Nästan 22 år fick vi ihop

14/5 På torsdagen regnade det vilket ju var lite synd eftersom det var min första lediga dag sedan jag kom ner.
Jag tänker alltid lite på min gamla häst Gullan den 14 maj, om hon hade levt fortfarande hade hon fyllt 35 så sannolikheten att hon fortfarande levt om hon inte hade skadats är rätt liten. Vi fick i alla fall nästan 22 år tillsammans. Vi växte upp tillsammans, hon var 4½ och jag 11 när hon kom till oss. Vi började vårt liv tillsammans med balansövningar och annan lek som stärker både ryttare och häst, det gav oss en lugn start och jag tror att det kanske var skälet till att hon var i så god form så länge. Vi ökade ju tempot vartefter jag blev säkrare i sadeln och kusksätet. När vi började tävla distans behövde vi inte ens träna för det, vi hade båda två redan fysiken för att göra det. Vår första och faktiskt längsta distans var 60 km, det tog oss 4 h och 45 min, det är en helt ok tid för en ponny av kallblodstyp och en förstagångare. Hon fick lite av en chock däremot, i starten var hon helt oförberedd på att det skulle vara så långt så hon låg på väldigt eftersom det var gruppstart. Våra senare distanser visste hon vad det var frågan om och var väldigt glad men hushöll bättre med krafterna! Eftersom vår första distansritt var Roslagsritten med start på Veda i Vallentuna så blev hon alltid het när vi åkte dit och ville ned på sandbanan där starten alltid gick. Hon blev väldigt besviken när det visade sig att det inte var dags för distansritt utan till exempel Westernridning. Fast hon gillade ju det också förvisso, allt jobb var kul enligt henne.

Ibland tycks det vara tilliten som skapar riskerna för skador

25/12 Torsdag
Jag hade en lugn dag hemma på juldagen, eller lugn och lugn, jag hade förstås en massa att göra inför Thailandsresan nästa dag och hur jag än gjorde kom jag liksom inte så långt som till att packa.
Den här gången ska jag ta med mig en massa saker ner, både grejer och mat!
Det finns så mycket i Thailand som jag önskar att vi hade i Sverige och gärna till samma typ av priser förstås! Men det finns också mycket i Sverige som jag önskar att de skulle ha i Thailand.
Man kan ju inte gärna packa dagen innan när man ska ha mjölk, yoghurt, skinkost, kaviar och andra färskvaror i väskan. Trots att det ju slutligen ligger i en väska i drygt 12 timmar, så brukar faktiskt till och med smöret fortfarande vara hårt när man kommer fram till lägenheten, så det håller sig jättebra.
Den här gången packade jag allt i påsar, så att om något skulle bli krossat, att det förhoppningsvis inte skulle sprida sig i väskan. Av liknande anledning packade jag mjölet, knäckebrödet och annat torrt i påsar. Vissa av de sakerna finns faktiskt att få tag i i Thailand, men problemet är att det blir fuktigt och fuktigt knäckebröd är liksom inte "knäcke"bröd längre.
Framåt 18 packade jag in mig själv och Turre i bilen för att åka ut till syrran och ta in hästarna.
Jag har inga problem att göra det för henne, hon är en av dem som matar och ser till min katt och ibland även hunden när jag reser och det är ju rätt trevligt att prata lite med hästarna då och då.
"Problemet" är bara att det tar nästan 30 minuter att åka ut till syrran och sen lika långt tillbaka och det låter nog rätt fånigt, men om det man skulle göra där tog längre tid skulle det inte kännas som om resan var lika lång...
Hon hade i alla fall förberett precis allt i boxarna, så det enda jag skulle göra var att ta in dem. Joker är ju hingst och jag känner inte honom så väl, han är väldigt snäll, men han är ju lite mer på tårna än vad Venar är, så för säkerhets skull lämnade jag Turre i bilen när jag skulle hämta Joker. Det kändes som rätt beslut när Joker var väldigt uppspelt över att komma in, han gick snällt som han skulle, men jag fick känslan av att han kunde ha slängt ut nån fot på lek mot Turre och råka skada honom, jag menar, Turre är ju så liten. Dessutom har han ingen som helst självbevarelsedrift då det kommer till hästar, som han litar på alldeles för mycket. Om man dessutom är tax så spelar det egentligen ingen roll hur snäll hästen är, ser den inte Turre så kan det i alla fall gå illa eftersom han litar på att de inte trampar på honom och därför inte flyttar sig...
Och mycket riktigt höll det på att gå precis så illa när han följde med mig för att hämta Venar. Venar är både väldigt snäll och väldigt hundvan, han accepterar till och med lite retsamma hundar utan problem och eftersom Turre är lika hästvan som han är hundvan kan man ju tro att det är så gott som riskfritt? Nope, Turre följer med till hagen, efter att jag sagt till honom stannar han till och med utanför grinden med visst säkerhetsavstånd till eltråden som ligger på backen, vad han inte tänker på är att man ju liksom "svingar" hästen runt sig när man ska stänga grinden efter sig. Jag ropade och ropade med mer och mer stress och panik; Akta, akta, akta, flytta på dig! Turre står bara och glor på mig och Venar tar ju för givet att hundjäkeln har självbevarelsedrift och tittar inte på honom alls när han vänder ändan runt så som jag ber honom. Detta är risken med hundvana hästar som lärt sig att ignorera de fåniga rovdjuren som är runt fötterna på dem och som de märkt ändå flyttar på sig, så man behöver inte tänka på var man trampar. På samma sätt med den hästvana hunden som har lärt sig att hästarna visserligen är stora, men de bryr sig inte alls om hundarna och är alltså ofarliga, de har dessutom fokuserat sin oro på det stora huvudet med de stora tänderna, istället för de stora, hårda fötterna med dryga 100 kg tyngd bakom vardera.
Turre trodde att Venar visste var han var och rör sig inte en millimeter när Venars tunga doja slår ner 10-30 cm ifrån honom i den snabba vändningen och än en gång har han fått bevisat för sig att man inte behöver akta sig, hästen kommer inte att göra illa honom...
Ok, en massa dravel, men det är sånt här som ockuperar min hjärna!
Efter att ha gått in till hästarna en gång vardera för att klappa om dem och ta en bild så pallrade vi oss hemåt igen. Ta en titt på deras pälsar, klart som sjutton de inte fryser när det blir minusgrader! Venar som är musblack ser däremot så gott som gul ut när han har vinterpälsen! Min gamla Gullan hade inte denna typ av praktisk vinterpäls, den var betydligt tätare, längre och den blev svettig och tovig bara av att hon stod i stallet och då stod hon i den kalla delen av stallet...


