Det blev inte av

5/10 Det var ju på lördagen jag skulle ha tävlat DM i Bruksridning men det blev inte så. Hubbe i stallet hade feber och veterinären visste inte säkert varför. Man ska ju skriva på en hästägarförsäkran där man ska skriva under på att hästen man tävlar mig veterligen är frisk och inte har träffat några andra hästar som är sjuka. Det kan man ju inte skriva på när en häst i stallet, som han dessutom går i samma hage som, har oförklarad feber. Veterinären hade tagit ett test som syrran fått svar på på fredagen, det var ett halmstrå för att se om det var en lättdiagnostiserad sjukdom som inte smittar, men sån tur hade vi tyvärr inte. Syrran erbjöd mig att komma och rida i alla fall eftersom Venar var fullt frisk, men anledningen till att jag tänkt tävla honom var mer för hennes skull än min egen så jag stannade hemma för att städa istället för det var vad jag egentligen borde göra och inte haft tid för under veckan.
Huset blev grundligt städat från golv till tak och jag fick alla kläder tvättade också efter alla
mina resor.

Att åka till veterinären och röntga är visst kvalitetstid

3/9 På tisdagen gav jag upp och tog Judas till veterinären för att ta en titt på benet/tassen.
Han var mycket missnöjd när jag lockade in honom tidigare än vanligt och sen puttade in honom i en transportbur. Jag tänkte att det är nog sista gången han kommer in när jag ropar på honom. Det tog runt 5 minuter innan han kom till tomten, så han var nog en bra bit bort men kom ändå. Jag brukar sällan ropa på honom så han blev väl glatt överraskad och sen gick det sådär...
Vi hade fått tid hos Vallentunas Veterinärklinik som min vän H hade rekommenderat, den ligger precis rätt för mig som nästan bor närmare Vallentuna än Väsby så jag tänkte att det var värt att testa.
Judas var mycket missnöjd med att sitta i en transportbur i bilen och han jamade och skrek hela vägen. När vi kom fram så gjorde han som han brukar när man håller fast honom, han försöker att komma loss, men helt utan något som helst våld. Han bits eller rivs aldrig!
Sen plötsligt så verkade han komma på att det var rätt trevlig med så mycket uppmärksamhet och sen lade han sig ner och spann istället och jag behövde inte ens hålla fast honom.
När det lyssnade på hans hjärta hörde de något konstigt så de ville inte söva honom och såhär i efterhand är jag väldigt glad för det! Varför skulle vi ha gjort det liksom?
Han låg på röntgenbordet helt stilla och nöjd och gjorde inte en min när vi lade honom åt olika håll och höll ut benen under ljusstrålen, han bara spann och var väldigt nöjd. När vi kom dit så sa jag att jag trodde att det var en fraktur, men de trodde att det snarare var ett bett eller nåt sånt. Efter en massa röntgande och fixande så kunde de bara konstatera att det var jag som hade rätt...
3 veckors husarrest och smärtstillande ordinerade de. Hur man ens lyckas med det med en utekatt som hellre väljer att springa på 3 ben i flera timmar ute än att stanna hemma, det vet jag inte. Han har dessutom genom åren tagit sig förbi en låst kattlucka och en låst kattlucka med 2 flyttkartonger med böcker framför. Hur man ens börjar låsa in en sån katt vet jag inte, jag kan ju inte gärna förpassa honom till ett enda rum i 3 veckor, ett rum där man kan stänga dörren.
Jag bestämde mig redan där och då både för att strunta i den ordinationen och dessutom i det smärtstillande, om han går ut i alla fall och dessutom går på smärtstillande, då lär han inte ta det lugnt för att det gör ont ens.
När det gäller en katt så är det ju trots allt inte hela världen om de blir lite halta för resten av livet, så länge de inte har ont resten av livet.
Det var ett av benen mitt i "handen" som var av, ni kan tänka er i våra händer så var det mittenbenet på förlängningen av fingrarna, det som sitter i mitten av handen.
Det var ungefär vad jag hade trott och det blev dyrt att bevisa att jag hade rätt och att det dessutom inte finns något att göra åt det. Dessutom ville de att vi skulle komma tillbaka efter 3 veckor. Varför skulle jag göra det med något som de ändå inte kan göra något åt?
Både veterinärerna och sköterskorna var däremot väldigt, väldigt trevliga och Judas var väldigt förtjust i dem. Det slutade med att de fotade honom och frågade om de fick lägga ut en bild på honom på sin Facebooksida och det gick jag med på.
Judas tycktes komma fram till att detta var bra kvalitetstid med matte och vi kom faktiskt varandra mycket närmare under dagen och vi lärde känna varandra på ett helt nytt sätt.
Det har ju aldrig hänt tidigare att vi umgåtts så länge i taget, utan några andra i närheten eller en svartis hund som försöker gå emellan. Dessutom är vi båda på språng mest hela tiden, så är inte han upptagen så är jag det och vi möts hemma i ett par minuter eller så sover vi i samma säng eller soffa.
Det kändes nyttigt och som sagt så ändrade han inställning väldigt fort.
När vi kom hem ställde jag ned transportburen utanför huset och öppnade den och han knatade ut och satte sig på stengången, han litade alltså på att jag inte skulle stänga in honom igen!

