Ibland blir man så glad av att se ekipagen

14/7  På söndagen var det dags för hoppning och vi fick se många fina ekipage varav ett par unga systrar med ett väldigt fint, trevligt och samarbetsvilligt sto utmärkte sig speciellt! Kul att se en så trevlig allroundponny som så klart har hamnat i rätt familj där hon hjälper till att utveckla tjejerna och dem henne!
Såna ekipage vill vi se mycket fler av, hoppas att det är dit utvecklingen för oss!
Som vanligt var det en väldig feststämning och vädret var vackert och varmt och så även stämningen som sagt.
Äntligen fick vi se de eviga tvåorna Sophia och Hubert som vinnare i SM-klassen hoppning.
De är en ära för rasen och vi är nog många som önskat dem en förstaplacering ett bra tag, att vi dessutom fick se många fina ekipage tätt i svansen på deras resultat visar att vi börjar gå från klarhet till klarhet i hoppningen som rasförening sett.
Vi kom iväg rätt tidigt hemåt och det var så skönt att vara så pass nära hemma, ibland är det ju så långt som 60-70 mil hemifrån, nu var det runt 15 tror jag. Mycket bättre för oss, så det tog bara drygt en timme att komma hem.

Undrar vad det är som lockar?

13/7 På lördagen fortsatte tävlingarna och det sköna hänget med härliga människor. S och S satt och dansade till musiken på körningen för E valde bra musik och det svängde ju...
Många fina och duktiga körekipage har vi i föreningen och det är alltid en riktig fight om placeringarna. Jag kan inte låta bli att hålla mina tummar för G som är 77 år tror jag och kör som en hel galning, fast snyggt också. Han kör jättebra, h'sten Dollar som har passerat 20-strecket är helt med på noterna och de brukar ofta knipa en placering. Jag ville så gärna att de äntligen skulle få ta segern i SM-klassen men det räckte inte riktigt fram och segraren var så klart väldigt värdig. Jag tänker bara, hur många bra år har de kvar gubbarna? Jag vill ju att de ska få vinna en gång.
Dagen var inte jättelång och vi fick en chans till att hänga i lugn och ro vid vårt långbord. Tänk vad enkelt det är när det är vuxna människor som hjälps åt med allt. Mat blev gjord, barn och hundar passades, det städades, fixades stolar och allt sånt och humöret var på topp som vanligt.
Framåt kvällen dök det upp en massa barn com också ville hänga med oss lite och de utmanade framförallt S men också T och mig på lite gymnastikövningar. Jag är fascinerad över att S fortfarande är så pass populär bland flickorna, förr var det nog för att han ser bra ut och är snäll mot dem, men nu borde de nog se honom som en gammal gubbe i jämförelse med sig själv (de är nog 8-12 år gamla). Men antagligen är det för dom som att umgås och göra kullerbyttor med en kändis, även vi skulle kanske bli lite förvånade och till oss om Lars-Göran Bengtsson ville göra hjulningar med oss?
Vi hade ännu en härlig och lugn kväll vid vårt långbord och folk kom och gick som tidigare kvällar. Vårt gäng var däremot mer konstant och det var avslappnat och glatt hela kvällen.

