Vi är i alla fall ensamma tillsammans

25/12 På onsdagen tog jag det rätt lugnt på förmiddagen och framåt kvällen åkte jag ut utanför Knivsta för att fodra syrrans hästar. Familjen var ute hos syrrans svärföräldrar för att fira juldagen och eftersom gården ligger långt ut på landet är det svårt att få hjälp. Båda hästarna är snälla och trevliga, men den större som är skimmel är en riktig gentleman!
Han är så artig och försiktig med folk att man blir helt varm i hjärtat av honom och han tar mycket hänsyn. Jag klappade om dem, hängde in hönäten och kollade att de hade vatten. Vad jag hade gjort om vattnet tagit slut vet jag inte säkert, för jag fick ju inte bära sånt med mina nyopererade armar. Jag hade stått hemma och känt efter om jag ens kunde lyfta armarna högt nog för att hänga upp hönäten och kommit fram till att det troligtvis skulle gå bra och hade det blivit problem så har syrran en pall/trappa i stallet som jag hade kunnat använda eftersom hästarna som sagt är snälla och lugna.
Turre gick omkring och kollade att jag och hästarna skötte oss och ville följa med in i boxarna, men där går min gräns, han fick stå utanför och vänta. Jag hade hämtat syrrans hund också uppe i huset innan jag gick ned till stallet och han fick följa med i koppel för att få sällskap en stund. Det var mysigt att fodra och klappa hästarna, jag önskar bara att inte resan i sig tog 1 timme tur och retur...
Vi tog ett varv runt stallet efter fodringen för att rasta Sudden och sen lämnade jag in honom i huset, snodde lite hemlagat godis och åkte hemåt.
Kvällen blev mer glamorös senare när jag duschade och fixade i ordning mig för att gå ut med A så som traditionen bjuder på juldagen. Tydligen var det inte så många som visste om den traditionen för det blev ett jäkla bråk på Facebook när jag skrev det och några tog väldigt illa vid sig när andra påpekade att det bara var ensamma människor utan familj och vänner som har den traditionen... Taskigt att sparka på dem som redan ligger ner i sånt fall om det är sant.
Jag kände inte heller till den traditionen innan jag blev singel, men nog har den funnits långt innan dess.
Vi ensamma människor utan familj hade i alla fall väldigt trevligt tillsammans och det var tämligen många som verkade ha koll på att man går ut på juldagen även om stan i stort var ganska tom eftersom julhelgen är rätt lång i år.

Lydnad ger hundar frihet

18/12 På onsdagen kom en av mina leverantörer förbi för att fika med mig och hålla mig sällskap en stund och dessutom lämna över en julklapp! Ibland blir man bra bortskämd. Hon stannade drygt en timme och vi snackade om allt utom jobb i stort sett. Hon hade ringt ett par dagar tidigare och eftersom jag är sjukskriven och hon ville ge mig en julklapp så sa jag att det var ok att komma förbi hemma hos mig för en fika och lite häng.
Sen på eftermiddagen kom vännen H förbi för att hämta mig och Turre och så åkte vi ut till syrran för att se oss omkring på gården och hästarna och för att ta en fika. H fick köra för att jag skulle slippa, jag är fortfarande så trött.
Syrran visade runt H i stallet och hos hästarna och så, sen satt vi och snackade och fikade en stund och bara hade det bra. Det är skönt att komma ur huset en stund och Turre är så duktig på att sköta sig lös på gården att ha får gå som han vill han hittar inte på något dumt alls och försvinner inte ens runt ett hörn. Han får alltså lite stimulans han också och klarar att sitta hemma ett tag till utan att krypa ur skinnet. Det enda jag får påminna honom om är att hästar inte alltid är snälla och att en tax bör hålla sig utanför en hästhage. Då får jag helt enkelt säga till honom var gränsen går, det vill säga vid staketet och det får jag påminna honom om varje gång vi är där. Inte för att han är jätteintresserad av hästarna, utan för att han följer mig vart jag än går och vill följa med om jag går in i hagen, han går inte dit ensam.
Bilden har inget med inlägget att göra mer än att H är en av de vännerna som i drygt 20 år satt idéer i huvudet på mig...