Han tycker att jag ska hålla kurser men jag vet ju inte vad jag gjort

30/1 På fredag morgon kom jag äntligen iväg till labbet för att ta blodprovet som smärtkliniken ville att jag skulle ta. Jag har ju haft sprutfobi en gång i tiden, inte så konstigt kanske eftersom jag skulle göra kontraströntgen som 5-åring. Mina föräldrar hade förvarnat mig om att de skulle sticka mig och att det skulle göra ont. Som en god dotter satt jag still och tyst och tog den utlovade smärtan fyra gånger innan jag slutligen började gråta och försöka komma undan. Det var någon klåpare som stack mig, inte mindre än 7 gånger stack de en 5-åring och sprutade in kontrastvätska (som tydligen svider enormt mycket) och gång på gång spräckte de mina små blodådror och det gör också väldigt ont.
Det var pappa som var med inne hos mig, mamma satt i väntrummet och hon var höggravid. Slutligen var jag i full panik och skrek och grät, brorsan föddes nästa dag...
Efter detta har jag alltså fått sprutfobi. Jag minns ju inte tillfället, men det gör kroppen och hjärnan på något plan. Jag insåg ju att det begränsade mig i livet att bli helt panikslagen och bara gråta så fort det nämndes att jag kanske skulle behöva ta en spruta eller blodprov. Jag bestämde mig helt enkelt för att jobba bort den fobin. Jag tog alla chanser att ta sprutor och blodprov och nu har jag kommit så långt att jag inte ens får ökad puls eller känner mig minsta rädd eller berörd. Jag tar ju till och med sprutor själv, både min migränspruta som är som en sån där penna, man ser ju inte så mycket, men också Fragminsprutor (blodförtunnande) i samband med operation. Det är bara en sak jag gör, ungefär som att borsta tänderna, inget jobbigt alls. Jag är alltså mer avslappnad än de flesta andra nu. Min läkare som har varit min husläkare sedan jag var 9 år gammal har ju sett hela det här förloppet och är så imponerad att han har nämnt att han tycker att jag borde hålla kurser. Det är bara det att jag jobbar med mig själv varje dag, men olika problem jag har, men jag har aldrig varit bra på att reda ut hur jag kommer till målet, vilket jag alltid gör.
Jag kan räkna på ena handens fingrar de kurser och föreläsningar jag varit på, där jag lärt mig något nytt. Jag sitter mest och undrar hur någon ens kunde komma på att hålla kurs om det där. Jag har alltid trott att proffs ska kunna lära mig något nytt, en typ av överkurs liksom. Men det brukar alltid var så att jag bara får ett kvitto på att det jag gjort har varit rätt...
När jag var på ekonomikurs hos Balansekonomi satt jag mest och funderade på om det inte varit bättre ekonomiskt att behålla de drygt 2000:- jag betalat för kursen, än att gå den. De lärde mig ju inget nytt alls. Det var jag som gjort överkursen, i mina ögon så var det helt självklara saker som de presenterade som nyheter. Som att man bör ha en buffert, att man bör lägga undan minsta si och så många procent av månadslönen, sätt att investera den och så vidare. Men jag hade en större buffert än de rekommenderade och lade undan dubbelt så mycket som den procent de sa att man skulle försöka nå... I slutet skulle man utvärdera kursen och skriva vad som gett en aha-upplevelse. Min aha-upplevelse var att jag definitivt inte hade något att lära av dem och att jag är ett ekonomiskt geni. Det jag INTE är, är någon som kan uttrycka det jag gör på ett sätt som kan hjälpa andra. Jag är uppenbarligen inte en entrepenör. Jag kan inte göra pengar på mina kunskaper eftersom jag inte tror att jag är speciell, har något som kan vara värt att lära ut och inte vet hur jag egentligen gör för att få det att fungera. Om jag bara kunde lära mig det, då jävlar skulle jag kunna komma någon vart.
På eftermiddagen åkte jag ut till IKEA i Barkarby, jag hade en tid bokad med köksavdelningen för att äntligen komma igång /för tredje eller fjärde gången) med att rita mitt nya kök, nu ska det bli av har jag tänkt mig. Jag hade fått påminnelser från dem för att inte missa tiden, men jag hade upptäckt några dagar efter att jag hade bokat att det skulle ha betalats samma dag som det bokades... Jag bestämde mig för att chansa eftersom de tydligen inte visste att det inte var betalt. Jag såg till att vara där i god tid och gick in vid kassorna först. Det fanns en liten infodisk där nere och jag bad tjejen där om råd. Hon ringde upp till köksavdelningen och jo, de hade med mig på sitt schema. Tjejen hjälpte mig att betala det och sen gick jag upp och vi satte igång.
Det visade sig att jag mätt fel någonstans, jag hade ju mätt allt på väldigt kort tid kvällen innan.
Men vi lyckades fixa det mesta i alla fall. Dessvärre fungerade inte deras ritprogram som det skulle, det är ju liksom så det brukar gå för mig när jag försöker göra om det här köket...
Det mesta fick vi gjort i alla fall och tanken är att jag ska gå in och fixa det sista, men hur man gör är jag osäker på.
Vi stötte på ett riktigt problem däremot. Min köksbänk blir 3,07 m, det längsta IKEA kan göra är 3 m om man ska ha en disk av sten... Det är tydligen jättevanligt att det är så och nu måste jag köpa en disk någon annanstans och det kommer att kosta runt 30 000:-!
Jag köpte en ny hylla till badrummet också, en som stått på min shoppinglista ett bra tag.
Den är större än den jag haft tidigare och snyggare, den är vit, den andra är träfärgad.
Jag köpte också nya korgar att ha i hyllan och de är bra mycket större än de tidigare, det gör förhoppningsvis att det blir lättare att hålla ordning och att det ser mindre rörigt ut.

