Så kommunicerar vi

13/3 På fredagen den 13:e hade vi i alla fall tur med vädret, solen sken, fåglarna kvittrade. Det är uppenbart att våren är på väg, men än var det bara 5 grader varmt på dagen och frysgrader på natten.
När jag kom hem pratade jag med systerdottern på telefon och eftersom jag skulle byta om för att gå ut i skogen med Turre så satte jag henne på högtalare. Turre blev helt förvirrad, han hörde ju att det var hon som pratade, men han förstod inte var hon var... Han älskar ju henne och till slut lade han sig på magen i hallen och bara stirrade på mig och telefonen!
När jag bytt om och lagt på så gick jag och Turre mot skogen, det ligger ett Naturreservat två minuter från mitt hus!
Det står att hundar ska vara kopplade, men eftersom Turre antingen går mig i hälarna precis, så att jag nästan sparkar honom i hakan när jag lyfter fötterna, eller ett par meter framför mig på stigen. Han lämnar inte stigen och far inte omkring, det vill säga, jag har det där osynliga kopplet som många säger att de har, men inte gör. Han går inte efter vilt, det vet vi ju eftersom vi har harar, älgar, rådjur och räv på tomten och han ignorerar dem även om de springer rätt framför näsan på honom, ibland tittar han inte ens eftersom han redan visste att de var där.
Det är lättare för både honom och mig om han går lös, det är lättare för mig att hålla tempot och balansen utan kopplet i handen och det är lite samma sak för honom. Jag brukar oftast ha med mig kopplet trots allt, mest för syns skull om vi mäter någon så att de känner sig trygga. Normalt sett kommunicerar vi inte särskilt mycket alls på promenaderna, enda gången jag säger något till honom är om vi möter folk, då kallar jag in honom, eller om vi kommer till ett vägskäl och han väljer fel väg, då ropar jag på honom, pekar och säger: Vi tar den här vägen! Då rusar han mot mig och går in på den andra stigen, jag hävdar verkligen att en lydig hund är en lycklig hund, frihet under ansvar liksom. Jag behöver inte ge honom en massa kommandon eftersom vi vet var vi har varandra och han får ta sina egna beslut så länge de är rimliga.
Turre fyllde ju 12 i februari och han börjar bli riktigt grå i ansiktet, annars märker man inte mycket av hans ålder. Men det känns som om han fick sämre hörsel och syn nästan på dagen då han fyllde 12. Han lekte med sin fotboll på tomten häromdagen och när jag skulle gå in så ropade jag på honom och det var uppenbart att han inte ens hörde mig. Det känns taskigt att rop högt på honom för han hör i tonen att jag försöker fånga hans uppmärksamhet och han ser ut att bli lite ledsen när jag ropar högt på honom som om han gjort något dumt. I skogen går han ännu närmare mig än förr, han är smart nog att förstå att han behöver vara närmare för att höra mig.
Leka vill han fortfarande och det kan tyckas för någon annan att han aldrig tröttnar eller blir trött, men jag märker att han inte leker lika länge som förr, annars är det inte mycket skillnad. Många blir ju sugna på hund när de ser valpar, själv tycker jag valpar är alldeles för mycket jobb, men det kanske har att göra med att jag faktiskt börjar träna vardagslydnad redan när jag får dem vid 8 veckors ålder. Det är ju då man grundlägger den här förståelsen för vad som gäller, jag gillar att ha vuxna hundar som jag har "tränat färdigt".
När vi gått större delen av rundan som är runt 2,5 km lång så gick vi ut på en stubbåker och jag kastade pinnar åt honom och fotade medan han sprang och lekte. Jag fick också några bilder på när han skakade sig, snygga som sjutton!
När vi kom hem tog jag ett glas latte gjord i min nya kaffemaskin och en chokladboll, jag tyckte att det kanske fanns plats för det när jag i alla fall hade rört på mig en del. Turre låg och vilade i soffan resten av kvällen och verkade rätt nöjd med dagen och promenaden.




smile emoticon

 