En tung och vacker dag

2/5 På Onsdagen fick jag gå upp tidigt, jag hade bara sovit 3 timmar eftersom Turre var orolig och det gjorde ju mig orolig.
Jag gjorde mitt iskaffe och en macka och packade min mig och Turre i bilen och körde mot Danderyd och Albano.
Det kändes inte bra att lämna honom, jg var mer orolig än vanligt och hade separationsångest, men åkte förstås hemåt när han var inskriven.
När jag kom hem duschade jag och gjorde mig iordning, idag var det dags för begravning... Jag har varit på alldeles för många begravningar och alldeles för få bröllop, doften av snittblommor påminner mig om begravningar liksom ljudet av kyrkklockor. Jag ville verkligen inte gå, jag har sett alldeles för många ledsna familjer och vänner och kände att jag inte visste om jag skulle fixa det här, men jag kände också att min gudson förtjänar att jag är där för honom, så jag åkte så klart dit i alla fall.
Jag körde hem till syrran och fick åka med henne och ungarna till Skogskyrkogården, det kändes skönt att ha det stödet.
Jag klarade begravningen förvånandsvärt väl och jag vet inte om jag är glad och lättad över det eller rädd att jag börjar bli hård...
På fikat efteråt fick vi en chans att slappna av och umgås lite och jag blev lite putt över att folk, vänner till M som dog, inte ens kände igen eller kom ihåg mig när jag presenterade mig, det här är folk som jag och exet hängde med en del en gång i tiden... Men vi hade ett bra gäng med oss där och vi hade gott stöd av varandra.
Jag är liksom inte van att folk inte minns mig, kanske är jag bortskämd?
När jag kom hem hade de fortfarande inte hört av sig från Albano så jag satte mig i solen på verandan en stund och sen ringde de och sa att jag skulle komma om en timme.
Jag åkte och hämtade honom och han var riktigt pigg och glad trots att de dragit ut en tand på honom och jag fick besked om att Agria inte ville ersätta och att räkningen hamnade på 4550:-,,, Agria betaar av princip inte ut tandvård eftersom de menar att det beror på vanvård antar jag..? Men det är är en skada som kommer av en gammal fraktur som ingen veterinär hittade på 2 år och som sedan jag hittade. Den förseningen verkar ha gjort att problemet blivit kroniskt och jag vet inte, men jag tycker nog att det är ett och samma problem hela tiden och de har ersatt detta tidigare...
Jag åkte raka vägen till Apoteket för att hämta medicin till Turre men den var slut så jag köpte avmaskningsmedel till Judas eftersom ML sagt att det satt maskar och vinkade till henne från hans rumpa på Valborg.
Vi vilade nå halvtimme och sen åkte vi till pyssel, men eftersom de sagt att Turre skulle ha mörkt och tyst omkring sig resten av kvällen så fick han sova i bilen och så stannade jag inte så länge istället.
När jag kom hem såg jag Iron Man på DVD, hur kan den där karlen se så bra ut efter sitt destruktiva liv?