Ibland är det inte falsklarm

6/4 På måndagen var det ju röd dag, men vi skulle ha möte i Linköping på tisdag morgon så vi bestämde oss för att åka dit på måndag eftermiddag så att vi skulle slippa stressa och slippa trafiken efter påsken.
På vägen stannade vi på ett apotek för att jag skulle ta ut lite av mina mediciner. Jag fotade hyllan med "intimsaker" eftersom jag visste att de skulle bli väldigt förvånade av att sånt säljs så öppet och dessutom på apotek och mycket riktigt, de kunde inte tro sina ögon när de såg sexleksakerna!

Strax efter att vi kommit till Linköping och checkat in på hotellet där jag brukar bo, First Hotel, så mötte vi upp systerdottern och hennes sambo och gick till O'Leary's för att äta middag.
Jag valde ribs, en mixtallrik med tre olika kryddningar, det var ok. Framförallt hade vi trevligt! Alla ville ta en tidigt kväll så när vi ätit klart så gick vi tillbaka till hotellet och systerdottern och sambo bor i närheten så vi skiljdes åt vid vårt hotell.
Jag gick upp på rummet och var väldigt nöjd med att kvällen skulle bli löjligt tidig, jag hade sminkat av mig och gjort mig redo för sängen redan vid 21.30. Just då gick brandlarmet... Jag klädde på mig snabbt och gick ut genom dörren, jag hade tid att ta med mig handväskan men glömde jackan. När jag kom ut i korridoren blev jag osäker på åt vilket håll trapporna var. De är på samma ställe som hissen och jag brukar ta trapporna när jag ska ner, men nu blev jag som sagt osäker och hittade de inte. Jag vände och gick tillbaka mot rummet för att prova åt andra hållet och mötte S och M som just kommit ut i korridoren. Det visade sig att jag gått åt rätt håll från början, men nu var vi precis utanför mitt rum så jag stack in handen och tog jackan på vägen mot trapporna. Det visade sig att dörrarna går igen automatiskt när larmet går, det var därför jag gått förbi trappan, det var skyltat med gröna skyltar, men bara i taket och trots att jag inte hade panik så hade jag missat det. Precis när vi kommer ut i trappen så möter vi den unga tjejen som hade checkat in oss, hon är på väg in i vår korridor på tredje våningen och jag frågar henne om det faktiskt har hänt något för hon gråter, har en telefon vid örat och stammar osammanhängande till personen i andra änden. Hon bara nickar och är halvt hysterisk så jag stannar och säger till henne i en befallande ton, då bör du nog följa med oss ner. Hon nickar och följer efter oss ned. Ju längre ned vi kommer ju mer rök luktar det och jag funderar på om det är vettigt att gå vidare. Men sen ser vi nedervåningen och det ser inte ut att vara någon fara och sen ser jag att det brinner på gatan utanför entrén. Vi tar oss till utgången och sluter upp med de andra gästerna som bara är en handfull sådär på en röd måndag. Polisen är på plats redan och någon säger att en engelsktalande man sitter anhållen i polisbilen för att ha startat branden i en fåtölj i lobbyn, han ska ha varit full och ingen vet om det var av misstag eller med flit, det visade sig senare att det troligtvis var med flit då han dagen innan också hade varit misstänkt för att ha misshandlat sin flickvän eller nåt sånt. En av poliserna försöker av någon anledning att släcka den stora, övertända fåtöljen med en liten bilbrandsläckare, det syns lång väg att det inte kommer att fungera och han tömmer den utan att det gör någon skillnad alls. Sen kom brandkåren och vid det laget var det inte så mycket kvar av fåtöljen utan vad de gör är att släcka det kol som är kvar och spolar av gatan. Någon av de andra gästerna eller poliserna hade lyckats få ut den brinnande fåtöljen, de måste ha varit väldigt snabba. Medan vi står där ute och väntar på att få gå tillbaka in så kommer en man fram till mig och undrar vad som händer, han säger att han är från Östgöta korren och jag hinner tänka att jag kanske kan sälja ett par bilder till dem, men han verkar inte så intresserad av vad som verkligen hade hänt och han tittar inte ens på bilderna när jag försöker visa hur stor brasan hade varit några minuter innan. Jag bestämmer mig för att han inte är värd att slöja tid och kraft på. Någon halvtimme senare fick vi gå tillbaka in när brandkåren hade gått igenom hotellet och jag gick och lade mig igen. Det var ju bra mycket mer dramatiskt än jag hade väntat mig när jag hörde brandlarmet, det brukar ju vara falsklarm. Den stackars tjejen som hade nattskiftet var nog runt 20-24 år och hon hade precis börjat jobba där och hon var nästan otröstlig och hade fått en rejäl chock eftersom hon varit där när allt hände och det måste ha gått väldigt fort för fåtöljen att bli övertänd med tanke på ur det såg ut när vi kom ut, man kan ju undra om det inte finns några regler alls om hur lättantändliga möbler får vara i ett hotell? Det är svårt att se storleken på den, men den är rätt massiv den där stolen, stor, tung och bred. Så efter lite drama så somnade jag i alla fall gott.