Det var visst bara jag som kunde ta mig fram där

11/3 På onsdagen var det jättefint, soligt väder så jag bestämde redan under dagen att jag skulle ta en ordentlig promenad med Turre efter jobbet.
Jag har ju tydligen D-vitaminbrist så att vara ute i solen är ju jättebra, dessutom hjälper rörelsen mot värken, även om det bara är tillfälligt. Jag lade ut en fråga på Facebook om det var någon som ville hänga på och N sa att hon gärna hängde på. Jag har inte träffat henne på länge så det var ju kul!
Vi gick hemifrån mig, jag hämtade henne när jag åkte hem från jobbet och det finns ju så fina vägar att gå hemma hos mig.
Vi gick ridvägen upp mot Kyrkvreten och sen mot Harby på den långa, raka grusvägen. När vi närmade oss slutet på den så visade det sig att ett träd fallit över telefontråden (tror jag att det är?) Jag såg till att gå runt trädet vid foten av det, N gick under! Hon insåg inte förrän efteråt att det kanske var en onödig risk... Jag upptäckte inte att hon gick under eftersom jag pratade i telefon med den leverantören jag samarbetat med på offerten tidigare i veckan.
När vi gått in på stigen som går under kraftledningen och det började bli lite mer terränggående och backar, då började N att gnälla, hon är visst inte van vid sånt och hon hade svårt även med balansen. Jag har aldrig riktigt tänkt på att man behöver träna på sånt när det bara handlar om att gå, men jag antar att jag som går i skogen så ofta är tränad på det utan att veta om det. Man tränar ju hästar på terräng och balansen där, så jag antar att man behöver det även som människa.
När vi kom till en förgrening i stigen tyckte Turre att vi skulle gå åt höger, jag vet inte riktigt var den stigen går, så jag tog vänster istället på den stigen jag känner till. Strax senare visade det sig att det var Turre som hade haft rätt, det var bara jag som kunde ta mig fram där vi gick, både N och Turre hade stora problem. De fällde en massa sly under kraftledningen för ett par år sedan och brydde sig inte om att frakta bort det, jag tycker att det verkar oansvarigt att förstöra folks promenadvägar, särskilt när Upplands Väsby kommun försöker få oss att gå mer...
När N väl tagit sig ut på den stigen som Turre sagt att vi skulle ta så gick jag tillbaka in för att bära ut Turre som hade gett upp och funderade på att vända istället.
Han välkomnade hjälpen och litade på att jag visste vad jag gjorde.
När vi kom ut på den andra stigen blev livet lättare för oss alla tre och vi sökte oss hemåt.
När vi kom hem var vi rätt nöjda och en stund senare kom Ns mamma för att hämta henne, hon kom inte in eftersom klockan började bli mycket och vi båda vet att vi inte kan sluta prata när vi väl har börjat, vi klickade allra första gången vi träffades, hon är helt klart min typ av människa!

Svampåret är överdrivet

17/11 På söndagen var jag lite rastlös, så när S inte kunde fika med mig så åkte jag ned till kondis helt ensam och fikade och skrev lite medan jag var där.
Jag gillar att sitta på Väsby Nya Konditori för det ligger så centralt i Väsby att sitter du där tillräckligt länge, så går hela Väsby förbi dig eller kommer för att fika till och med. Det är mycket att titta på helt enkelt. Dessutom är det rätt spännande att sitta där ensam, man hör en del roliga samtal.
Jag var tvungen att posta en bild på Facebook med min räkmacka för att reta E, min Östgötska kompis som älskar de där mackorna på mitt konditori.
När jag fikat i godan ro i nån timme så åkte jag iväg till Arlandaskogarna för att se om det fanns någon svamp. Det var första gången jag haft tid och ro att åka ut och det är inget riktigt svampår visade det sig. Jag hittade förvisso runt 4-5 liter på knappt en timme, men då fick jag leta mycket mer än vad jag brukar behöva. Dessutom har de förstört ännu mer av skogen nu så många av mina bästa ställen är antingen helt sönderkörda eller så är det så svårt att orientera sig i kalhygget att de är svåra att hitta till.
Jag har fortfarande en massa svamp kvar sedan tidigare säsonger, så jag åkte raka vägen hem till mamma och lämnade det jag hittat. Hon klarar inte längre att gå ut i skogen så hon blir väldigt glad när jag kommer med svamp. Dessutom tycker jag att det är så roligt att gå ut och plocka att det vore väldigt jobbigt att ta hand om allt om jag inte gav bort en del.
Turre är alltid glad att komma ut i skogen och sköter sig alltid exemplariskt!

Visst får man göra som man vill, men varför vill man göra just så?

