Så snabbt kan våren komma

20/4 På måndagen var det åter dags för jobb och trots att jag bara varit bort i en vecka hade det hunnit bli vår under tiden, det fanns utslagna vitsippor på tomten! Gräset hade också börjat växa.
Min resväska dök inte upp som lovat men jag hetsade inte upp mig och tänkte att jag kunde ju vänta så länge jag fick den i tid till min Islandsresa på torsdagen. På kvällen spelade vi quiz och jag tror att vi kom tvåa den kvällen men jag minns inte säkert.

Såna vänner förtjänar man, man får dem inte

21/3 På lördagen fick vi bakslag i våren och det kom så pass mycket snö att det låg kvar till dagen efter. Det var min gamla kollegas födelsedag denna dag så jag åkte iväg till kyrkogården för att se till graven och sätta dit lite mini-påskliljor åt henne. Hon var min extra-farmor trots att hon var lite för ung för att vara det. Hon blev sjuk i november före sin 70-årsdag och avled av hjärntumör på midsommarafton året efter, alltså runt 6 månader efter att hon blivit sjuk. Hon hade ingen släkt i Sverige, hon var finlandssvensk, så det var jag som tog hand om allt det praktiska med läkarmöten, betala räkningar, sköta om lägenheten och att hålla kontakten med hennes släkt i Finland. Hennes brors fru kom för att hälsa på en helg och då bodde hon hos mig också trots att vi inte träffats tidigare. Vi hade ju haft så mycket kontakt medan S var sjuk så det kändes som om vi kände varandra redan. När hon dog kändes det som om det var det bästa för alla inblandade, hon var ledsen och mådde dåligt både fysiskt och psykiskt och hade avsagt sig ytterligare behandling och det var nog en lättnad för henne och eftersom vi andra också haft det jobbigt och visste hur det skulle sluta så var det en lättnad att det gick så fort för henne. Jag hade hälsat på henne varje dag första månaden och sen när hennes andra vän kom hem efter en resa så delade vi upp det och åkte dit varannan dag. De på hospis var glatt förvånade över att hon som inte hade varken barn eller barnbarn hade besök varje dag, de sa att de flesta inte ens hade besök en gång i veckan... Men goda vänner får man inte, dem förtjänar man och hon hade helt klar förtjänat oss. När hon inte längre kunde prata och vi satt i möte med läkarna så kunde jag se hur lättad och tacksam hon var över att jag så gott som läste hennes tankar och översatte hennes oro och rädsla till ord de kunde förstå. Att se den tacksamheten var nog för mig och det kändes bra att kunna göra det för henne efter så många års vänskap.

