Äntligen iväg igen

29/3 På lördag morgon tidigt åkte jag till Arlanda för att flyga till London. Flighten var så gott om tom så jag hade en rad för mig själv och kunde ligga och sova. Flighten tar ju bara drygt 2 timmar, men det är i alla fall skönt att slippa sitta för trångt.
När jag kom till Heathrow tog jag Heathrow express in till Paddington, normalt sett så åker jag ju tunnelbanan in till Leicester Square, men den här gången skulle jag inte till London, jag skulle till Bristol.
Det tar rut 40 minuter till Paddington och där köpte jag en biljett till Bristol och det tog ytterligare ett par timmar och sen var jag på plats. Jag visste ungefär åt vilket håll hotellet låg från stationen och det var fint väder och jag hade inte jättemycket packning så jag promenerade dit. Det enda som var lite tungt var den sista uppförsbacken när man skulle ha med sig väskan upp.
Jag checkade in och lyckades sen hitta kommittén och så satte vi igång att jobba inför mötet.
På kvällen gick vi och åt tillsammans och D som är vår kassör hade bokat bord på en trevlig Italiensk Restaurang som vi var på även när vi var på rekognoseringsresa i Bristol tidigare.
Kvällen blev senare än jag tänkt mig, jag var helt slut och jag och S och R smet iväg när de andra gick för att ta en öl.

Jag är inte den som brukar bli starstruck

28/11 På torsdagen åt vi frukost tillsammans vi fyra som stannat över och sen satte de andra sig att jobba i hotellbaren medan jag samlade ihop mina grejer och checkade ut. Sen höll D mig sällskap på promenaden till tågstationen så att jag inte skulle gå vilse, han tog också den enda väskan åt mig.
Vi gick förbi en reklamskylt för torrkaffe som jag tyckte skulle vara kul att lägga in mitt eget porträtt på, eller vad säger ni?
Min vana trogen åt jag sushi på Heathrow innan jag flög hem. När jag stod i kön till boarding såg jag att mannen framför mig i kön inte var någon mindre än Abba Björn! Jag tycker att det är lite kul att se kändisar, särskilt såna som faktiskt beter sig som folk gör mest och han köade som sagt precis som vi andra och han försökte låtsas att vi inte kände igen honom och vi försökte göra detsamma. Men även om jag är nyfiken och tycker att det är kul så blir jag aldrig imponerad. Döm om min förvåning då när jag blev helt "starstruck"!
Det ville jag ju inte gärna att varken han eller någon annan skulle märka, det vore ju pinsamt, men när ingen såg så fotade jag faktiskt hans rygg även om jag är generad över det!
Sen när jag var ombord på planet var jag bara tvungen att berätta det för någon så jag berättade det för flygvärdinnorna i den delen av planet som jag satt.
Den flygvärdinnan som välkomnat oss ombord hade inte rört en min när han sträckta fram sitt boardingpass utan bemötte honom på exakt samma sätt som hon bemötte oss andra. Men så fort han vände sig bort så himlade hon med ögonen mot sin kollega som för att säga:  -Herregud, såg du vem det var! Proffsig tjej helt klart, han märkte definitivt ingenting.
Jag satt allra längst bak i planet och hade hela raden och många framför och vid sidan av mig helt för mig själv, så jag lade mig ner och somnade en stund.
När jag klev av planet vid Arlanda tittade jag mig försynt omkring för att kanske få syn på honom igen, ja, jag vet att det är jättetöntigt!
När jag konstaterat att han inte var vid bagagebandet insåg jag däremot att det var Stellan Skarsgård som stod precis bredvid mig...
Ja, det var förstås lite coolt, men som sagt, det blir jag inte "starstruck" av!
När jag kom ut från terminalen stod min kompis och jobbvän D utanför och väntade på att köra mig hem, han skulle låna mitt gästrum över natten eftersom han varit på jobb i Stockholm och hade planer för helgen.
Vi åkte hem till mig och sen lagade jag middag på en spik och det blev riktigt gott, sen snackade vi resten av kvällen och hade jättetrevligt.
Vi kom ändå i säng i rimlig tid.