Energin räcker inte så långt

3/12 På tisdagen mådde jag relativt bra när jag vaknade. Sköterskan tyckte att jag skulle titta på morgonprogrammen på TV för att roa mig och hålla mig själv distraherad på ett sätt som inte kräver så mycket tankeinsats. Jag tittar ju inte på TV så det satt långt inne, men jag gjorde som hon sa och jag blir alltid lika förvånad över att de där programmen finns och att folk faktiskt tittar på dem...
Medan jag tittade på nyheterna satt jag och chattade också, det är verkligen trevligt att ha kompisar som bryr sig om en.
När jag klagade på att jag luktade gammalt unket kött så körde hon in mig i duschen och det kändes väldigt bra att lukta tvål istället för kött och själva duschen var inga som helst problem. Jag hade ingen yrsel eller nåt sånt och det var ju tur det, för jag hade inte ens tänkt så långt att jag hade dörren olåst.
Strax senare kom kirurgen runt på ronden och blev inte så lite förvånad över att jag duschat och allt, det är tydligen inte helt vanligt så tidigt efter operation att man har kraft till det. Jag mådde ju som sagt bra, det är klart att man är öm och har ont överallt, men på det stora hela var det ite värre än att jag stod ut.
Framåt 11 kom pappa för att hämta mig och på vägen hem åkte vi förbi apoteket för att ta ut mina mediciner. Jag stapplade fram så att folk stirrade på mig och tydligen syntes det att det var benen som var problemet för de tittade nyfiken ner på benen för att se vad problemet var.
Själv är jag helt förundrad över att det faktiskt går att stå och gå alls när man just skurit upp hela låret på insidan hela vägen upp i ljumsken, kroppen är verkligen stark och förunderlig.
Självklart höll jag på att stöta ihop med min före detta svärfar som inte har sett mig på 7-8 år, det skulle ju ha varit toppen när jag såg ut som ett vrak...
När vi kom hem hjälpte pappa mig att hämta in ved och sen tände jag i spisen och lade mig på soffan med Turre och Judas som sällskap och senare på eftermiddagen kom mamma för att hjälpa mig att bädda rent med mörka lakan. Det är konstigt att jag ofta tänker på precis allt före operation utom just det. Det är ju inte så smart att ha ljusa lakan när man blöder lite här och där.
Efter detta var jag helt slut, man har inte så mycket energireserver kvar, resten av kvällen låg jag bara på soffan och tittade på DVDer.