21/9 På lördagen åkte jag ut till Arlandaskogarna för att titta efter svamp. Det gick inte så bra som hoppats. Det verkar inte ha varit ett bra år för svampen och de har ju avverkat skogen helt och hållet där jag har mina bästa svampställen. De har verkligen helt och hållet kört sönder skogen. Det är djupa sår i jorden och det ligger en massa ris överallt, det går inte ens att gå igenom det, så mycket är det.
I allemansrätten står det bland annat att man får rida på någon annans mark och skog så länge man inte skadar den. Det är också olagligt att bryta kvistar och grenar av ett träd som någon annan äger. Vad är denna omtanke om skogen när  skogsägaren själv ska avverka? Det tar 10-20 år för skogen att återhämta sig från en sån skövling. Även om det är deras lagliga rätt att misshandla sin egen skog bäst de vill, så kan man ju undra VARFÖR de vill det? Det måste finnas bättre sätt att göra det på och det måste ju kosta en hel del att förstöra en hel skog för framtiden också?
På kvällen efter en dusch och lite smink så åkte jag och S till Dubliner och hängde där på uteserveringen en stund. Vi såg en kille som hade ett par högklackade damskor i jeansfickan, det såg lite roligt ut och vi såg aldrig någon tjej som saknade skor på fötterna, varifrån kom de egentligen?

Mina boomerang-örhängen

Jag har totalt 9 örhängen i mina öron, 5 på höger sida, 4 på vänster. Jag hörde någon gång på 80-talet att det betydde otur att ha jämt antal örhängen i öronen så jag håller mig till den regeln fortfarande.
När jag var 15-19 jobbade jag på en hårsalong och eftersom jag gillade att ha hål i öronen och alltid har resonerat som så att: Gratis är gott.
Därför brukade de nyanställda träna håltagning på mina öron, för då fick de träna och jag fick hål i öronen gratis!
Jag vet mycket väl att det är helt omodernt att ha så många hål i öronen och att jag kanske åtminstone borde ta ur örhängena, men jag älskar dem och vill faktiskt inte ta bort dem.
De som är helt i guld är totalt 7 stycken och de är köpta i Bangkok för 8 år sedan. Jag var tvungen att köpa 4 par, det vill säga 8 stycken och tänkte att det var väl bra att ha ett i reserv om jag tappade nåt. Det gjorde jag ganska omgående och ett är alltså borta sedan länge. Men med de andra har jag haft löjlig tur!
De går ofta upp och ramlar ur, hänger på halv stång eller fastnar i de sjalar som jag ju alltid har på mig. Jag har tappat dem inomhus, på jobbet, i bilar, på sjalar, i håret och till och med i skogen och på nåt jäkla vänster har jag haft sån tur att jag eller någon annan har räddat dem! När vi var på överlevnadsträning i skogen hittade min kollega mitt örhänge på marken i vårt läger innan jag ens insett att jag tappat det!
På halloweenfesten för nästan två veckor sedan försvann ett örhänge och var borta... jag trodde att jag kanske tappat det på The Dubliner och upplyste vakterna om att jag tappat det ifall de hittade nåt. En vecka senare frågar syrran om jag tappat ett örhänge, de hade hittat det i sitt badrum hemma!
Jag hoppas bara att jag fortsätter ha sån tur med dessa örhängen för guldörhängen är bra mycket dyrare än vad man kan tro när man behöver så många!
De örhängena som sitter längst ned är ett par jag köpte i Reno för runt 6 år sedan. Jag gick och tittade på dem i flera dagar och slutligen med en pusch av en kompis så tog jag tag i saken och köpte dem. Det är en massa riktiga diamanter i dem och även om säkert de flesta tror att de är fejk eller billiga så vet ju jag att de är rätt exklusiva och det känns lite lyxigt och bra.
Ja, det här var säkert väldigt ointressant och nu har jag slösat bort 5 minuter av er tid som ni aldrig får igen, jag ber om ursäkt för det!

