Ännu en underbar tonåring

1/11 På torsdagen var det dags för styrelsemöte och där blev man sittande hela dagen. Det är intressant och viktigt men jag kände mig stressad både på grund av att jag förstås inte kommit ikapp riktigt efter resan och för att Turre var tvungen att sitta i bilen hela dagen. Han hade täcke på sig och jag värmde upp bilen en gång mitt på dagen, men ändå...
Vi fick i alla fall både frukost och lunch, jag tog lite ägg och frukt till frukost, det var väldigt fräscht.
När jag kom hem på eftermiddagen kände jag mig helt urblåst och vinglig av trötthet och ramlade i sägn för att sova middag. Jag slocknade totalt och vaknade någon timme senare och var tvungen att gå på toa men ögonen ville liksom inte öppna sig riktigt. Då slog det mig att jag nog lovat mina kollegor att möta upp på puben efter jobbet och precis när jag tänkt tanken fick jag ett sms av kollegan S som undrade om jag tänkte dyka upp. Lite senare sade jag och släpade mig in i duschen.
Någon timme senare kom jag till White Horse i Väsby där några kollegor satt och tog en öl. Vi skulle vara lediga på fredagen så vi tog chansen att umgås lite efter jobbet.
Vi hade kul och efter en stund dök fler upp. Men lagom tills det började bli riktig fart på gänget var jag tvungen att åka hem och möta systerdottern hemma hos mig eftersom jag och hon skulle till Anchor för att se Lizette & på kvällen.
Vid 21 möttes vi upp utanför mitt hus och sen åkte vi mot stan, på vägen hämtade vi upp hennes kompis som jag knappt har sett sedan han, jag och L gick vilse i skogen när de var runt 6-7 år gamla. Han är lika helskön som "våra" tonåringar och det var som om vi aldrig gjort annat än umgåtts vi tre tillsammans.
Vi fick vänta väldigt länge innan de började spela så vi var tacksamma över att ha hittat en hörna av ett bord och där satt vi i drygt 2 timmar och snackade skit och försökte spåna om vad jag skulle klä ut mig till på lördagens Halloweenfest på Tudor Arms.
Bandet började inte spela förrän efter midnatt och verkade inte vara på samma lysande humör som de brukar vilket smittade av sig på publiken som stod en bit bort från scenen och en kille började till och med mucka med en annan mitt framför scenen så att Lizette var tvungen att säga till honom.
De brukar ju ha så gott humör att det smittar av sig men något stämde inte riktigt denna dag.
Vid 1.30 ungefär ramlade vi in genom dörren hemma och efter en snabb nattmacka (jag hade inte hunnit äta middag) så ramlade L i säng och somnade omedelbart, strax senare gick även jag och lade mig och somnade rätt snabbt jag också faktiskt.

Varför blir man ledsen när folk inte ens är värda det?