Vanligt hyfs är tyvärr ovanligt

12/7 På fredagen gick det mesta åtminstone lite lättare. Allt gick inte fel hela tiden och solen sken. Det var förvisso trist att fota dressyren bara en bra bit från staketet på ena kortsidan. Bilderna blir samma hela tiden och man har bråkdelen av en sekund på sig att ta en bra bild eftersom de springer in och ut ur bild hela tiden och det går ju inte att följa dem när man har en liten lucka mellan tre hästtransporter.
Min kameralina fungerar också som sämst när jag zoomar in så mycket det går, skärpan går inte att få till då, så man kommer hem med en massa halvbra bilder som man inte vet vad man ska göra med.
Bruksridningen och brukskörningen gick lättare att fotografera men jag är fortfarande helt chockad över hur folk beter sig... Om någon står och fotograferar något så brukar jag antingen gå bakom dem, vänta tills de är klara, eller i värsta fall smita kvickt förbi och be om ursäkt samtidigt. Det är INTE normalt beteende att göra som jag, det har jag tydligt sett. Folk ställer sig till och med framför mig medan jag fotar så att jag missar fotochansen som jag jobbat för att sätta upp och får en rygg, en suddig häst eller i värsta fall inga bilder alls. Vanlig artighet är inte särskilt vanlig så att säga.
Bruksridning är däremot svårt att få att se intressant ut på bild, det gäller att fota på precis rätt ställe och vinkel annars ser det ut som om någon bara slörider runt på ett fält och alla som någon gång har testat bruksridning vet att det handlar om så mycket mer.
Vi hade en lugn, skön dag och framåt kvällen så satt vi utanför vår huslänga där vi bodde alla i gänget. Vi fick pikar om att vi satt där istället för att trängas med alla andra vid grillen och inte få sittplats, men det handlade varken om att vi inte vill umgås eller att det inte fanns tillräckligt med platser, det handlade om att S barn låg och sov i längan och att vi inte kunde gå så mycket längre än utanför dörren, så vi bar bara ut borden och stolarna och satt vid långbord där.
Det kom och gick i alla fall folk större delen av kvällen så vi kände oss inte så ensamma och jag gick iväg en sväng och hängde utanför ett av de andra husen och där var det ett glatt gäng som satt och drack lite öl, och skojade en hel massa. Sen blev jag trött och gick och lade mig.

Fy fan vilken skitdag, tur att man har kul folk omkring sig

11/7 På torsdagen var det dags att åka till Fjordhäst SM, denna gång skulle det äga rum i Tystberga utanför Nyköping så det var inte så farligt långt dit.
Jag blev på sopigt humör rätt fort eftersom vi pratat med folk om att få sitta vid banan för att fotografera och fått tillstånd till det och sen var det andra som började lägga sig i åt alla håll vilket slutade med att vi inte kunde fota dressyren alls. Jodå, alla tycker att syrrans och mina bilder är så fina och de vill så gärna att vi fotograferar just deras hästar, gärna till Ridsport förstås när det är aktuellt, men sitta vid banan? Nej, då kan ju hästen bli rädd... Vad har de för hästar kan man undra, om de blir rädda för en människa som står vid banan? Dessutom är det förstås inte lika för alla, utan en massa andra människor fick stå mycket bättre till vid banan och många, både barn och vuxna sprang till och med kors och tvärs där det var avstängt och fick ingen tillsägelse.
Dessutom hade jag haft kaffe över mig i bilen men lyckats rädda det mesta av kläderna, men lagom tills vi satt oss hällde jag kaffe över hela mina ben och jag hade vita linnebyxor på mig. Som om det inte var en tillräckligt sopig dag så visar det sig att alla mina grejer och kläder blivit utslängda i korridoren från "mitt" rum eftersom det andra rummet inte alls var ledigt som det var sagt utan någon skulle bo där och bara hade slängt ut allt mitt i korridoren i en enda röra, dessutom var det en del värdesaker bland dem, tur att alla är så ärliga i fjordhästföreningen. Dessutom var jag nu helt utan madrass eftersom S tagit madrassen i den sängen han trodde var ledig. Lite surt att dessutom dela hall med någon som går upp mycket tidigare än man själv när det visade sig senare att flera hus stod helt tomma. Jag bytte till de enda andra byxor jag hade med mig, pyjamasbyxorna framåt kvällen när klänningen jag bytt till blivit lite kall att bära, snygg som fan var jag i röda pyjamasbyxor med stjärnor på och turkosa jackor...
Jag och syrran tog bilen upp till ett av de tomma husen och lånade två madrasser som vi lade på biltaket och körde ned till vårt hus, på så sätt slapp vi bära dem hela vägen ned, men jag lovar att det väckte uppmärksamhet.
På kvällen grillade vi hela gänget och sen dukade vi långbord utanför vårt hus eftersom S barn låg och sov och vi inte ville gå för långt bort.
Som vanligt ett glatt och härligt gäng så efter ett tag glömde jag det mesta av min skitdag!

