Ibland tycks det vara tilliten som skapar riskerna för skador

25/12 Torsdag
Jag hade en lugn dag hemma på juldagen, eller lugn och lugn, jag hade förstås en massa att göra inför Thailandsresan nästa dag och hur jag än gjorde kom jag liksom inte så långt som till att packa.
Den här gången ska jag ta med mig en massa saker ner, både grejer och mat!
Det finns så mycket i Thailand som jag önskar att vi hade i Sverige och gärna till samma typ av priser förstås! Men det finns också mycket i Sverige som jag önskar att de skulle ha i Thailand.
Man kan ju inte gärna packa dagen innan när man ska ha mjölk, yoghurt, skinkost, kaviar och andra färskvaror i väskan. Trots att det ju slutligen ligger i en väska i drygt 12 timmar, så brukar faktiskt till och med smöret fortfarande vara hårt när man kommer fram till lägenheten, så det håller sig jättebra.
Den här gången packade jag allt i påsar, så att om något skulle bli krossat, att det förhoppningsvis inte skulle sprida sig i väskan. Av liknande anledning packade jag mjölet, knäckebrödet och annat torrt i påsar. Vissa av de sakerna finns faktiskt att få tag i i Thailand, men problemet är att det blir fuktigt och fuktigt knäckebröd är liksom inte "knäcke"bröd längre.
Framåt 18 packade jag in mig själv och Turre i bilen för att åka ut till syrran och ta in hästarna.
Jag har inga problem att göra det för henne, hon är en av dem som matar och ser till min katt och ibland även hunden när jag reser och det är ju rätt trevligt att prata lite med hästarna då och då.
"Problemet" är bara att det tar nästan 30 minuter att åka ut till syrran och sen lika långt tillbaka och det låter nog rätt fånigt, men om det man skulle göra där tog längre tid skulle det inte kännas som om resan var lika lång...
Hon hade i alla fall förberett precis allt i boxarna, så det enda jag skulle göra var att ta in dem. Joker är ju hingst och jag känner inte honom så väl, han är väldigt snäll, men han är ju lite mer på tårna än vad Venar är, så för säkerhets skull lämnade jag Turre i bilen när jag skulle hämta Joker. Det kändes som rätt beslut när Joker var väldigt uppspelt över att komma in, han gick snällt som han skulle, men jag fick känslan av att han kunde ha slängt ut nån fot på lek mot Turre och råka skada honom, jag menar, Turre är ju så liten. Dessutom har han ingen som helst självbevarelsedrift då det kommer till hästar, som han litar på alldeles för mycket. Om man dessutom är tax så spelar det egentligen ingen roll hur snäll hästen är, ser den inte Turre så kan det i alla fall gå illa eftersom han litar på att de inte trampar på honom och därför inte flyttar sig...
Och mycket riktigt höll det på att gå precis så illa när han följde med mig för att hämta Venar. Venar är både väldigt snäll och väldigt hundvan, han accepterar till och med lite retsamma hundar utan problem och eftersom Turre är lika hästvan som han är hundvan kan man ju tro att det är så gott som riskfritt? Nope, Turre följer med till hagen, efter att jag sagt till honom stannar han till och med utanför grinden med visst säkerhetsavstånd till eltråden som ligger på backen, vad han inte tänker på är att man ju liksom "svingar" hästen runt sig när man ska stänga grinden efter sig. Jag ropade och ropade med mer och mer stress och panik; Akta, akta, akta, flytta på dig! Turre står bara och glor på mig och Venar tar ju för givet att hundjäkeln har självbevarelsedrift och tittar inte på honom alls när han vänder ändan runt så som jag ber honom. Detta är risken med hundvana hästar som lärt sig att ignorera de fåniga rovdjuren som är runt fötterna på dem och som de märkt ändå flyttar på sig, så man behöver inte tänka på var man trampar. På samma sätt med den hästvana hunden som har lärt sig att hästarna visserligen är stora, men de bryr sig inte alls om hundarna och är alltså ofarliga, de har dessutom fokuserat sin oro på det stora huvudet med de stora tänderna, istället för de stora, hårda fötterna med dryga 100 kg tyngd bakom vardera.
Turre trodde att Venar visste var han var och rör sig inte en millimeter när Venars tunga doja slår ner 10-30 cm ifrån honom i den snabba vändningen och än en gång har han fått bevisat för sig att man inte behöver akta sig, hästen kommer inte att göra illa honom...
Ok, en massa dravel, men det är sånt här som ockuperar min hjärna!
Efter att ha gått in till hästarna en gång vardera för att klappa om dem och ta en bild så pallrade vi oss hemåt igen. Ta en titt på deras pälsar, klart som sjutton de inte fryser när det blir minusgrader! Venar som är musblack ser däremot så gott som gul ut när han har vinterpälsen! Min gamla Gullan hade inte denna typ av praktisk vinterpäls, den var betydligt tätare, längre och den blev svettig och tovig bara av att hon stod i stallet och då stod hon i den kalla delen av stallet...


Väl hemma kom jag igång med lite packning och sen var klockan så mycket att jag insåg att jag borde göra mig i ordning om jag skulle hinna ut till Dubliner en sväng. Jag hade bestämt med en kompis att vi skulle gå ut på juldagen så som det är tradition bland singlar. Jag hade inte hört något från henne, men då jag bjöd in hennes kompis att hänga med insåg att de bestämt samma sak så var ju allt ok. I de gäng jag umgås är alla välkomna. Jag hörde inte från min kompis alls, men jag hörde från hennes kompis, så jag antog ju att det var meddelanden från dem båda.
När jag väl kommer in till Dubliner så säger de att det är dötrist där och de ska gå vidare...
Anledningen att jag gjorde mig i ordning och åkte in på juldagen trots halkan och det faktum att jag inte hade packat och städat än, var ju att träffa dem... Jag blev sur och tyckte att det kunde de ju ha sagt när jag frågade om de var kvar, de tyckte att jag överreagerade och jag lät dem åka. Jag lägger inte ned energi på att försöka parkera i Gamla Stan när jag bara ska vara ute någon timme och redan lagt energi på att ta mig in och parkera vid Dubliners. Jag tog en cola med killarna men var på så dåligt humör att jag gav dem en kram och åkte hem för att packa istället.

Det blev inte av

5/10 Det var ju på lördagen jag skulle ha tävlat DM i Bruksridning men det blev inte så. Hubbe i stallet hade feber och veterinären visste inte säkert varför. Man ska ju skriva på en hästägarförsäkran där man ska skriva under på att hästen man tävlar mig veterligen är frisk och inte har träffat några andra hästar som är sjuka. Det kan man ju inte skriva på när en häst i stallet, som han dessutom går i samma hage som, har oförklarad feber. Veterinären hade tagit ett test som syrran fått svar på på fredagen, det var ett halmstrå för att se om det var en lättdiagnostiserad sjukdom som inte smittar, men sån tur hade vi tyvärr inte. Syrran erbjöd mig att komma och rida i alla fall eftersom Venar var fullt frisk, men anledningen till att jag tänkt tävla honom var mer för hennes skull än min egen så jag stannade hemma för att städa istället för det var vad jag egentligen borde göra och inte haft tid för under veckan.
Huset blev grundligt städat från golv till tak och jag fick alla kläder tvättade också efter alla
mina resor.

