Flickan i guldtaxin

29/12 På måndagen vaknade jag full med hopp om att få åka hem och det fick jag också! Först blev jag serverad den värsta frukost jag någonsin smakat tror jag! Allt på det här sjukhuset var proffsigt och jag kände mig väl omhändertagen och trygg i deras händer, det som var under all kritik var däremot maten. All mat. Inga undantag alls... Allt serverades kallt, täckt med plastfolie, till och med pasta med sås, omelett och rostat bröd. Sen råkade det vara så illa att just den frukt jag serverades hela tiden är en av de få Thailändska frukter jag inte alls tycker om. Min vän Yoyo frågade mig en gång vad den hette på svenska och jag kan inte minnas att jag någonsin sett den i Sverige, men jag personligen skulle nog kalla den för Thailändskt äpple.
Konsistensen är lite som äpple, men den är något hårdare, kanske som ett omoget päron... jag vet inte, men jag tycker inte om det i alla fall.
Efter frukost och ett samtal med läkaren fick jag tillåtelse att åka hem och jag bad dem att ringa en taxi åt mig, det tog tid, jag fick vänta rätt länge, men när den var på plats körde sköterskorna ned mig i rullstol till entrén med hjälp av en vaktmästare. Jag kände mig lite yr och matt, men det var kanske på grund av medicinerna, det faktum att jag hade oerhört ont eftersom jag inte fått ta mina värktabletter och inte fått något alternativ, eller så var det så enkelt att jag hade lågt blodsocker efter två dygn med minimal föda och i stort sett bara levt på dropp.
Min chaufför var så uppfriskande thailändsk som han kunde ha varit, pratade i stort sett inte ett ord engelska, men var villig att snappa upp vad han kunde för att förstå vart jag ville åka. Hans taxi var helt inredd i guld, också väldigt Thailändskt och kitchigt. Jag gillar det på något sätt, just för att det är så Thailändskt. Det som oroade honom var att han inte skulle hitta hem till mig, men eftersom han visste att jag skulle till Mae Phim och han hittade dit, så lugnade jag honom med att jag skulle hitta sista biten. Drygt en halvtimme senare började vi närma oss Mae Phim och jag började inse att jag faktiskt snart var hemma.
När jag väl kom hem tog jag det ganska lugnt och försökte få i mig lite mat. Jag tände de nya ljusen jag släpat dit ända från Sverige. Av någon anledning tycker jag att det är enklare att släpa sånt över halva världen än att åka till IKEA i Bangkok... Jag hade också med mig plastblommor utöver all mjölk, mjöl, te och yoghurt... Generellt är låtsasblommor bättre i Sverige än i Thailand, fast de två kaktusarna som står bredvid ljusen är faktiskt Thailändska och om du inte känner på dem är det nästan omöjligt att gissa att de är fejk.

Jag både vill och inte vill

25/4 På torsdagen insåg jag att jag missat att anmäla att jag skulle närvara på vännen L's pappas begravning. Sånt är svårt att komma ihåg när man reser och jag har känt honom större delen av mitt liv, han var som en farbror till mig nästan. Alltså ringde jag till begravningsbyrån och sa som det var och sa att det nog var förväntat att jag skulle vara där och inte borde vara något problem och det var det ju inte heller.
Jag vill vara där både av respekt för honom och familjen och även om det kommer att bli jobbigt så är det skönt att vara där.
Jag har dessvärre varit på många fler begravningar än bröllop i mitt liv och jag önskar att det varit tvärtom.
Som vanligt efter våra Europamöten har jag det tufft när jag landar i verkligheten och jag har separationsångest från flera av mina vänner som jag vet att jag i bästa fall ser om ½-1 år igen. Jag vet att det försvinner lite i taget, men det gör det inte lättare medan det pågår.
En ljusglimt var att jag äntligen kunde hämta de nya örhängena som jag beställt i början av april. Det är något jag velat köpa i många år och jag får helt enkelt se det som en investering i guld för de kostade över 11000:-!!! Det är dyrt att ha många hål i öronen, de nedersta hade jag ju redan "fina" örhängen i och ändå blev det så dyrt.
Mina gamla som var köpta i Thailand och ändå var rätt dyra, var "ihåliga" eller urgröpta eller vad man vill kalla dem och jag sålde dem när jag ändå köpte nya, jag fick bara runt 750:- för alla tillsammans...

Hur skulle du göra Anthony Hopkins?