Då är jag en stolt matte

18/3  På onsdagen gick jag och Turre på långpromenad igen efter jobbet. Den här gången gick vi ut till Naturreservatet som ligger mitt i vårt villaområde, det börjar två minuter från vårt hus. Det var helt fantastiskt väder och jag känner alltid för att fota då, men det är svårt att få med det på bild, men den bilden jag tog med telefonen visar faktiskt känslan rätt bra ändå.
Jag älskar att vara ute ensam med Turre och förr när jag hade Gullan var det bästa jag visste att ta en morgontur med bara henne och Turre, eller innan Turre, Zorro. Det är en väldigt speciell känsla att vara ute ensam med sina djur i skogen, det är meditativt på något sätt.
Jag tyckte att jag hörde något skogen vid ett tillfälle, men när jag stannade hörde jag ingenting och Turre som är mitt larm om det är djur eller människor i närheten verkade inte höra eller känna lukten av något. Han brukar liksom peka på det som närmar sig, han sätter nosen i luften och lyssnar åt det hållet det finns något. Jag fortsatte att gå och sen fick jag ett sånt där infall som mest barn får, jag kände för att springa en liten bit och satte av i joggingtempo på stigen. Då plötsligt brakade det till och jag såg ändan av en stor älgtjur som sprang bort från mig. Han hade nog varit medveten om min närvaro men hade räknat med att jag skulle röra mig i samma tempo hela tiden. När jag började springa fick han bråttom att ta sig därifrån. Turre märkte ingenting, men det spelar ingen roll med honom, om han märker vilt så pekar han som sagt bara, han springer inte efter. Det enda han kan springa efter är katter och räven, men bara om de är på vår tomt, då jagar han dem till vad han tror är vår tomtgräns och sen kommer han tillbaka. Jag tror att det beror på att de är rovdjur och han tycker att det är hans revir. Det funkar bra för Judas också för andra katter jagar honom ibland ända till trappen och klår upp honom där så att han har rivsår i ansiktet och huvudet. Men om jag märker det så släpper jag ut Turre och så jagar han bort dem.
Ibland ignorerar Turre viltet helt som om han inte sett dem även om de sprungit av tomten mitt framför näsan på honom och ibland tittar han på dem och går och luktar på deras spår när de sprungit iväg.
Men jag är väldigt stolt över att han inte är jobbig på vilt, det var samma sak med Zorro och mammas Samson var i alla fall sån när han var med mig, jag vet inte säkert hur det var när han var hemma med mamma och pappa. En gång var jag och mamma ute och plockade svamp och vi hade med Zorro och Samson. De var hos mig eftersom jag ville ha Zorro vid min sida och Samson avgudade Zorro och ville vara hos honom. Mamma var dessutom alldeles för ofokuserad på hundarna när det fanns svamp i skogen. Jag såg till att de var vid mina fötter hela tiden men när vi var på väg tillbaka och gick på en bred, avstängd väg i skogen så lät jag dem springa lite eftersom jag såg så lång åt alla håll. Sen ser jag att en dam närmar sig och tänker strax kalla tillbaka dem för att de inte skulle skrämma henne. Ungefär vid samma tidpunkt stannade båda hundarna på vägen eftersom de kommit till det avstånd då jag brukade be dem vänta på mig. Precis då de stannat far det upp ett rådjur mitt framför näsan på dem från diket. Att det ens skulle få plats ett vuxet rådjur i det diket kom som en total överraskning för mig.. Jag sa bara, näähä, vilket betyder att de ska ignorera något och de hoppade till när den sprang rätt över vägen någon meter ifrån dem, men sen stod de som fastfrusna och sen kallade jag tillbaka dem och berömde och sa att de skulle gå med mig eftersom damen började närma sig. När vi mötte henne gick båda hundarna vid mina fötter och damen bara log mot mig och sa: Imponerande!
Det gjorde mig väldigt stolt!
Dessutom är det inte alla människor som tar hänsyn till hur hundarna beter sig, de bara klagar på att man inte har dem i koppel. De flesta säger att man inte kan ta något för givet med djur, men om det var så att man alltid måste ha både hängslen och skärp så blir det rätt tråkigt att ha hund. Mina hundar har varit hos mig för att det har lönat sig och för att det är kul, jag har haft hundar som fungerar mcylet bättre lösa och är mer pålitliga än vad de som går i koppel är. De i koppel springer också iväg vid första bästa tillfälle. Frihet under ansvar är mitt motto då det gäller hundar. Man får däremot inte vara så jävla dum att man "tror" att ens hund inte jagar, man ska veta det säkert innan man har dem lösa överhuvudtaget!
Ta en titt på bilderna på köket, det är sista gången det ser ut såhär, en massa dörrar och lådfronter har ramlat av och det ser väldigt skabbigt ut överhuvudtaget, men i nästa vecka börjar min snickare att riva det gamla för att göra plats för det nya.
Ta förresten en titt på parkeringsautomaten som står nere på baksidan av Väsby centrum, tur att de visar hur den fungerar om du använder kort, eller vad säger ni? Det här är ju en sån man sticker in kortet i, inte drar det...

Svettloff och lermonstret gick vilse igen

16/3 På måndagen så höll jag och några kollegor på med en kalkyl för en offert till ett arabland, vi kallar det för enkelhetens skull för Arabien, det är förstås ett skämt och beror på att detta är mitt projekt och de andra är osäkra på vilket land offerten ska till. Det får mig i alla fall att fnissa till varje gång jag får tider och materiallistor där mina kollegor har skrivit det.
Eftermiddagen gick jag återigen ut på en längre promenad med Turre. Det har ju inte varit särskilt blött och inte heller mycket snö, så jag förstår inte varför det är lerigt på sina ställen i skogen... Vi höll ett högt tempo och gick dessutom vilse en bra bit eftersom de har flyttat gångvägen från Fresta in till oss. Jag har hållit mig ifrån den sedan de gjorde det för jag visste inte riktigt vad de gjort, om de bara flyttat den eller om den var stängd. Nu tänkte jag att det var dags att kolla vad som var fallet.
Det fanns en väg att gå mot vår väg, men den såg mest ut som en arbetsplats, det var kravallstaket i kanten på den och testen var mest tillplattat sand, grus och lera från det att de hade grävt. Jag tänkte att det borde gå att gå motionsspåret och komma tillbaka till vägen vi kommit på tidigare. Det går säkert, men jag som aldrig har tagit den vägen visste ju inte vilka stigar jag skulle följa. Det spelade ju heller ingen större roll, även om man går vilse så är den skogen inte särskilt stor, så det är ju inte så att man aldrig hittar hem och de får skicka ut sök efter en...