Slavdrivare är bra att ha ibland

29/9 Vi startade söndagen med frukost på kondis för E älskar deras räkmacka. J var måttligt imponerad, men trevlig hade vi. Sen åkte vi ut till syrran där jag skulle träna bruksridning igen, den här gången med hjälp av J som också rider det och dessutom jobbar på förbundet. Hon var en riktig slavdrivare och gjorde hindren trånga och svåra och var på mig hela tiden. Dessutom lade hon upp ett hinder åt oss eftersom det också ingår i klassen, det är vad jag tycker är värst, jag är nämligen hopprädd. Venar är däremot väldigt snäll och hindret var inte högt, så det gick bra fast vi kom fel hela tiden. När J slutligen var nöjd så avslutade vi passet. Nästa helt är det dags för DM så det var bra att ha någon som gnällde på en en stund. Sen bjöd syrran på fika och tjejerna fick ta en titt på huset och sen åkte vi hemåt för E och J ville helst ta sig hem innan det blev allt för mörkt.
På kvällen var alla i familjen bjudna på middag hos mamma och pappa eftersom de skulle göra vår favorit, Bettybullar. Det är kryddad köttfärs med persilja i, omgiven av bröddeg, sen är bullen friterad i olja. Till det äter man en kall sås gjord på 1 liter naturell yoghurt och 3 deciliter gräddfil.
Det låter säkert som en helt ok rätt, men det är bara så jäkla gott!
Jag kan däremot sällan äta mer än 1 eller 2 och det var nog tur det för mamma tycktes ha räknat lite fel för de tog slut innan folk var mätta och vi brukar vilja ta hem några att ha till frukost och mellanmål. De här bullarna är rätt besvärliga att göra och det tar en massa tid, dessutom luktar hela huset fritös efteråt, men det är värt det, fast man orkar göra det max en gång per år.
Systerdottern som just kom hem från pojkvännen i Linköping hade köpt mat på McDonalds, hon är en av de få som inte tycker om bullarna, det är ju tur, annars hade hon ju blivit ledsen för att bli utan.

Ska vi leka stall?

22/9 På söndagen åkte jag ut till syrran för att träna lite bruksridning på hennes Venar. Tanken är att vi ska delta på DM om några veckor. Jag värmde först upp på en liten runda i skogen och Turre hängde på som om han aldrig gjort något annat än följt efter hästar i skogen. Venar är van att ha hundar kring fötterna så han bryr sig inte alls om det. Turre har däremot lite svårt att fatta att han kan bli trampad och är inte så bra på att hålla sig bakom hästen.
När vi värmt upp red vi tillbaka till stallet och tränade lite på backningar och vändningar i trånga utrymmen, rakridning och annat som ingår i tävlingsmomenten i bruksridning. Jag och Venar har aldrig gjort detta tillsammans tidigare och det tog lite tid innan han insåg att det skulle gå långsamt och att han hade tid att tänka och inte behövde stressa. Men sen gick det riktigt bra och fördelen med den grenen är att ingen tittar snett på en om man debuterar på DM, det finns ofta inga andra tävlingar i grenen i Stockholmsområdet under året så vill man tävla är DM enda chansen. Dessutom är det väldigt trevlig stämning och alla är snälla mot varandra.
Efter träningen tog vi en till tur i skogen för att slappna av och sträcka ut lite. Systerdottern distraherade Turre så att han skulle stanna på gården eftersom jag skulle vara tvungen att rida tillbaka på den smala, trafikerade vägen för att komma tillbaka. När vi kom tillbaka verkade det faktiskt ha varit så effektivt att han inte märkt att vi varit borta ens. Alla andra förstod ju dessutom av kloppret mot asfalten att vi började närma oss gården på vår väg tillbaka, men han kopplade inte alls.
Syrrans stall är så fint! Det får mig att vilja leka stall så som man gjorde som barn!
De har byggt hela inredningen själva hon, hennes man och barnen, en och annan kompis har nog hjälpt till också vad jag förstår. Allt är så smart och genomtänkt och fint!
Dessutom är det fint pyntat med tavlor och prydnadshästar och lite blommor. Plaketten i fönstret är det faktiskt jag som har gjort, jag gjorde nästan 100 stycken inför Fjordhäst SM i Stockholm 2005. De gavs ut till alla deltagande hästars ägare/ryttare och jag hoppas att de var uppskattade, jag var i alla fall nöjd med dem. Jag jobbade hela nätterna för att få alla klara och torkade i tid till SM-helgen, jag hade ju bara en form och det tar tid att både blanda gips, få det att sätta sig, torka och att måla allihopa. Efter att man målar dem ska de också putsas så att de blänker och ser ut lite som metall. Det man använder för att få den färgen är spis-svärta, det finns på tub. Syrran har använt samma teknik på gipshästen som hon själv har gjort och som står i ett annat fönster i stallet.
När jag var klar hos syrran åkte jag och Turre hem till A som bor i Rimbo, hon hade bjudit in mig på middag när jag sa att jag skulle åt hennes håll. Eftersom hon bor som hon bor så blir det aldrig av att jag kommer till henne, vi brukar göra tvärtom eftersom jag bor närmare Stockholm och vi brukar gå ut när vi ses. Faktum är att jag inte ens sett hennes lägenhet tidigare!
Vi åt en god fiskgryta med nudlar och sen satt vi i soffan och snackade en stund, sen behövde jag åka hem eftersom jag skulle få besök på kvällen.
Travskusken som jag lärt känna i Vetlanda helgen innan hade ärende till Stockholm i början av veckan och skulle åka över från Gotland. Jag bjöd in honom på lite mat eftersom han hörde av sig och i undrade om bilderna jag tagit blivit bra. Eftersom färjan kommer in så sent och det tar ett tag till Väsby från Nynäshamn så var han inte på plats förrän runt 23.30, en sen middag blev det. Jag hade gjort pasta med kycklingsås, men det visade sig att han inte har något smaksinne kvar sen en olycka för några år sedan så det hade nog inte spelat någon större roll vad jag lagat. Jag kan inte tänka mig att leva utan smaksinne, vad har man då för kul att se fram emot?
Vi satt och snackade i mun på varandra och tittade på en massa bilder, Turre satt i M's knä hela tiden och verkade jätteförtjust i honom, men att han har god hand med djur hade vi ju sett redan helgen innan!
När vi insåg vad klockan var var den runt 2 på natten, så jag erbjöd M soffan och det tackade han glatt ja till, han hade somnat innan jag ens var klar i badrummet.

Hästrädd? Mig hade du kunnat lura!