Det smakade inte kiss

12/10 På fredagen gick vi upp vid 7, å även om vi inte sovit i 12 timmar så hade vi i alla fall vilat så länge. J föreslog att vi skulle äta frukost innan vi bröt lägret men jag bad att vi skulle ta oss hem så snart som möjligt. Jag hade ju haft migrän och ont i nacken hela natten och bara väntat på morgonen. Nu var det dock betydligt bättre men jag kände mig matt och väldigt illamående.
Det var inga problem för J så vi bröt vårt läger och städade efter oss och så gick vi för att titta till vår vattenreningspåse. Den var nu fylld med sportdryck och jag som är väldigt kinkig med vad jag kan dricka tyckte faktiskt att det var riktigt gott!
Men illamåendet gjorde att jag bara smakade i alla fall och J drack upp resten. Det fungerade till och med bättre än vad vi trott och hoppats. Tänk vad bra att ha sånt i beredskap om det blir översvämningar och andra katastrofer. Alla skulle ha tillgång till rent "vatten" trots att det som finns är förorenat.
Vi tyckte att det var rätt friskt i luften och det visade sig vara -15, grader när vi kom till bilen och J fick skrapa rutan med mitt körkort för det var det enda vi hade tillgång till. Jag hade parkerat ordentligt åt sidan vid bommen där vi ställt oss och det var ju tur det, för när vi traskade ur skogen stod det flera skogmaskiner inne på vändplanen där och de tycktes inte haft problem att ta sig förbi min bil.
Vi åkte tillbaka till jobbet och alla hade kul åt att vi såg ut som vrak, framförallt jag i min för stora overall och ett öga som såg "sömnigt" ut.
Efter en snabb redogörelse för de andra så åkte jag hemåt och började skala av mig plagg efter plagg, det tog längre tid än väntat, särskilt som jag fortfarande hade migrän om inte alls så illa som under natten.
Sen tog jag en länge efterlängtad dusch, jag hade barr och skräp precis överallt, till och med innanför underkläderna och jag luktade sur vedrök och faktiskt kiss efter att ha använt skogen som toalett under hela natten och det utan toapapper.
Efter en varm dusch ramlade jag rätt i sängen och tog en migränspruta i låret och föll i dvala.
Runt 1½ timme senare ringde klockan, det var dags att åka till naprapaten.
Väl på plats visade det sig att han missat att "fel" kota satt fel den här gången, den har aldrig hamnat snett förr och därför hade han missat det. Vi kan inte komma på vad jag gjort för att hela halskotan ska hamna snett, men så var det.
Det kändes bra att lossa den men det gjorde fortfarande ont och jag åkte hem för att vila resten av dagen och kvällen.
Efter en stund i lugn och ro kände jag att jag hade energi att göra en sen lunch, tidig middag och bestämde mig för att göra stekt ris eftersom jag hittat färska böngroddar på Ica.
Jag kokade en stor sats med jasminris och stekte sen upp ungefär hälften av det med vattenkastanjer, champinjoner, lök, böngroddar, bambuskott och morötter. Jag kryddade med fisksås, chilipasta och sesamolja. Sen hade jag i tre ägg och rörde om lite långsamt. Det blev ruskigt gott och jag serverade det med lime och japansk soja, sesamolja, risvinäger och skivad chili.
Resten av kvällen ägnade jag åt att rensa svamp och titta på M.A.S.H.

Jag är nog en samlare

7/10 På söndagen tog jag en ordentlig sovmorgon och sen åt jag frukost på sconesen jag bakat på lördagen. Jag gillar inte scones, men vad ska man göra när man inte har något bröd hemma?
Jag och L hade bestämt att vi skulle ut och plocka svamp på söndagen och strax före 14 hämtade jag upp henne och så åkte vi till Arlandaskogarna.
Vi var nog där strax efter 14 och sen plockade vi och plockade tills jag insåg att det började skymma lite. Jag tittade på klockan och insåg att den var över 17... Vi hade varit ute i drygt 3 timmar när vi väl kom till bilen och jag som tyckt att jag nästan var lite väl kaxig när jag tog med två korgar varav den ena är jättestor, hade nu fyllt båda. Tungt blev det och jag hade ont i armbågarna när vi kom till bilen.

Det fanns verkligen hur mycket svamp som helst och nu blir det nog inte mer för mig eftersom jag är upptagen tills jag åker till USA vad jag vet. Hur ska jag hinna rensa i sånt fall? Fats jag är så besatt att jag nog hellre plockar och ger bort än att inte plocka alls.
Jag blir helt kollrig när jag ser en massa svamp och kan inte lämna den, så till slut bestämde jag mig för att vända mig åt det håll bilen låg så att jag inte skulle driva iväg längre och längre bort.
På vägen hem åkte vi till Ica för jag behövde handla lite. Där sprang jag på mamma och pappas granne J och erbjöd honom och hans sambo en del av svampen och han blev jätteglad. Jag skulle ju ändå till mamma och pappa och lämna svamp så jag lämnade hos dem också. J's sambo stod och väntade när vi kom upp och de fick några liter, sen lämnade jag några liter på mamma och pappas trapp eftersom ingen öppnade dörren när jag ringde på.
Resten tog jag med hem, men det som var kvar i den lilla korgen var mer än det ser ut på bilden och det fick mina två kollegor A och D dela på nästa dag.
Tydligen fanns det energi kvar i mig för så fort jag kom hem satte jag en bröddeg och sen senare på kvällen lagade jag en stor sats köttförssås med trattisar i. Sen gjorde jag matlådor av potatismosen som var kvar sen lördagen och köttfärssåsen och så frös jag alltihopa.

