Klänningens första och sista chans?

19/12 På torsdagen började jag tidigt eftersom det var dags för jullunch med jobbet och allt tar minst dubbelt så lång tid för mig just nu. Alltså skulle jag i god tid duscha, sminka mig, klä mig och ta mig till Stallmästaregården och allt det till lunchen klockan 11.30. Brorsan ringde och undrade om jag tänkt köra bil dit och om jag kunde komma förbi och hämta några av mina kollegor på vägen? Jodå, sagt och gjort, ja hämtade upp 3 kollegor och körde in. Attans vad svårt det var att hitta in dit nun när de bygger överallt, som tur var hade A varit där tidigare och trodde att hon visste hur vi skulle åka, annars hade jag definitivt inte trott att det var en väg man fick köra på. Det såg mer ut som en byggväg eller enkelriktad väg, men det var den som gällde, det hade jag aldrig vågat gissa. Jag hade tagit en klänning som inte var ny, men som jag inte har kunnat använda tidigare för att benen såg så bubbliga ut, nu satt den snyggt och det var sista sucken på den kan man tycka den är redan på gränsen till för stor. Men jag kände mig rätt fin i alla fall och hade stövlar till det och det kändes juligt.
Trots att jag var helt slut när jag kom hem så pyntade jag julgranen med
systerdottern på kvällen. Hon kom över för middag och satt sen mest som stöd medan jag pyntade. Jag tycker att sånt är så fruktansvärt jobbigt och tråkigt, det blir alltid bättre om någon bara är med, det spelar ingen roll om de bara tittar på.

Förrådd av hjärnan

20/9 På fredagen åkte jag och kollegan J på ännu ett möte med en kund, den här gången i Stockholm. Vi skulle helt enkelt se till att de var nöjda med det jobbet vi gjort så långt på det projektet vi jobbar med just nu och de var nöjda och glada så det var ju en bra start på helgen. Dessutom fastnade vi inte i några köer eller så heller för vi var ute i god tid innan rusningen började. Jag åkte tillbaka till kontoret för att få lite annat gjort innan jag gick på helg, men jag fick i alla fall gjort det som var tänkt att jag skulle göra, så nu kan jag koppla v i helgen utan att oroa mig för jobbet. Jag förlorar ju oftast helgerna i alla fall, för det tar ett tag att tagga ner efter jobbveckan på fredagen och sen börjar hjärnan att jobba redan på söndag eftermiddag med att planera nästa jobbvecka och komma på lösningar på frågor och problem som kan tänkas uppkomma. Hjärnan tar alltså ut problem i förskott, problem som oftast inte ens dyker upp...

Ibland behövs så lite för att folk ska skämmas

5/9 På torsdagen hade vi ett bra möte i Linköping, med trevliga människor och intressanta saker. Jag fick dessutom chansen att knäppa en sexistisk gubbe på näsan och bara så ni vet, det är ingen av killarna på bilderna. Vi har ett väldigt kul, spännande och macho jobb och det är rätt sällan jag får kommentarer eller bristande respekt för att jag är kvinna, men denna dag hände det. Den här mannen i fråga kommenterade med en överlägsen ton när jag gav feedback: Vadå är du ingenjör eller? Det var en pik om att jag borde hålla käften och det var tydligt att han trodde att jag var en vanlig säljare utan direkta kunskaper. Jag bara såg honom i ögonen och sa lugn: Ja
Han tittade på mig förvånat en stund och låtsades sen som ingenting och alla gjorde detsamma, den lilla comebacken räckte för att han skulle skämmas för sin attityd och han tänker sig nog för nästa gång.
Ja, det är inte många som har så spännande kunder som vi och får se så häftiga saker. Denna dag fick vi titta på och vara ombord på 3 olika helikoptrar, visserligen på marken, men ändå. Och eftersom vi var i Linköping fick vi också chansen att äta på Försvarsmaktens Restaurang, det är vanlig enkel mat, men det känns lite speciellt att äta med knivar som är märkta med tre kronor tycker jag.
När vi skulle åka hem chansade vi återigen på att trafiken skulle ha lugnat ned sig, den här gången efter Obamas hemfärd och samma sak hände, raka vägen hem mitt i rusningstrafik, helt utan köer och rusning!
Jag lyckades vara hemma runt 18 i alla fall och det är ju rätt bra om man har haft ett nästan dagslångt möte i Linköping.
När jag kom hem städade jag lite, jag får besök i helgen och vill att det är någorlunda rent och snyggt hemma.