Jag vet inte om jag någonsin varit så tacksam

28/8 På onsdagen vaknade vi som sagt i Skottland och jag insåg att jag glömt min medicin, Levaxin som jag har för att ersätta hormon som sköldkörteln egentligen ska tillverka. Det styr ämnesomsättningen och utan den blir jag helt borta och dessutom väldigt frusen. Vi kallar det för "Strumakoma", det är omöjligt att koncentrera sig, man blir så trött att man kan somna stående, pulsen går ner och kroppen sover helt enkelt fast man är vaken, detta för att spara energi.
Inte nog med alla dessa symptom som kommer inom bara ett par timmar om jag inte tar min medicin på morgonen, jag får också en typ av panik av att veta att det kommer att hända och jag blir stressad, rädd och ledsen. Under vårt möte och rundtur i produktionen, som höll på hela dagen märkte jag att P såg på mig att jag var trött och okoncentrerad och vi tog många bensträckare och till slut tyckte jag att det var bättre att berätta vad problemet var och det var en attans tur!
Utan att jag visste om det gick han då till en av tjejerna på kontoret som ringde en kompis på vårdcentralen och sen kom de in och frågade vilken medicin jag behövde och i vilken dos och senare på eftermiddagen skjutsade en av cheferna mig till vårdcentralen för att hämta receptet och sen till apoteket för att hämta upp medicinen!
Jag vet inte om jag någonsin varit så tacksam i hela mitt liv!
Dessutom är all vård och medicin gratis i Skottland, till och med för mig som svensk, så jag betalade inte någonting för något av detta.
Efter att ha tagit medicinen och sovit lite middag så mådde jag bättre, men helt återställd räknade jag inte med att vara förrän nästa dag.
Jag och P hade bokat bord på ett väldigt speciellt ställe på önskemål av D som hittat den restaurangen på Guide Michelins hemsida. Det är ett historiskt ställe där Churchill och någon viktig amerikan (jag minns inte vilken, men det är ett välkänt namn) hade ett möte inför D-day, spännande.
Det ligger väldigt vackert vid vattnet, men det ligger också väldigt isolerat och det leder en liten, liten väg dit, nästan som en asfalterad kostig.
Stranraer är väldigt litet så vi kanske inte skulle blivit så förvånade över att taxichauffören kände S som vi bjudit med för att hon jobbar med P. Vi höll på att börja skratta högt när P frågade om han kände henne när han konstaterade att det var hennes bil som skulle följa oss ut till restaurangen och han svarade kort och lågt: Mitt ex...
Extra känsligt i en gammal och liten ort i Skottland är det säkert att hon lämnade honom för en kvinna, det blir nog mycket snack då...
Vi blev invisade i salongen när vi kom in i huset och där fick vi serverat en fördrink och det kändes väldigt exklusivt och allt var väldigt vackert både inne och utanför huset.
Maten var faktiskt inte så speciell men smakade inte illa, bara väldigt lite.
Det är en spikad meny med 5-6 rätter på, så man väljer inte själv vad man ska äta, men det var inga konstiga saker bara inte särskilt speciellt eller gott.
Efter middagen blev vi återigen invisade i salongen där vi serverades kaffe och efterrätt. De serverade bland annat hemgjorda klubbor som mest såg ut som bränt socker men faktiskt smakade väldigt gott. Vi hade väldigt kul och skrattade en hel del och sen tog vi en taxi tillbaka och vid det laget var jag återigen väldigt trött och jag var glad att jag i slutänden sagt att det var bättre att vi tog taxi än att jag som inte dricker skulle köra så som jag erbjudit mig att göra tidigare.
En trevlig kväll hade det varit, mycket tack vare att jag fått min medicin!

Inget av mina lag dök upp men jag hade kul ändå

27/5 På måndagen var jag i kontakt med min husläkare och han har visserligen varit min läkare sen jag var 9 år gammal, men han kunde mitt personnummer utantill!
Min värk har blivit ännu värre och nu fick jag mer smärtstillande utskrivet medan vi försöker hitta orsaken. Men vi bestämde också att vi ska ta nya blodprover bland annat och han tog sig väldigt gott om tid med mig, jag var nog där i nästan en timme tror jag. Hur många läkare tar sig sån tid? Han skrev ut någon gammal typ av antidepressivt som visat sig vara mer effektivt mot långvarig värk än för depression, det ska vara väldigt effektivt sägs det, så nu håller vi tummarna.
Sen var jag nere på apoteket för att hämta min medicin och medan jag väntade på min tur så gick jag och tittade lite i hyllorna. Jag kan inte fatta att man fortfarande år 2013 säljer vaselin och marknadsför det som bra för huden! Jag vet inte hur det är med er, men ACO uppfattas som trovärdiga och bra, nästan som om det vore apoteket som tillverkade det. Vaselin är baserat på mineraloljor och kan bara lindra för stunden och torkar ut husen i längden. Nu för tiden är det ingen myt längre, det är bevisat. Ändå säljs väldigt många mineraloljeprodukter som välgörande, uppmjukande och återfuktande för huden, det är alltså ren och skör lögn och det är konstigt att konsumentverket tillåter det.
Jag fick jobba lite länge än vanligt för att komma ikapp efter läkarbesöket och sen var det bara att göra sig i ordning för att åka till Tudor Arms för att spela quiz.
Mitt extralag skulle inte vara komplett, B och långa-P som är de jag kände från början skulle inte vara där, det visste jag. Men de var rätt säkra på att G och F skulle vara där så jag åkte dit eftersom de sa att de skulle bli så glad om jag kom, jag var egentligen rätt trött.
Men när jag dök upp där så visade det sig att hela laget fattades. Men eftersom det är så trevlig stämning på Tudor Arms så var jag inte särskilt orolig, nåt lag hittar man väl oftast. Dessutom har jag träffat många av mina vänner där och kommer säkert att träffa fler!
Det slutade med att jag spelade med trippel-A, mina kompisar och deras kompis som också visade sig vara väldigt trevlig!
Vi hade riktigt kul, vann två bonusfrågor och skojade en massa med laget som satt bredvid oss.
Nu är jag uppe i 15 veckor utan cigaretter och jag måste erkänna att jag fortfarande har suget kvar ganska ofta, quiz night är ett sånt tillfälle.