31/3 På söndagen var det dags för sommartid men inte sjutton var det sommar! Massor med snö låg ju kvar och kallt som sjutton var det.
Jag vaknade redan vid 8.30 för att jag hade så ont i ryggen. Efter frukost gjorde jag tomatröra till bruchetta eftersom jag bjudit hem S på det till kvällen, hon älskar mina bruchetta.
När S dök upp framåt eftermiddagen tog vi en lugn promenad runt kvarteret och det är inte alls särskilt långt, kanske drygt en kilometer.
Istället för att gå tillbaka så gick vi ned till stallet och jag brukar ha otur, men nu hade jag tur och I och C var där, så vi pratade en stund med dem. Det var jättelänge sedan jag träffade dem och det är nästan lite fånigt när man är grannar.
S hade aldrig varit i stallet tidigare och aldrig sett syrrans häst live och tydligen är hon lite hästrädd, men det kunde då ingen gissa när Venar gick förbi henne så nära att han nästan strök sig mot henne, hon rörde sig inte en millimeter!
När vi kommit hem åt vi bruchettan som jag förberett och sen lade jag mig på soffan en stund medan vi pratade för nu började tröttheten komma ikapp mig igen.
Till slut var jag så associal att S gav upp och åkte hem, jag kände mig jättetaskig men jag orkade verkligen inte mer då.
Se låg jag på soffan en bra stund och bara vilade, jag kunde inte sova, men inte heller göra nåt vettigt. Senare tittade jag på gamla avsnitt av Fresh Prince i Bel Air och ännu senare fick jag något proteinbehov och smällde i mig två kokta ägg och två bitar ost...

Hur man chockar hästar

15/11 På torsdagen gick jobbet i full fart med möten och grejer och sen var dagen plötsligt slut.
Jag åkte hem och bytte om kvickt och så åkte jag till stallet för att rida en liten stund.
Jag hade gått upp till volten för att tända, hade bytt ett par ord med I och C och hämtade sadeln i sadelkammaren. Precis när jag kommer in i stallet igen bärandes på sadeln så ringer det i min ficka. Det tog ett tag att gräva fram telefonen och svara och hästarna tittade på mig med stora förvånade ögon alla tre! Jag har ju nämligen min gudsons skratt som ringsignal på telefonen, jag spelade in det när han var 9-10 år gammal och det är en ringsignal jag använt väldigt länge. Med ett skratt som ringsignal blir man inte alls lika stressad när det ringer!
Men som sagt, hästarna såg väldigt förvånade ut och jag kunde inte låta bli att skratta lite. Man blir ofta mer avslappnad och glad bara av att komma in i stallet, det fungerade den här gången också. Jag kan inte säga att jag tycker att det är kul att rida, jag har kanske gjort det för mycket genom åren...?
Men det är avslappnande och lugnande och det tömmer hjärnan på onödiga tankar och stress. Att rida ut i skogen känns bättre än att rida på volten för då är det samma typ av terapi som en promenad. Men nu var det ju mörkt och kallt och allt och det var volten som gällde. Jag kämpade för att få tiden att gå när jag red och ändå lyckades jag inte komma upp i mer än 32 minuter ridning. Men Venar skötte sig bra och var lite trött och svettig när vi var klara, jag är ju tyngre än hans andra ryttare och kräver kanske helt andra saker? Han är oerhört mörkrädd och han såg spöken överallt, jag såg bara ett, ser ni det på bilden?
Det är den svarta stallkatten som satt och balanserade på en av staketstolparna, där satt han i alla fall i 10 minuter, kan inte ha varit bekvämt alls...
I posten fick jag två biljetter till Globen Horse Show som vännen H skickat från Linköping, som en present alltså! Är det inte jättegulligt?
När jag efter stallet åkte för att möta upp J för en långpromenad så frågade jag om hon ville med och det ville hon, så nu har jag sällskap också!
Vi gick runt hela centrala Väsby så det blev nog 5-6 kilometer, men det känns ju som om man gått mycket längre när man täckt så mycket mark, det blev "bara" 1 timme och 10 minuter.
Innan vi åkte från Rondellens köpcentrum gick vi in och köpte en gurka för de enda pengarna vi hade med, J's 20:a. Jag kan inte äta ostmacka utan gurkskivor på.
När jag körde hemåt med J i sin bil bakom mig så började jag bli hungrig, det hade hållt sig undan under ridningen och promenaden men nu började det verkligen svida av hunger i magen. Men när vi kom hem till mig kunde jag ju ta en macka och hembakat bröd med gott samvete efter ridning och promenad.
Vi fikade och hade det mysigt med tända ljus och strax efter 21 åkte J hemåt och jag var supertrött och kunde knappt hålla mig vaken. Men L skulle ringa efter 22 så jag tvingade mig att vara vaken. Sen pratade vi till strax före 23 och sen gick jag faktiskt och lade mig! Det ni!
Jag somnade nästan, jag låg liksom i dvala. Slutligen tog jag en insomningstablett och sen sov jag bättre än jag gjort på 2-3 veckor.
Min kollega sa redan för ett par veckor sedan att jag skulle prova att promenera på kvällen för att bättra på sömnen och jag visste redan då att han hade rätt, men när man är så frusen som jag är det svårt att motivera sig till att gå ut i blötan, mörkret och kylan...

Då fick Venar bestämma

9/11 Fredagens arbetsdag avslutades med ett trevligt lunchmöte på golfklubben i Väsby och sen åkte jag raka vägen hem och bytte om och så åkte jag till stallet för att rida en sväng.
Venar såg faktiskt rätt nöjd ut när jag kom och såg ut att vara full av förväntan när jag klättrade upp på hans rygg. Sen skrittade han iväg uppför backen mot den nedgående solen, öronen var hårt spetsade i färdriktningen.
När vi kommit en bit in i skogen ville han ta in på en stig och eftersom han sällan kan göra det då han oftast går med vagn så lät jag honom gå in där, idag skulle det vara hans dag.
En bit in i skogen bestämde han att vi skulle gå ned på åkern nedanför stigen men sen när han såg att det var ett dike där så bestämde han sig för att ta en annan övergång.
Sen gick vi utefter åkerkanten tills vi kom till vägen och där bestämde han till min förvåning att vi skulle mot bostadsområdet. Han var väldigt bestämd på den punkten, det var dit han ville, så jag lät honom gå.
Vi gick på cykelvägen och kom slutligen fram till Fresta Skola och det var som om han hade räknat med uppmärksamheten han fick där.
Alla barn klungades runt honom som bin runt en sockerbit och de frågade mig en massa frågor; Vad heter han? Är det din häst? Vad är det för piggar han har på skorna? Var bor du?
Alla skötte sig väldigt bra inklusive Venar och efter runt 5 minuter gick vi vidare. Sen tog vi gång- och cykelvägen tillbaka in i Ekeby och innan vi kom tillbaka till stallet tog vi vår enda galopp för dagen och vi tyckte båda att det var väldigt uppfriskande.
När jag kom hem eldade jag lite och vilade och sen tog jag en dusch och fixade till mig och åkte till syrran för att fira hennes födelsedag. Under kvällen och eftermiddagen hade jag fått mail av folk som var intresserade av att köpa min bil och efter att plötsligt ha haft svårt att bli av med den började de nu buda över varandra. Vi får se hur det går. Jag tror på killen som ska åka hela vägen från Småland för att köpa den om allt jag sagt stämmer.
Den enda present syrran fick av mig var en blommande gullviva jag hittat i rabatten, jag tänkte att det nog garanterat var den första hon fått i födelsedagspresent.
Sen fick hon ett löfte om att jag skulle köpa en parfym till henne på nästa resa och sponsra en del av den som present.
Vi hade ett trevligt kalas och brorsans son G roade oss alla med att bland annat härma en elefant och det var det skummaste vi någonsin hört och vi kunde inte sluta skratta. Han har också ett väldigt smittande skratt och har nu kommit över sin blyghet så vi har mycket utbyte av honom, han börjar bli en riktig person liksom.
Vid 21 ungefär åkte jag hemåt, jag lämnade Turre med mamma och pappa eftersom de skulle till Jämtland på lördagen och nu när jag var hundfri och allt tänkte jag att jag kunde gå ut en sväng trots att det var fredag och jag var trött. S skjutsade ned mig till Väsby och trots att jag har lovat mig själv att inte gå ut där om det inte är nödvändigt så hade jag en väldigt trevlig kväll. På Vita hästen sprang jag på kompisen B och hans jobbare och han bjöd alla på drinkar och eftersom han vet att jag kan dricka Bacardi Razz så beställdes det in alldeles för många och när det var dags att gå vidare till Magasinet var jag full nog att hänga på...
Dessvärre blev jag itvingad en till shot framåt 1.30 eller så och precis när jag tagit den kommer alla på att de vill hem...
När jag kom hem med taxin var jag stupfull och illamående, jag är ju inte riktigt van att dricka sådär och att åka hem precis när man tagit en shot är nog inte en särskilt bra idé.
Den enda lösningen jag kunde komma på var att gå och lägga mig, så det gjorde jag medan hela huset gungade omkring mig.