Vad kul när alla går ihop

4/9 På onsdagen åkte jag och kollegan J till Linköping, vi skulle ha ett möte där på torsdag morgon. Vi åkte från jobbet på eftermiddagen och funderade på att ta vägen över Enköping, det är en mycket lång omväg för att ta sig söder om Stockholm, men Barack Obama var på besök och de hade rått alla att lämna bilen hemma. Trafiken hade förutspåtts vara galen på grund av stora avstängningar och man rådde de som hade möjlighet att stanna hemma eller åka kollektivt, men även tågen skulle stå stilla under någon timme eller så. Vi såg en del av de svenska helikoptrarna som var med i bevakningsdetaljen när de cirklade Arlanda tidigare på dagen, men vi missade Air Force One.
Precis när vi skulle åka från jobbet så såg jag en notis på Facebook av en gammal klasskompis att hon aldrig tagit sig från norr om stan till söder om stan på så kort tid i hela sitt liv, så jag och J bestämde oss för att chansa och åka vanliga vägen till Linköping.
Tydligen var det så att polisen hade skrämt upp alla så pass att det knappt var en enda bil ute på vägarna och jag har aldrig sett så få bilar en en natt i Stockholm och det här var tidig eftermiddag, det är då köerna alltid är som värst!
Det var inte en enda bil i vägen och vi körde till Linköping på rekordtid, tänkt om Obama kunde vara i Stockholm varje gång vi behöver ta oss söderöver. Eller ännu bättre, bygg en förbifart så att man inte behöver åka genom Stokholm om man ska från norra Sverige till södra.
Vi checkade in på vårt hotell (First Hotel) i centrala Linköping, åt en gratis middag som de bjuder på där, den var riktigt, riktigt bra och vi berömde kocken.
Sen åkte vi ut till Nykil och mina vänner S och H med familj. Jag, H och J tig en promenad ut till stora häthagen där J blev väldigt populär och fick klia hästar åt båda håll samtidigt. J är nog den enda kollegan som jag visste skulle vilja följa med och hälsa på min vänner sådär och som jag visste skulle komma väl överens med dem också. S jobbar med flyg liksom vi och är hästkille liksom J, kan de passa bättre ihop? Nej, det kan de inte och de tjattrade glatt hela kvällen i köket medan vi blev bjudna på macka och te.
C var där också och S och H's döttrar dök upp båda två lite senare och köket var fullt och stämningen glad som den alltid är hemma hos dem. En riktigt bra kväll!

I Stockholm vet man hur man tar betalt för ingenting

18/8 På söndagen åkte jag in för att träffa J i stan för att ta en promenad. Det var massor med folk i stan och det verkade vara någon typ av spelninng vid Sjöhistoriska museet så det var väldigt svårt att ta sig ut till Gärdet eller Kaknästornet, Djurgården var helt stängt för motortrafik så dit gick det inte att åka alls.
Slutligen parkerade vi vid Kaknästornet i alla fall och sen tog vi en promenad medan vi dividerade om hurvida man ska få köra bil i innerstan alls, jag är ju för det, själv förstår jag inte hur sjutton man skulle kunna få Stockholm att fungera med kollektivtrafik, det är en helt annan sak i London enligt mig.
Vi visste inte riktigt hur man ska gå därute, jag hittar bättre på Djurgården så det blev inte så jättefina vägar vi gick på, sen fick J såna fruktansvärda skavsår att vi knappt tog oss tillbaka till Kaknästornet. Men innan vi vände hittade vi en liten udde med privata hus som var jättesöt, konstigt att sånt finns i stan egentligen, det såg mer ut att vara i skärgården någonstans. Jag önskar att jag bodde så.
När vi kom tillbaka till Kaknästornet var tanken att äta lunch där, men inte ens om man ska till restaurangen får man åka upp gratis i hissen, det kostar 50:- per person. Om man har förbokat ett bord så går det bra, men de menade att vi var tvungna att ringa upp innan vi tog hissen för att få åka gratis och då började det bli för jobbigt och vi åkte vidare bakvägen ned till Djurgården för att hitta någonstans att äta. Vi blev rekommenderade att åka till Ekorren som har samma ägare som den andra restaurangen men vi fattade inte ens att vi hittat den, det såg mer ut som en strandkiosk, ändå tog de 165:- för en ceasarsallad om var färdigpackad eller 147:- för en vanlig, liten räkmacka. Det är emot våra principer så istället åkte vi till Tudor Arms och tog en sallad. Mycket trevligare stämning och man får mycket mer för pengarna.
Jag kom hem vid 17 och tittade på The Closer på DVD.
Jag hade en fruktansvärd värk och hade bara några svaga tabletter jag köpt i London, de är knappt ens första hjälpen för min värk så det var bara att bita ihop.
Rosen fick jag av S vid frukosten på lördagen bara för att hon är en så fin vän och vet att jag har haft det lite jobbigt just nu.