Ibland tror inte folk på att jag tyckte att det var gott

27/11 På onsdag morgon gick jag tillbaka till Lillywhite's för att byta några av kläderna jag köpt dagen innan och som vanligt är de helt inkompetenta och till slut höll jag på att ge upp och gå utan att ha uträttat mitt ärende. Kassan kräver viss finess när man betalat för 2 men fått 3 till exempel och sen bara ska byta storlek på ett av plaggen. Hon i kassan kunde bara inte få ihop det utan försökte få mig att betala några pund extra för att det inte gick att göra så i kassan och så vidare. lagom tills jag bestämde mig för att ge upp kom en annan tjej och fixade till problemet, vid det laget var jag både stressad och svettig. Sen gick jag tillbaka till hotellet och checkade ut och tog mitt bagage och gick till tunnelbanestationen "The Embankment" och tog tåget till Paddington Station.
Därifrån tog jag sen tåget till Bristol för mitt nästa möte.
Den här gången tog jag tåget till "rätt station", det är ett lotteri, för man köper ju biljett till och tar ju det tåget som går först från därifrån man reser och nu har jag åkt till båda, så sannolikheten att jag vet till nästa gång vilket som var bäst är rätt liten. Jag har redan glömt vilken som var vilken...
Det tog bara några minuter att ta taxi till hotellet och jag och min taxichaufför kom överens om att han skulle släppa av mig på andra sidan vägen från hotellet istället för att stå i köer för att vända runt så det sparade jag också tid på.
Jag skyndade in och checkade in på hotellet och lämnade mina väskor på rummet och sen sprang jag ned i konferensdelen av hotellet för mötet som precis hade hunnit börja.
Det visade sig att jag inte var siste "man" på plats det var flera som kom ännu senare.
Vi fick i alla fall gjort det vi skulle under eftermiddagen och kvällen och senare tog vi en promenad till restaurangen som D bokat bord till oss på.
Som många gånger förr i min bransch så var jag ensam tjej, S brukar ju vara med men hon har missat några möten nu, så då blir det bara jag. Jag är också en bra bit yngre än de andra.
Men jag upplever bara att de är extra måna om mig, men de tar mig fortfarande på allvar, vilket jag ofta har tur med i min bransch faktiskt.
D som ofta går till den här restaurangen, eller rättare sagt en annan inom samma koncern rekommenderade mig att testa hummerpastan och den var verkligen jättebra!
Tyvärr syntes det knappt att jag ätit något av den när jag var mätt och det tolkas ofta av restaurangpersonalen som att jag ljuger när jag säger att jag tyckte att det var jättegott.
Så jag trugade de andra tills några av dem tog lite av min mat så det såg bättre ut.
Sen delade jag och D på en efterrätt för det lät så himla gott att jag bara var tvungen att testa trots att jag var så mätt.
Vi fyra som skulle stanna i Bristol satte oss i hotellbaren en stund efter middagen medan de andra började ta sig hemåt och det blev definitivt senare än vad jag hade planerat för jag var egentligen väldigt trött.

Vilka idioter köper sånt egentligen?

