag fått ett nästan identiskt ru som det tidigare fast utan muffins och badtofflor i fel storlek den här gången.
Efter att ha fått ta plats vid ett bord därinne och blivit erbjuden något att dricka så fick jag titta närmare på flera av smyckena och prova ringarna. Den lite äldre damen som hjälpte mig var väldigt trevlig och jag gick därifrån med den ringen jag sett i fönstret, den var inte heller jättedyr, den var av guld och det fanns förvisso diamanter på stjärnan, men de är så små att det inte går att se dem. Med lie vilja kan man se att den gnistrar lite i alla fall. Efter det tog jag en taxi tillbaka till hotellet för klockan började bli rätt sent och jag vågade inte gå runt i centrumet för länge eftersom det lätt blir så att jag handlar för mycket.
14/1 På onsdagen åkte jag, Å och hennes chaufför till Rayong och Leamthong igen, denna gången för att hämta och betala mina diamanter. Som den shopoholic jag är så spontanshoppade jag även en ring för att komplettera setet. Armband var för dyrt och det får jag köpa nästa gång om jag har råd, just nu får detta räcka. Vi funderade en stund och kom fram till att det var säkrare att bära diamanterna än att lägga dem i handväskan eller påsen som det stod Diamond World på, ifall någon sett oss köpa diamanterna och skulle rycka väskan. Vi tog några bilder på mig och oss när jag hade diamanterna på mig och jag ser ut som en jätte bredvid de andra. Jag kände mig ganska fin innan vi tog bilderna, för jag fick positiv uppmärksamhet när vi gick i centrumet, men självförtroendet försvann helt och hållet när jag såg bilderna... Jag ser fet ut också av någon anledning. Fast chauffören ville ha en bild av honom och mig ensamma för att lägga på Facebook för att han tycker att jag är så snygg, när man ser bilderna så känns det absurt för mig. Dessutom lade de båda in inlägg och en av dem hade fördubblat värdet på mina diamanter och den andra hade fyrdubblat det! Deras vänner måste tro att jag är miljonär!
Jag upptäckte när jag kom hem att örhängena mer ser ut som blommor än stjärnor, det var ju en besvikelse när man handlat för så mycket pengar, hur kunde jag ha missat det?
Vi åt på en västerländsk restaurang innan vi åkte hem, det är också en kedja och maten var jättedålig och dyr dessutom. Men mina vänner var rätt nöjda med sin mat så jag sa ingenting. Jag har nog nämnt förut att om jag äter ensam så duger ingen restaurang för mig, men om jag har sällskap så duger det mesta.