27//9 På torsdagen skulle vi vara lediga halvdag, men eftersom jag och J inte kom hem förrän vid 20 ungefär kvällen innan så hade vi fått helt ledigt, härligt! Jag sov inte så länge som jag hade velat och gick upp och åt frukost och diskade upp lite. Sen klädde jag om och åkte till stallet vid 11 någonting. Jag bestämde mig för att det var dags för en uteritt denna dag och det skulle jag ångra många gånger.
Jag och Venar traskade iväg i skogen, jag hade bestämt mig för att rida under kraftledningen, på stigen som går där, för det är bra terräng- och balansövning och en hel del klättring. Det är svårt att hitta dit nu för tiden för de gamla stigarna är borta till fördel för hästhagar och vägar och sånt.
När vi väl letat oss igenom skogen till kraftledningen inser jag att de fällt allt sly under den och låtit bli att flytta det efter sig... Jag tänkte att om vi bara tar oss in till stigen så ordnar det sig nog, men Venar hade svårt att komma över det alls, så till slut klev jag av och trots att vi nu gick på varsin ände av tygeln så var det svårt för oss båda att komma igenom bråten och till slut vände jag och vi kämpade för att ta oss ur snaran vi hamnat i. Jag blev nästan rädd att vi inte skulle ta oss ut faktiskt, så mycket och högt bråte var det. Till slut tog vi oss i alla fall tillbaka in i skogen och hittade efter ett tag en passage genom den täta skogen med fallna träd och stora högar med stenar. Plötsligt kommer vi ut på en bred stig och jag gissade att det var motionsspåret, men det är inte särskilt välpreparerat och det finns ju inga skyltar när man kommer från skogen.
Det kommer ett par med hund från andra hållet och jag skrittar i kanten av stigen mot dem för att be om orienteringshjälp. Innan jag ens har kommit nära nog att fråga dem om vägen ser jag på mannens kroppsspråk att han är arg, så när han stannar och ropar högt till mig: -Nu har du väl ändå hamnat fel! Så ler jag och ger honom rätt: -Jo, jag har det, jag har ridit vilse! Vet ni hur jag kan ta mig härifrån?
Sen flög jävulen i den skitstöveln, han började svära åt mig och sa åt mig att för helvete rida tillbaka den väg jag kom och att jag faaan inte skulle rida på deras motionsspår. Jag försökte lugnt förklara ännu en gång att det inte var mitt syfte att rida på spåret utan jag försökte ta mig ur skogen, visste de möjligtvis hur jag skulle kunna göra det?
Rid tillbaka samma jävla väg du kom din jävla fetknopp skriker han då till mig...
Nu börjar jag bli arg, så jag svarar (fast fortfarande med ett leende): -Ja, det kom ju från rätt käft, för du är ju så smärt och snygg och en riktig läckerbit!
Under hela tiden står Venar stilla som ett ljus medan deras svarta labrador hänger i kopplet mot mig och Venar så att han flåsar och väser...
Nu börjar han jobba upp en våldsam ilska och hans fru backar upp honom. Annars upplever jag att de flesta fruarna brukar skämmas lite över hur aggressiva deras män är och ler lite urskuldande.
Men nej, nu anfaller de båda två och svär och skriker åt mig och kallar mig återigen fetknopp och säger att jag är lika jävla fet som hästjäveln.
Jag erkänner att jag visserligen skulle tåla att gå ned några kilo, men att hästen inte är fet.
Nu börjar jag bli riktigt arg och höjer rösten och börjar kalla även dem för fula saker, men inte förrän jag försökt att få dem att förstå hur illa de beter sig. Har de verkligen inget mer värdefullt att göra med sin dag än att skälla ut folk som råkat göra ett misstag?
Det finns så mycket jag skulle vilja säga till dem nu efteråt. När frun till exempel sa att jag kunde få böter för att rida där så borde jag ha påpekat att det rimligtvis inte kan vara olagligt att rida vilse. Jag har inte varit i den där skogen på 12 år och jag kunde lika väl ha missat helt att det var ett motionsspår, det står ju inget när man kommer från skogen. De har dessutom tagit en av våra ridstigar och byggt motionsspåret av och nu är det rätt omöjligt att ta sig igenom den skogen alls faktiskt, helt ärligt så är det den tätaste, konstigaste skog jag någonsin träffat på.
När jag slutligen bestämmer mig för att nog får vara nog och klämmer mig förbi dem på stigen och rider in i skogen på andra sidan så låter han hunden komma ända fram till Venars bog med sin dreglande, stressade käft. Jag tar spöt och viftar över huvudet på honom för att få honom att backa och slår honom alltså inte med spöt. Då börjar mannen och hans hund att avancera på oss och nu är han riktigt skrämmande och hotfull och säger att jag ska låta bli hans hund. Sen blir det bara värre och värre tills jag är så arg att jag skriker så högt jag kan allt fult jag kan komma på åt honom. -Lite högre hörru, skriker han tillbaka. -Jag kan inte högre!, skriker jag och rider iväg på en helt glad, lugn Venar som vet att jag inte alls är arg på honom.
Jag är så arg att jag skakar vid det här laget och vill inget hellre än att bara rida över dem alla tre. Och oj vad jag hoppas att möta dem på ridstigen! Då kan jag ju säga precis samma sak till dem som de till mig, eller hur?
Helt ärligt, vad flyger i vissa människor?
Vad fick de ut av detta?
Fick det dem att känna att de hade lite makt i världen? Fick det dem att känna sig viktiga?
Sparar det dem ett bråk hemma ikväll nu när de fått kalla mig fula saker istället för varandra?
Det är rätt så som de säger: Argumentera aldrig med idioter för de drar bara ned dig till sin nivå och vinner på erfarenhet.
Ja, de vann och det är det som gör mig så frustrerad, att de går glada hemåt med en känsla av att de uträttat något bra och viktigt, att kalla en tjockis fet och få henne att till slut skrika rätt ut av frustration och att till slut sätta sig på händerna för att inte skada någon fysiskt. Och jag är verkligen inte en våldsam människa...
Jag menar om jag slår någon kan det ju göra ont på dem!