Skulle ni våga ge er själva en spruta?

15/3 På fredagen skulle kanske min före detta room mate komma över, men eftersom jag inte kunde köra på mina mediciner så blev det lite omständligt för henne att komma hem framåt kvällen så vi ställde in.
På eftermiddagen avgiftade jag mig tillräckligt för att kunna åka till apoteket och köpa sårtejp och så köpte jag lite filmjölk också eftersom jag plötsligt var sugen på det.
När jag var på Ica träffade jag några kompisars vuxna dotter och hon såg inte ens att jag såg trött och sliten ut utan tyckte att jag såg fräsch ut och blev förvånad när jag sa att jag var nyopererad.
Jag gick förbi guldaffären för att se om mina örhängen som jag beställt hade kommit, men det hade de inte.
Till middag åt jag räksallad och sen fick jag ta min spruta till kvällen, den som ska motverka blodproppar. En gång i tiden hade jag sprutfobi, den har jag jobbat bort helt själv och nu klarar jag av att ge mig själv sprutor, det är inte ens särskilt obehagligt faktiskt.
Tänk vilket jobb jag har gjort!

Jag gör så mycket jag kan själv

8/1 På tisdagen gick jobbdagen i en rasande fart och sen tog jag en promenad med S så fort jag hade hunnit byta om efter jobbet. Vi möttes upp nere vid Infra City för jag behövde gå till apoteket och sen gick vi runt Bollstanäs och en del av Sjukyrkoberget. Det var en promenad jag inte tagit på väldigt länge, vi gick utefter Norrviken och sen förbi Sanda Ängar, det var en fin men mörk promenadväg där från Bollstanäs skola till Sandaspåret.
S mätte sträckan med en app hon har och vi gick 7.3 km på 1 timme och 26 minuter. Ganska bra med tanke på halkan och mörkret tyckte vi.
När jag kom hem var jag kall utanpå och varm inuti, vilket brukar sluta med att jag blir kall överallt efter en stund.
Jag tog en kvick dusch eftersom jag blivit rätt så svettig och sen eldade jag och värmde soppa på kaminen. Sen stekte jag ett pannbröd och åt med bregott och ost och så sopan till det.
Det känns lite extra bra att värma soppa på spisen.
Hemgjord soppa, värmd på kaminen som eldas med egenhändigt sågad och klyvd ved, sopan serveras med hemgjort pannbröd.
Hade jag bara haft en ko så kunde jag kanske ha gjort smör och ost också!