Väl hemma kom jag igång med lite packning och sen var klockan så mycket att jag insåg att jag borde göra mig i ordning om jag skulle hinna ut till Dubliner en sväng. Jag hade bestämt med en kompis att vi skulle gå ut på juldagen så som det är tradition bland singlar. Jag hade inte hört något från henne, men då jag bjöd in hennes kompis att hänga med insåg att de bestämt samma sak så var ju allt ok. I de gäng jag umgås är alla välkomna. Jag hörde inte från min kompis alls, men jag hörde från hennes kompis, så jag antog ju att det var meddelanden från dem båda.
När jag väl kommer in till Dubliner så säger de att det är dötrist där och de ska gå vidare...
Anledningen att jag gjorde mig i ordning och åkte in på juldagen trots halkan och det faktum att jag inte hade packat och städat än, var ju att träffa dem... Jag blev sur och tyckte att det kunde de ju ha sagt när jag frågade om de var kvar, de tyckte att jag överreagerade och jag lät dem åka. Jag lägger inte ned energi på att försöka parkera i Gamla Stan när jag bara ska vara ute någon timme och redan lagt energi på att ta mig in och parkera vid Dubliners. Jag tog en cola med killarna men var på så dåligt humör att jag gav dem en kram och åkte hem för att packa istället.

Ja, jag är generad

20/3 Natten till torsdagen drömde jag också väldigt mycket. På tabletterna får jag också en massa drömmar och de är alltid väldigt stressande. Alla typer av stressande situationer har min hjärna hittat när den inte tänker sova som den ska. Jag drömmer också om folk jag sällan träffar, eller som jag inte ens känner särskilt väl. Jag undrar varför min hjärna ens kommer ihåg att drömma om de människorna. Denna natt drömde jag att jag var på Fjordhäst SM och det var en massa vänner och bekanta där och det är mer än en halvfull jag kan säga att jag vet att jag träffade, troligtvis bortåt 20 personer som jag kan mer eller mindre namnge, vissa vet jag vilka de är, men vet inte vad de heter. Varför?

