Jag önskar att Dubliner i Stockholm fanns kvar

7/10 På måndag förmiddag åkte jag till tandläkaren för att laga mitt hål i tanden. På hennes inrådan tog jag bedövning, jag brukar låta bli det om de inte säger att jag bör ta det. Det är så obehagligt att gå runt med okänslig mun och kind i flera timmar. Jag är så rädd att jag ska dregla eller nåt utan att märka det. Det har visserligen aldrig hänt och jag går och känner i ansiktet hela tiden för att se till att det inte händer, men ändå.
Det gick i alla fall snabbt och smärtfritt och som vanligt hade vi några trevliga snack jag, tandläkaren och sköterskan. Det var ju bra också att jag lyckades klämma in ett besök där trots att jag har så fullspäckat schema.
På eftermiddagen var det åter dags att åka till Köpenhamn, den här gången med en jättestor, otymplig väska på släp. Jag hade åkt till Clas Ohlsson för att köpa en lätt ölkärra att transportera den på, men den är rätt svår att få med i alla fall. Den innehåller fyra stycken flyghjälmar i varsin kartong och är formsydd så att den passar perfekt. Hjälmarna är väldigt lätta, de väger under 1 kilo vardera, men som sagt, de tar mycket plats.
På toalettdörren på Arlanda satt det en reklamaffisch, någon hade skrivit på den, lite småkul.
När jag kom till Köpenhamn tog jag tåget in till stan från flygplatsen och sen gick jag till hotellet. Jag hade valt samma hotell som sist eftersom det var trevlig och låg bra, precis mitt emot stationen.
Jag checkade in och sen tog jag en liten promenad och försökte komma fram till var jag ville äta. Jag tycker att det är fruktansvärt trist att ät på restaurang ensam så jag har alltid svårt att bestämma mig. Sen blir jag jättehungrig, väljer en på måfå och sen kan jag äta några tuggor innan jag är fruktansvärt mätt och så tar jag en tidig kväll för att jag inte vill gå runt i en främmande stad i mörkret såvida jag inte har något mål i sikte.
Jag landade slutligen på The Dubliner på ströget, jag menar, jag måste ju nästan ta en titt på det stället. De har till och med samma logo som den i Stockholm så jag kände mig hemma direkt.
Däremot så var det helt annorlunda inne i puben, det var stort, slitet och mörkt, det vill säga som gamla Dubliner och mycket bättre än vad det nya är!
Tyvärr så var löftet om levande musik varje kväll tydligen helt tomt och det var dessvärre puben också... Det var jag och några till människor i hela den stora puben.
Jag bestämde mig för att beställa en Ceasarsallad eftersom sallad ofta är lättare för mig att äta än annat, särskilt när jag reser. Salladen var superfräsch och god, men som vanligt syntes det inte ens att jag hade ätit något av den. När jag satt där i min ensamhet så tröstade jag mig med att chatta med A i Rimbo, men just för dagen så hade hon en del problem så istället för att bli glad så blev jag orolig och ledsen för hennes skull.
Jag var tillbaka till hotellet redan strax efter 20 och gick och lade mig runt 21, varför inte när man ändå inte har något att göra? Jag har i alla fall en del sömn att ta igen.

Hämnden är ljuv men försenad

16/9 På måndagen var det dags för mitt årliga tandläkarbesök. Min tandläkare är dotter till min gamla tandläkare som blivit pensionerad, jag börjar tro att de bokar in mig på längre besök än för andra eftersom större delen av mitt besök går till småprat med henne och sköterskan om mina resor och allt annat jag hittar på. De är alltid fulla av frågor!
De hittade hål i en tand och jag minns inte när jag hade det sist, det hör i alla fall inte till vanligheterna. Vi fick boka ett nytt besök för att laga det, men det är svårt att hitta tid till sånt så mycket som jag reser just nu.
På kvällen var det dags för quiz med mitt lag igen och den här gången var Östermalmstidningen på plats för att skriva om quizzet och puben. Både jag och quizmaster berättade för dem att mitt lag är ett av de bättre och att vi ofta vinner eller kommer tvåa (13 placeringar på raken än så länge), ändå var vi ett av de få lag som de inte pratade med alls! De fokuserade mest på min vän A som är kändis, lite trist eftersom vi är veteraner i sammanhanget medan de är nybörjare...
De fotade också de andra, men inte oss. Vi hämnades genom att vinna mycket stort dagen till ära, men det var så dags då, tidningen hade redan gått därifrån.
Det här var det sista quizzet jag kan vara med på på länge framöver, nästa quiz jag inte missar är någon gång i mitten av november.
Jag åt en av Tudor Arms kända och helt fantastiska räkmackor och valde den större varianten eftersom jag vet att de andra stjäl räkorna för mig. Jag åt faktiskt upp alla räkorna, även om jag lämnade själva mackan, fast det är klart, de andra tog ju en del också som sagt.
Den var verkligen extra god idag.