Barbacka är lättare

10/10 På onsdagen skulle jag till läkaren och se om jag kunde få recept på smärtstillande som förberedelse inför USA-resan. När jag flyger får jag ischiassmärtor och sen blir det alltid en tung vecka när man ska vara på mässa och representera företaget i olika situationer hela veckan, oftast med högklackat på. Att sova i ovanligt hård säng brukar inte vara till någon extra hjälp heller.
Min läkare är väldigt vettig och lyssnar på vad man säger, han känner mig väldigt väl också eftersom han varit min läkare sedan jag var 9 år gammal, så det ordnade sig. Jag har funderat på vad mina smärtor kommer sig av och jag har nog landat i teorin att det var när jag ramlade av en häst väldigt illa när jag var 11 år gammal som orsakat det. I två år vaknade jag så fort jag vände mig i sömnen, så ont gjorde det, men i vår familj var det inte normalt att söka hjälp för sånt så det föll mig aldrig in. Troligtvis fick jag en fraktur i höften eller så lade sig något snett och nu tycks det vara försent för att göra något vettigt åt det. Naprapaten försöker men det känns inte som om det hjälper, det gör bara ont när han försöker vrida till det.
Jag gick ut på lunch med två kollegor och vi gick till Restaurangskolan igen. Denna dag serverade de lammfärsbullar med rotsaker och chevrécreme. Det var riktigt gott faktiskt, jag tänkte att jag skulle fortsätta att vänja mig vid lammkött eftersom jag tydligen börjar gilla det och det funkade även denna gång.
På eftermiddagen gick jag över till våra lokaler på andra sidan gården och satte mig och packade några tändsticksburkar så att vi ska kunna göra nödpackar igen och mina kollegor där förhörde mig på filmmusik under tiden, de spelade nåt från spotify och jag skulle säga vilken film den kommer ifrån. Leken kommer från mig från början men har spridit sig. T är väldigt bra på det, nästan bättre än jag faktiskt. Men så hade jag inte sett alla filmerna heller. Jag gissade dessutom rätt på ett par där jag inte ens sett filmen...
En av anledningarna till att jag gick över dit var att vår larmkille stod och programmerade larmet hela dagen och det pep rätt högt och jag började få ont i huvudet och bli helt stressad över det.
Efter jobbet åkte jag bara hem och bytte om och sen skulle jag ta en kort ridtur på Venar, jag var väldigt trött och sliten och hade sagt till syrran att jag bara skulle rida 20-30 minuter och det gick bra sa hon.
På vägen hem bestämde jag mig för att rida lite dressyr barbacka, det gillar jag eftersom man kommer åt hästen så pass bra, dessutom skulle jag ju slippa sadla. Men hur är balansen nu för tiden? Skulle jag sitta kvar?
Medan jag borstade såg Venar skeptisk ut, troligtvis för att jag tagit honom från middagsmålet, dessutom "tappade" han ett öra hela tiden och fick vad vi brukar säga "ett öra upp och ett i minne".
Vi gick upp på volten och det visade sig att min balans fanns kvar nästan helt opåverkad av alla år som gått. Venar var lite förvirrad först eftersom han kände allt jag gjorde och han vill väldigt gärna vara till lags så han försökte komma på vad som betydde vad, men efter ett tag förstod vi varandra igen och han gick väldigt trevligt. Galoppfattningarna gick mycket, mycket bättre utan sadel än med eftersom han har lättare att känna vad jag säger till honom och vi galopperade i båda varven och gjorde lite skänkelvikningar och sånt. Hans rygg är så mycket rundare än Gullans som var en riktig "hästrygg" med bekvämt säte som inte var lika lätt att halka ur. Men man fick ont i ändan och hon hade en riktig manke också. Venar är bekväm men svårare att inte glida runt på.
Efter någon halvtimme var vi tillbaka i stallet och Venar fick gå in och äta sin middag medan jag sopade rent i gången efter mig.
När jag kom hem var första omgången trattkantareller torkade och jag lade in nästa. Sen rensade jag mer under kvällen och tittade vidare på M.A.S.H.

Med balansen är det si och så

4/10 På torsdagen var det åter dags för en ridtur på Venar. Den här gången hade syrran visat mig var jag kunde rida för att få en bra och lite längre tur utan att stöta på några galna gångtrafikanter.
Jag skyndade mig hem och byta om efter jobbet och var sen snabb ut, men trots det satte jag på Venar och mig en massa reflexer, såhär på hösten är det ju svårt att veta när det blir mörkt och jag visste ju inte riktigt när jag skulle komma tillbaka heller.
Vi tog en tur till Harby och igenom där, hittade skogsvägen som är en ridstog, som syrran visat på Google maps för mig och vi busade lite på skogsvägarna så Venar tyckte att det var kul. Han hade faktiskt lite bråttom att lämna stallet denna dag och inte så bråttom att komma hem igen som vanligt. Han har nog kommit på att det kan vara kul i skogen.
Han blir som ett periskop ibland men han ger "fair warning" så att säga. Han exploderar inte bara utan först blir han spändare och spändare, så man har tid att vara beredd.
Det jag är mest rädd för när jag rider honom är att han ska ramla ihop nedanför mig, han är världens klantigaste när han tittar på annat än stigen och hans ben viker sig ganska ofta och hade jag inte fångat upp honom hade vi nog legat i en hög flera gånger...
En av de saker han bara tittade till lite på var ett barn med pappa som stod och hoppade på en studsmatta precis bredvid vägen, då tittar han bara lite och blir lite spänd, men sen var det inget mer och han verkade bestämma sig för att det bara var människor och inget läskigt.
Likadant när det kom en stor jäkla lastbil med släp, han tittar inte det minsta på sånt, men fåren bredvid var lika bra att hålla ett öga på, man vet ju aldrig med får.
Vi red ikapp en gammal granne till mig och sa att vi skulle försöka rida ihop någon gång och det skulle nog både jag och Venar uppskatta.
När vi skrittade av på hemvägen var Venars öron så hårt toppade att de nästan gick ihop på mitten, han verkar tycka att jag är rätt kul att vara ute i skogen med. Vi lyckades ta en ordentlig tur och var ute drygt en timme vilket jag har haft svårt att lyckas med, vägarna är så korta runt omkring stallet och tiden går långsamt.
När jag kom hem var jag supertrött och somnade i soffan med Judas och Turre.
Sen plockade jag undan lite och njöt av att vara ensam.
K har ju flyttat och hon var aldrig till något besvär alls, men jag är så van att vara ensam att det känns jätteskönt nu när jag är det igen.