Jag hittade nostalgi på Spotify idag, I'm a lady - Baccara!
Jag kan inte låta bli att skämmas lite för hur mycket jag och syrran gillade deras skiva när vi var små, men nu är det ju nostalgi att lyssna på dem, fast nu märker jag ju den bristande kvalitén på musiken!

Just nu går det något kedjebrev på Facebook där man ska posta en bild på sig själv utan smink och betala pengar till Cancerfonden i samma veva. Jag fick en spark i baken och betalade 300:- till Cancerfonden vilket jag glömt i flera år, men bilden har inte blivit av än. Men bidraget är ju viktigare än bilden och själv sprider jag inte gärna kedjebrev, inte ens för en god sak.

Lyckad Galapremiär i Stockholm - Disney's Frost

26/1 På söndagen gick jag upp relativt tidigt för att vara jag på en helgdag. Jag hade efter mycket om och men lyckas få tag i och komma överens med Disney's eventbolag att vi skulle komma till Galapremiären av Frost med en fjordhäst. Det var gratis för dem och bra PR för vår hästras, så det var nog bra för alla. Det finns flera fjordhästar med i den filmen och eftersom många många, framförallt i resten av världen inte ens vet om att det finns en hästras som ser ut så, så är det jättebra med den marknadsföringen. Jag har sett forum på internet där det mest är amerikaner, där de förundras över att dessa hästar faktiskt finns på riktigt. De trodde att det var en fin Disneyhäst som var påhittad för att vara en gullig och tuff sagohäst!
Bland den typen av människor finns det heller inga fördomar för rasen, de ser bara en fin häst med potential och har ingen aning om att de saknar status i Norge och Sverige. För dem är det bara en trevlig hästmodell som ser väldigt exotisk ut.
Trojh som ställde upp som klapphäst på bion på Kungsgatan jobbar till vardags på Skansen, han ägs av min kompis T som också r hans arbetskamrat och hon kom med en väns dotter promenerande upp till bion för föreningen och rasens skull.
Trojh är en väldigt bra representant för rasen, han är vänlig, söt och har haft många fina framgångar på tävlingsbanorna och var en gång också en godkänd hingst. Han är trygg och trots att han jobbar på Skansen är han fortfarande nyfiken nog för att hälsa på folk och stoppa ner huvudet i barnvagnar för att pussa barn.
Jag älskar verkligen bilden på barnet och mamman tillsammans med Trojh. Glädjen hos barnet och tilliten till Trojh från både barnet och mamman som är helt avslappande det är underbart. Kanske kan vi använda den bilden till något i framtiden. Jag fotade, T som vuxen fick hålla i Trojh och M höll folk lite på avstånd från hans ben så att han inte skulle råk trampa på någon, det vore ju trist. Dessutom litar vi så mycket på våra hästar att vi ibland utan att tänka oss för tar onödiga risker som man normalt kanske inte skulle ta med en annan ras.
Det brukar ju inte hända något... men man bör ju planera för det värsta och hoppas på det bästa.
Det var trångt och en massa folk och M hade fullt upp att hålla dem på avstånd och från att inte köa en halvmeter från Trojhs rumpa, Konstigt att folk inte har mer respekt för en häst, särskilt när de har sina barn med sig. Av någon anledning är de flesta mest rädda för hästars munnar, inte deras fötter eller tyngden som kommer med storleken.
Men alla var i alla fall gulliga och trevliga och vi fick nog några bilder på Trojh med lite kändisar, det kan man ju ha nytta av i PR-sammanhang.
Jag fotade hela tiden och fick som sagt till några bra bilder och var rätt nöjd, men jag blev kall efter en dryg timme därute och det var skönt att gå tillbaka till bilen när vi var klara och T, M och Trojh gick tillbaka till Skansen.
Det här var ett riktigt teamwork. Det var G i föreningen som kom med förslaget, en annan som tog reda på datumet, jag som tog uppdraget att ta kontakt med Disney och T, M och Trojh som ställde upp med hästkraften och jag som förevigade det och postade bilder och sånt på Facebook.

