Jag kan också gå ut i jeans

4/1 På lördagen hade jag i alla fall lite planer, jag skulle gå ut.
Framåt kvällen åkte jag in till Dubliner och jag tycker ju om att klä upp mig och fixa, men nu har jag gjort det så mycket över jul och nyår så jag bestämde mig för att gå ut i jeans. Jag smälter ju in mycket bättre i jeans, men jag trivs som sagt i klänning. Jeans är mer vardagskläder för mig.
Det blev en lugn kväll de som dricker alkohol hade nog inte riktigt hämtat sig sedan nyår, eller så var folk fortfarande bortresta eftersom julhelgen var väldigt bra för långledigt det här året.

Reser man med 6 män så hamnar man på Hooters

17/10 På torsdagen mötte jag upp norrmännen för frukost på Starbucks och lite planering inför dagen. De hade bestämt sig för att få plats för mig och min väska i sin bil som skulle gå till San Francisco under dagen, detta trots att de var 6 stycken själva och hade en massa bagage. De är så gulliga!
Efter att vi sett till att packa, checka ut och spela bort det sista av pengarna vi vunnit (fast jag fick 10 $ i vinst faktiskt) så pressade vi in oss, våra väskor och alla kassar och sånt i bilen. M körde och K satt bredvid honom, jag satt i baksätet med J och S och bakom oss satt T och C, de som är yngst. C satt med min väska nästan i ansiktet, jag vill inte ens tänka på hur det gått med honom om något hade hänt på vägen!
Det tar runt 4 timmar att köra från Reno till San Francisco men vi stannade för att tanka en gång, för att shoppa en gång och sen för lunch, lite mer shopping och kaffe så det tog större delen av dagen att komma dit. I Sacramento stannade vi vid Hooters för att äta lunch, det är sånt man får acceptera när man reser med 6 män, fast det är så mycket mer oskyldigt på Hooters än vad folk tror. Jag bestämde mig för att investera i ett Hooterslinne för att jag tycker att de är kul, jag vet inte när jag skulle få tillfälle att ha det på mig däremot? Man kan ju inte gärna ha det på jobbet och är inte säker på att det är det intrycket jag vill ge på krogen heller...
Det roliga var att de har fritt wifi i restaurangen och de 3 yngre killarna var mer intresserade av sina telefoner än av tjejerna, trots att en av dem satt och pratade med oss vid vårt bord. Hon var visserligen gullig och trevlig, men jag har lite svårt för att känna mig bekväm med någon som pratar med mig för att det är hennes jobb snarare än av frivilligt val.
Killarna delade på några korgar kladdiga buffalo wings men jag hade inte haft tillfälle att äta någon grilled cheese sandwich och det måste jag bara ha en gång när jag åker till USA, så jag tog det. Dessutom älskar jag verkligen saltgurkan man får med dem, det är inte alls samma sak att köpa med sig en burk, men det gjorde jag i alla fall.
Sen var vi in  i ett shoppingcenter mitt emot och där delade vi upp oss för shopping i en timme, inte för att killarna verkade behöva shoppa något mer, de hade dubbelt så mycket bagage som jag allihopa! Jag hittade i alla fall två par finbyxor för $ 18/ st, det blir ju runt 120:- paret så det är ju överkomligt...
De borde vara lagom efter min nästa operation liksom de två par Levis jeansen jag köpte ett par dagar tidigare. Det är ju slöseri att inte köpa kläder när man är i USA för det är så mycket billigare, men det är ju svårt att köpa byxor när man inte kan ha dem än.
Precis när jag skulle gå till kassan för att betala höll jag på att krocka med M och blev jätterädd. När jag var i kassan ville de se legitimation för att jag betalade med kreditkort och tjejen tyckte att våra svenska körkort är så fina.
Jag tycker ju inte det och så gillar jag ju inte rosa heller, men efter att hon tittat om hon hade sitt körkort på sig och frågat tjejen bakom mig i kön så surfade hennes kollega till slut fram en bild på ett körkort från Kalifornien och jag tycker nog att de är finare, men det tyckte ingen av dem. Amerikaner är så trevliga, det blir liksom en stor grej av sånt där och alla i kön och butiken blir engagerade och pratar med varandra, jag tycker om den mentaliteten.
Till slut när det redan blivit mörkt så var vi framme i San Francisco och killarna lämnade mig på mitt hotell och åkte vidare för att hitta sitt, men inte innan M hade gett mig en liten lapp med adress och namn på en restaurang som vi skulle ses på på kvällen.
Efter att ha checkat in och tagit en dusch så började det bli dags att ta sig till restaurangen och det tog mig ett tag att få tag i en taxi, men till slut var jag på väg åt rätt håll. Det tog runt 10 minuter att ta sig dit och det verkade som om jag var på plats först så jag ställde mig utanför och väntade. Restaurangen såg enkel ut, nästan trist, men det var kö ända ut på vägen och de hade en köbok för de som ville komma in. När killarna dök upp så blev vi visade till vårt bord som M hade varit smart nog att boka i förväg. Någon hade tipsat honom om att det här var den bästa seafoodrestaurangen i San Francisco och efter ett par timmar där kunde vi bara hålla med!
Den må se lite trist och enkel ut, men jävlar vad god maten var!
Vår servitris var väl ingen solstråle precis men det var vi själva så det spelade ingen roll.
De här killarna är verkligen helt underbara och vi har så kul ihop och jag var så tacksam för att de gjort plats för mig i bilen, för vår roliga roadtrip och en härlig middag med världens bästa sällskap!
Jag hade valt vitlöksräkor med extra vitlök och de smakade verkligen vitlök vilket jag tycker det brukar vara dåligt med, jag orkade inte alla så det blev att alla fick en varsin och alla var lika förtjusta.
Sen luktade jag en massa vitlök resten av kvällen, tur att de också hade smakat.
Vi gick till en pub för killarna ville ha Irish Coffee, men på den hade de helt slut på kaffe(!?) så vi gick till en annan. Där hade de bara äckligt amerikanskt kaffe så M var så gullig att han gick till cafét bredvid och köpte en espresso åt mig så jag också fick något gott medan de tog sin drink.
När vi gick vidare sprang han tillbaka med koppen som han lovat dem.
 Sen tog vi en taxi till Fisherman's Warf för att ta en till Irish Coffee på ett ställe där som är känt i hela världen för det. Varför förstår jag knappast, det smakar ju inte ens kaffe om amerikanskt kaffe, så den var inte särskilt god och jag ställde min framför M när han inte tittade, det tog honom ett tag att fatta vad jag hade gjort, men han drack upp den i alla fall.
Vi hade en lugn och så bra kväll och det blev ganska sent för vi hade lite svårt att slita oss, de skulle åka hem nästa dag och jag ville dra ut på det så länge som möjligt när jag hade sällskap.
Vi tog en taxi tillbaka vid klockan 2 ungefär.