Varför blir man ledsen när folk inte ens är värda det?

27//9 På torsdagen skulle vi vara lediga halvdag, men eftersom jag och J inte kom hem förrän vid 20 ungefär kvällen innan så hade vi fått helt ledigt, härligt! Jag sov inte så länge som jag hade velat och gick upp och åt frukost och diskade upp lite. Sen klädde jag om och åkte till stallet vid 11 någonting. Jag bestämde mig för att det var dags för en uteritt denna dag och det skulle jag ångra många gånger.
Jag och Venar traskade iväg i skogen, jag hade bestämt mig för att rida under kraftledningen, på stigen som går där, för det är bra terräng- och balansövning och en hel del klättring. Det är svårt att hitta dit nu för tiden för de gamla stigarna är borta till fördel för hästhagar och vägar och sånt.
När vi väl letat oss igenom skogen till kraftledningen inser jag att de fällt allt sly under den och låtit bli att flytta det efter sig... Jag tänkte att om vi bara tar oss in till stigen så ordnar det sig nog, men Venar hade svårt att komma över det alls, så till slut klev jag av och trots att vi nu gick på varsin ände av tygeln så var det svårt för oss båda att komma igenom bråten och till slut vände jag och vi kämpade för att ta oss ur snaran vi hamnat i. Jag blev nästan rädd att vi inte skulle ta oss ut faktiskt, så mycket och högt bråte var det. Till slut tog vi oss i alla fall tillbaka in i skogen och hittade efter ett tag en passage genom den täta skogen med fallna träd och stora högar med stenar. Plötsligt kommer vi ut på en bred stig och jag gissade att det var motionsspåret, men det är inte särskilt välpreparerat och det finns ju inga skyltar när man kommer från skogen.
Det kommer ett par med hund från andra hållet och jag skrittar i kanten av stigen mot dem för att be om orienteringshjälp. Innan jag ens har kommit nära nog att fråga dem om vägen ser jag på mannens kroppsspråk att han är arg, så när han stannar och ropar högt till mig: -Nu har du väl ändå hamnat fel! Så ler jag och ger honom rätt: -Jo, jag har det, jag har ridit vilse! Vet ni hur jag kan ta mig härifrån?
Sen flög jävulen i den skitstöveln, han började svära åt mig och sa åt mig att för helvete rida tillbaka den väg jag kom och att jag faaan inte skulle rida på deras motionsspår. Jag försökte lugnt förklara ännu en gång att det inte var mitt syfte att rida på spåret utan jag försökte ta mig ur skogen, visste de möjligtvis hur jag skulle kunna göra det?
Rid tillbaka samma jävla väg du kom din jävla fetknopp skriker han då till mig...
Nu börjar jag bli arg, så jag svarar (fast fortfarande med ett leende): -Ja, det kom ju från rätt käft, för du är ju så smärt och snygg och en riktig läckerbit!
Under hela tiden står Venar stilla som ett ljus medan deras svarta labrador hänger i kopplet mot mig och Venar så att han flåsar och väser...
Nu börjar han jobba upp en våldsam ilska och hans fru backar upp honom. Annars upplever jag att de flesta fruarna brukar skämmas lite över hur aggressiva deras män är och ler lite urskuldande.
Men nej, nu anfaller de båda två och svär och skriker åt mig och kallar mig återigen fetknopp och säger att jag är lika jävla fet som hästjäveln.
Jag erkänner att jag visserligen skulle tåla att gå ned några kilo, men att hästen inte är fet.
Nu börjar jag bli riktigt arg och höjer rösten och börjar kalla även dem för fula saker, men inte förrän jag försökt att få dem att förstå hur illa de beter sig. Har de verkligen inget mer värdefullt att göra med sin dag än att skälla ut folk som råkat göra ett misstag?
Det finns så mycket jag skulle vilja säga till dem nu efteråt. När frun till exempel sa att jag kunde få böter för att rida där så borde jag ha påpekat att det rimligtvis inte kan vara olagligt att rida vilse. Jag har inte varit i den där skogen på 12 år och jag kunde lika väl ha missat helt att det var ett motionsspår, det står ju inget när man kommer från skogen. De har dessutom tagit en av våra ridstigar och byggt motionsspåret av och nu är det rätt omöjligt att ta sig igenom den skogen alls faktiskt, helt ärligt så är det den tätaste, konstigaste skog jag någonsin träffat på.
När jag slutligen bestämmer mig för att nog får vara nog och klämmer mig förbi dem på stigen och rider in i skogen på andra sidan så låter han hunden komma ända fram till Venars bog med sin dreglande, stressade käft. Jag tar spöt och viftar över huvudet på honom för att få honom att backa och slår honom alltså inte med spöt. Då börjar mannen och hans hund att avancera på oss och nu är han riktigt skrämmande och hotfull och säger att jag ska låta bli hans hund. Sen blir det bara värre och värre tills jag är så arg att jag skriker så högt jag kan allt fult jag kan komma på åt honom. -Lite högre hörru, skriker han tillbaka. -Jag kan inte högre!, skriker jag och rider iväg på en helt glad, lugn Venar som vet att jag inte alls är arg på honom.
Jag är så arg att jag skakar vid det här laget och vill inget hellre än att bara rida över dem alla tre. Och oj vad jag hoppas att möta dem på ridstigen! Då kan jag ju säga precis samma sak till dem som de till mig, eller hur?
Helt ärligt, vad flyger i vissa människor?
Vad fick de ut av detta?
Fick det dem att känna att de hade lite makt i världen? Fick det dem att känna sig viktiga?
Sparar det dem ett bråk hemma ikväll nu när de fått kalla mig fula saker istället för varandra?
Det är rätt så som de säger: Argumentera aldrig med idioter för de drar bara ned dig till sin nivå och vinner på erfarenhet.
Ja, de vann och det är det som gör mig så frustrerad, att de går glada hemåt med en känsla av att de uträttat något bra och viktigt, att kalla en tjockis fet och få henne att till slut skrika rätt ut av frustration och att till slut sätta sig på händerna för att inte skada någon fysiskt. Och jag är verkligen inte en våldsam människa...
Jag menar om jag slår någon kan det ju göra ont på dem!

Jag och Venar tar en uppfriskande galopp för att få nerverna att slappna av och faktiskt, för att komma ut var jag till slut tvungen att ta motionsspåret eftersom jag virrade fram och tillbaka i skogen för en väg ut och eftersom de vägrade hjälpa till så var jag till slut tvungen att ta den enda vägen som fanns genom skogen.