28/11 På onsdagen var det dags att gå till naprapaten och han sa att det satt konstiga låsningar på fel ställen den här gången. När man blir av med ett problem får man visst nästa...
Han märkte också att jag gått ned 5 kg, han känner väl min kropp bättre än vad jag själv gör antar jag. Det syntes tydligen i ansiktet och på axlarna/skuldrorna.
Han fick i alla fall loss nacken och ryggen och det kändes bättre när jag gick därifrån.
På kvällen var det dags för pysselkväll och jag bestämde mig för att det var för kallt och blött för att gå dit och kom fram till att det var ok att vara lat denna dag. Det var blötsnö och snålblåst och nån plusgrad.
På pyssel hade vi förstås trevligt och jag målade naglarna och den här gången testade jag faktiskt överlacken med ÄKTA guld i!
Det är ju förstås ingen annan som vet eller förstår det, men jag är ju inte sen att tala om det och även om ingen vet så känner jag mig mer glamourös i det!
Jag förhörde de andra på quizzet från veckan innan och de är ju duktiga. Det är svårt att avgöra om de skulle klå oss med poäng eller inte däremot eftersom de inte är tvingade att välja ett svar, de får ju svara olika allihop om de vill.
Bildfrågan är alltid roligast. På quizzet är det en bild på någon känd person och man ska skriva vem det är. På pyssel brukar jag istället göra någon typ av charader för de andra att gissa efter. Vissa skådespelare är lätta att härma och få dem att förstå, andra är svårare. Den enda de hittills har missat är nog Jim Carrey och det känns som ett stort misslyckande med tanke på att han borde vara enkel.
Den här gången var det däremot löjligt lätt och vi skrattade allihopa när de på någon hundradels sekund gissade på Anthony Hopkins...
Kan ni gissa vad jag gjorde?

På kvällen när jag kom hem låg det ett runt täcke med snö på marken faktiskt och jag hade ju hellre haft slask än det om jag ska vara ärlig, jag avskyr verkligen snö, vinter och kyla.

Mina boomerang-örhängen

Jag har totalt 9 örhängen i mina öron, 5 på höger sida, 4 på vänster. Jag hörde någon gång på 80-talet att det betydde otur att ha jämt antal örhängen i öronen så jag håller mig till den regeln fortfarande.
När jag var 15-19 jobbade jag på en hårsalong och eftersom jag gillade att ha hål i öronen och alltid har resonerat som så att: Gratis är gott.
Därför brukade de nyanställda träna håltagning på mina öron, för då fick de träna och jag fick hål i öronen gratis!
Jag vet mycket väl att det är helt omodernt att ha så många hål i öronen och att jag kanske åtminstone borde ta ur örhängena, men jag älskar dem och vill faktiskt inte ta bort dem.
De som är helt i guld är totalt 7 stycken och de är köpta i Bangkok för 8 år sedan. Jag var tvungen att köpa 4 par, det vill säga 8 stycken och tänkte att det var väl bra att ha ett i reserv om jag tappade nåt. Det gjorde jag ganska omgående och ett är alltså borta sedan länge. Men med de andra har jag haft löjlig tur!
De går ofta upp och ramlar ur, hänger på halv stång eller fastnar i de sjalar som jag ju alltid har på mig. Jag har tappat dem inomhus, på jobbet, i bilar, på sjalar, i håret och till och med i skogen och på nåt jäkla vänster har jag haft sån tur att jag eller någon annan har räddat dem! När vi var på överlevnadsträning i skogen hittade min kollega mitt örhänge på marken i vårt läger innan jag ens insett att jag tappat det!
På halloweenfesten för nästan två veckor sedan försvann ett örhänge och var borta... jag trodde att jag kanske tappat det på The Dubliner och upplyste vakterna om att jag tappat det ifall de hittade nåt. En vecka senare frågar syrran om jag tappat ett örhänge, de hade hittat det i sitt badrum hemma!
Jag hoppas bara att jag fortsätter ha sån tur med dessa örhängen för guldörhängen är bra mycket dyrare än vad man kan tro när man behöver så många!
De örhängena som sitter längst ned är ett par jag köpte i Reno för runt 6 år sedan. Jag gick och tittade på dem i flera dagar och slutligen med en pusch av en kompis så tog jag tag i saken och köpte dem. Det är en massa riktiga diamanter i dem och även om säkert de flesta tror att de är fejk eller billiga så vet ju jag att de är rätt exklusiva och det känns lite lyxigt och bra.
Ja, det här var säkert väldigt ointressant och nu har jag slösat bort 5 minuter av er tid som ni aldrig får igen, jag ber om ursäkt för det!