Min tandläkare pratar mest

20/9 Torsdagen började med ett besök till tandläkaren. Jag börjar undra om de inte bokar in mig på längre besök än nödvändigt för de verkar tycka att det är lite kul att prata med mig och fråga mig om mina resor och sånt, inte för att jag klagar, de är alltid trevliga och glada.
Mina tänder är lite gula och jag funderade på att kanske bleka dem. Det kostar 3000:- om man ska bleka dem själv hemma med en skena som de gjuter åt en och min tandläkare som är en pålitlig tjej rekommenderade mig att prova en tandkräm som heter Gum Whitening först istället. Det är vad hon själv använder för att hålla tänderna vita och tydligen säljs den på Doc Morris nere vid Infra City. Jag hade liksom de senaste åren inga hål i tänderna och det tog inte mer än runt 5 minuter att undersöka dem och sen kunde jag gå.
När jag kom till jobbet var det stressigt men jag fick i alla fall mycket gjort. Jag har haft en massa strul med besvärliga leverantörer som helst verkar vilja att jag ska sköta både mitt och deras jobb och jaga dem med piska hela tiden dessutom.
Efter jobbet åkte jag bara hem och bytte om och sen åkte jag till stallet och Venar och bröt min längsta, finaste nagel så fort jag skulle börja borsta honom, den gick av så långt in att det gjorde väldigt ont.
Men jag bet ihop och sadlade och red bort mot Högvreten och tog lilla rundan, jag som inte vågat mig ut i skogen på en häst på väldigt länge. Eller alltså, nu när jag börjat sitta på Venar lite tänkte jag att det kunde vara bra att ge balasen lite tid att komma tillbaka innan jag utsätter mig för risken att till exempel möta älgar.
Vi tog i alla fall ett varv och det tog inte mer än 20 minuter och i slutet av rundan tog vi en liten galopp och så gick vi upp på volten en stund. Venar tycktes tro att vi var klara efter den lilla rundan och tyckte att det var väldigt onödigt att gå upp på volten också. Jag känner att det känns trevligt och hemvant att sitta på en häst, men jag känner också att jag är lite färdig med det. Jag orkar liksom inte träna och fixa, när han gör som jag säger och försöker att förstå, då ser jag ingen anledning att börja nöta liksom, då är det ju inget kul längre för någon av oss. Vi tränade lite sidvärtes hit och dit och sen kände jag mig rätt klar. Vid det här laget hade vi väl jobbat totalt 45 minuter så jag tog ännu en liten skogsrunda och när Venar undrade om vi kunde gå in på en stig som går av ridvägen så sa jag att vi kunde göra det.
Efter totalt 1 timme och 10 minuter gav jag upp och tog in Venar igen, jag minns inte att det var så svårt att rida i en timme?
När jag stannade för att fota himlen och Venars öron med min telefon så kom jag plötsligt in i den där avslappnade "jag rider varje dag" stilen och tänkte inte på vad jag gjorde eller hur och då kändes det ännu bättre. Mina muskler vet i alla fall precis vad de gör när de sitter på en hästrygg och de kompenserar varje liten rörelse utan att ag behöver tänka, så ja, balansen är nog tillbaka, eller kvar, vilket det nu är.
När vi kom in såg Venar väldigt nöjd ut och jag borstade av honom innan han fick stå och kika över boxväggen medan jag sopade och fixade undan allt.
När jag kom hem var jag väldigt trött men insåg att det var bäst att hålla igång och inte somna i soffan. Så jag bestämde mig för att tömma frysen lite och gjorde en pastasås på kycklingfilé, kantareller, cocktailtomater och grädde. Sen kokade jag pasta och så åt jag lite men blev mätt på nolltid, så sen gjorde jag några matlådor till frysen och så en matlåda till K för dagen efter.