Jag och Venar tar en uppfriskande galopp för att få nerverna att slappna av och faktiskt, för att komma ut var jag till slut tvungen att ta motionsspåret eftersom jag virrade fram och tillbaka i skogen för en väg ut och eftersom de vägrade hjälpa till så var jag till slut tvungen att ta den enda vägen som fanns genom skogen.

När jag kom hem gjorde jag en räkmacka av några färska räkor jag köpt dagen innan och den blev riktigt bra faktiskt, men den var så stor att det tog större delen av dagen och flera omgångar för att äta upp den.
Framåt eftermiddagen var det dags för Lizette & att spela på The Dubliners Arthurs Day, då serverar de en pint Guiness för 18:- och har alltså livemusik också, så det var fullt när jag slutligen kom fram genom köerna och dit vid 18 ungefär.
Quiz-E hade varit där större delen av eftermiddagen med en annan kompis och nu hade hon väntat ett bra tag på mig, sen var hon tvungen att gå vidare nån halvtimme senare.
Men vi hade trevligt fram till dess och Lizette & var till och med bättre än de brukar och E som aldrig hört de tidigare var jätteförtjust.
Ju känner ju Lizette och kunde inte komma, så hon hade bett mig att hälsa och i pausen gjorde jag just det och Lizette blev så glad att jag fick en kram att skicka vidare till Ju. Senare började basisten Tomas att pratat med mig, han kände igen mig från spelningar och han hade ju addat mig på Facebook och kunde faktiskt både mitt för- och efternamn!
Alltså, de är så jäkla trevliga i det där bandet så det är något helt otroligt! Det gör ju sitt till också, att det är kul att följa dem.
Vid 21 hade de slutat spela och jag orkade inte mer, så jag köpte en Won Ton Noodle soup på Sawadee mittemot Dubliner och sen åkte jag hemåt.
Det hade varit en lång dag och jag gick och lade mig relativt tidigt och försökte att inte tänka på idioterna i skogen, utan på Lizette & istället.

Stockholm vs Amsterdam

10/8 På fredagen gick jag och lade mig direkt när jag kom hem från jobbet och sov i två timmar.
Sen satte jag igång med att göra mig i ordning för jag skulle på 40-års fest på Dubliner i stan. Sommargrannen M hade sagt att hon kanske skulle med och till min stora lycka så gjorde hon faktiskt det. Vi kom dit vid 22 ungefär och då var de andra på plats. M blev omedelbart kidnappad av två Irländare som var i Stockholm på semester och hon hade så trevligt att jag gick och umgicks med de andra istället. Det var rätt mycket folk där som jag kände, både på P's fest och i resten av lokalen och stämningen var hög. Jag hängde mest med K och hon trodde att M hade gått eftersom jag var ensam, men sen kom M och kollade bara så att jag hade det bra och sen gick hon tillbaka. P som firade födelsedag bor förresten inte i Sverige, jag har känt honom i flera år och fick reda på bara för ett par veckor sedan att han bor i Holland. Jag visste att han var därifrån men han är ju alltid på Tudor Arms och Dubliner när jag är där, så hur kan det stämma? Tydligen har han en lägenhet i Stockholm och åker hit så fort han är ledig. Jag älskar Stockholm och har aldrig ens varit i Amsterdam, men är Stockholm så mycket bättre verkligen?
Vid 1.15 gick vår parkeringstid ut och vi åkte hemåt, det hade varit en soft och skön kväll med väldigt bra livemusik. En av killarna som spelade bas spelar faktiskt i Lizette & också, så jag gick farm till honom i pausen och presenterade mig och gratulerade till nomineringen till Rockbjörnen. Jag hoppas verkligen att de vinner! De är urtrevliga allihopa!

Vilka fantastiska människor!