Visst får man göra som man vill, men varför vill man göra just så?

21/9 På lördagen åkte jag ut till Arlandaskogarna för att titta efter svamp. Det gick inte så bra som hoppats. Det verkar inte ha varit ett bra år för svampen och de har ju avverkat skogen helt och hållet där jag har mina bästa svampställen. De har verkligen helt och hållet kört sönder skogen. Det är djupa sår i jorden och det ligger en massa ris överallt, det går inte ens att gå igenom det, så mycket är det.
I allemansrätten står det bland annat att man får rida på någon annans mark och skog så länge man inte skadar den. Det är också olagligt att bryta kvistar och grenar av ett träd som någon annan äger. Vad är denna omtanke om skogen när  skogsägaren själv ska avverka? Det tar 10-20 år för skogen att återhämta sig från en sån skövling. Även om det är deras lagliga rätt att misshandla sin egen skog bäst de vill, så kan man ju undra VARFÖR de vill det? Det måste finnas bättre sätt att göra det på och det måste ju kosta en hel del att förstöra en hel skog för framtiden också?
På kvällen efter en dusch och lite smink så åkte jag och S till Dubliner och hängde där på uteserveringen en stund. Vi såg en kille som hade ett par högklackade damskor i jeansfickan, det såg lite roligt ut och vi såg aldrig någon tjej som saknade skor på fötterna, varifrån kom de egentligen?

Hur kan man slåss om en spya?