12/10 På lördagen tog vi återigen tåget in till stan, men inte förrän vi packat våra väskor och lämnat in dem för förvaring på hotellet. När vi kom in till stan hittade vi slutligen en Starbucks för att ta en kaffe och äta frukost. Jag gjorde mig lustig över ett stort plastglas som de sålde där, ett med lock och sugrör och sa undrande till D, Vem köper sånt där egentligen? Sen kom jag plötsligt på att jag borde göra det! Sagt och gjort, jag köpte ett sånt där stort, fult, hårdplastglas. Jag har ju med mig ett glas iskaffe vart jag än går och det kan ju vara praktiskt att ha ett glas med lock och återanvändbart sugrör då. Jag vet inte hur många gånger jag spillt över mig själv, golvet, bilen eller kläderna och många av mina vänner och familj har också råkat sätta fingrarna i mitt kaffe när det stått i mugghållaren i bilen...
Praktiskt med glaset alltså. Eftersom det var så pass stort så köpte jag bara ett, kanske blir det fler i framtiden men eftersom man shoppar så mycket när man är i USA så får man prioritera lite.
Efter frukosten delade vi på oss och jag gick till Top Shop och Macy's bland annat, 1½ timme senare kände vi oss ganska klara när vi åter möttes upp framför vattentornet. Det är en av de äldsta byggnaderna i Chicago och den enda som klarade sig under någon brand som härjade hela stan för länge sedan vad jag förstår.
Kvällen innan hade vi gått förbi en McDonalds restaurang som inte liknade något vi sett tidigare, vad säger ni? Känns väldigt futuristiskt eller hur?
Vi tog en taxi tillbaka till hotellet, hämtade våra väskor och gick till flygplatsen och checkade in. När vi gått genom säkerhetskontrollen satte vi oss för att äta sen lunch/tidig middag. Jag valde en ceasarsallad och D valde hamburgare och vi var båda väldigt nöjda med maten och vi hade gott om tid så det gick bra för mig att äta.
När vi kom till gaten var det som ett miniatyr-europamöte där, många av våra vänner skulle tydligen med samma flight till Reno och vi stod alla i en liten grupp och pratade tills det var dags att gå ombord.
Framåt kvällen var vi framme i Reno och det är bara ett par minuter med taxi från flygplatsen till hotellet/casinot och vi delade taxi med två engelsmän jag känner.
Efter att ha checkat in så hälsade vi på lite folk vi känner i baren men sen gick vi och lade oss, det är lika bra att ta igen sömn där man kan, veckan brukar bli tyngre och tyngre.

