En heldag med frugan

7/7 På söndagen blev livet ännu lite bättre när jag äntligen fick träffa min älskade Ah igen. Det var väldigt länge sedan vi sågs sist eftersom vi båda jobbar mycket, hon har en hel gård, jag reser och så bor vi en bra bit ifrån varandra också.
Vi möttes på Täby Galopp eftersom galopp är ett av hennes intressen och en häst hon är delägare i skulle starta. Vi hade en bra stund sittande i solen och tittade på fina hästar och underliga människor
På vägen hem åkte vi förbi kondiset och delade på en Napoleonbakelse och jag tog en iskaffe, sen åkte vi hem till mig och bara hängde och senare lagade jag mat åt oss, pasta med sås av bland annat trattkantareller.
Ah var mätt och nöjd när hon åkte hemåt och jag kände att jag verkligen hade behövt hänga med henne en dag, hon är nog mitt livs kärlek faktiskt!

Barbacka är lättare

10/10 På onsdagen skulle jag till läkaren och se om jag kunde få recept på smärtstillande som förberedelse inför USA-resan. När jag flyger får jag ischiassmärtor och sen blir det alltid en tung vecka när man ska vara på mässa och representera företaget i olika situationer hela veckan, oftast med högklackat på. Att sova i ovanligt hård säng brukar inte vara till någon extra hjälp heller.
Min läkare är väldigt vettig och lyssnar på vad man säger, han känner mig väldigt väl också eftersom han varit min läkare sedan jag var 9 år gammal, så det ordnade sig. Jag har funderat på vad mina smärtor kommer sig av och jag har nog landat i teorin att det var när jag ramlade av en häst väldigt illa när jag var 11 år gammal som orsakat det. I två år vaknade jag så fort jag vände mig i sömnen, så ont gjorde det, men i vår familj var det inte normalt att söka hjälp för sånt så det föll mig aldrig in. Troligtvis fick jag en fraktur i höften eller så lade sig något snett och nu tycks det vara försent för att göra något vettigt åt det. Naprapaten försöker men det känns inte som om det hjälper, det gör bara ont när han försöker vrida till det.
Jag gick ut på lunch med två kollegor och vi gick till Restaurangskolan igen. Denna dag serverade de lammfärsbullar med rotsaker och chevrécreme. Det var riktigt gott faktiskt, jag tänkte att jag skulle fortsätta att vänja mig vid lammkött eftersom jag tydligen börjar gilla det och det funkade även denna gång.
På eftermiddagen gick jag över till våra lokaler på andra sidan gården och satte mig och packade några tändsticksburkar så att vi ska kunna göra nödpackar igen och mina kollegor där förhörde mig på filmmusik under tiden, de spelade nåt från spotify och jag skulle säga vilken film den kommer ifrån. Leken kommer från mig från början men har spridit sig. T är väldigt bra på det, nästan bättre än jag faktiskt. Men så hade jag inte sett alla filmerna heller. Jag gissade dessutom rätt på ett par där jag inte ens sett filmen...
En av anledningarna till att jag gick över dit var att vår larmkille stod och programmerade larmet hela dagen och det pep rätt högt och jag började få ont i huvudet och bli helt stressad över det.
Efter jobbet åkte jag bara hem och bytte om och sen skulle jag ta en kort ridtur på Venar, jag var väldigt trött och sliten och hade sagt till syrran att jag bara skulle rida 20-30 minuter och det gick bra sa hon.
På vägen hem bestämde jag mig för att rida lite dressyr barbacka, det gillar jag eftersom man kommer åt hästen så pass bra, dessutom skulle jag ju slippa sadla. Men hur är balansen nu för tiden? Skulle jag sitta kvar?
Medan jag borstade såg Venar skeptisk ut, troligtvis för att jag tagit honom från middagsmålet, dessutom "tappade" han ett öra hela tiden och fick vad vi brukar säga "ett öra upp och ett i minne".
Vi gick upp på volten och det visade sig att min balans fanns kvar nästan helt opåverkad av alla år som gått. Venar var lite förvirrad först eftersom han kände allt jag gjorde och han vill väldigt gärna vara till lags så han försökte komma på vad som betydde vad, men efter ett tag förstod vi varandra igen och han gick väldigt trevligt. Galoppfattningarna gick mycket, mycket bättre utan sadel än med eftersom han har lättare att känna vad jag säger till honom och vi galopperade i båda varven och gjorde lite skänkelvikningar och sånt. Hans rygg är så mycket rundare än Gullans som var en riktig "hästrygg" med bekvämt säte som inte var lika lätt att halka ur. Men man fick ont i ändan och hon hade en riktig manke också. Venar är bekväm men svårare att inte glida runt på.
Efter någon halvtimme var vi tillbaka i stallet och Venar fick gå in och äta sin middag medan jag sopade rent i gången efter mig.
När jag kom hem var första omgången trattkantareller torkade och jag lade in nästa. Sen rensade jag mer under kvällen och tittade vidare på M.A.S.H.