Vi är i alla fall ensamma tillsammans

25/12 På onsdagen tog jag det rätt lugnt på förmiddagen och framåt kvällen åkte jag ut utanför Knivsta för att fodra syrrans hästar. Familjen var ute hos syrrans svärföräldrar för att fira juldagen och eftersom gården ligger långt ut på landet är det svårt att få hjälp. Båda hästarna är snälla och trevliga, men den större som är skimmel är en riktig gentleman!
Han är så artig och försiktig med folk att man blir helt varm i hjärtat av honom och han tar mycket hänsyn. Jag klappade om dem, hängde in hönäten och kollade att de hade vatten. Vad jag hade gjort om vattnet tagit slut vet jag inte säkert, för jag fick ju inte bära sånt med mina nyopererade armar. Jag hade stått hemma och känt efter om jag ens kunde lyfta armarna högt nog för att hänga upp hönäten och kommit fram till att det troligtvis skulle gå bra och hade det blivit problem så har syrran en pall/trappa i stallet som jag hade kunnat använda eftersom hästarna som sagt är snälla och lugna.
Turre gick omkring och kollade att jag och hästarna skötte oss och ville följa med in i boxarna, men där går min gräns, han fick stå utanför och vänta. Jag hade hämtat syrrans hund också uppe i huset innan jag gick ned till stallet och han fick följa med i koppel för att få sällskap en stund. Det var mysigt att fodra och klappa hästarna, jag önskar bara att inte resan i sig tog 1 timme tur och retur...
Vi tog ett varv runt stallet efter fodringen för att rasta Sudden och sen lämnade jag in honom i huset, snodde lite hemlagat godis och åkte hemåt.
Kvällen blev mer glamorös senare när jag duschade och fixade i ordning mig för att gå ut med A så som traditionen bjuder på juldagen. Tydligen var det inte så många som visste om den traditionen för det blev ett jäkla bråk på Facebook när jag skrev det och några tog väldigt illa vid sig när andra påpekade att det bara var ensamma människor utan familj och vänner som har den traditionen... Taskigt att sparka på dem som redan ligger ner i sånt fall om det är sant.
Jag kände inte heller till den traditionen innan jag blev singel, men nog har den funnits långt innan dess.
Vi ensamma människor utan familj hade i alla fall väldigt trevligt tillsammans och det var tämligen många som verkade ha koll på att man går ut på juldagen även om stan i stort var ganska tom eftersom julhelgen är rätt lång i år.

Det blev inte av

5/10 Det var ju på lördagen jag skulle ha tävlat DM i Bruksridning men det blev inte så. Hubbe i stallet hade feber och veterinären visste inte säkert varför. Man ska ju skriva på en hästägarförsäkran där man ska skriva under på att hästen man tävlar mig veterligen är frisk och inte har träffat några andra hästar som är sjuka. Det kan man ju inte skriva på när en häst i stallet, som han dessutom går i samma hage som, har oförklarad feber. Veterinären hade tagit ett test som syrran fått svar på på fredagen, det var ett halmstrå för att se om det var en lättdiagnostiserad sjukdom som inte smittar, men sån tur hade vi tyvärr inte. Syrran erbjöd mig att komma och rida i alla fall eftersom Venar var fullt frisk, men anledningen till att jag tänkt tävla honom var mer för hennes skull än min egen så jag stannade hemma för att städa istället för det var vad jag egentligen borde göra och inte haft tid för under veckan.
Huset blev grundligt städat från golv till tak och jag fick alla kläder tvättade också efter alla
mina resor.