Varför blir man ledsen när folk inte ens är värda det?

27//9 På torsdagen skulle vi vara lediga halvdag, men eftersom jag och J inte kom hem förrän vid 20 ungefär kvällen innan så hade vi fått helt ledigt, härligt! Jag sov inte så länge som jag hade velat och gick upp och åt frukost och diskade upp lite. Sen klädde jag om och åkte till stallet vid 11 någonting. Jag bestämde mig för att det var dags för en uteritt denna dag och det skulle jag ångra många gånger.
Jag och Venar traskade iväg i skogen, jag hade bestämt mig för att rida under kraftledningen, på stigen som går där, för det är bra terräng- och balansövning och en hel del klättring. Det är svårt att hitta dit nu för tiden för de gamla stigarna är borta till fördel för hästhagar och vägar och sånt.
När vi väl letat oss igenom skogen till kraftledningen inser jag att de fällt allt sly under den och låtit bli att flytta det efter sig... Jag tänkte att om vi bara tar oss in till stigen så ordnar det sig nog, men Venar hade svårt att komma över det alls, så till slut klev jag av och trots att vi nu gick på varsin ände av tygeln så var det svårt för oss båda att komma igenom bråten och till slut vände jag och vi kämpade för att ta oss ur snaran vi hamnat i. Jag blev nästan rädd att vi inte skulle ta oss ut faktiskt, så mycket och högt bråte var det. Till slut tog vi oss i alla fall tillbaka in i skogen och hittade efter ett tag en passage genom den täta skogen med fallna träd och stora högar med stenar. Plötsligt kommer vi ut på en bred stig och jag gissade att det var motionsspåret, men det är inte särskilt välpreparerat och det finns ju inga skyltar när man kommer från skogen.
Det kommer ett par med hund från andra hållet och jag skrittar i kanten av stigen mot dem för att be om orienteringshjälp. Innan jag ens har kommit nära nog att fråga dem om vägen ser jag på mannens kroppsspråk att han är arg, så när han stannar och ropar högt till mig: -Nu har du väl ändå hamnat fel! Så ler jag och ger honom rätt: -Jo, jag har det, jag har ridit vilse! Vet ni hur jag kan ta mig härifrån?
Sen flög jävulen i den skitstöveln, han började svära åt mig och sa åt mig att för helvete rida tillbaka den väg jag kom och att jag faaan inte skulle rida på deras motionsspår. Jag försökte lugnt förklara ännu en gång att det inte var mitt syfte att rida på spåret utan jag försökte ta mig ur skogen, visste de möjligtvis hur jag skulle kunna göra det?
Rid tillbaka samma jävla väg du kom din jävla fetknopp skriker han då till mig...
Nu börjar jag bli arg, så jag svarar (fast fortfarande med ett leende): -Ja, det kom ju från rätt käft, för du är ju så smärt och snygg och en riktig läckerbit!
Under hela tiden står Venar stilla som ett ljus medan deras svarta labrador hänger i kopplet mot mig och Venar så att han flåsar och väser...
Nu börjar han jobba upp en våldsam ilska och hans fru backar upp honom. Annars upplever jag att de flesta fruarna brukar skämmas lite över hur aggressiva deras män är och ler lite urskuldande.
Men nej, nu anfaller de båda två och svär och skriker åt mig och kallar mig återigen fetknopp och säger att jag är lika jävla fet som hästjäveln.
Jag erkänner att jag visserligen skulle tåla att gå ned några kilo, men att hästen inte är fet.
Nu börjar jag bli riktigt arg och höjer rösten och börjar kalla även dem för fula saker, men inte förrän jag försökt att få dem att förstå hur illa de beter sig. Har de verkligen inget mer värdefullt att göra med sin dag än att skälla ut folk som råkat göra ett misstag?
Det finns så mycket jag skulle vilja säga till dem nu efteråt. När frun till exempel sa att jag kunde få böter för att rida där så borde jag ha påpekat att det rimligtvis inte kan vara olagligt att rida vilse. Jag har inte varit i den där skogen på 12 år och jag kunde lika väl ha missat helt att det var ett motionsspår, det står ju inget när man kommer från skogen. De har dessutom tagit en av våra ridstigar och byggt motionsspåret av och nu är det rätt omöjligt att ta sig igenom den skogen alls faktiskt, helt ärligt så är det den tätaste, konstigaste skog jag någonsin träffat på.
När jag slutligen bestämmer mig för att nog får vara nog och klämmer mig förbi dem på stigen och rider in i skogen på andra sidan så låter han hunden komma ända fram till Venars bog med sin dreglande, stressade käft. Jag tar spöt och viftar över huvudet på honom för att få honom att backa och slår honom alltså inte med spöt. Då börjar mannen och hans hund att avancera på oss och nu är han riktigt skrämmande och hotfull och säger att jag ska låta bli hans hund. Sen blir det bara värre och värre tills jag är så arg att jag skriker så högt jag kan allt fult jag kan komma på åt honom. -Lite högre hörru, skriker han tillbaka. -Jag kan inte högre!, skriker jag och rider iväg på en helt glad, lugn Venar som vet att jag inte alls är arg på honom.
Jag är så arg att jag skakar vid det här laget och vill inget hellre än att bara rida över dem alla tre. Och oj vad jag hoppas att möta dem på ridstigen! Då kan jag ju säga precis samma sak till dem som de till mig, eller hur?
Helt ärligt, vad flyger i vissa människor?
Vad fick de ut av detta?
Fick det dem att känna att de hade lite makt i världen? Fick det dem att känna sig viktiga?
Sparar det dem ett bråk hemma ikväll nu när de fått kalla mig fula saker istället för varandra?
Det är rätt så som de säger: Argumentera aldrig med idioter för de drar bara ned dig till sin nivå och vinner på erfarenhet.
Ja, de vann och det är det som gör mig så frustrerad, att de går glada hemåt med en känsla av att de uträttat något bra och viktigt, att kalla en tjockis fet och få henne att till slut skrika rätt ut av frustration och att till slut sätta sig på händerna för att inte skada någon fysiskt. Och jag är verkligen inte en våldsam människa...
Jag menar om jag slår någon kan det ju göra ont på dem!