På fredagen kom jag upp vid 9, troligtvis tack vare en rätt tidig kväll dagen innan och att jag sovit bättre när jag visste att det jobb jag skulle göra var klart. Jag ringde M och vi bestämde att vi skulle ses en halvtimme senare. Jag letade efter nåt ställe att äta frukost på och bestämde mig slutligen för Burger King, jag visste ju att det inte skulle bli särskilt dyrt och jag visste också att jag inte skulle kunna äta ordentligt i alla fall. De hade nån typ av frukostskål som de kallade det, det var ägg, sås, potatis, grönsaker, "korv" och ost. Det såg fruktansvärt äckligt ut men smakade förvånadsvärt bra, korven var däremot ungefär som McDonalds frukostkorv-grejs och smakade som en äcklig hamburgare som var upphackad, den petade jag bort. Något vettigt kaffe hade de inte, jag vet inte om det är likadant med McDonalds i staterna, men hemma har de ju Latte och Cappuccino och sånt, fast det kanske Burger king också har hemma? Här hade de i alla fall bara amerikanskt kaffe och det vägrar jag dricka. Ni som inte varit i USA kanske tror att jag överdriver? Det gör jag inte, jag bytta från te till kaffe en gång i tiden för att jag inte är lika kinkig med kaffe som med te. Jag dricker nästan allt, jag tycker inte ens att torrkaffe är äckligt, men det amerikanska är så svagt att det smakar sumpvatten på nåt sätt, genomskinligt. Jag det är svårt att förklara. Strax senare mötte jag upp M där spårvagnen vänder på den linjen som gick förbi mitt hotell. Vi köpte ett varsitt 3-dagars pass, då kan man åka hur mycket man vill på spårvagnar och bussar. Sen stod vi i kö ett bra tag innan vi fick plats på en spårvagn och jag fick en bra sittplats och M hängde utanför mig. Titta på skylten med säkerhetstips, är det inte väldigt roligt och väldigt amerikanskt?
När vi kom till slutstationen i Fisherman's Warp gick vi och köpte kaffe på Starbucks som ligger precis runt hörnet där och sen tittade vi lite på grejerna som såldes utefter vägen där och jag köpte ett skärp som passar mig bra med en hästsko och en stjärna på och så köpte jag en julgransprydnad, det gör jag ofta när jag reser. Sen så tog vi en promenad ned utefter vattnet. Man ser inte så mycket av vattnet på det flesta ställena, det är en massa hus, pirar och butiker i vägen, men ibland så går man precis vid vattnet.

Det fanns en pir med museiskepp och den gick vi ut på, man var tvungen att betala för att gå ombord på skeppen men piren fick man gå ut på. Längst ut på piren låg ett gammalt segelfartyg förtöjt och ombord på det hittade vi en teatergrupp eller nåt som höll på att "repa" och vi var bara del av en stor grupp som stod och gapade av förvåning när de svajade av och an och gjorde kullerbyttor över varandras ryggar och pratade med beslöjad röst som om de läste innantill från något andligt.

Där såg vi i alla fall en massa undelriga original till människor och jag hade önskat att jag kunde ta porträtt på några av dem, vad säger ni till exempel om mannen med skägget och hans fru? Jag älskar hur de ser ut!

Porträtt blev det tyvärr bara på en trut som satt kvar fast jag var jättenära honom med kameran och han höll ett vakande öga på mig men inte mer.

En stund senare hittade vi ett gäng mindre båtar utefter kajen, de sålde 1 timmars turer runt Alcatraz och under Golden Gate Bridge och efter att ha funderat en stund så tog M beslutet att vi skulle åka. Jag hade sagt att det var upp till honom, själv gjorde jag det gärna men om han inte kände för det kunde jag ta det en annan dag. Det var fantastiskt väder och vi hade en trevlig timme på vattnet och upptäckte när vi kom tillbaka att vi fåt en del färg i ansiktet, men M blir mer röd än jag.

På väg in till kajen såg vi en gammal båt och enligt vår guide spelades stora delar av Titanic in ombord på den båten, men den såg så liten ut att jag inte kan fatta varför. Det finns ju ett skepp i Long Beach som är så likt Titanic som man kan komma, varför inte använda det?
När vi kom tillbaka var det tidig eftermiddag och hög tid att äta lunch, vi bestämde oss för att följa en av amerikanernas tips som jag fått på mötet och testa soppa i surbrödsskål. Det ska vara en specialité i San Francisco.

Inne på bageriet luktade det jättegott och det man egentligen ska ha med brödskålen är "Clam Chowder" , det är alltså en typ av musselsoppa som San Francisco och andra hamnstäder också är kända för, men jag klarar inte av några typer av musslor förutom pilgrimsmusslor så jag tordes inte prova. Jag valde istället en tomatsoppa, jag fick löfte av tjejen i kassan att den var mild och god och det var den! Det var faktiskt jättegott och jag funderar till och med på at försöka göra det hemma någongång.

Efter lunch fortsatte vi vår promenad utefter kajen, målet var pir 43, det är därifrån båtar ut till Alcatraz går och jag skulle försöka få tag i en biljett till morgondagen. Vi stannade till vid pir 39 först för att titta på sjölejonen som bor där. Det är vilda sjölejon som ligger och solar precis nedanför piren och de är en stor turistattraktion. Vi stod och tittade rätt länge, de är rätt roliga att studera. De ligger i en stor högg, huller om buller och ovanpå varandra och så fort någon flyttar sig lite börjar de andra skälla surt och titta sig över axeln på det störande elementet.

Alla utom några få ligger på samma trånga platform och ibland ramlar någon av. De är retliga och kivas men vi såg aldrig någon av dem bita någon annan, de är bara lite tjuriga.