Ja, det visade sig i alla fall att jag gått för långt åt höger, vilket jag misstänkte också, men jag hittade ingen stig som gick mer åt vänster helt enkelt. Efter mycket om och men så hittade vi i alla fall hem, jag var genomsvettig och Turre var nöjd med promenaden men var lerig på hela magen. Han är inte en lerälskare, men är man tax så blir man helt enkelt lerig på magen om man går ut, det finns bara två val, bli lerig eller stanna inne. Turre väljer ju hellre att bli lerig, däremot så gillar varken han eller jag att skölja av magen på honom, han blir ju dyngsur och därmed blir också soffan och/eller sängen det. Vad vi gjorde var istället att ge det en liten stund, tillräckligt för att det sista skulle torka och sen borstade jag ut det på golvet istället. Det var ändå dags att dammsuga och att borsta ut det är enklare. Jag var fascinerad över hur långt man kommer på drygt en timme, sen upptäckte jag att jag snarare varit ute i drygt 1½ timme, man hinner runt en stor del av Väsby på den tiden.

På Facebook snurrade det idag en video på några dykare som blev uppsökta av en delfin som behövde hjälp. Han hade en krok och rev som satt fast i en av fenorna. Dykarna hjälpte förstås till, det tog en väldigt tid och pyssel att få lös kroken och reven som var trasslad runt fenan. Det som är så fascinerande med delfiner är ju att de är så intelligenta. Det är ju en sak att tama djur har lärt sig av erfarenhet att vi människor kan lösa deras problem. Min häst till exempel fastnade i en dörr med selen en gång och första tanken var att slita sig loss, men när jag sa att hon skulle vara lugn och att jag skulle fixa, då bara stod hon still helt avslappnat tills jag fått loss henne. Tillit är ofta svaret på hur skador kan avvärjas då det gäller husdjur. Men en vild delfin, det som är så häftigt är ju att de är så smarta att de förstår att vi är smarta och kommer att förstå vad det är de vill ha hjälp med! De verkar ju också förstå att vi har inbyggda verktyg (fingrar) som kan trassla ut saker. Ja, det gjorde som sagt ett stort intryck på mig!