Varför blir man ledsen när folk inte ens är värda det?

27//9 På torsdagen skulle vi vara lediga halvdag, men eftersom jag och J inte kom hem förrän vid 20 ungefär kvällen innan så hade vi fått helt ledigt, härligt! Jag sov inte så länge som jag hade velat och gick upp och åt frukost och diskade upp lite. Sen klädde jag om och åkte till stallet vid 11 någonting. Jag bestämde mig för att det var dags för en uteritt denna dag och det skulle jag ångra många gånger.
Jag och Venar traskade iväg i skogen, jag hade bestämt mig för att rida under kraftledningen, på stigen som går där, för det är bra terräng- och balansövning och en hel del klättring. Det är svårt att hitta dit nu för tiden för de gamla stigarna är borta till fördel för hästhagar och vägar och sånt.
När vi väl letat oss igenom skogen till kraftledningen inser jag att de fällt allt sly under den och låtit bli att flytta det efter sig... Jag tänkte att om vi bara tar oss in till stigen så ordnar det sig nog, men Venar hade svårt att komma över det alls, så till slut klev jag av och trots att vi nu gick på varsin ände av tygeln så var det svårt för oss båda att komma igenom bråten och till slut vände jag och vi kämpade för att ta oss ur snaran vi hamnat i. Jag blev nästan rädd att vi inte skulle ta oss ut faktiskt, så mycket och högt bråte var det. Till slut tog vi oss i alla fall tillbaka in i skogen och hittade efter ett tag en passage genom den täta skogen med fallna träd och stora högar med stenar. Plötsligt kommer vi ut på en bred stig och jag gissade att det var motionsspåret, men det är inte särskilt välpreparerat och det finns ju inga skyltar när man kommer från skogen.
Det kommer ett par med hund från andra hållet och jag skrittar i kanten av stigen mot dem för att be om orienteringshjälp. Innan jag ens har kommit nära nog att fråga dem om vägen ser jag på mannens kroppsspråk att han är arg, så när han stannar och ropar högt till mig: -Nu har du väl ändå hamnat fel! Så ler jag och ger honom rätt: -Jo, jag har det, jag har ridit vilse! Vet ni hur jag kan ta mig härifrån?
Sen flög jävulen i den skitstöveln, han började svära åt mig och sa åt mig att för helvete rida tillbaka den väg jag kom och att jag faaan inte skulle rida på deras motionsspår. Jag försökte lugnt förklara ännu en gång att det inte var mitt syfte att rida på spåret utan jag försökte ta mig ur skogen, visste de möjligtvis hur jag skulle kunna göra det?
Rid tillbaka samma jävla väg du kom din jävla fetknopp skriker han då till mig...
Nu börjar jag bli arg, så jag svarar (fast fortfarande med ett leende): -Ja, det kom ju från rätt käft, för du är ju så smärt och snygg och en riktig läckerbit!
Under hela tiden står Venar stilla som ett ljus medan deras svarta labrador hänger i kopplet mot mig och Venar så att han flåsar och väser...
Nu börjar han jobba upp en våldsam ilska och hans fru backar upp honom. Annars upplever jag att de flesta fruarna brukar skämmas lite över hur aggressiva deras män är och ler lite urskuldande.