På den platformen där det bara låg några få sjölejon var det en som plötsligt mådde väldigt illa och spydde i kaskad ned i vattnet och plötsligt var det ett 20-tal fåglar där och kivades om att få äta spya... Sjölejonet såg helt förbryllad ut när han hade en massa flaxande fåglar runt huvudet så plötsligt och efter en stund flyttade han en bit bort.
När vi kom bort till pir 43 för att köpa biljett till mig var de slutsålda. Jag hade blivit varnad om det, men hade inte varit säker på vilken dag jag skulle kunna åka dit och ville inte köpa en biljett i onödan. Killen i kassan sa att jag kunde försöka köpa en nästa morgon eftersom de säljer nysläppta biljetter varje morgon, men då måste man vara på plats själv och någon gång 7-8 på morgonen. M sa att jag borde det, att det var värt att åka till Alcatraz.

Vi tog en annan lite nyare spårvagn tillbaka, men den var nog från 50-talet i alla fall. Tydligen har San Francisco köpt gamla spårvagnar från en massa andra länder, den här var från Italien.
Sen fick vi stå i kö i nästan en timme för att ta den andra spåvagnen hem. Det var visserligen en jättelång kö med andra turister, men när de lastat en vagn väntade de 5-10 minuter innan den lämnade torget. När det började bli vår tur trodde vi att vi fått svaret, i kuren på torget där det satt en vakt eller nåt var det en baseball match på TV och de andra stod utanför och tittade in medan vi väntade.
Till slut var det i alla fall vår tur och det är fascinerande att dessa gamla vagnar fortfarande tar sig upp och ned för dessa backar, de är ännu brantare än vad de ser ut. Vilken kraft det måste behövas för att dra dem uppför och tänk vad som skulle hända om bromsarna inte fungerade eller om en av killarna som jobbar med bromsarna blev distraherad.
När vi kom tillbaka till Union Square delade vi på oss och bestämde att M skulle komma till mitt hotell klockan 20, så skulle vi äta middag.
Jag gick till Victoria's Secret och handlade trosorna jag letat efter och sen gick jag till Levi's och efter mycket om och men köpte jag ett par jeans som jag visserligen kunde ha, men som framhävde varenda cellulit jag har. Det tycks vara någon slags sanning att man ska ha stretch om man är rund men det ser ju bara värre ut och tjejen som hjälpte mig sa att det är stretch i alla deras modeller nu...

Jag tyckte ju i alla fall att det var relativt billigt, inte får man väl ett par Levi's jeans hemma i Sverige för 450:-?

Jag hann tillbaka till hotellet med bara tillräcklig tid att ta en dusch och snygga till mig och när jag kom ned i lobbyn var M där och väntade. Vi tog en taxi till ett japaneese steak house som jag ordnat bord till med hjälp av conciergen. Jag hade tyckt att maten i Reno varit så bra att jag ville ta chansen att äta en gång till på en sån restaurang innan jag åkte hem och M hade inget emot det. Vi fick vänta en liten stund på bordet men sen blev vi ledda till ett stekbord med 5 andra lite yngre personer, 3 killar och 2 tjejer. De visade sig vara sådär amerikanskt trevliga och öppna, i alla fall killarna och M är ju väldigt social och snackig så vi pratade lite med dem. En av tjejerna var jättefull och hon var rätt liten och smal, men hon åt som en häst och åt upp sin mat på nolltid efter att först ha hävdat till kyparen att hon inte alls hade beställt det och det. Jag har aldrig sett en så liten människa äta så mycket på så kort tid!

När hon tömt alla tallrikarna reste hon sig och gick och den andra tjejen var tvungen att följa med henne, kvar var killarna. Det var alltså deras fästmöer som varit med och en av killarna fyllde år och de bara stack innan killarna ens ätit färdigt. När personalen kom och sjöng för killen gjorde vi det också och sen skulle de fota och killarna insisterade på att vi skulle vara med och sen fick vi också en kopia på bilden innan vi gick.

Maten hade varit utmärkt och M var glad att vi åkt dit men när killarna ville att vi skulle hänga med på kareoke sa han nej och vi tog en taxi tillbaka till Union Square och gick till en irländsk pub som killarna hade rekommenderat. De hade nåt som de kallade för "duelling pianos" och det var 3 killar som turades om att spela en massa sånger och man fick önska sig sånger om man ville, men det var inte sångerna som var grejen, det var en show och alla var med i den och de bjöd upp folk till scenen för att fira saker med dem, födelsedagar och såna saker och sen skojade de med dem. Men eftersom de är amerikaner så spelade alla snällt med och showade och det var väldigt kul och en del var redan utklädda för halloween. Men till slut var vi så trötta att vi höll på att trilla av barstolarna och M gick med mig till entrén till mitt hotell så att jag slapp gå ensam och sen sa vi godnatt och att vi skulle höras under morgondagen. Det hade varit en bra dag.