Sen kunde jag ta det lugnt resten av kvällen utan dåligt samvete.

Rena grekiskan

På torsdagen ringde Turres tandläkare igen, hon ville så gärna att vi kom på ett återbesök för att kolla läkningen och att det inte blivit inflammerat. Jag hade bett om en ny tid istället för den de bokat 8.15 på torsdagsmorgonen och när tandsköterskan ringde på tisdagen så ställde vi in den och sa att tandläkaren fick ringa om hon ville annorlunda. Jag vill helt enkelt inte åka till Kungens Kurva i rusningstrafik på morgonen, det räcker med att det är så långt att köra i alla fall. Jag hade bett att få komma på eftermiddagen istället men enligt tandläkarens kollegor skulle hon vara upptagen hela eftetrmiddagen, men nu sa hon att hon kunde avbryta sina möten för ett kort besök, bara vi kom. Vid 14.45 åkte jag från jobbet, det tar ungefär 30 minuter att köra dit och jag räknade med att det i värsta fall kunde ta det dubbla. När klockan var 15.45 var jag tvungen att ringa till sjukhuset, tandläkaren hade sagt att hon slutade klockan 16 och ville att jag kom innan dess, nu var jag bara vid Tomteboda... Konstigt nog släppte köerna nästan helt precis efter att jag ringt dem och hon lovat att stanna och vänta på oss.
Klockan var bara ett par minuter över när vi kom in genom dörren och hon mötte oss strax efter och tog in oss i ett undersökningsrum. Jag hade sagt till henne när de lade in Turre att de skulle vara lite försiktiga med honom, att han aldrig bitit någon men att han är väldigt osäker och så. Nu visade det sig att hon blivit riktigt rädd för honom av det och jag fick både hålla honom och visa henne munnen för hon ville inte komma i närheten. Det är ett bra sätt att skrämma Turre att bete sig så stressat och osäkert och sen tryckte hon topz ganska hårt mot sårytan för att se om det kom var eller nåt sånt, så sen morrade han åt henne och då tyckte hon ju att hon fått bevis på att han är farlig. Ingen av de andra som jobbar där har någonsin varit rädda och han har heller aldrig haft några problem med dem, han gillar de till och med bättre än andra främlingar. Nåja, man kan ju inte rå för att man är rädd och hon är ju snäll och kompetent och det var lite gulligt att hon med allvarlig ärlighet sa att det var skönt att se att det läkte så fint, så nu skulle hon ju kunna sova igen på nätterna.
Ja, jag tror faktiskt att hon menade allvar.
Tänk vad söta de är på det där sjukhuset, de gillar ju verkligen djur!
Det låter kanske liet konstigt att veterinärer och djurskötare inte skulle göra det, men så har vi alltid bemötts innan vi kom till Södra Djursjukhuset.
Vid 16.30 kom jag iväg och nu var det ju dags för grekiska inne i stan och jag antog att det var bråttom, visst måste det vara köer åt båda håll in till stan? Nej, se det är det inte, 20 minuter senare parkerade jag utanför Medborgarhuset vid Norrtull, det hade rullat på jättebra.
På grekiskan var det ju visserligen kul att träffa alla igen, men jag får prestationsångest när de andra som inte hade samma goda förutsättningar från början har mycket lättare än jag nu. Jag har inte ork att plugga de gånger då jag faktiskt har tid och det fastnar inte ordentligt. Jag förstår precis allt som K förklarar för oss, men att minnas det i en "skarp" situation är en helt annan sak. Det går fort framåt och jag blir helt blockerad av stress när jag ombeds sätta ihop meningar eller översätta nåt från svenska till grekiska och A sitter bakom mig, jag sitter med sidan mot henne och hon sufflerar mig då och då och jag känner mig korkad men tacksam för hjälpen.
Plötsligt släppte det däremot. Vi skulle läsa en nu text och jag förstod det mesta redan medan vi läste den vilket är rätt ovanligt och då känns det som om jag har ett bättre grepp om allt.
På grund av ångesten brukar jag fly fältet så snart lektionen är slut, men nu var jag till och med kvar ett par minuter och pratade med A innan jag åkte hem.
När jag kom hem diskade jag upp i köket och sen böev det en lugn kväll, först framför kaminen och sen framför tv:n och Criminal Minds.