Bästa utsikten är från toaletten

11/10 På fredag morgon mötte jag upp min kollega D på Arlanda för att flyga till USA för vårt årliga möte och seminarium. Vi hade bestämt oss för en direktflight till Chicago med SAS och sen åka vidare till Reno där mötet ska vara med en flight nästa dag. Det är tungt att resa till USA och man blir oerhört trött och jetlagged, att sen försöka jobba effektivt är inte lätt alls. Dessutom görs många av de viktigaste kontakterna på kvällarna över en öl eller middag, så det är viktigt att ha tillräckligt med ork för att göra även det. I korthet kan man väl säga att det ofta är mer eller mindre 24 timmars jobbpass när man reser.
Jag som större delen av resan och tittade bara på film medan jag åt min lunch och det kändes väldigt konstigt med en så kort och enkel resa och att man sen plötsligt är i USA. Ofta har vi antingen en längre flight eller flera flighter och det tar en massa tid och kraft och då kan hjärnan lättare acceptera att man är långt hemifrån. Den här flighten var kortare än 9 timmar och hjärnan tyckte inte att vi kunde ha kommit så långt som till USA på den lätta resan... Det var samma sak för min kollega.
Vi hade bestämt oss för att bo på hotellet på flygplatsen för att slippa släpa väskorna på tåget in till stan och hålla på och för att underlätta resan till flygplatsen nästa dag.
När vi checkat in och lämnat väskorna på rummen gick vi för att ta tåget in till stan. Det är en bra bit in till stan, det tar runt 45 minuter och dessutom var det massor med folk och en 50 meter lång kö till biljettautomaten. Som tur var så var jag uppmärksam och hörde någon ropa från spärren att de som ville ha en dagsbiljett och hade 5 dollar i kontanter kunde köpa biljetter där istället. Jag hade 10 dollar i kontanter så jag och D kunde hoppa förbi kön och ta tåget direkt in till stan utan att stå i kö alls.
När vi kom in till stan bestämde vi oss för att ta en lång promenad efter allt stillasittande. Det var rätt kallt när man satt stilla, men så länge man gick och höll sig till solen så var det varmt och skönt, men i stan är det ju skuggigt av de höga husen nästan överallt så jag fick ta av och på min huvtröja och scarf hela tiden. När vi hittade Victorias Secret-butiken som jag visste låg utefter shoppinggatan gick jag in dör och D gick till en annan butik i närheten. Jag blev kvar där i nästan en timme!
Jag älskar underkläder och det är på VS som jag köper mina underkläder, så det gör jag en gång per år alltså. Så då köper jag en massa så att de räcker för det kommande året. Men faktum är ju att man inte sliter ut dem så oftast bli det så att man bara får mer och mer i underklädeslådan. Nu har jag ju fått kasta en massa trosor för att de blivit för stora så nu kan jag med gott samvete köpa fler.
Efter lite mer shopping där vi gick tillsammans efter att ha mött upp igen så gick vi upp till Hancock Tower som är ett av de högsta husen i Chicago. Längst upp i tornet ligger det en skybar som jag varit till tidigare, drickan är löjligt dyr men utsikten är fantastisk.
Det blir kö till hissen eftersom det tar så lång tid för den att åka över 90 våningar först upp och sen ner, ändå görs inte många stopp på vägen. Vi stod först i kön så vi kom med första turen upp i alla fall.
När jag var där sist så var det en rätt fin och lite lyxig bar däruppe, nu såg det mer ut som en diner med heltäckningsmatta och små bord och det var en massa turister av lite lägre klass, sist var det mer välklädda människor med stil.Vi hade visserligen bara jeans och tröja, men vi var några av de mer välklädda där uppe.
D tog en Long Island Ice Tea och jag tog en Red Bull för koffeinkicken som jag borde ha fått tidigare, mitt huvud hade börjat värka. Innan vi gick därifrån skulle jag gå på toaletten, till viss del för att man får första parkett till utsikten därifrån och jag rådde D att göra samma sak. Men när han kom ut visade det sig att männens toalett inte hade några fönster utan låg inåt huset. På damernas var det en massa fniss och nästan kö till fönstret där alla stod och fotade utsikten och fnissen handlade om att de som de sa, aldrig trodde att de skulle fotografera inne på en toalett.
Vi promenerade vidare en stund och hittade en taxi som vi tog till en restaurang som D hade hittat på Guide Michelins hemsida, den hade inga stjärnor men rekommenderades som "value for money".
Det var massor med folk där och vi blev placerade vid ett stort barbord med andra gäster, maten var under all kritik faktiskt. Kvalitén var inte dålig på produkterna, men rätterna var smaklösa och trista, dessutom var de väldigt pretentiösa. Varken D eller jag var nöjda, men tyckte bättre om varandras mat än det vi hade valt själva, så vi bytte tallrikar.
Sen var vi helt slut och tog taxi tillbaka till hotellet, vi hade inte energi att ta oss till tåget och åka i 45 minuter för att få gå och lägga oss.

Det brukade vara höfterna och ändan som inte fick plats

8/10 På tisdagen släpade jag mig själv och min väskor till tåget och tog det till Ringsted för mitt möte med ambulanshelikoptern. Väl på plats frågade jag en taxichaufför om det var gångavstånd till kunden eller inte och det sa han att det inte var. Mycket riktigt tog det runt 10-15 minuter att åka taxi dit, det låg liksom de flesta helikopterplattor inte särskilt centralt.
Killarna på basen var jättetrevliga och det var ett nöje att prova ut hjälmstorlekar på dem! Men som jag säger, våra kunder är helt fantastiska!
Det tog bara runt en timme att prova ut hjälmarna och sen ringde de en taxi åt mig. Det visade sig vara samma taxi som jag tagit dit! Jag frågade honom om han var den enda chauffören i Ringsted, men han hade lika svårt för svenska som jag har för danska så han förstod inte riktigt vad jag menade.
Eftersom dagen blivit kortare än väntat så hade jag tid att gå till en butik jag gått förbi dagen innan. De hade fest- och brudklänningar och jag hade sett en i fönstret som jag bara älskade, men butiken var stängd så sent på kvällen och jag hade nu chansen att gå och prova den. Det var rätt lång att gå och det var besvärligt att dra mina båda väskor hela vägen, men jag ville verkligen prova den där klänningen.
När jag kom dit så visade det sig att den bara fanns kvar i storlek 38, men jag chansade och bad att få prova den. Den satt bra förutom att jag inte kunde knäppa den i bak, det var faktiskt brösten som var för stora för att den skulle passa... Jag såg jättesmal ut i den, men det syns inte riktigt på fotot inser jag, där ser det mer ut som om jag är kort och bred tycker jag. Den hade en jättestor och pösig underkjol som man rekommenderas att använda till, den kostar ytterligare 1500:- eller nåt sånt och klänningen var rätt dyr den med, jag minns inte riktigt hur mycket den kostade. Tjejen i butiken sa att hon kunde ta hem en i en större storlek åt mig om jag ville, men jag sa att jag skulle hem till Stockholm samma dag så att det inte funkade. Då visade det sig att det finns en butik ur samma kedja i Stockholm också, så hon tog fram deras uppgifter och artikelnummer på rätt storlek, vi får se om det blir av att jag tar tag i det.
Efter det var det dags att släpa väskorna hela vägen tillbaka till tågstationen och ta tåget till flygplatsen. På tåget såg jag en tjej med vad som såg ut som väldigt lurviga armar, sen insåg jag att det var en mohairtröja och jag höll på att fnissa högt när jag såg det, det såg så lustigt ut i den vinkeln.
Ett par timmar senare var jag på väg hem från Arlanda i min bil.