Slavdrivare är bra att ha ibland

29/9 Vi startade söndagen med frukost på kondis för E älskar deras räkmacka. J var måttligt imponerad, men trevlig hade vi. Sen åkte vi ut till syrran där jag skulle träna bruksridning igen, den här gången med hjälp av J som också rider det och dessutom jobbar på förbundet. Hon var en riktig slavdrivare och gjorde hindren trånga och svåra och var på mig hela tiden. Dessutom lade hon upp ett hinder åt oss eftersom det också ingår i klassen, det är vad jag tycker är värst, jag är nämligen hopprädd. Venar är däremot väldigt snäll och hindret var inte högt, så det gick bra fast vi kom fel hela tiden. När J slutligen var nöjd så avslutade vi passet. Nästa helt är det dags för DM så det var bra att ha någon som gnällde på en en stund. Sen bjöd syrran på fika och tjejerna fick ta en titt på huset och sen åkte vi hemåt för E och J ville helst ta sig hem innan det blev allt för mörkt.
På kvällen var alla i familjen bjudna på middag hos mamma och pappa eftersom de skulle göra vår favorit, Bettybullar. Det är kryddad köttfärs med persilja i, omgiven av bröddeg, sen är bullen friterad i olja. Till det äter man en kall sås gjord på 1 liter naturell yoghurt och 3 deciliter gräddfil.
Det låter säkert som en helt ok rätt, men det är bara så jäkla gott!
Jag kan däremot sällan äta mer än 1 eller 2 och det var nog tur det för mamma tycktes ha räknat lite fel för de tog slut innan folk var mätta och vi brukar vilja ta hem några att ha till frukost och mellanmål. De här bullarna är rätt besvärliga att göra och det tar en massa tid, dessutom luktar hela huset fritös efteråt, men det är värt det, fast man orkar göra det max en gång per år.
Systerdottern som just kom hem från pojkvännen i Linköping hade köpt mat på McDonalds, hon är en av de få som inte tycker om bullarna, det är ju tur, annars hade hon ju blivit ledsen för att bli utan.

Ska vi leka stall?

22/9 På söndagen åkte jag ut till syrran för att träna lite bruksridning på hennes Venar. Tanken är att vi ska delta på DM om några veckor. Jag värmde först upp på en liten runda i skogen och Turre hängde på som om han aldrig gjort något annat än följt efter hästar i skogen. Venar är van att ha hundar kring fötterna så han bryr sig inte alls om det. Turre har däremot lite svårt att fatta att han kan bli trampad och är inte så bra på att hålla sig bakom hästen.
När vi värmt upp red vi tillbaka till stallet och tränade lite på backningar och vändningar i trånga utrymmen, rakridning och annat som ingår i tävlingsmomenten i bruksridning. Jag och Venar har aldrig gjort detta tillsammans tidigare och det tog lite tid innan han insåg att det skulle gå långsamt och att han hade tid att tänka och inte behövde stressa. Men sen gick det riktigt bra och fördelen med den grenen är att ingen tittar snett på en om man debuterar på DM, det finns ofta inga andra tävlingar i grenen i Stockholmsområdet under året så vill man tävla är DM enda chansen. Dessutom är det väldigt trevlig stämning och alla är snälla mot varandra.
Efter träningen tog vi en till tur i skogen för att slappna av och sträcka ut lite. Systerdottern distraherade Turre så att han skulle stanna på gården eftersom jag skulle vara tvungen att rida tillbaka på den smala, trafikerade vägen för att komma tillbaka. När vi kom tillbaka verkade det faktiskt ha varit så effektivt att han inte märkt att vi varit borta ens. Alla andra förstod ju dessutom av kloppret mot asfalten att vi började närma oss gården på vår väg tillbaka, men han kopplade inte alls.
Syrrans stall är så fint! Det får mig att vilja leka stall så som man gjorde som barn!
De har byggt hela inredningen själva hon, hennes man och barnen, en och annan kompis har nog hjälpt till också vad jag förstår. Allt är så smart och genomtänkt och fint!
Dessutom är det fint pyntat med tavlor och prydnadshästar och lite blommor. Plaketten i fönstret är det faktiskt jag som har gjort, jag gjorde nästan 100 stycken inför Fjordhäst SM i Stockholm 2005. De gavs ut till alla deltagande hästars ägare/ryttare och jag hoppas att de var uppskattade, jag var i alla fall nöjd med dem. Jag jobbade hela nätterna för att få alla klara och torkade i tid till SM-helgen, jag hade ju bara en form och det tar tid att både blanda gips, få det att sätta sig, torka och att måla allihopa. Efter att man målar dem ska de också putsas så att de blänker och ser ut lite som metall. Det man använder för att få den färgen är spis-svärta, det finns på tub. Syrran har använt samma teknik på gipshästen som hon själv har gjort och som står i ett annat fönster i stallet.
När jag var klar hos syrran åkte jag och Turre hem till A som bor i Rimbo, hon hade bjudit in mig på middag när jag sa att jag skulle åt hennes håll. Eftersom hon bor som hon bor så blir det aldrig av att jag kommer till henne, vi brukar göra tvärtom eftersom jag bor närmare Stockholm och vi brukar gå ut när vi ses. Faktum är att jag inte ens sett hennes lägenhet tidigare!
Vi åt en god fiskgryta med nudlar och sen satt vi i soffan och snackade en stund, sen behövde jag åka hem eftersom jag skulle få besök på kvällen.
Travskusken som jag lärt känna i Vetlanda helgen innan hade ärende till Stockholm i början av veckan och skulle åka över från Gotland. Jag bjöd in honom på lite mat eftersom han hörde av sig och i undrade om bilderna jag tagit blivit bra. Eftersom färjan kommer in så sent och det tar ett tag till Väsby från Nynäshamn så var han inte på plats förrän runt 23.30, en sen middag blev det. Jag hade gjort pasta med kycklingsås, men det visade sig att han inte har något smaksinne kvar sen en olycka för några år sedan så det hade nog inte spelat någon större roll vad jag lagat. Jag kan inte tänka mig att leva utan smaksinne, vad har man då för kul att se fram emot?
Vi satt och snackade i mun på varandra och tittade på en massa bilder, Turre satt i M's knä hela tiden och verkade jätteförtjust i honom, men att han har god hand med djur hade vi ju sett redan helgen innan!
När vi insåg vad klockan var var den runt 2 på natten, så jag erbjöd M soffan och det tackade han glatt ja till, han hade somnat innan jag ens var klar i badrummet.