När jag kom hem gjorde jag en räkmacka av några färska räkor jag köpt dagen innan och den blev riktigt bra faktiskt, men den var så stor att det tog större delen av dagen och flera omgångar för att äta upp den.
Framåt eftermiddagen var det dags för Lizette & att spela på The Dubliners Arthurs Day, då serverar de en pint Guiness för 18:- och har alltså livemusik också, så det var fullt när jag slutligen kom fram genom köerna och dit vid 18 ungefär.
Quiz-E hade varit där större delen av eftermiddagen med en annan kompis och nu hade hon väntat ett bra tag på mig, sen var hon tvungen att gå vidare nån halvtimme senare.
Men vi hade trevligt fram till dess och Lizette & var till och med bättre än de brukar och E som aldrig hört de tidigare var jätteförtjust.
Ju känner ju Lizette och kunde inte komma, så hon hade bett mig att hälsa och i pausen gjorde jag just det och Lizette blev så glad att jag fick en kram att skicka vidare till Ju. Senare började basisten Tomas att pratat med mig, han kände igen mig från spelningar och han hade ju addat mig på Facebook och kunde faktiskt både mitt för- och efternamn!
Alltså, de är så jäkla trevliga i det där bandet så det är något helt otroligt! Det gör ju sitt till också, att det är kul att följa dem.
Vid 21 hade de slutat spela och jag orkade inte mer, så jag köpte en Won Ton Noodle soup på Sawadee mittemot Dubliner och sen åkte jag hemåt.
Det hade varit en lång dag och jag gick och lade mig relativt tidigt och försökte att inte tänka på idioterna i skogen, utan på Lizette & istället.

Min tandläkare pratar mest

20/9 Torsdagen började med ett besök till tandläkaren. Jag börjar undra om de inte bokar in mig på längre besök än nödvändigt för de verkar tycka att det är lite kul att prata med mig och fråga mig om mina resor och sånt, inte för att jag klagar, de är alltid trevliga och glada.
Mina tänder är lite gula och jag funderade på att kanske bleka dem. Det kostar 3000:- om man ska bleka dem själv hemma med en skena som de gjuter åt en och min tandläkare som är en pålitlig tjej rekommenderade mig att prova en tandkräm som heter Gum Whitening först istället. Det är vad hon själv använder för att hålla tänderna vita och tydligen säljs den på Doc Morris nere vid Infra City. Jag hade liksom de senaste åren inga hål i tänderna och det tog inte mer än runt 5 minuter att undersöka dem och sen kunde jag gå.
När jag kom till jobbet var det stressigt men jag fick i alla fall mycket gjort. Jag har haft en massa strul med besvärliga leverantörer som helst verkar vilja att jag ska sköta både mitt och deras jobb och jaga dem med piska hela tiden dessutom.
Efter jobbet åkte jag bara hem och bytte om och sen åkte jag till stallet och Venar och bröt min längsta, finaste nagel så fort jag skulle börja borsta honom, den gick av så långt in att det gjorde väldigt ont.
Men jag bet ihop och sadlade och red bort mot Högvreten och tog lilla rundan, jag som inte vågat mig ut i skogen på en häst på väldigt länge. Eller alltså, nu när jag börjat sitta på Venar lite tänkte jag att det kunde vara bra att ge balasen lite tid att komma tillbaka innan jag utsätter mig för risken att till exempel möta älgar.
Vi tog i alla fall ett varv och det tog inte mer än 20 minuter och i slutet av rundan tog vi en liten galopp och så gick vi upp på volten en stund. Venar tycktes tro att vi var klara efter den lilla rundan och tyckte att det var väldigt onödigt att gå upp på volten också. Jag känner att det känns trevligt och hemvant att sitta på en häst, men jag känner också att jag är lite färdig med det. Jag orkar liksom inte träna och fixa, när han gör som jag säger och försöker att förstå, då ser jag ingen anledning att börja nöta liksom, då är det ju inget kul längre för någon av oss. Vi tränade lite sidvärtes hit och dit och sen kände jag mig rätt klar. Vid det här laget hade vi väl jobbat totalt 45 minuter så jag tog ännu en liten skogsrunda och när Venar undrade om vi kunde gå in på en stig som går av ridvägen så sa jag att vi kunde göra det.
Efter totalt 1 timme och 10 minuter gav jag upp och tog in Venar igen, jag minns inte att det var så svårt att rida i en timme?
När jag stannade för att fota himlen och Venars öron med min telefon så kom jag plötsligt in i den där avslappnade "jag rider varje dag" stilen och tänkte inte på vad jag gjorde eller hur och då kändes det ännu bättre. Mina muskler vet i alla fall precis vad de gör när de sitter på en hästrygg och de kompenserar varje liten rörelse utan att ag behöver tänka, så ja, balansen är nog tillbaka, eller kvar, vilket det nu är.
När vi kom in såg Venar väldigt nöjd ut och jag borstade av honom innan han fick stå och kika över boxväggen medan jag sopade och fixade undan allt.
När jag kom hem var jag väldigt trött men insåg att det var bäst att hålla igång och inte somna i soffan. Så jag bestämde mig för att tömma frysen lite och gjorde en pastasås på kycklingfilé, kantareller, cocktailtomater och grädde. Sen kokade jag pasta och så åt jag lite men blev mätt på nolltid, så sen gjorde jag några matlådor till frysen och så en matlåda till K för dagen efter.

Sen kunde jag ta det lugnt resten av kvällen utan dåligt samvete.

Hästdag

10/6 På söndagen vaknade jag relativt tidigt trots att jag gått och lagt mig så sent och jag tog min kamera och åkte till Johannesberg för att se syrran och kompisen M tävla körning.
M skulle starta strax efter 11 och jag var på plats ungefär då men jag blir alltid osäker ändå om jg missat ekipagen eller inte, det tar ganska lång tid innan de dyker upp vid hindrena. Nästan en timme senare dök M upp och strax senare syrran.
Jag roade mig med att titta på de andra fina hästarna och att fota dem- Jag är rysligt förtjust i den lilla welshen som jag tror att jag såg även förra sommaren nere i Vaggeryd.

Efter att de båda kört förbi började det regna och jag gick tillbaka till bilen och klappade om Venar innan jag åkte men M såg jag tyvärr inte till innan jag åkte hem.
Jag tog det rätt lugnt resten av dagen.

Varför tog jag med så mycket hem då?

3/5 På Torsdagen kunde jag äntligen försöka komma ikapp på jobbet så pass att de ska kunna klara sig utan mig under sjukskrivningen.
På lunchen åkte jag iväg till ÅES Maskinservice och köpte gräsklipparen och motorsågen så som jag bestämt mig att göra redan under helgen Jag åkte till Apoteket också och fick tag i Turres antibiotika och hittade till min förvåning schampot och balsamet som jag "stockat upp" på i England och tagit hem för att det inte innehåller en massa silikon... hoppsan. Sen köpte jag med mig sushi till kontoret eftersom jag inte hunnit äta. På eftermiddagen fixade naprapaten till min nacke och det kändes som om jag fått en hel del gjort, både privat och på jobbet. Jag kom iväg lite sent från jobbet och gick ara in och bytte byxor och skor och sen åkte jag ned till stallet där Venar stod färdig att ridas. Jag red inte så länge men han var väldigt mjuk och följsam den lilla stund jag red, jag fick håll igen efter 20-25 minuter så då skrittade jag av, jag är lite rädd för den där hållen, jag vet inte vad den kommer sig av.
När jag kom hem provade jag min nya motorsåg och hittills kan jag bara säga att jag är kär, hoppas att den håller också!
Jag hade tänkt att klippa gräset också men Turre frös så jag gick in.