Åhh hej vad det gick, ambulans i Thailand är en upplevelse!

27/12 På lördag morgon väckte de oss för frukost men det var inte så mycket som var i min smak tyvärr. Frukt är jag inte jätteförtjust i och det var precis de frukter jag inte tycker om på den fruktallriken. Den varma frukosten var tyvärr inte speciellt bra heller, så när jag väl landade var jag fortfarande lite hungrig. Vad jag känner till får man inte gå i någon fast lane när man ska in i landet man reser till på sin businessbiljett, men eftersom man släpps av först så kan man ha tur och inte ha så många framför sig. Det kan förstås spricka om det är många flighter som anländer samtidigt. Jag var i alla fall väldigt kvick igenom passkontrollen då det bara var en familj framför mig och sen när bagaget kom så kom mitt först nästan, det är tydligen så när man flyger business! De sätter en extra etikett på väskorna där det står: Priority och då läggs de på bandet först.

Jag stod vid mitt och Yoyo´s mötesställe och var förundrad över att han inte stod och väntade på mig, han är ju aldrig sen... Det var först då jag insåg att klockan var precis en timme tidigare än vad som var sagt, flighten hade gått lite fortare och passkontroll och bagage hade ju också gått snabbt. Jag kopplade upp mig på wifin de har på flygplatsen och skickade ett meddelande till Yoyo att jag skulle vänta på Starbucks, vi går ändå alltid dit på vägen till bilen eftersom jag vill ha kaffe med mig när vi åker. Jag satte mig och fikade och kollade mail och sånt och strax senare stod han där och log så som han brukar!
När vi tog hissen upp till garaget där han parkerat hittade jag skylten på bilden, en officiell skylt på en flygplats, kan ni gissa vad det betyder? Det kan inte jag.