Den serien var verkligen jättebra!

15/9 På söndagen tittade vi på visningen av 3-års stona och de var riktigt fina allihopa och det var svårt att välja en favorit. När det var dags för 3-års testet åkte vi hem istället för vi var så trötta alla tre och ville bara hem. Innan vi åkte från Vetlanda stannade vi dock på godishuset för att köpa lösgodis. Jag gillar ju inte godis särskilt mycket, men jag kan inte låta bli att handla ändå.
Jag var hemma vid 17 och packade upp min väska och tvättade 2 maskiner tvätt. Det var rått och kallt i huset så jag eldade i kaminen för första gången för säsongen, i början av säsongen känns det alltid mysigt att elda även om det alltid känns som om man får börja göra det för tidigt. Senare på säsongen känns det bara jobbigt att behöva elda varje dag för att inte frysa ihjäl.
Jag tittade på TV-serien Big C på DVD under kvällen, jag hade inte ens hört talas om den men tänkte att jag skulle testa en säsong på DVD och jävlar vad bra den  var! Den rekommenderar jag verkligen! Det låter inte så kul, det handlar om en kvinna som får cancer och döljer det för alla, men den är faktiskt väldigt rolig och förstås tänkvärd och tragisk på samma gång.

Finns det hjärterum så finns det stjärterum

14/9 På lördagen gick vi upp vid 8 för att hinna äta frukost innan dagen på ridhuset började. Det var visning av 2½-års hingstar som stod på schemat för dagen, dessutom skulle de lite äldre hingstarna göra bruksprov.
Vädret var soligt och vackert och med tanke på hur det ibland är när vi är i Vetlanda i september så var vi alla tacksamma för det.
När det var dags för bruksprovet skärmde vår vän B upp oss rejält när hennes hingst skulle in, hon var osäker på hur han skulle sköta sig och målade upp alla möjliga läskiga scenarier och vi tordes knappt titta. Men det gick alldeles utmärkt i slutänden och M som körde gjorde ett mycket bra jobb. Fast han är travkusk och inte brukskusk vilket syns ganska tydligt på sättet att köra, men det syntes lika tydligt att hingsten både tycker om och respekterar honom och också litar på honom.
Efter bruksprovet fikade vi med B och hennes dotter L och M och pustade ut allihopa efter nervpirret.
När det var dags för visning av hingstarna på hårt underlag fick jag några kul bilder på visare och hästar som flyger, inga fötter i marken alls! Den bilden jag har valt visar LG, som nästan klår hästarna med sin gång!
När det var dags för middag åkte vi in till Vetlanda och åt kinamat med B och Å, det är vad vi alltid gör och vi gillar att hålla på traditionerna.