Men nej, nu anfaller de båda två och svär och skriker åt mig och kallar mig återigen fetknopp och säger att jag är lika jävla fet som hästjäveln.
Jag erkänner att jag visserligen skulle tåla att gå ned några kilo, men att hästen inte är fet.
Nu börjar jag bli riktigt arg och höjer rösten och börjar kalla även dem för fula saker, men inte förrän jag försökt att få dem att förstå hur illa de beter sig. Har de verkligen inget mer värdefullt att göra med sin dag än att skälla ut folk som råkat göra ett misstag?
Det finns så mycket jag skulle vilja säga till dem nu efteråt. När frun till exempel sa att jag kunde få böter för att rida där så borde jag ha påpekat att det rimligtvis inte kan vara olagligt att rida vilse. Jag har inte varit i den där skogen på 12 år och jag kunde lika väl ha missat helt att det var ett motionsspår, det står ju inget när man kommer från skogen. De har dessutom tagit en av våra ridstigar och byggt motionsspåret av och nu är det rätt omöjligt att ta sig igenom den skogen alls faktiskt, helt ärligt så är det den tätaste, konstigaste skog jag någonsin träffat på.
När jag slutligen bestämmer mig för att nog får vara nog och klämmer mig förbi dem på stigen och rider in i skogen på andra sidan så låter han hunden komma ända fram till Venars bog med sin dreglande, stressade käft. Jag tar spöt och viftar över huvudet på honom för att få honom att backa och slår honom alltså inte med spöt. Då börjar mannen och hans hund att avancera på oss och nu är han riktigt skrämmande och hotfull och säger att jag ska låta bli hans hund. Sen blir det bara värre och värre tills jag är så arg att jag skriker så högt jag kan allt fult jag kan komma på åt honom. -Lite högre hörru, skriker han tillbaka. -Jag kan inte högre!, skriker jag och rider iväg på en helt glad, lugn Venar som vet att jag inte alls är arg på honom.
Jag är så arg att jag skakar vid det här laget och vill inget hellre än att bara rida över dem alla tre. Och oj vad jag hoppas att möta dem på ridstigen! Då kan jag ju säga precis samma sak till dem som de till mig, eller hur?
Helt ärligt, vad flyger i vissa människor?
Vad fick de ut av detta?
Fick det dem att känna att de hade lite makt i världen? Fick det dem att känna sig viktiga?
Sparar det dem ett bråk hemma ikväll nu när de fått kalla mig fula saker istället för varandra?
Det är rätt så som de säger: Argumentera aldrig med idioter för de drar bara ned dig till sin nivå och vinner på erfarenhet.
Ja, de vann och det är det som gör mig så frustrerad, att de går glada hemåt med en känsla av att de uträttat något bra och viktigt, att kalla en tjockis fet och få henne att till slut skrika rätt ut av frustration och att till slut sätta sig på händerna för att inte skada någon fysiskt. Och jag är verkligen inte en våldsam människa...
Jag menar om jag slår någon kan det ju göra ont på dem!