27/2 På måndagen hände inte särskilt mycket som utmärkte dagen förrän jag började närma mig kvällen. Vid 19 åkte jag mot stan för att möta Ju och K vid Göta Källare och Lizette &'s skivsläpp.
Jag lyckades hitta dit och till parkeringsgaraget utan minsta missöde och stod utanför dörren strax efter 19.30.
Jag gick in och strax senare när jag väntade på att beställa en cola i baren så hittade Ju och K mig. Vi hade trevligt medan vi väntade på bandet och vi var tacksamma för att de hade välventilerade rökrum i lokalen för det blåste iskallt ute. Vi var alla överväldigade av hur trevliga hårdrockare är, det var urmysig stämning och alla var väldigt artiga, glada och trevliga mot varandra.
Vi hittade också vår gamla stallkompis L som vi förväntade oss att se där.
Vid 21 började de spela och precis som förra gången så gillade jag verkligen takten, öset och svänget. Att de dessutom är väldigt duktiga musiker hörs ju tydligt även om jag inte är något proffs.
Flera av de nya låtarna fastnade direkt och efter konserten köpte jag skivan i foajen.
När de spelat klart kom de ut dit och signerade alla skivor som folk sträckte fram och de var helt klart lite förvånade över hur många som faktiskt ville ha signerat. De hade 3 pennor på 5 man och fick låta dem gå runt. Men attans vad trevliga de är alla 5! De snackade lite med alla och tackade för att de köpt skivor och såg ut att ha så roligt både på scenen och med sina fans. Kul när folk gillar vad de gör, när man beter sig så där väl är man verkligen värd framgång.

Vid 23.30 ungefär kom jag iväg hemåt och först pratade jag lite med G i telefon och sen började jag lyssna på skivan som redan kändes hemtam och bra. Normalt tar det mig ett tag att lyssna in mig.
När jag kom hem åt jag en sen middag, det hade jag inte hunnit göra innan jag åkte hemifrån.

I dagarna tre

På torsdagen var jag tvungen att gå tidigare från jobbet för att hinna möta upp Ju och gänget för en födelsedagsmiddag, den här gången var det ju faktiskt hennes riktiga födelsedag även om detta skulle bli hennes och min "i-dagarna-tre" final.

Allt bara strulade till sig, först kom jag inte iväg från jobbet när jag skulle och sen kom jag på att jag behövde lämna Turre till mamma och tanka bilen... Slutligen dök jag i alla fall upp och hämtade B och L lite senare än tänkt men sen kom vi i alla fall iväg mot stan. På nåt underligt vänster så lyckades vi ta oss in till Gamla Stan, parkera och komma exakt i tid till restaurangen trots att det var köer och vi hade runt 40 minuter på oss totalt. Jag kan inte annat än kalla det team work, jag valde väg in till stan, B och L valde väg i stan och allt klickade.
Vi gick in på Le Rouge och väntade på de andra och sen blev vi placerade vid ett stort runt bord vilket ju alltid är väldigt bra socialt särskilt om man inte bara är par och inte alla redan känner varandra väl. Jag känner eller har träffat alla men B och L kände inte N och C. Det visade sig vara ett helt underbart gäng att samla på ett ställe, vi skulle ha bordet från 17 till 20, det slutade med att vi satt kvar till 23... Vid ett tillfälle kom personalen och frågade på ett väldigt trevlig sätt om vi kunde flytta till baren om 10 minuter och vi svarade att absolut kunde vi det. Strax senare kom de tillbaka och sa att vi kunde sitta kvar. De hade uppenbarligen flyttat runt folk så att vi skulle slippa flytta! Servicen var utmärkt, personalen trevlig, maten bra och lokalen vacker. Det var första gången jag var där men absolut inte sista!
Under de timmar vi satt runt detta bord hade vi en massa skratt och diskussioner alla tillsammans och mer intima pratstunder på 2-3 personer och vi flyttade runt lite beroende på vem vi pratade med för tillfället.

N bröt sig in i en burk som stod på bordet, vi var helt enkelt tvungna att kolla vad det var inuti, vi skojade med varandra och personalen och hade mer djupa snack också.
Jag åt dovhjort med senapsstuvad potatis till varmrätt och den var jättebra, sen fick jag dela N's efterrätt, jag tror att det var chokladpudding med kaffeskum på, attans god var den i alla fall!
De andra tog en efterrättsbricka med lite allt möjligt på.
Strax efter 23 gick vi till bilen och vi var 5 i min bil och 2 tog taxi och så åkte vi till Anchor för där skulle Ju's kompis Lizette spela. Jag är ju ingen direkt hårdrockstjej men de var riktigt, riktigt bra! Vi stod längst fram och beundrade den söta Lizette och de duktiga musikerna.
Vid 1 hade B och L tröttnat ordentligt och vi åkte hemåt, jag körde hem dem och sen hämtade jag Turre och åkte hem.
I bilen hem ojade vi oss om och om igen över vilken fantastisk kväll vi haft och hur fina människor hela gruppen var. Jag har verkligen, helt ärligt inte haft så trevligt på flera år!

Det här kanske jag kan leva på ett tag.
Vilken fantastisk kväll!