Dumma jycke

På onsdagen började jag dagen med att sitta på Löwenströmska sjukhusets labb och vänta i kö på att få ta ett blodprov. Det är ett blodprov för att se allmänt hur jag mår inför återbesök på Danderyds Sjukhus i nästa vecka. Man får alltid vänta länge när man ska ta blodprov på labbet, ändå tar det inte alls särskilt lång tid när de ska ta provet på mig, men de andra är ofta där inne i upp till 10 minuter och personalen är visserligen väldigt duktiga och trevliga, men man kan inte anklaga dem för att hålla tempot uppe.

Slutligen fick jag ta mitt prov i alla fall och kom ändå senare än väntat till jobbet.

Jag hade ju köpt en födelsedagspresent till syrran när jag var i USA och därför glömde jag till och med att gratta henne nu när det faktiskt var rätt dag. Hon sa hej och tittade lite underligt på mig och ändå tog det mig en "pik" innan jag fattade och sen fnissade vi åt hur puckad jag är ibland.

På eftermiddagen var det dags för Turre att åka till tandläkaren och det skulle göras på Södra Djursjukhuset. Det tar ju ett tag att åka dit och tyvärr måste man ju köra genom stan, men just nu var det i alla fall inte rusningstrafik och vi kom dit i tid. Tandläkaren var riktigt trevlig och efter att vi pratat en stund och hon tittat på Turre så var hon ungefär lika övertygad som jag om att tänderna är hans problem och hon ville röntga och titta ordentligt på dem. Alltså bokade vi in operation och undersökning först den 6:e December eftersom det var enda dag hon hade lång tid på sig. Vi hade kunnat operera nån vecka tidigare men då hade det få bli akut och därmed inte en lika noggrann undersökning. Han har ju trots allt varit dålig i 3 år, vad kan ett par veckor hit eller dit göra för skillnad?

På hemvägen stannade jag och tankade bilen, kontrollerade däcktrycket och efterdrog muttrarna på däcken.

Strax efter att vi kommit hem tyckte Turre att det var en bra idé att pinka på kylen... en riktig utskällning fick han, jag är så jäkla trött på det där och sen bestämde jag mig för att ignorera honom, jag vill i alla fall inte ha nåt med honom att göra när han beter sig sådär. Jag lade mig på soffan en stund för att vila och somnade också, men vaknade strax senare av att han satt och stirrade på mig och pep... Jag fortsatte att ignorera honom i flera timmar och jag har aldrig sett honom så förtvivlad. Han kunde inte sova, ville inte göra något och satt bara och stirrade på mig och pep. Men nu msåte jag ju försöka få honom att förstå! Han gör det ju bara för att markera, det är inte mycket kiss och han gör det oftast precis när vi kommit in från rastning...

Eftersom jag försöker spara lite pengar nu när jag är helt pank så tittade jag i skafferiet efter mat och hittade en burk med laxbullar i citronsås. Jag gillar ju fiskbullar så jag kokade potatis och värmde bullarna och det var inte dumt alls faktiskt. Men jag kan inte påstå att det smakade lax om dem, nästa gång köper jag nog de vanliga, billigare standard-fiskbullarna i hummersås.