Så kommunicerar vi

13/3 På fredagen den 13:e hade vi i alla fall tur med vädret, solen sken, fåglarna kvittrade. Det är uppenbart att våren är på väg, men än var det bara 5 grader varmt på dagen och frysgrader på natten.
När jag kom hem pratade jag med systerdottern på telefon och eftersom jag skulle byta om för att gå ut i skogen med Turre så satte jag henne på högtalare. Turre blev helt förvirrad, han hörde ju att det var hon som pratade, men han förstod inte var hon var... Han älskar ju henne och till slut lade han sig på magen i hallen och bara stirrade på mig och telefonen!
När jag bytt om och lagt på så gick jag och Turre mot skogen, det ligger ett Naturreservat två minuter från mitt hus!
Det står att hundar ska vara kopplade, men eftersom Turre antingen går mig i hälarna precis, så att jag nästan sparkar honom i hakan när jag lyfter fötterna, eller ett par meter framför mig på stigen. Han lämnar inte stigen och far inte omkring, det vill säga, jag har det där osynliga kopplet som många säger att de har, men inte gör. Han går inte efter vilt, det vet vi ju eftersom vi har harar, älgar, rådjur och räv på tomten och han ignorerar dem även om de springer rätt framför näsan på honom, ibland tittar han inte ens eftersom han redan visste att de var där.
Det är lättare för både honom och mig om han går lös, det är lättare för mig att hålla tempot och balansen utan kopplet i handen och det är lite samma sak för honom. Jag brukar oftast ha med mig kopplet trots allt, mest för syns skull om vi mäter någon så att de känner sig trygga. Normalt sett kommunicerar vi inte särskilt mycket alls på promenaderna, enda gången jag säger något till honom är om vi möter folk, då kallar jag in honom, eller om vi kommer till ett vägskäl och han väljer fel väg, då ropar jag på honom, pekar och säger: Vi tar den här vägen! Då rusar han mot mig och går in på den andra stigen, jag hävdar verkligen att en lydig hund är en lycklig hund, frihet under ansvar liksom. Jag behöver inte ge honom en massa kommandon eftersom vi vet var vi har varandra och han får ta sina egna beslut så länge de är rimliga.
Turre fyllde ju 12 i februari och han börjar bli riktigt grå i ansiktet, annars märker man inte mycket av hans ålder. Men det känns som om han fick sämre hörsel och syn nästan på dagen då han fyllde 12. Han lekte med sin fotboll på tomten häromdagen och när jag skulle gå in så ropade jag på honom och det var uppenbart att han inte ens hörde mig. Det känns taskigt att rop högt på honom för han hör i tonen att jag försöker fånga hans uppmärksamhet och han ser ut att bli lite ledsen när jag ropar högt på honom som om han gjort något dumt. I skogen går han ännu närmare mig än förr, han är smart nog att förstå att han behöver vara närmare för att höra mig.
Leka vill han fortfarande och det kan tyckas för någon annan att han aldrig tröttnar eller blir trött, men jag märker att han inte leker lika länge som förr, annars är det inte mycket skillnad. Många blir ju sugna på hund när de ser valpar, själv tycker jag valpar är alldeles för mycket jobb, men det kanske har att göra med att jag faktiskt börjar träna vardagslydnad redan när jag får dem vid 8 veckors ålder. Det är ju då man grundlägger den här förståelsen för vad som gäller, jag gillar att ha vuxna hundar som jag har "tränat färdigt".
När vi gått större delen av rundan som är runt 2,5 km lång så gick vi ut på en stubbåker och jag kastade pinnar åt honom och fotade medan han sprang och lekte. Jag fick också några bilder på när han skakade sig, snygga som sjutton!
När vi kom hem tog jag ett glas latte gjord i min nya kaffemaskin och en chokladboll, jag tyckte att det kanske fanns plats för det när jag i alla fall hade rört på mig en del. Turre låg och vilade i soffan resten av kvällen och verkade rätt nöjd med dagen och promenaden.




smile emoticon

 

Det var visst bara jag som kunde ta mig fram där

11/3 På onsdagen var det jättefint, soligt väder så jag bestämde redan under dagen att jag skulle ta en ordentlig promenad med Turre efter jobbet.
Jag har ju tydligen D-vitaminbrist så att vara ute i solen är ju jättebra, dessutom hjälper rörelsen mot värken, även om det bara är tillfälligt. Jag lade ut en fråga på Facebook om det var någon som ville hänga på och N sa att hon gärna hängde på. Jag har inte träffat henne på länge så det var ju kul!
Vi gick hemifrån mig, jag hämtade henne när jag åkte hem från jobbet och det finns ju så fina vägar att gå hemma hos mig.
Vi gick ridvägen upp mot Kyrkvreten och sen mot Harby på den långa, raka grusvägen. När vi närmade oss slutet på den så visade det sig att ett träd fallit över telefontråden (tror jag att det är?) Jag såg till att gå runt trädet vid foten av det, N gick under! Hon insåg inte förrän efteråt att det kanske var en onödig risk... Jag upptäckte inte att hon gick under eftersom jag pratade i telefon med den leverantören jag samarbetat med på offerten tidigare i veckan.
När vi gått in på stigen som går under kraftledningen och det började bli lite mer terränggående och backar, då började N att gnälla, hon är visst inte van vid sånt och hon hade svårt även med balansen. Jag har aldrig riktigt tänkt på att man behöver träna på sånt när det bara handlar om att gå, men jag antar att jag som går i skogen så ofta är tränad på det utan att veta om det. Man tränar ju hästar på terräng och balansen där, så jag antar att man behöver det även som människa.
När vi kom till en förgrening i stigen tyckte Turre att vi skulle gå åt höger, jag vet inte riktigt var den stigen går, så jag tog vänster istället på den stigen jag känner till. Strax senare visade det sig att det var Turre som hade haft rätt, det var bara jag som kunde ta mig fram där vi gick, både N och Turre hade stora problem. De fällde en massa sly under kraftledningen för ett par år sedan och brydde sig inte om att frakta bort det, jag tycker att det verkar oansvarigt att förstöra folks promenadvägar, särskilt när Upplands Väsby kommun försöker få oss att gå mer...
När N väl tagit sig ut på den stigen som Turre sagt att vi skulle ta så gick jag tillbaka in för att bära ut Turre som hade gett upp och funderade på att vända istället.
Han välkomnade hjälpen och litade på att jag visste vad jag gjorde.
När vi kom ut på den andra stigen blev livet lättare för oss alla tre och vi sökte oss hemåt.
När vi kom hem var vi rätt nöjda och en stund senare kom Ns mamma för att hämta henne, hon kom inte in eftersom klockan började bli mycket och vi båda vet att vi inte kan sluta prata när vi väl har börjat, vi klickade allra första gången vi träffades, hon är helt klart min typ av människa!