Jag och Venar tar en uppfriskande galopp för att få nerverna att slappna av och faktiskt, för att komma ut var jag till slut tvungen att ta motionsspåret eftersom jag virrade fram och tillbaka i skogen för en väg ut och eftersom de vägrade hjälpa till så var jag till slut tvungen att ta den enda vägen som fanns genom skogen.

När jag kom hem gjorde jag en räkmacka av några färska räkor jag köpt dagen innan och den blev riktigt bra faktiskt, men den var så stor att det tog större delen av dagen och flera omgångar för att äta upp den.
Framåt eftermiddagen var det dags för Lizette & att spela på The Dubliners Arthurs Day, då serverar de en pint Guiness för 18:- och har alltså livemusik också, så det var fullt när jag slutligen kom fram genom köerna och dit vid 18 ungefär.
Quiz-E hade varit där större delen av eftermiddagen med en annan kompis och nu hade hon väntat ett bra tag på mig, sen var hon tvungen att gå vidare nån halvtimme senare.
Men vi hade trevligt fram till dess och Lizette & var till och med bättre än de brukar och E som aldrig hört de tidigare var jätteförtjust.
Ju känner ju Lizette och kunde inte komma, så hon hade bett mig att hälsa och i pausen gjorde jag just det och Lizette blev så glad att jag fick en kram att skicka vidare till Ju. Senare började basisten Tomas att pratat med mig, han kände igen mig från spelningar och han hade ju addat mig på Facebook och kunde faktiskt både mitt för- och efternamn!
Alltså, de är så jäkla trevliga i det där bandet så det är något helt otroligt! Det gör ju sitt till också, att det är kul att följa dem.
Vid 21 hade de slutat spela och jag orkade inte mer, så jag köpte en Won Ton Noodle soup på Sawadee mittemot Dubliner och sen åkte jag hemåt.
Det hade varit en lång dag och jag gick och lade mig relativt tidigt och försökte att inte tänka på idioterna i skogen, utan på Lizette & istället.

Har jag inget att göra så skapar jag mig det

21/9 På fredagen hade jag så ont i sittbenen när jag vaknade på morgonen att jag hade svårt att sätta mig upp i sängen, men upp kom jag så småningom.
Stenarna som jag satt på naglarna på onsdagen satt fortfarande kvar på fredagen och det är inte varje gång det sitter så bra kan jag lova. Jag hade hittat de blå stenarna och det blev snyggt med blått på blått tycker jag.
Direkt efter jobbet åkte jag och Turre till Arlandaskogarna och när det gäller trattisar så vet jag tydligen precis var jag ska leta för jag hade bara gått runt 50 meter från vägen när jag hittade en massa och rörde mig väldigt långsamt framåt. Det var blött i skogen och efter en stund började faktiskt Turre att frysa som sjutton för att vi inte rörde oss tillräckligt.
Jag hittade väldigt fina fingersvampar, men nu för tiden säger de ju att man ska undvika dem allihopa så det gjorde jag.
Efter nån timme var korgen smockfull och det var fortfarande en massa svamp omkring mig, så jag tog av mig jackan, hällde av en massa av svampen i den och knöt ihop. Sen plockade jag tills korgen var smockfull igen och så gick jag hemåt.
Innan jag åkte hem åkte jag till mamma och pappa och de fick allt det som låg i jackan och det måste nog ha varit runt 5 liter tror jag. Resten tog jag hem till mig och sen satte jag igång att rensa och gjorde det resten av kvällen utom några pauser för att prata i telefon.