Jag och Venar tar en uppfriskande galopp för att få nerverna att slappna av och faktiskt, för att komma ut var jag till slut tvungen att ta motionsspåret eftersom jag virrade fram och tillbaka i skogen för en väg ut och eftersom de vägrade hjälpa till så var jag till slut tvungen att ta den enda vägen som fanns genom skogen.

När jag kom hem gjorde jag en räkmacka av några färska räkor jag köpt dagen innan och den blev riktigt bra faktiskt, men den var så stor att det tog större delen av dagen och flera omgångar för att äta upp den.
Framåt eftermiddagen var det dags för Lizette & att spela på The Dubliners Arthurs Day, då serverar de en pint Guiness för 18:- och har alltså livemusik också, så det var fullt när jag slutligen kom fram genom köerna och dit vid 18 ungefär.
Quiz-E hade varit där större delen av eftermiddagen med en annan kompis och nu hade hon väntat ett bra tag på mig, sen var hon tvungen att gå vidare nån halvtimme senare.
Men vi hade trevligt fram till dess och Lizette & var till och med bättre än de brukar och E som aldrig hört de tidigare var jätteförtjust.
Ju känner ju Lizette och kunde inte komma, så hon hade bett mig att hälsa och i pausen gjorde jag just det och Lizette blev så glad att jag fick en kram att skicka vidare till Ju. Senare började basisten Tomas att pratat med mig, han kände igen mig från spelningar och han hade ju addat mig på Facebook och kunde faktiskt både mitt för- och efternamn!
Alltså, de är så jäkla trevliga i det där bandet så det är något helt otroligt! Det gör ju sitt till också, att det är kul att följa dem.
Vid 21 hade de slutat spela och jag orkade inte mer, så jag köpte en Won Ton Noodle soup på Sawadee mittemot Dubliner och sen åkte jag hemåt.
Det hade varit en lång dag och jag gick och lade mig relativt tidigt och försökte att inte tänka på idioterna i skogen, utan på Lizette & istället.

En rutinerad nybörjare med basketboll i ljumsken

22/3 På torsdagen vaknade jag med ordentligt ont i nacken och senare fick jag också värk i resten av kroppen, det blir så när sköldkörteln mår sämre än vanligt. Under lunchen kom jag plötsligt på att jag tänkt fråga syrran om jag fick provrida hennes häst Venar och gjorde det direkt. Hon tyckte att jag skulle prova och trodde inte att jag skulle vara för tung för honom. Redan på eftermiddagen fick jag ett sms där hon undrade om jag inte skulle prova redan samma eftermiddag. Min första tanke var att jag inte hade ork och dessutom värkte det ju i hela kroppen. Men samtidigt insåg jag att om jag sköt på det nu skulle det nog ta flera år innan jag återigen tog steget. Alltså skickade jag istället iväg ett jakande svar. Jag åkte ifrån jobbet så fort klockan slog 16 och åkte fort hem, matade Turre och Judas och bytte om och var i stallet vid utlovad tid 16.30.
Syrran hade mockat, borstat och sadlat och det enda jag behövde göra var att ta hästen och gå ut.
På vägen från jobbet hade jag fjärilar i magen, det var ju i alla fall 12 år sedan jag red sist...
Nu använde jag mig av muren vid volten för att klättra upp, allt för att spara Venars rygg. När jag väl satt på plats i sadeln kändes det så hemtamt att det kändes som om jag ridit igår.
Jag började försiktig att skritta fram och det är tyvärr bara det jag har bild på, syrran kände visst inte riktigt för att fota så när det började se bra ut så fanns ingen fotograf längre. Det var ju som sagt ett tag sedan jag red och Venar har jag aldrig suttit på och bara kört en enda gång och han har alltid varit lite skeptisk till mig, nu kom vi väldigt bra överrens, han är väldigt ambitiös om än lite lat. Han är inte lika känslig och lättriden som min Gullan men jag tror nog han kommer dit om jag fortsätter visa honom hur jag vill ha det. Han har ett trevligt steg känns det som och är mycket rakare och jämnare musklad än någon häst jag suttit på tidigare. Galoppen lyckades jag inte riktigt hitta knappen till så det får komma senare. Men vi tog väl ett halvt varv i vänster galopp i alla fall. Han gick i en jämn fin form, vad vi nu behöver göra är att träna upp styrka båda två så vi orkar lite mer och kan höja formen och tempot också. När han varit duktig i runt en halvtimme klev jag av, spände upp nosgrimma och sadelgjord och promenerade med honom istället. Lite stel var jag och det kändes som om jag hade en basketboll i ljumskarna men så jobbigt var det inte som jag trott att det skulle.
När jag kom hem var den där tröttheten jag känt tidigare på eftermiddagen helt förlamande och jag kastade mig ned i soffan och tvärsomnade med den onda nacken i helt fel läge. Alltså var jag ännu stelare och ömmare i nacken när jag vaknade.
Tröttheten gick liksom inte över och efter middag, lite Bones och kamomillte kom jag i säng vid 23.30 och somnade faktiskt så gott som direkt.
Kanske är det kamomillteet som gjord susen eller det faktum att jag börjat ta Levaxinet på kvällen istället för på morgonen så som syrran rekommenderat?