Jag önskar att Dubliner i Stockholm fanns kvar

7/10 På måndag förmiddag åkte jag till tandläkaren för att laga mitt hål i tanden. På hennes inrådan tog jag bedövning, jag brukar låta bli det om de inte säger att jag bör ta det. Det är så obehagligt att gå runt med okänslig mun och kind i flera timmar. Jag är så rädd att jag ska dregla eller nåt utan att märka det. Det har visserligen aldrig hänt och jag går och känner i ansiktet hela tiden för att se till att det inte händer, men ändå.
Det gick i alla fall snabbt och smärtfritt och som vanligt hade vi några trevliga snack jag, tandläkaren och sköterskan. Det var ju bra också att jag lyckades klämma in ett besök där trots att jag har så fullspäckat schema.
På eftermiddagen var det åter dags att åka till Köpenhamn, den här gången med en jättestor, otymplig väska på släp. Jag hade åkt till Clas Ohlsson för att köpa en lätt ölkärra att transportera den på, men den är rätt svår att få med i alla fall. Den innehåller fyra stycken flyghjälmar i varsin kartong och är formsydd så att den passar perfekt. Hjälmarna är väldigt lätta, de väger under 1 kilo vardera, men som sagt, de tar mycket plats.
På toalettdörren på Arlanda satt det en reklamaffisch, någon hade skrivit på den, lite småkul.
När jag kom till Köpenhamn tog jag tåget in till stan från flygplatsen och sen gick jag till hotellet. Jag hade valt samma hotell som sist eftersom det var trevlig och låg bra, precis mitt emot stationen.
Jag checkade in och sen tog jag en liten promenad och försökte komma fram till var jag ville äta. Jag tycker att det är fruktansvärt trist att ät på restaurang ensam så jag har alltid svårt att bestämma mig. Sen blir jag jättehungrig, väljer en på måfå och sen kan jag äta några tuggor innan jag är fruktansvärt mätt och så tar jag en tidig kväll för att jag inte vill gå runt i en främmande stad i mörkret såvida jag inte har något mål i sikte.
Jag landade slutligen på The Dubliner på ströget, jag menar, jag måste ju nästan ta en titt på det stället. De har till och med samma logo som den i Stockholm så jag kände mig hemma direkt.
Däremot så var det helt annorlunda inne i puben, det var stort, slitet och mörkt, det vill säga som gamla Dubliner och mycket bättre än vad det nya är!
Tyvärr så var löftet om levande musik varje kväll tydligen helt tomt och det var dessvärre puben också... Det var jag och några till människor i hela den stora puben.
Jag bestämde mig för att beställa en Ceasarsallad eftersom sallad ofta är lättare för mig att äta än annat, särskilt när jag reser. Salladen var superfräsch och god, men som vanligt syntes det inte ens att jag hade ätit något av den. När jag satt där i min ensamhet så tröstade jag mig med att chatta med A i Rimbo, men just för dagen så hade hon en del problem så istället för att bli glad så blev jag orolig och ledsen för hennes skull.
Jag var tillbaka till hotellet redan strax efter 20 och gick och lade mig runt 21, varför inte när man ändå inte har något att göra? Jag har i alla fall en del sömn att ta igen.