En del hoppar ur bild, en del inte alls

13/5 På söndagen hade jag sagt att jag skulle följa med L till Tierp när hon skulle tävla om jag inte mådde riktigt skit, hon lovade att ag inte skulle behöva göra någon nytta alls under hela dagen och att hon skulle köra och fixa, Turre fick också följa med. Jag gick upp vid 9 och duschade och sen letade jag öppna apotek eftersom både Turres och min medicin skulle ta slut före morgondagen. Jag som alltid går upp sent på helgerna trodde i min enfald att jag var den enda, men tydligen finns det inte ett enda apotek i Väsby som öppnar före 11 på en söndag... vi har 4 stycken som jag känner till.
Slutligen gav jag upp och körde hem och strax senare kom L till stallet med häst och allt och hämtade upp mig och Turre. Vi hade en trevlig åktur till Tierp och väl framme satt jag och Turre och tittade på de andra ekipagen och jag fotade lite. Det är inte så enkelt att fota som folk tycks tro, bara en sån sak att folk ibland hoppar ur bild... eller att någon rider precis mellan mig och hästen jag fotar just då bilden skulle ha blivit bra.
Vad gillar ni förresten den välgymnastiserade hästen med bakbenen i luften? Den hoppade runt så hela tiden och stannade tyvärr ut sig, undrar vad han var så störd på?
Tyvärr gick det inte så bra för L och hennes häst (sista bilden) men jag hade i alla fall fått komma ur huset en stund utan att ta ut mig och Turre behövde också det och dessutom hade han uppfört sig riktigt väl bland allt folk vilket glädjer en stressad matte.
När jag kom hem åt jag, det enda jag ätit under dagen var en äcklig hamburgare som jag köpte på tävlingsplatsen, jag åt inte ens halva, det var en massa knirkigt fett i den så jag kunde bara inte äta upp den.
När L lämnade av mig vid vårt stall tog jag bilen och åkte raka vägen till apoteket och tog ut vår medicin innan de stängde, vilken tur att jag hann!
Resten av dagen och kvällen tog jag det väldigt lugnt och sov bland annat middag när jag kom hem.

Varför tog jag med så mycket hem då?

3/5 På Torsdagen kunde jag äntligen försöka komma ikapp på jobbet så pass att de ska kunna klara sig utan mig under sjukskrivningen.
På lunchen åkte jag iväg till ÅES Maskinservice och köpte gräsklipparen och motorsågen så som jag bestämt mig att göra redan under helgen Jag åkte till Apoteket också och fick tag i Turres antibiotika och hittade till min förvåning schampot och balsamet som jag "stockat upp" på i England och tagit hem för att det inte innehåller en massa silikon... hoppsan. Sen köpte jag med mig sushi till kontoret eftersom jag inte hunnit äta. På eftermiddagen fixade naprapaten till min nacke och det kändes som om jag fått en hel del gjort, både privat och på jobbet. Jag kom iväg lite sent från jobbet och gick ara in och bytte byxor och skor och sen åkte jag ned till stallet där Venar stod färdig att ridas. Jag red inte så länge men han var väldigt mjuk och följsam den lilla stund jag red, jag fick håll igen efter 20-25 minuter så då skrittade jag av, jag är lite rädd för den där hållen, jag vet inte vad den kommer sig av.
När jag kom hem provade jag min nya motorsåg och hittills kan jag bara säga att jag är kär, hoppas att den håller också!
Jag hade tänkt att klippa gräset också men Turre frös så jag gick in.