Första hjälpen för hjärtesorg

9/9 På söndagen vaknade jag av att jag fick ett sms, det var från J och sa ärligt och tydligt att vi inte kunde träffas mer... Sen blev det väldigt jobbigt, för jag gillar verkligen honom skarpt och det sitter rätt långt inne för mig. Jag har inte haft såna känslor för någon sedan jag blev singel för drygt 7 år sedan.
Jag bryggde en kanna kaffe och hällde i mig på rätt kort tid och så kedjerökte jag runt 10 cigaretter, jag som inte röker förrän på eftermiddagen.
Det var min frukost och sen fick jag inte ned mer.
L ringde och tröstade lite och sen satte jag mig att titta på P.S. I love you, bra hjälp till självhjälp, det vill säga att få ur sig lite sorg.
Sen kände jag mig ganska tom på allt utom tankar så jag bytte om och tog Turre och gick ut på en långpromenad.
Är inte hundar härliga? Han verkade inte det minsta förvånad över att vi går rätt ut i skogen och sen att vi hela tiden vänder hemifrån när det går en väg hemåt. Nej, han bara travar på, helt nöjd med situationen och världens bästa sällskap. Dessutom behövde jag inte sätta på honom kopplet en enda gång på drygt 2 timmar trots att vi passerades eller passerade hundar, barn, vuxna, joggare, tjurar, cyklister, bilar och rullskideåkare.
Jag gick i ett jämt och inte tokhögt tempo, jag ville mest ha en chans att slappna av. Jag började på ridvägen under kraftledningen och när jag kom till vägen som ledde hemåt så gick jag vidare istället och så gjorde jag tills kommunen tog slut vid jobbet och då svängde jag hemåt igenom golfbanan, passerade Vallentunavägen och in på nästa ridstig som leder hem.
Jag hittade lite intressanta saker på vägen, slånbär stora som vindruvor, runstenen som står närmast mitt hus, en kul skylt och en kattgrav.
Dessutom hittade jag lite svamp på stigen och lade den i tröjan och gjorde som en liten påse som jag slapp hålla i medan jag gick.
När jag kom hem 2 timmar och 17 minuter senare var jag kall på huden och varm inuti och det tog inte lång tid innan jag frös inifrån. Jag var törstig efter min långa promenad och drack vatten, men det kom upp nästan lika fort som det kom ned och sen fick jag vara försiktig med mat och dryck.
Jag visste direkt att det varit ett smart beslut att gå av sig lite av sorgen, men nu fick jag lägga mig under filtar i soffan och tankarna kom tillbaka.
Jag kunde inte annat än stirra upp i taket, någon vila fick jag inte. Då kom K hem och tittade på mig så bekymrat att jag nästan tyckte ännu mer synd om mig själv, sen kokade hon te till mig och ställde framför mig och sen lämnade hon mig ifred men hade dörren öppen om jag ville nåt.
Hon är en pärla.
Senare på kvällen fick jag i mig ett kokt ägg, men det gick långsamt och jag var försiktig.
Jag pratade med L senare på kvällen igen och äntligen fick jag svar från Ju som varit utanför mobiltäckning under dagen och då kändes det lite bättre när hon lovade att ta hand om mig på måndagskvällen.
Jag gick och lade mig så tidigt jag kunde och tog en tablett för att somna, skönt att få fly en stund.