Stress påverkar min mage, men inte som för de flesta

3/10 På torsdag morgon blev det en tidig start, vi var ju tvungna att ta oss tillbaka till Dublin för att åka hem därifrån. Den goda idén med att åka till Dublin istället för direkt till Belfast kändes inte lika bra längre... Dessutom med alla resor och stress så har jag haft problem med att äta ett tag. Om jag inte har minst en timme på mig att äta så har jag inte ro att göra det. Jag köpte en sallad på ett café på flygplatsen och den var geggig och äcklig och man fick ingen dressing till den alls, jag bad att få pengarna tillbaka och det fick jag, men sen fick jag upp den snabbare än vad jag fått ned den lilla mängden jag ätit. Jag tycker att det är pinsamt att behöva gå på toaletten för att göra sånt när man är på allmän plats som en station eller flygplats, men det är ju just då som sånt händer mig på grund av stressen.
Men på något sätt så kopplar hjärnan bort när jag reser och det blir en typ av meditation och man känner inte av tiden på samma sätt som vanligt. Men hem kom vi och trötta var vi. När jag kom hem packade jag upp och satte igång med att tvätta direkt.

Har man tur hittar man vänner överallt

 1/10 På tisdagen gick vi upp och åt frukost i god tid och sen tog vi en taxi till stationen och tog ett tåg till Belfast. Vi valde att åk första klass så att vi skulle kunna jobba under tiden för resan skulle ta lite drygt 2 timmar och första klass har wifi.
Vi kom fram precis lagom till mötet med vår leverantör och tog en titt på grejerna vi skulle presentera för kunden nästa dag och allt såg ut precis som det skulle, nästan ännu bättre än vi hoppats på.
På eftermiddagen kom de två kunderna/vännerna in från flygplatsen och vi tog en drink i hotellbaren innan vi skulle möta upp irländarna för middag.
Vi hade en utomordentligt trevlig kväll, de må vara våra kunder respektive leverantörer på papper, men vi har jobbat ihop så länge att jag ser dem mer som vänner än något annat!
Min förrätt var förresten väldigt god, getostcréme med kokta rödbetor.