Där åkte några delar till av hunden i soporna

2/1-2011
På måndagsmorgonen åkte jag raka vägen till Södra Djursjukhuset i Kungens Kurva för att lämna in Turre för ännu en operation. Han luktade illa i munnen och snorade lika mycket som tidigare och nu hostade han också en hel del. Veterinären lyssnade på hans hjärta och så och sen tog de med sig honom och jag åkte till jobbet. Konstigt nog var det inte köer åt något av hållen trots att det var ganska mycket trafik, kanske är folk fortfarande lediga efter jul och nyår eller så lyckades jag helt enkelt pricka in precis rätt tid på dygnet att åka genom stan. Det känns alltid lite konstigt att vara på jobbet utan Turre och eftersom grinden vid mitt kontor är öppen så märker alla andra av det väldigt snabbt också.
Jag vet inte varför och jag misstänker att det inte alls intresserar någon annan än mig, men jag kom plötsligt på under lunchen att han som spelar Toby Ziegler i The West Wing är med i Jurrasic Park II. Jag har sett The West Wing, hela serien en gång tidigare och jag har sett Jurrasic park II massor med gånger, men det var första gången det slog mig och då bara sådär ur det blå.
Efter jobbet åkte jag hem och tog det lugnt en stund men precis då jag somnat till ringde de från sjukhuset och sa att Turre var färdigopererad och att han höll på att vakna, men jag skulle inte hämta honom förrän vid 19 i alla fall. De hade dragit ut ännu en tand och den här gången tog vi och kastrerade honom också. Vi får hålla tummarna att det får honom att må bättre.
 Vid 18 ringde jag och frågade systerdottern om hon kunde följa med och hålla mig sällskap och det kunde hon och vi kom dit precis vid 19 och hämtade Turre som var glad att se oss men var rätt trött.
Först testade vi att ha Turre i L's knä, men hon är för smal och han för lång, han hade svårt att få plats där, sen provade vi att ha honom vid hennes fötter och så åkte vi till en hästkompis svärmor för att hämta honung jag köpt av henne. Svärmor bor i Stockholm och tog med sig honungen åt mig, så nu åkte vi till Rönninge för att hämta den. En av hennes grannar heter Inge Markström, det tyckte jag och L var kul, men det kanske är för att vi har dålig humor?
Jag ringde till henne när vi var på plats och hon kom ned med min 3 kg hink med honung, prima, ekologisk, hem"odlad"honung! Jag använder inte så mycket honung, men jag använder det hela tiden till te och det kommer visserligen att räcka länge, men det går åt så småningom.
Eftersom Turre var väldigt missnöjd med att sitta i framsätet eller på golvet så gjorde vi ett försök att mosa in ohnom och hans tratt i bilburen och det gick alldeles utmärkt och sen höll han tyst större delen av tiden.
På vägen hem sen gjorde vi en avstickare in till det nattöppna apoteket så att jag skulle slippa stressa över att mitt apotek kanske inte skulle ha medicinen i lager.
Jag fick vänta ett tag och det kanske är hela idén för jag hann plocka på mig scrubrondeller och multivitaminer. Scrubrondellerna är kanske en bra idé vi får se, det är nog enklare än att köra peeling där kornen hamnar alla på ett ställe och inga alls på ett annat.
Sen kom vi äntligen iväg hemåt igen och gjorde ännu ett stopp, den här gången hos mamma för att hämta resterna av tzatzikin jag gett dem på nyår, det var ganska mycket kvar faktiskt.
Jag lämnade av L och åkte hemåt och åt bröd och tzatziki till sen middag.
Jag är rätt så säker på att jag aldrig fått allt detta gjort om inte L varit med, hon har bra inflytande på mig fast hon själv är rätt lat faktiskt.

Vitlöksmarinerad tvätt?

På fredagen avgiftade jag mig från starka värktabletter och hoppade sen in i duschen för att kunna åka till apoteket och hämta ut fler... Sen pratade jag med G i telefon och han undrade hur jag kände mig, kunde han bo över från lördag till söndag? Jodå, det skulle nog gå om han inte hade för höga krav på att jag skulle vara pigg och roande. Sen pratade jag med Quiz-L i telefon rätt länge och sen satte jag igång att laga lasagne. Jag får någon slags stress i kroppen om jag inte har några portioner lasagne i frysen och nu var det ju tomt sedan ett par dagar tillbaka. Jag hade tinat köttfärs redan dagen innan och satte nu igång att laga en stor sats med köttfärssås. Jag hade i lite färska tomater också som inte skulle klara sig många fler dagar. Dessutom hade jag i en massa vitt vin som jag hade i kylen. Vi det här laget hade jag nämligen 2 halvfulla flaskor vitt vin och en halvfull tetra. S och J hade lämnat flaskorna och tetran har jag köpt för att ha i matlagningen, det vill säga när jag gör risotto. Jag kryddade en hel del och kände ändå ingen smak på såsen men hoppades att erfarenheten skulle hjälpa mig att få rätt smak på alltihopa. Sen gjorde jag en stor form med lasagne och använde färska lasagneplattor. Jag rörde ihop en ostsås som kanske var lite för lite med facit i handen, men lasagnen såg god ut. Jag åt lasagne till middag sen men än kunde jag inte känna någon smak. Det är verkligen skittrist att äta när man inte känner smak.
Sen såg jag Catch & Release, en film jag tycker väldigt mycket om.
Sen för att se nåt som inte var ordentligt så tittade jag på "Bakom Änglar och Demoner" och det är lite amerikanskt och lite sensationslystet men ganska roande samtidigt, men nog får man ta allt med en nypa salt.
Jag diskade upp i köket och släpade ut torkställningen med de rena kläderna för vädring, två dagars matlagning med vitlök inpyrda i rena kläder kändes inte så bra.
Lagom tills kläderna var nästan torra och vädrade, då började det förstås att regna så det tog ett tag av droppande innan jag för säkerhets skull tog in dem igen.