På kvällen var det tänkt att C skulle komma och fika och hämta grejer jag köpt åt henne i USA men hon var för trött efter jobbet som dragit ut på tiden. Jag känner precis likadant ibland och har förståelse för det, det som jag tyckte var så fint var att hon ringde och sa det. Det är så många som bara skiter i det om man inte har en exakt tid och plan för när man ska ses. Jag satt ju faktiskt och väntade på att hon skulle höra av sig och hade hon inte gjort det hade jag nog inte slappnat av på hela kvällen. Nu visste jag vad jag hade att förvänta mig och satte mig avslappnad i soffan och tittade på Criminal Minds. Jag hade just fått nya säsonger av Criminal Minds och Bones i brevlådan och det måste vara höjden av I-Landsproblem att man har svårt att bestämma sig för vilken man ska se först...

Juicekladd överallt!

På onsdagen gick jag upp och åt frukost och sen borstade jag tänderna och åkte iväg till tandläkaren. Min tandläkare är dotter till den tandläkare jag haft under min uppväxt och hon är visserligen inte sin mamma men hon är väldigt trevlig och det är hennes sköterska också och de vill alltid snacka en stund. Jag visade min Amazon Kindle och berättade hur mycket jag tycker om den. Jag misstänkte nämligen att de gillar att läsa eftersom de har en hylla i väntrummet fylld med gamla böcker man får ta av. Jag tog en av Jan Guillou, jag har bara läst Arn-böckerna, men den här verkade bra. "Men inte om det gäller din dotter". Jag läste bara ett par meningar men fastnade för hur lätt det var att bara fortsätta läsa. Jag föredrar ju visserligen min e-book nu, men vi får väl se om det blir av att läsa den här. När jag berättade att jag opererat näsan blev de nervösa, det vore ju inte bra om de kom åt den. Men de var så försiktiga så och det gick bra. Det är svårt att hålla munnen öppen och man får svälja hela tiden när man inte kan få luft genom näsan. Jag var helt säker på att jag hade ett hål i en tand men det syntes ingenting på röntgen och de tittade noga på den utan att hitta nåt knas. Så vi slipper borra!
Vi pratade lite om mina resor och så och sen åkte jag hemåt.
När jag kom hem dammsög jag, det är verkligen inte praktiskt med svarta golv, det spelar liksom ingen roll hur ofta jag städar, det ser ändå skitigt ut.
Jag tog fram juicemaskinen från städskåpet och körde de röda vinbären i den, de hade jag flyttat från frysen till kylen i brist på plats och nu hade de läckt saft i hela kylen. Sen när jag körde de fösta glömde jag ställa en uppsamlingsskål under pipen så det första rann rätt ut över bänken och sen ned på golvet... Hjärnan är liksom fortfarande inte med, jag antar att det är därför jag ska vara sjukskriven så pass länge som jag ska. Efter att ha städat upp hämtade jag äpplen och plommon från trädgården och körde även dem i maskinen. Lite ingefära tog jag i också och då höll maskinen på att skära eftersom jag tryckte för hårt. Inget går visst min väg just nu. Jag pressade två citroner i också så att juicen inte skulle mörkna. Sen värmde jag upp juicen nästan till kokpunkten, det är väl så man ska göra för att pastörisera, eller hur är det? Jag skummade av allt som jag fick tag i.

Sen kom vännen H och dottern V och hälsade på och vi pratade om ditten och datten och tittade på både nya och gamla bilder i datorn och fotoböckerna. Jag och H drack frappé och V och H åt godis som jag tagit fram till dem. De är mina slasktrattar, de får äta upp sånt godis som jag inte gillar och som bara blir liggande. Förr hade jag en särskild låda i skafferiet dit H gick och plockade om hon var sugen, det var hennes låda. Jag äter sällan godis och ibland får man sånt, särskilt när man är yngre och vi har känt varandra sedan jag var 20.

När de åkt hem hällde jag upp uicen i två 1½ liters flaskor, men jag kunde inte hitta tratten. Nöden är uppfinningarnas moder som det heter och jag kom strax på att en upp och nedvänt shaker-lock från en Tupperware-shaker passar utanpå en 1½ liters petflaska. Den blir inte helt tät, men jag hade ju grisat ned en massa i alla fall så det tog ett tag att städa upp och diska alla putsar och stora grytor.

Det tog tid och jag var ju tvungen att städa kylskåpet också, men till slut var köket rent igen.