Fantastiska hästar och några förvånade ryttare

29/7 På söndagen var det dags för hoppning och som det visade sig, en massa drama!
Hästarna var fina och vältrimmade, alla utom ett väldigt litet fåtal, ändå höll det på att gå riktigt illa i vissa fall.
Hopptekniken på hästarna är ofta helt fantastisk och därför räddar hästarna en massa situationer som slumpen eller ryttaren sätter dem i.
Men även när allt görs rätt kan det ju gå åt pipsvängen och det gjorde det för en del.
En häst fastnade i grinden på hindret han rev och efter att ha försökt att lyfta hoven ur den på egen hand och misslyckats, ställde han sig sonika och väntade på att trygga matte skulle rädda honom.
Mycket riktigt så fick matte och hinderpersonalen slutligen loss honom, men först när de fått banka loss en bräda från grinden med klubba. Han rörde inte en min och såg helt ren ut i benet när han leddes ut, härliga hästar!

En del ryttare verkade underligt förvånade när deras hästar faktiskt hoppade och en del av dem blev så förbluffade att de faktiskt tappade balansen och ramlade av.
En annan häst fastnade med knät i ett hinder och stod lika lugnt och fint och väntade på hjälp.
Självklart fick vi också se högkvalitativa ekipage som gjorde precis allt rätt.
Till exempel de tre ekipage som gick till final i hoppningens SM-klass.
Som banbyggaren (en gammal vän till mig) sa, det var ingen slump att det var de tre ekipagen som gick till omhoppning, de var helt enkelt bäst.
Återigen fick vi se Sol Grönkulla och Elin vinna klassen, de är så starka och säkra nu att de definitivt är en kraft att räkna med. Jag hävdar dock att det till viss del var min förtjänst eftersom det var jag som fixat flugmössa och handskar åt dem...
Men sanningen att säga så beror deras framgångar på två saker, taland och att de litar på varandra och har all anledning att göra så!
Medan vi väntade på prisutdelning i SM-klasserna sov det här och där och mystes lite också.
Sen blev det full rulle på ärevarven kanske främst från Huberts sida, han bockade sig runt varv efter varv och var hellycklig och jag måste säga att det var väldigt värdiga vinnare i alla klasser i år!
Kul att se att vissa hävdar sig år efter år och hur till exempel M med lånade hingsten Allman lyckats träna sig så fint sammansvetsade att de lyckades ta segern i Allround! Wow och grattis M, jag hittade dig inte efter tävlingarna, men jag var tårögd när ni gjorde ert ärevarv, ni är så värda detta!
Östergötlands Fjordhästförening blev återigen bästa förening och de är verkligen duktiga allihopa.
Allt var över redan vid 14 och efter att jag pratat lite med folk så kom jag iväg runt 15 och tänkte lyckligt att jag skulle vara hemma vid 18-tiden.
Bredvid tävlingsplatsen har de förresten en kyrkogård för postbilar, det fanns en jäkla massa vrak där!
Tji fick jag, för det var köer överallt på vägen hem, tydligen var det många som var på väg hem från Västervik, Kalmar, Öland och dylika ställen för det gick inte alls fort. Istället för 3 timmar tog det nu runt 4½, 50% långsammare, trist som fan. Dessutom började jag bli trött på vägen och det fanns ingenstans att stanna för att vila. Slutligen kom jag i alla fall hem och åt lite, tittade på TV och sen kom jag i säng någorlunda vettig tid eftersom jag var helt slut.