Tredje gången gillt!

5/4 På torsdagen blev jag uppringd av Akademiska sjukhuset i Uppsala för att få en operationstid för att ta bort mina halsmandlar och vi bokade operationstid den 8:e maj, men eftersom jag bor så pass långt från Uppsala så läggs jag in den 7:e och får inte åka hem förrän den 9:e och sen blir jag sjukskriven i minst 7-10 dagar. Det betyder att det blir rätt lite tid på kontoret den här våren och just den här våren är det jättemycket att göra vilket kommer göra att det blir stressigt både för mig och mina kollegor när jag ska vara ifrån kontoret så pass mycket. Nu förberedde jag ju tjänsteresan som jag åker på på tisdag och blev klar till 13.30 i alla fall, det var tidigare än jag vågat hoppats även om kollegorna slutade klockan 12 eftersom det var Skärtorsdag.
Brorsan kom in på mitt kontor och gav mig en kram som gjorde mig väldigt glad, den fick jag för att det fungerar så bra med vårt nya samarbete på jobbet och sen toppade han det med 3 fina foton som han tagit, som jag ville ha. Nu fick jag dem på papper så att jag kan rama in dem. En på mig, en på brorsonen och en på mamma och pappa.
När jag kom hem var jag helt slut och ramlade rätt ned i säng och sov i två timmar. Sen gcik jag upp pch fixde och donade lite och då kom det påskkärringar och jag hade visst glömt att förbereda för det men de första två fick en varsin Delicatoboll och de andra två fick kolasnören.
Sen bytte jag om och åkte ned till stallet och red lite dressyr på Venar och kan ni tro! Den här gången lyckades vi till och med fatta höger galopp och efter den fcik vi till en kortsida med väldigt hög, fin och bärig form. Om jag kan komma dit hela tiden så kan vi nog till och med ta oss ut på tävlingsbanorna.
När jag kom hem tog jag det mest lugnt resten av kvällen och satt i soffan och tittade på Bones medan jag målade naglarna.

Med lite träning ska det nog bli helt okey

29/3 På torsdagen kändes det som om jag inte fick särskilt mycket gjort på jobbet, men naprapaten kom i alla fall förbi och knäckte nacke, rygg och höfter åt mig.
Jag kom från jobbet i rimlig tid och åkte direkt hem, matade Turre och Judas och bytte om, sen åkte jag till stallet för att rida dressyr igen. Det är ju lika bra att försöka hålla igång nu när jag äntligen har kommit till skott.
L var där och hjälpte syrran och busade med Venar sådär som hon gör och han tar det med lugn sådär som han gör...
Jag borstade, kratsade hovar och sadlade själv den hör gången och vi hade en diskussion återigen om hurvida man ska stå still när någon klättrar upp eller inte och sen lyckades jag ta mig upp. Han hade haft lite mer bråttom upp till volten den här gången och antingen berodde det på att han kommit på att det var lite kul eller så berodde det på att han blivit av med all sin päls och alltså kände sig piggare och gladare. Han var lite mer livlig också medan jag red så det berodde säkert mest på pälsen, men i förstod också varandra bättre den här gången. Han är känslig och gör fel direkt när jag gör fel så efter lite puts borde vi kunna göra en hel del ihop. Hellre en känslig häst som lyssnar så att man kan putsa sig själv än en som går dit den går oavsett hur du gör.
Han har luftigare steg än min Gullan och jag har lite svårt att sitta snyggt men det lär väl också bli bättre med lite träning. Jag fick däremot en attans håll och fick till slut ge upp och skritta av istället, men innan dess hade vi i alla fall testat vänster galopp ett par gånger, höger lyckades jag inte få till men det kommer nog det också. När vi blivit starkare båda två ska det nog se riktigt trevligt ut hoppas jag. Syrran fotade med min kompaktkamera och var allt annat än nöjd med bilderna, men nåt måste jag ju visa så ni inte tror att jag ljuger.
Ljumskarna mådde bättre den här gången och sittbenen verkar inte heller tagit lika mycket stryk.
Jag åkte hem och tog det lugnt resten av kvällen och tittade på Bones.

En rutinerad nybörjare med basketboll i ljumsken

22/3 På torsdagen vaknade jag med ordentligt ont i nacken och senare fick jag också värk i resten av kroppen, det blir så när sköldkörteln mår sämre än vanligt. Under lunchen kom jag plötsligt på att jag tänkt fråga syrran om jag fick provrida hennes häst Venar och gjorde det direkt. Hon tyckte att jag skulle prova och trodde inte att jag skulle vara för tung för honom. Redan på eftermiddagen fick jag ett sms där hon undrade om jag inte skulle prova redan samma eftermiddag. Min första tanke var att jag inte hade ork och dessutom värkte det ju i hela kroppen. Men samtidigt insåg jag att om jag sköt på det nu skulle det nog ta flera år innan jag återigen tog steget. Alltså skickade jag istället iväg ett jakande svar. Jag åkte ifrån jobbet så fort klockan slog 16 och åkte fort hem, matade Turre och Judas och bytte om och var i stallet vid utlovad tid 16.30.
Syrran hade mockat, borstat och sadlat och det enda jag behövde göra var att ta hästen och gå ut.
På vägen från jobbet hade jag fjärilar i magen, det var ju i alla fall 12 år sedan jag red sist...
Nu använde jag mig av muren vid volten för att klättra upp, allt för att spara Venars rygg. När jag väl satt på plats i sadeln kändes det så hemtamt att det kändes som om jag ridit igår.
Jag började försiktig att skritta fram och det är tyvärr bara det jag har bild på, syrran kände visst inte riktigt för att fota så när det började se bra ut så fanns ingen fotograf längre. Det var ju som sagt ett tag sedan jag red och Venar har jag aldrig suttit på och bara kört en enda gång och han har alltid varit lite skeptisk till mig, nu kom vi väldigt bra överrens, han är väldigt ambitiös om än lite lat. Han är inte lika känslig och lättriden som min Gullan men jag tror nog han kommer dit om jag fortsätter visa honom hur jag vill ha det. Han har ett trevligt steg känns det som och är mycket rakare och jämnare musklad än någon häst jag suttit på tidigare. Galoppen lyckades jag inte riktigt hitta knappen till så det får komma senare. Men vi tog väl ett halvt varv i vänster galopp i alla fall. Han gick i en jämn fin form, vad vi nu behöver göra är att träna upp styrka båda två så vi orkar lite mer och kan höja formen och tempot också. När han varit duktig i runt en halvtimme klev jag av, spände upp nosgrimma och sadelgjord och promenerade med honom istället. Lite stel var jag och det kändes som om jag hade en basketboll i ljumskarna men så jobbigt var det inte som jag trott att det skulle.
När jag kom hem var den där tröttheten jag känt tidigare på eftermiddagen helt förlamande och jag kastade mig ned i soffan och tvärsomnade med den onda nacken i helt fel läge. Alltså var jag ännu stelare och ömmare i nacken när jag vaknade.
Tröttheten gick liksom inte över och efter middag, lite Bones och kamomillte kom jag i säng vid 23.30 och somnade faktiskt så gott som direkt.
Kanske är det kamomillteet som gjord susen eller det faktum att jag börjat ta Levaxinet på kvällen istället för på morgonen så som syrran rekommenderat?