Sen åkte vi hemåt och på vägen började vi åter igen prata om att köpa en motorcykel åt mig, vi brukar kalla dem moppar, men tydligen är de egentligen lätta motorcyklar. För att få köpa en ska man ta med sig den blå ägarboken på sitt boende i Thailand (som jag troligtvis har hemma, men inte kan minnas att jag någonsin sett) och en kopia på sitt pass. Detta tar man sen med sig till transportkontoret tror jag att det kallas och så får man ett bevis av dem som man måste visa upp i butiken för att få köpa moppen. Eftersom jag ändå tänkt att köpa en kändes det väldigt onödigt att behöva hyra en igen och dessutom tänkte jag att det kanske skulle vara svårt att få tag i en bra nu när det är högsäsong. Yoyo och jag pratade en stund om det och sen kom vi fram till att köpa en redan på väg hem då vi ändå skulle igenom Klaeng där närmsta, bra butik ligger. De hade precis öppnat när vi kom dit och Yoyo hjälpte mig att fråga sånt jag ville veta och kom med goda råd, sen köpte vi helt sonika en och skrev den på honom! Nästa gång jag kommer ner har han förhoppningsvis fått de permanenta registreringsskyltarna och jag har förhoppningsvis alla papper med mig, sen åker vi till transportkontoret och ändrar ägandet. Självklart valde jag en blå moppe och den skulle levereras nästa dag. Jag betalade 47000 baht  (c:a 10 000:- ) och då ingick försäkring och skatt för ett år och så var den ju sprillans ny också och levereras fram till dörren.
Redan samma kväll fick jag träffa mina vänner S och hans barn V och K nere på Buffalo Bill. V´s lilla pomeranier blev tokig när hon såg mig och studsade upp och ner som en studsboll!
Efter middagen så satt vi bara och hade det bra och killarna drack en del så S var tvungen att gå på toa efter alla drinkar. Det är det sista jag minns... Nästa minne så sitter S på andra sidan bordet och håller mig i händerna över bordet och pratar uppfodrande med mig, bakom mig står hans och min kompis C och masserar mina axlar och jag hör att de båda är väldigt oroliga och S är plötsligt spik nykter. Jag säger att jag bara är trött och annars mår bra, det är inte förrän långt senare som jag inser att det finns en lucka mellan att S gick på toa och att jag sitter där. De säger att de är oroliga, att de ringt ambulans och att jag ska åka till sjukhuset i Rayong. Jag förstår inte alls varför, men de förklarar vänligt för mig att jag har varit medvetslös i nästan en timme! När S kom tillbaka från toaletten sitter jag bakåtlutad på bänken med öppen mun och krampar och har några konstiga rörelser jag gör med vänsterarmen. Inget av detta finns i mitt minne, så ja, jag var helt klart medvetslös. När de med lugna, vänliga röster har förklarat allt detta för mig och sagt hur oroliga de är så har jag inga problem med att gå med på att åka till sjukhuset. C´s sambo följer med i ambulansen,som tog nästan en timme på sig att komma efter att de slutligen lyckas få tag i polisen. De hade ringt två ambulansnummer och sen polisen och ingen svarade, men till slut fick de i alla fall tag på polisen som skickade ut ambulans efter att ha argumenterat en stund att det inte var deras jobb... Ambulansen som kom var som en skranglig, tom pick up, det fanns inte mycket grejer i den och killarna som körde verkade helt okunniga. Dessutom blev de förvirrade när de kom dit och jag var vid medvetande och blev lite generade och visste inte vad de skulle göra. Men S röt åt dem att sluta flina och ta in mig i ambulansen och då vaknade C till också och när han väl blir arg, ja då protesterar inte så många. Då sa de till mig att lägga mig på båren och så sköt dem in mig och stängde och åkte, jag var inte fastspänd alls och då plötsligt hade de jättebråttom och körde som dårar med sirenerna på hela vägen. C´s sambo J satt  bredvid mig och höll en lugnande hand på min mage. Helt klar en spännande färd i vansinnesfart på de små vägarna med gupp överallt och ligga på en bår. Vid ett tillfälle lämnade jag båren helt när de körde över ett gupp, som tur var så var vi just då på väg rakt fram så jag bara dunsade ner igen och ramlade inte av i alla fall, jag och J bara stirrade på varandra med öppna munnar. Efter en stund stannade vi och de drog ut mig och sen fick jag själv gå över till en annan bår eftersom jag inte hade problem att röra mig. Sen fortsatte färden i en annan ambulans, de var proffsigare helt klart, ambulansen var bättre utrustad, de körde bättre och ambulanssjukvårdaren satt bak med mig och tog i alla fall ett blodtryck, sirenerna var fortfarande på, Jag frågade efter J och han lugnade mig med att hon satt i fram. Jag kan inte säga att jag var rädd, jag mådde ju inte dåligt alls. Jag var mest orolig för att det var något allvarligt eftersom mina vänner var så rädda och oroliga. När vi kom till sjukhuset blev jag väldigt imponerad av hur proffsiga de var och hur snabba! Jag fick komma in i akutavdelningen direkt och sköterskor och läkare pratade med både mig och J och sen körde de ut J, satte dropp, tog blodprov och körde mig till huvudröntgen (CT). Sen fick jag komma in på ICU (intensiven) för observation och då får man sin egen sköterska! Sen plötsligt kommer det in en tjej som förvisso är thailändska, men det är något i hennes utseende som gör att jag tycker att hon ser svensk ut och sen säger hon på nästan helt ren svenska (Stockholmska till och med): -Hej, jag heter XXX och jag jobbar som tolk här. Som sagt, jag var lite imponerad av hela sjukhuset. Hon hjälpte mig att kolla upp min reseförsäkring och fixade registrering av mig som patient med hjälp av mitt körkort och sen måste de säkra betalning med mitt kreditkort innan de fått ok av försäkringsbolaget. Det gick däremot jättefort! Andra gången min reseförsäkring genom mitt Handelsbanken Platinumkort har hjälpt mig snabbt utan krångel! Det var ju skönt, sluträkningen blev runt 100 000 bath (c:a 20-25 000:- ). Strax senare kördes jag in på MRI (magnetröntgen) och innan de körde in mig där så fick jag ta av mig alla smycken och fick förstås frågan om jag hade några metalldelar i kroppen (vilket jag inte har) och sista frågan var om jag hade klaustrofobi. Inte vad jag vet sa jag, men med tanke på hur pass små de där är, man har liksom taket strax ovanför ögonen och det är lika litet runt om. Men det visade sig att jag inte har det minsta drag av klaustrofobi, för jag somnade där inne. Det tog drygt en halvtimme, kanske en timme till och med och inte nog med att jag rest, haft ett anfall och en massa spänning, klockan var nu väldigt sent också.