Efter middagen åkte vi tillbaka mot ridhuset och åkte ned till campingen där familjen N hade ställt upp sin gamla husvagn "Pärlan" som är väldigt liten. Där samlades en massa folk under kvällen, både inne och utanför och till slut bestämde vi oss för att ta ett rekord och alla klämde sig in i husvagnen för någon minut, vi lyckades få in 19 personer i den lilla gamlingen!
Sen ramlade vi ut drygt hälften av oss och andades ut magarna som vi fått hålla in för att få plats där inne.
Det är ett så himla härligt gäng och vi pussas och kramas och skrattar allihopa och även om folk är lite fulla nu och då så är det aldrig någon som beter sig illa, de bara kramas och pussas lite extra!
Vi kom inte i säng förrän vid 2 denna kväll, för vi hade så trevligt att inte ens syrran hade bråttom därifrån.

Vad kul när alla går ihop

4/9 På onsdagen åkte jag och kollegan J till Linköping, vi skulle ha ett möte där på torsdag morgon. Vi åkte från jobbet på eftermiddagen och funderade på att ta vägen över Enköping, det är en mycket lång omväg för att ta sig söder om Stockholm, men Barack Obama var på besök och de hade rått alla att lämna bilen hemma. Trafiken hade förutspåtts vara galen på grund av stora avstängningar och man rådde de som hade möjlighet att stanna hemma eller åka kollektivt, men även tågen skulle stå stilla under någon timme eller så. Vi såg en del av de svenska helikoptrarna som var med i bevakningsdetaljen när de cirklade Arlanda tidigare på dagen, men vi missade Air Force One.
Precis när vi skulle åka från jobbet så såg jag en notis på Facebook av en gammal klasskompis att hon aldrig tagit sig från norr om stan till söder om stan på så kort tid i hela sitt liv, så jag och J bestämde oss för att chansa och åka vanliga vägen till Linköping.
Tydligen var det så att polisen hade skrämt upp alla så pass att det knappt var en enda bil ute på vägarna och jag har aldrig sett så få bilar en en natt i Stockholm och det här var tidig eftermiddag, det är då köerna alltid är som värst!
Det var inte en enda bil i vägen och vi körde till Linköping på rekordtid, tänkt om Obama kunde vara i Stockholm varje gång vi behöver ta oss söderöver. Eller ännu bättre, bygg en förbifart så att man inte behöver åka genom Stokholm om man ska från norra Sverige till södra.
Vi checkade in på vårt hotell (First Hotel) i centrala Linköping, åt en gratis middag som de bjuder på där, den var riktigt, riktigt bra och vi berömde kocken.
Sen åkte vi ut till Nykil och mina vänner S och H med familj. Jag, H och J tig en promenad ut till stora häthagen där J blev väldigt populär och fick klia hästar åt båda håll samtidigt. J är nog den enda kollegan som jag visste skulle vilja följa med och hälsa på min vänner sådär och som jag visste skulle komma väl överens med dem också. S jobbar med flyg liksom vi och är hästkille liksom J, kan de passa bättre ihop? Nej, det kan de inte och de tjattrade glatt hela kvällen i köket medan vi blev bjudna på macka och te.
C var där också och S och H's döttrar dök upp båda två lite senare och köket var fullt och stämningen glad som den alltid är hemma hos dem. En riktigt bra kväll!

Ibland blir man så glad av att se ekipagen

14/7  På söndagen var det dags för hoppning och vi fick se många fina ekipage varav ett par unga systrar med ett väldigt fint, trevligt och samarbetsvilligt sto utmärkte sig speciellt! Kul att se en så trevlig allroundponny som så klart har hamnat i rätt familj där hon hjälper till att utveckla tjejerna och dem henne!
Såna ekipage vill vi se mycket fler av, hoppas att det är dit utvecklingen för oss!
Som vanligt var det en väldig feststämning och vädret var vackert och varmt och så även stämningen som sagt.
Äntligen fick vi se de eviga tvåorna Sophia och Hubert som vinnare i SM-klassen hoppning.
De är en ära för rasen och vi är nog många som önskat dem en förstaplacering ett bra tag, att vi dessutom fick se många fina ekipage tätt i svansen på deras resultat visar att vi börjar gå från klarhet till klarhet i hoppningen som rasförening sett.
Vi kom iväg rätt tidigt hemåt och det var så skönt att vara så pass nära hemma, ibland är det ju så långt som 60-70 mil hemifrån, nu var det runt 15 tror jag. Mycket bättre för oss, så det tog bara drygt en timme att komma hem.