Helsingör är nästan i klass med Visby, det var oväntat

23/9  På måndagen bar det av till Danmark. Jag har egentligen aldrig varit i Danmark, visst har jag mellanlandat och faktiskt varit på två möten där, men jag har aldrig sett något av landet eller träffat några av människorna, bara flugit in för ett möte och sen ut igen. Jag flög in till Köpenhamn och tog tåget till Helsingör direkt från flygplatsen. Det tog någon timme att komma dit och sen tittade jag på en karta och gissade att mötet jag skulle på skulle vara inom gångavstånd från stationen även fast jag hade bagage med mig. Jag började gå efter vägen och blev riktigt förtjust faktiskt! Helsingör är verkligen vackert, nästan i klass med Visby. Det finns en massa gamla, fina hus, det finns ett stort slott och det finns vatten. Man kan ju inte önska sig mycket mer än det.
Det visade sig att mötet skulle hållas närmare stationen än jag gissat från början och jag fick leta mig tillbaka genom gränderna när jag insåg att jag gått för långt.
Vi hade ett trevligt och bra möte jag och den potentiella kunden och det trots att jag sagt att han skulle försöka att prata med mig på danska istället för engelska, någon gång måste man ju få öva också. Det var bara en sak jag inte förtsod på hela det timslånga mötet och jag bad honom att upprepa det på engelska Jag gissar att han pratade lite tydligare och långsammare än vad han normalt skulle göra, men ändå! Jag har också upptäckt att inte alla danskar är bättre på svenska än vi är på danska, de blir också nervösa ibland och förstår inte oss.
Det var trots mina framgångar i danska språkförståelsen rätt så skönt att kunden jag skulle möta upp med i Köpenhamn är svensk, dessutom känner vi varandra rätt väl vid det här laget så vi har rätt trevligt ihop.
När jag kom till hotellet för att checka in var han redan på plats, så jag lämnade bra väskan på rummet och så möttes vi i receptionen för att ta en tur på stan.
Vi tog en ganska lång promenad och gick längs ströget och tittade lite i affärer och jag hittade en massa saker med stjärnor på och G var ingen som helst hjälp för min plånbok då han hejade på mig när jag tvekade inför ett köp och sa att jag skulle ångra mig om jag inte köpte grejerna!
Vi gick en ganska lång omväg innan vi hittade till den lilla havsfruen, den har jag ju aldrig sett i verkligheten och jag gillar ju såna där kända landmärken. Lite som att jag behöver se och röra dem för att tro på dem... konstigt, jag vet.
När vi gick förbi en fästning antar jag att man kan kalla det så berättade G att den byggts för att hålla svenskarna ute en gång i tiden, vi visste inte om vi skulle skämmas eller vara stolta över det, men nu har de i alla fall en häftig fästning att visa upp tack vare oss, eller på grund av oss hur man nu vill se det...
Vi tog en cola respektive en öl nere vid kanalen och satt i solen och hade det bra en stund, när det blev skugga och kallt gick vi vidare.
Vi gick över slottsgården också och tog en titt på vakterna där, det är alltid lika spännande att jämföra uniformer tycker jag.
Jag kan nog konstatera att Köpenhamn är rätt trevligt, men det känns som om jag sett det mesta nu och jag känner inte att det lockar som resmål över en helg eller så. Vi gick in i domkyrkan tror jag det var och taket var väldigt högt och vackert, sen gick vi förbi Tivoli också och där höll de på att pynta inför Halloween.
På vägen tillbaka mot hotellet hittade vi ett steak house där vi bestämde oss för att äta middag och det smakade bra och var trevligt. Som avslutning tog vi en varsin Irish Coffee, min hälften så stark som G's eftersom jag tycker att whisky smakar så illa. Men av någon anledning fick jag ett svårt yrselanfall efter bara två små sippar och vågade inte fortsätta på den. Det kan inte ha vait fyll, för det syntes inte ens att jag tagit något av den. Jag tyckte att den smakade mycket alkohol men G ville inte ha min för han tyckte att den bara smakade kaffe!

Efter middagen gick vi tillbaka till hotellet och sa godnatt för dagen. Det kändes som om det varit en lång dag med tanke på att jag rest till Danmrk, Helsingör, haft ett möte och ändå hunnit se Köpenhamn och dessutom ätit en trevlig middag. Vi måste ha gått runt 1 mil i alla fall och vi har ungefär samma tempo i benen så G var behagligt sällskap att promenera med.

Bristolfotografering och världens sämsta film

8/8 Tidigt på torsdag morgon tog jag tåget till Bristol för att träffa vår ordförande i jobbföreningen och för att sitta i möten större delen av dagen inför nästa års seminarium som ska hållas där.
Jag var framme vid 10 och tog en taxi till centrala Bristol, det visade sig vara rätt långt att åka, det tog runt 20 minuter.
Det visade sig att C hade tagit med sin fru L så det var jättekul, för jag har inte sett henne på 8 år!
Hon har svårt att hänga med på våra möten och seminarier eftersom hon är lärare, det är alltså svårt för henne att ta ledigt, men nu var det ju sommarlov i Wales där de bor, så hon kunde komma med.
Vårt första möte ar med hotellet och det första vi gjorde var att titta på deras konferenslokaler och några av rummen. Sen satte vi oss ned och hade ett möte om lite olika saker och vilka förutsättningar vi har och vilka krav vi behöver få uppfyllda.
När vi var klara på hotellet tog vi en promenad ned till floden och på vägen fotade jag en del för prospekten vi ska skicka ut och till almanackan som ska trycks inför nästa år.
Det var fint nere vid vattnet och vi hittade en restaurang som såg trevlig ut och där bestämde vi oss för att äta en snabb lunch.
Vi pratade om britters summa matvanor efetrsom C beställde en sandwich med friterade fiskpinnar i. Det är skumt det där, de äter till och med sandwichar med pommes i! Den här såg väldigt trist, torr och tråkigt ut och "pinnarna" såg lite brända ut. Själv valde jag en ceasarsallad och den smakade bra och kände som ett både sundare och godare alternativ.