De hittade inget alarmerande så efter det slängde de in mig i duschen och sa åt mig att tvätta håret också. Jag fick en necessär av dem med schampo, tvål, talk, tandkräm, kam, tandborste och så, men inget balsam... Mitt hår är jättekänsligt, jag kan egentligen inte ens använda ett annat schampo och balsam än mitt eget och nu fick jag ett svintoschampo och inget balsam och en kam som inte gick att använda alls i mitt hår. Jag fick reda ut det bäst det gick med fingrarna. Sen fick jag sova, men sköterskan satt precis utanför, så när jag ville gå på toa eller så så kom hon in direkt och alla var både proffsiga och trevliga.

Är små ägg äckligare än stora?

30/8 På torsdagen åkte jag till läkaren och tog blodprov det första jag gjorde, Förr hade jag ju sprutfobi och kunde inte ens se en spruta på bild utan att må illa, men den har jag jobbat bort helt på egen hand!
Nu hade jag inte ens en lätt ilning i magen, ingen nervositet alls faktiskt, utan jag bara åkte dit och så var det strax gjort och sköterskan är både trevlig och bra på det där så det kändes knappt.
Det är min läkare som vill ta en titt på mina sköldkörtelvärden och jag är lite rädd att han ska säga att de är för höga och att jag måste minska min levaxindos, men jag mår ju bra för första gången på 25-30 år, så det vill jag absolut inte göra.
Han sa att om det ser ut som om det vore nödvändigt kommer vi i alla fall att diskutera saken och det ska mycket till för att han inte ska lyssna på mig sa han. Vi får hoppas att det stämmer.
Jag hade besök av Kustbevakningen på eftermiddagen på jobbet och de är alltid trevliga att ha att göra med och vid det här laget känner vi ju varandra ganska väl.
Jag tog ett kvickt möte med kollegan D för att uppdatera honom på vad som händer och sen var jag plötsligt sen hem och där satt ju systerdottern L och väntade.
Har jag berättat att hon tagit körkort?
Väldigt praktiskt när man plötsligt har flyttat ut i skogen och fortfarande pluggar mitt i centrala Stockholm.
Hon tog körkortet bara nån vecka före flytten.
Jag gjorde återigen gjort potatismos och sås att servera med det långkokta köttet och L var helt lyrisk, hon älskar det där.
När vi ätit diskade jag upp och sen kokade vi vaktelägg så att L skulle få smaka. Hon tyckte att det kändes helt fel och nästan lite äckligt att äta så små ägg, men hon är ju inte sämre än att hon smakar och de smakar ju som vilka ägg som helst.
Precis innan L åkte så kom K hem och när L åkt iväg för att hinna genom skogen innan det blev mörkt så sate jag mig och rensade svampen och förvällde den.