Tillfälligt bakslag

21/2 På lördagen blev det ett bakslag i vädret och det snöade rätt ordentligt. Man vet ju att det troligtvis inte kommer att ligga kvar, men visst blir man deppig när det kommer så mycket...
Som vanligt när Turre har åkt på semester så storstädade jag huset och bytte lakan.
Sen var jag ute en snabbis men var mest trött och håglös och kom hem rätt tidigt trots att jag gått ut rätt sent...

Det våras för bajset

20/2 Efter jobbet på fredagen tog jag tag i städningen på tomten. Turre hade åkt på semester med mamma och pappa och det var dags att ta bort vinterns spår av uteblivna promenader på tomten. Jag tog också ned kransen från dörren och så tog jag ned utebelysningen, alltså julbelysningen.
Det är så skönt att ha sånt gjort och det ger försmak på våren.
Det var ingen snö eller is kvar så det var lätt nog att plocka upp bajset. Eftersom jag har en tax så blir det ju inte så mycket åt gången, så jag plockar flera högar i varje påse.

Kommunikation minskar de flesta avstånd

13/5 På tisdagen efter jobbet tog jag och N en långpromenad, Turre var förstås med också. Vi åkte iväg till Runsaskogarna och gick på den fina vägen i skogen där. Enda problemet med det är ju att man måste gå på vägen från Runsa tillbaka till bilen om man inte vill ta samma väg tillbaka. Vi tog bilder på våren i Sverige och skickade till vår vän A i Thailand. Det känns konstigt att hänga bara v två utan henne, hon hör liksom till trion...
Att kunna chatta med henne samtidigt som vi gick i skogen hjälpte att minska avståndet och saknaden lite. Jag och N pratade om livet och hur vi tänker och sånt. Det är kul för mig att få en ny synvinkel från någon som är yngre och det är också kul för mig att få vara ett stöd och lite mentor åt henne. Hon är så intelligent och mogen för sin ålder fast det finns förstås alltid saker man kan lära sig av varandra och jag känner att vi båda är intresserade av att lära av den andra.

Lek och mys i våren

28/3 På fredagen var jag ute på tomten och fixade lite och Turre är ju alltid med mig, men även Judas håller sig alltid precis i närheten när jag är ute på tomten. Han och Turre låtsas ofta inte att se varandra men samtidigt är de alltid väldigt nära varandra oavsett om de står, sitter, ligger ner eller går runt.
Det är som om de inte vill att den andra ska veta att den gillar honom. Det är samma visa hemma i soffan eller sängen. De ligger ofta emot varandra, men de är vända från varandra som om de inte visste.
Båda hade i alla fall vårkänslor och mös i gräset.
Framåt kvällen dök systerdottern L upp och vi gjorde sushi och åt. Denna gång var det riktigt lyckat! Vi gör ju med rispapper istället för algpapper som jag tycker är för segt och smakar för mycket fisk, vilket jag inte tycker om fisken!

Det går i alla fall åt rätt håll

21/3 På natten till fredagen testade jag de nya sömntabletterna jag fått av min läkare, men de tycks inte fungera på mig. Jag gick och lade mig klockan 22 och var fortfarande vaken 1.30. Det blir jobbigt om vi inte hittar ett fungerande sätt för mig att sova.
Snön vi fick för ett par dagar sedan är så gott som borta, det syntes inte så tydligt på bilden från häromdagen, men det var väldigt mycket snö, runt 10 cm tror jag, så trots att vädret har varit ganska bra så har det tagit tid. Fast se vilken skillnad bara från morgon till kväll.
Min hals kändes krasslig under natten också och det brukar betyda att en förkylning är på väg.