Efter en snabb lunch tog vi oss tillbaka till hotellet, plockade upp bilen och åkte till nästa möte på skeppet Great Britain. Det är ett riktigt skepp men jag vet inte riktigt vad det användes till eller när.
Det kan nog bli rätt fint med galamiddag i deras salong, men jag som har anlag för sjösjuka och kan bli sjuk även på land ibland är lite nervös för hur jag ska må.
 Brittiska museer kan ibland vara lite underliga och lite för konstgjorda, det här var inget undantag, de hade till och med en skådespelare som låtsas vara kaptenen eller nåt sånt som gick omkring och pratade med folk, Däremot så var han väldigt trevlig så vi funderar i alla fall på att hyra in honom till vårt evenemang.
Tjejen vi hade möte med på skeppet gick inte att få stopp på, hon bara pratade och pratade och C hade sagt till mig när vi var tvungna att åka mot stationen för att jag skulle hinna med tåget, men jag fick inte en syl i vädret och vi kom iväg nästan en halvtimme sent. Sen fastnade vi i trafik också så det slutade med att jag missade tåget som jag redan köpt biljett till för att komma tillbaka till London med, så jag fick köpa en ny och vänta på nästa tåg.
Jag köpte en kaffe och en muffin att ha på tåget och jag kom tillbaka i rimlig tid i alla fall, runt 16.30.
Det fanns ingen lapp att sätta på dörren för att inte bli störd och strax efter att jag lagt mig på sängen för att vila en stund så gick brandlarmet, det gick så pass länge att jag hann sätta på mig skorna, ta hadväskan och öppna dörren, sen slutade det ringa. Jag gick och lade mig igen och strax senare knackade det på dörren...
Jag har aldrig förstått vitsen med att bädda ner sängen åt en, de bara stör. Jag har alltid "Do not disturb"lappen uppe på dörren på hotellet när jag reser, i alla fall om det är städat och klart. Men jag hittade som sagt ingen sån.
Framåt kvällen bestämde jag mig för att gå på bio, det är enkelt gjort om man bor på Leicester Square för de flesta biografer ligger däromkring.
Jag gillar "Superhero"filmer så jag bestämde mig för att se Man of Steel i 3D.
Filen började i stort sett samma minut som jag köpte biljetten så det var bråttom in i salongen och jag lyckades inte hitta den först... Man skulle gå igenom en Costa Coffee shop och uppför en trång trappa på andra sidan, det var 4 våningar upp och när jag väl kom upp så fanns det inga 3D-glasögon där...
Jag och en skitsnygg karl som såg ut som Daniel Craig gjorde sällskap i vårt letande efter glasögon och innan vi gick in i biosalongen efter vår utflykt så frågade jag om han kanske hade hört det en massa gånger, men att han var väldigt lik Daniel Craig?
Han blev väldigt förvånad och sa att han aldrig hört det tidigare!
Sen gick vi åt varsitt håll och satte oss på våra platser i salongen.
Jag är inte särskilt kinkig med filmer och gillar larviga Hollywood-filmer, men det här var en av de sämsta filmer jag någonsin sett!!
Allvarligt, det var som en blandning av alla dåliga filmer jag har sett, Day after tomorrow, Thor, Pearl Harbor och en massa annat skit. Lång var den också och om det inte varit så att jag naivt nog hoppades på att det skulle komma någon bra avslutning på den som skulle göra tiden värt det, eller att jag har en princip att alltid se klart filmer så hade jag nog inte sett klart den och sparat de timmarna av mitt liv...