Orakad Lucia

Lite drygt en timme efter att jag somnat natten till Lucia så väcktes jag klockan 6 av kollegan A som lovat att se till att jag vaknade i tid till Luciafirandet. Konstigt nog var jag inte alls särskilt trött men det brukar ju komma framåt eftermiddagen så jag svävade inte i någon villfarelse att jag var utvilad.
J hade kommit ihåg att hämta fikabrödet och allt såg ut att stämma bra med beställningen faktiskt.
Vi satt där i godan ro och fikade när K plötsligt drog in I och M i damernas omklädningsrum och stängde dörren... K och I är ju damer så det är inget konstigt i sig, men varför drog de in M?

Alla var lite misstänksamma och höll ögonen på dörren för att se vad som skulle hända. En stund senare kom K, I, C och M ut i ett luciatåg, K var stjärngosse med två strutar, C var tomte, I tärna och M Lucia och sen sjöng de till och med ett par sånger för oss och även om det mest var tänkt som ett skämt så var de faktiskt jättesöta och det gav faktiskt lite Luciastämning. De sjöng också en omskriven Staffanssång med några av våra namn i och jag tror att det var ett väldigt uppskattat initiativ.

Sen delade de ut julklappar också, inslagna och allt. Det var lite godis, dricka, garn, muggar och sånt, inga stora grejer men det är ju inte det det handlar om. Tänka att de fixat små saker till alla!

Efter nån timme ledsnade folk på att sitta och fika och folk börjad droppa tillbaka till jobbet men redan vid 9 blev vi utjagade på framsidan och då visade det sig att syrran och kollegan J hade gått upp tidigt och hämtat Venar i stallet och kört till jobbet med vagn och allt för att vi skulle få en chans att åka en bit var i vagnen.
Det luktade så gott när man satt i vinddraget bakom Venar, han luktar så god och ren häst liksom.
Han undrar nog hur sjutton det kommer sig att han hamnar på det där underliga stället nån gång om året. Han har ju varit och hälsat på på vårt jobb minst 3 gånger nu i alla fall och det är lika uppskattat varje gång. Sen brukar vi få muta honom med äpplen och knäckebröd också så han ser inte särskilt missnöjd ut heller. Han brukar däremot vara helt slut efter att ha släpat omkring på 30 personer i tur och ordning.
Innan Venar, syrran och J körde tillbaka mot stallet igen så visade de hur det ser ut när man kör lite snabbare som i maraton. Trots att Venar var trött och dessutom lite mer koncentrerad på att hitta äpplet han tappat bort i munnen så var det imponerande att se hur snabbt det går och då fick ju J instruktioner om hur man burkar precis minuten innan de körde, han har ju aldrig gjort sånt förr.
På eftermiddagen kom K med öl till mig som hon köpt i helgen när hon åkte till Tyskland, den ska jag ge till Ju så hon har nåt att servera på sitt kalas på lördag.
Brorsan kom med en ny telefon han beställt åt mig, den jag har strular ju bara. Jag satte den bara på laddning så länge, nån tid att fixa till den hade jag inte just då.
Med allt som hände under dagen var det svårt att få saker gjorda och vid 15 åkte jag hem för att förbereda ett möte som vi skulle ha på onsdag morgon. Det gick inte att koncentrera sig på att läsa och memorera allt i mappen jag hade med allt som händer på en eftermiddag på jobbet.
När jag väl fick lugn och ro tog det inte mer än knappt en timme att få ordning på allt och det kändes som om jag hade ett grepp om saker. Jag ringde och snackade lite kvickt med J för att klargöra lite saker och sen var jag klar.
Jag diskade upp i köket och var ganska nöjd med mig själv och min effektivitet. Sen ringde min hemtelefon och det händer ju i stort sett aldrig så jag trodde att jag visste vem det var. Mycket riktigt, det var killen från Svensk Infrastruktur som ville komma och snacka med mig om fiberoptiken de vill installera i Upplands Väsby om ett år. Han har alltid lyckats ringa när jag varit stressad eller på väg ut genom dörren men nu hade jag ju faktiskt tid. Jag har hela tiden sagt åt honom att ringa på en tisdag men det här var första gången han faktiskt gjorde det. Efter lite velande fram och tillbaka kom vi fram till att han skulle komma över för möte på stört, helst innan min middagsgäst J kom. Sagt och gjort ungefär 10 minuter senare kom han och ringde på, jag hade preppat honom om Turre och jag skyddade killen medan han ignorerade Turre och Turre var rätt lugn med tanke på hur han kan vara. Och precis så som jag lovat hann killen bara precis sätta sig ned vid bordet så hoppade Turre upp i knät på honom och skulle hångla upp honom. Killen var jätteförvånad över helomvändningen men det är ju så han är Turre, rädd för främlingar och väldigt social och trevlig strax senare särskilt om folk beter sig lugnt och trevligt. En del tycker att det är roligt att morra tillbaka när Turre gör det och det spelar knappt någon roll hur många gånger den människan kommer hem till oss efter det, Turre är för alltid misstänksam och rädd för honom (för det är aldrig tjejer som gör så). Alla andra bemöts som bästa vänner efter de första 2-3 minuterna och varje gång de kommer tillbaka så minns han dem med glädje och blir jätteglad när de kommer.

Jag bestämde mig väl så gott som för att skaffa fiberoptik till mitt hus men än har jag inte skrivit på nåt.
Efter nån halvtimme gick han igen och jag fortsatte att förbereda middagen.
Förutom det som ni ser på bilden hade jag också trattkantareller i pastasåsen och ärtskott ovanpå. Pastan var citronpasta och det är verkligen jättegott. Såsen gjorde jag enkelt, jag bara stekte fläskfilén och så slängde jag i den hackade löken, sen de frysta trattkantarellerna, rörde ned creme fraische och grädde, salladlöken skuren i "slantar", citronjuice från 2 citroner och i slutet hade jag i halverade cocktailtomater och när jag tagit det från plattan rörde jag ned ruccola.
Det blev riktigt gott faktiskt, men jag måste erkänna att fläskfilé nog inte är riktigt min grej, men jag äter verkligen mindre och mindre kött. Jag kan däremot inte tänka mig att bli vegetarian eftersom jag älskar en ritkigt blodig, mör biff, det känns som om det inte riktigt stämmer med bilden av en vegetarian....
Vi åt middag och pratade och sen kom jag på att jag inte kollat när våra mötesgäster skulle komma nästa morgon så jag ringde för att höra med dem men fick inget svar. Strax senare blev jag uppringd i alla fall och kunde sen skicka ett sms till kollegan J så att han också fick veta.
Sen gick J hem och jag tittade på The West Wing och kom inte i säng förrän vid 2, ändå var jag inte särskilt trött. Hur kom det sig egentligen? Jag hade ju bara sovit drygt en timme på natten.