Dumma jycke

På onsdagen började jag dagen med att sitta på Löwenströmska sjukhusets labb och vänta i kö på att få ta ett blodprov. Det är ett blodprov för att se allmänt hur jag mår inför återbesök på Danderyds Sjukhus i nästa vecka. Man får alltid vänta länge när man ska ta blodprov på labbet, ändå tar det inte alls särskilt lång tid när de ska ta provet på mig, men de andra är ofta där inne i upp till 10 minuter och personalen är visserligen väldigt duktiga och trevliga, men man kan inte anklaga dem för att hålla tempot uppe.

Slutligen fick jag ta mitt prov i alla fall och kom ändå senare än väntat till jobbet.

Jag hade ju köpt en födelsedagspresent till syrran när jag var i USA och därför glömde jag till och med att gratta henne nu när det faktiskt var rätt dag. Hon sa hej och tittade lite underligt på mig och ändå tog det mig en "pik" innan jag fattade och sen fnissade vi åt hur puckad jag är ibland.

På eftermiddagen var det dags för Turre att åka till tandläkaren och det skulle göras på Södra Djursjukhuset. Det tar ju ett tag att åka dit och tyvärr måste man ju köra genom stan, men just nu var det i alla fall inte rusningstrafik och vi kom dit i tid. Tandläkaren var riktigt trevlig och efter att vi pratat en stund och hon tittat på Turre så var hon ungefär lika övertygad som jag om att tänderna är hans problem och hon ville röntga och titta ordentligt på dem. Alltså bokade vi in operation och undersökning först den 6:e December eftersom det var enda dag hon hade lång tid på sig. Vi hade kunnat operera nån vecka tidigare men då hade det få bli akut och därmed inte en lika noggrann undersökning. Han har ju trots allt varit dålig i 3 år, vad kan ett par veckor hit eller dit göra för skillnad?

På hemvägen stannade jag och tankade bilen, kontrollerade däcktrycket och efterdrog muttrarna på däcken.

Strax efter att vi kommit hem tyckte Turre att det var en bra idé att pinka på kylen... en riktig utskällning fick han, jag är så jäkla trött på det där och sen bestämde jag mig för att ignorera honom, jag vill i alla fall inte ha nåt med honom att göra när han beter sig sådär. Jag lade mig på soffan en stund för att vila och somnade också, men vaknade strax senare av att han satt och stirrade på mig och pep... Jag fortsatte att ignorera honom i flera timmar och jag har aldrig sett honom så förtvivlad. Han kunde inte sova, ville inte göra något och satt bara och stirrade på mig och pep. Men nu msåte jag ju försöka få honom att förstå! Han gör det ju bara för att markera, det är inte mycket kiss och han gör det oftast precis när vi kommit in från rastning...

Eftersom jag försöker spara lite pengar nu när jag är helt pank så tittade jag i skafferiet efter mat och hittade en burk med laxbullar i citronsås. Jag gillar ju fiskbullar så jag kokade potatis och värmde bullarna och det var inte dumt alls faktiskt. Men jag kan inte påstå att det smakade lax om dem, nästa gång köper jag nog de vanliga, billigare standard-fiskbullarna i hummersås.

På kvällen var det tänkt att C skulle komma och fika och hämta grejer jag köpt åt henne i USA men hon var för trött efter jobbet som dragit ut på tiden. Jag känner precis likadant ibland och har förståelse för det, det som jag tyckte var så fint var att hon ringde och sa det. Det är så många som bara skiter i det om man inte har en exakt tid och plan för när man ska ses. Jag satt ju faktiskt och väntade på att hon skulle höra av sig och hade hon inte gjort det hade jag nog inte slappnat av på hela kvällen. Nu visste jag vad jag hade att förvänta mig och satte mig avslappnad i soffan och tittade på Criminal Minds. Jag hade just fått nya säsonger av Criminal Minds och Bones i brevlådan och det måste vara höjden av I-Landsproblem att man har svårt att bestämma sig för vilken man ska se först...