Skogsmagi

19/8 På söndagen gick jag upp relativt sent, K hade redan blivit hämtad för länge sedan av L & L, de skulle provåka buss och tåg och göra lite turistgrejer.
Själv åt jag en snabb frukost bestående av äggmackorna som blivit över från gårdagen och sen tog jag svampkorgen, blåbärshinken och Turre och så åkte jag ut i skogen.
På vägen ringde jag S och sa att jag tänkt mig göra bruchetta till middag och frågade om hon ville komma och det ville hon, vi skulle höras senare.
Jag började med att leta svamp i skogen, men eftersom någon annan parkerat där jag brukar stå så antog jag att de skulle gå där jag brukar gå, så jag tog en alternativ väg som jag aldrig tagit innan och plötsligt var jag mer eller mindre vilse... Inte så att jag inte skulle kunna ta mig tillbaka men tillräckligt för att vimsa hit och dit utan att veta vilken väg jag skulle ta dit jag ville gå.
Men jag hittade intressanta saker, ett älgtorn som tycktes vara övergett sedan länge, konstiga svamp-mögel och en halvt uttorkad bäckfåra som lika väl kunnat ligga mitt i ett reservat i Afrika med tanke på hur många spår som ledde dit och hur de grävt efter vattnet...
Det var ett vackert soldis mellan träden och det var behagligt varmt och Turre gick nöjt i hälarna på mig.
Efter knappt en timme kom jag fram till det lilla stig-vägskälet jag siktat på och strax senare var jag där jag plockat mängder med trattkantareller förra året. Än finns det inte mycket där dock, vi hittade däremot en bit av en boll som jag minns att Turre lekte med förra året när vi var i de krokarna, kul sammanträffande.
Jag hittade inte en enda stackars kantarell och bara en näve med trattisar. Antingen var det jag som varit framme, det var ju bara en vecka sedan jag plockade rätt mycket just där, eller så var det de andra som parkerat på samma ställe...
Jag bestämde mig i alla fall för att ge upp, så jag gick till bilen och lämnade korgen och hämtade blåbärshinken och både jag och Turre passade på att dricka lite vatten innan vi gick vidare.
Sen stannade vi inte långt från bilen och plockade blåbär. Det är väldigt bekvämt att ha med Turre som livvakt i skogen, jag kan koncentrera mig fullt på blåbär och om jag hör något ljud jag inte känner igen så kollar jag på Turre, om han är lugn så är det inget att oroa sig för. Han sitter stolt med huvudet högt och sniffar i luften och lyssnar noga på alla ljud, jag behöver inte påminna honom om att stanna hos mig, han gör det för att han vet att jag är sårbar där jag sitter i blåbärsriset och han tar sitt uppdrag på stort allvar.
Jag plockade blåbär i nästan 2 timmar och hade nog inte mer än kanske 2 liter när jag kom därifrån, plus en del som mosats in i mina byxor...
Blöt i baken och om knäna satte jag mig i bilen och åkte till Eurostop för att handla. Jag kom hem med alldeles för mycket, man ska ju inte handla när man är hungrig det vet man ju egentligen.
När jag kom hem frågade jag grannen M också om hon ville komma och äta bruchetta och även hon tackade ja. Strax senare dök S upp och började hjälpa till att kärna ur tomaterna medan jag satte igång att koka en ny stek och på en annan platta, rödbetor.
Jag bakade också 3 blåbärspajer parallellt med detta och när S kärnat ur tomaterna gjorde jag bruchettaröra och rostade mackor och fixade. Sällan har jag lagat så mycket mat på så kort tid!
Enligt rapporter vi fått så ösregnade det i Stockholm, men hos oss kom det ett par droppar och sen blev det inget mer, så vi satte oss ute och åt vår bruchetta och snackade skit. Det var inte kallare än att vi kunde sätta på oss ponchos och vara rätt bekväma.
Lagom tills jag stod i köket och diskade upp så kom K, L & L, med sig hade de också sin dotter som jag inte sett på jättelänge, den enda av dem som jag egentligen känner sedan tidigare.
Kul att se henne även om det bara var för en kort stund för sen behövde de åka allihopa och de lämnade K och åkte vidare.

K gick in i sitt rum och skypade medan jag och M åt blåbärspaj. M föreslog till K att vi skulle promenera bort till busshållplatsen för att hon skulle hitta ordentligt nästa morgon, K sade ja tack och vi planerade att gå en stund senare. Men sen kom M på att hon är mörkrädd på landet så vi fick övertala henne att hon var ganska trygg mellan mig och K och att även Turre kan vara till hjälp i skarpt läge även om han är liten.
Strax senare gick vi mot busshållplatsen och eftersom vi inte var riktigt överrens om vilken som var vettigast att gå till så gick vi först till den ena och sen vidare till den andra och sen hem. Vi gick nog 4-5 kilometer i alla fall och det var ju bra motion.
Jag vart lite glatt överraskad att vi är så internationella att informationen på busshållplatsen fanns även på Engelska i vår lilla kommun.
Vi var borta någon timme och sen gick K och lade sig och jag tittade på TV-serier en stund.
När jag väl kom i säng kunde jag inte somna utan somnade först vid 4.30 eller nåt sånt.