Inte OK!

19/3 Vad sjutton! På onsdagen vaknade jag i Narnia... Vintern som vi hade hoppat över kom tillbaka dubbelt upp! Det är INTE ok, nu ska det faktiskt vara vår!
Som tur var började det smält lite framåt eftermiddagen så vi får hoppas att det inte blir långvarigt.

De var imponerade av mitt ät-tempo!

15/3 Ja, här hade vi i stort sett klarat oss ifrån snö och vinter det här året och så på lördagen så snöade det i mitten av mars... Jag hatar kyla och jag hatar snö, jag har varit överlycklig denna vinter!
Jag åkte ner till kondis och satte mig och skrev och jag som är så långsam att äta tog en bakpotatis med skagen och sallad till brunch och satt och jobbade på den i 3½ timme, det måste vara något typ av rekord?
Personalen på kondis var i alla fall imponerad och trots att jag tog så lång tid på mig så var det lite kvar på tallriken innan jag gav upp...

Får journalister göra såna fel? Det tycker inte jag.

23/4 På tisdagen var jag trött som sjutton när det var dags att gå upp, men med tanke på min gångna vecka och inflammation och sen rätt in i vardagen och jobb och quiz så var det kanske inte så konstigt?
Medan jag varit i Spanien hade våren kommit till Stockholm och mina krokusar tittade upp genom den halvt frysta rabattjorden.
Jag var tvungen att åka till Apoteket och hämta mer medicin redan på morgonen och gick och köpte mig en latte på Wayne's coffee innan jag åkte från Väsby centrum, av någon anledning hade jag inte gjort min vanliga frappé att ta med.
På eftermiddagen åkte jag till naprapaten en sväng, en vecka i en hård hotellsäng är aldrig bra för kroppen.
Jag fick en hel del gjort på jobbet och kunde åka hem med gott samvete på eftermiddagen. Jag hittade en plats för tavlan av Alicante som jag fått från styrelsen tillsammans med mitt stjärnsmycke, den får stå på hyllan i badrummet, bakom toaletten. Badrummet går i sandbeige och blått, den passar väldigt bra där och i resten av huset har jag nästan helt slut på väggar.
Jag hittade ett sånt där typiskt skrivfel på som till och med journalister gör nu för tiden.
"Huvudpersonen för allas uppmärksamhet befinner sig fortfarande i Danmark tillsammans med hans närmaste medarbetare."
Vems närmaste medarbetare undrar jag då?
Eller menade han egentligen: Huvudpersonen för allas uppmärksamhet befinner sig fortfarande i Danmark tillsammans med SINA närmaste medarbetare.
Sjuka fel av en journalist enligt min mening och vi ser mer och mer av det.
Jag påstår inte att jag personligen aldrig gör fel, men såna fel är inte tillåtna när man inte ens förstår vad man gjort för fel och en journalist ska veta bättre, annars kan jag lika väl vara det helt utan den utbildningen.

Fantastisk kväll

25/5 På fredagen jobbade jag hemma och det blev tungt eftersom jag vaknade med migrän som jag var tvungen att ta en spruta för. Sen blev det stressigt och det var en massa småsaker som tog alldeles för mycket tid, påminna leverantörer om att göra sitt jobb och så lite andra mail och telefonsamtal hit och dit. Men slutligen var jag i alla fall klar med allt som behövde göras just då och klockan var rätt mycket så jag duschade och gjorde mig iordning för att åka till J som fyllde år. Han bor hos sin brorsa när han är i Sverige så det skulle bli grillning och häng där med familj och ett par vänner. Det var varmt och skönt så jag tog klänning på mig och kom lite sent, runt 18.30. Jag hade tagit med mig vattenmelonen jag hade hemma och den uppskattades. Sen pratade jag med en massa trevligt folk och fotade en del, det spelades väldigt bra musik och vi var flera som bad att få spellistan av J. Senare på kvällen följde D med mig och Turre på promenad för Turre hade suttit i bilen några timmar då. Turre hoppade rakt ut i sjön och simmade runt och sen lekte vi lite med honom och sen var det tillbaka till bilen för honom. När leden tunnades ut på folk senare så tyckte L att jag skulle släppa ut honom och precis då började det regna så vi satte oss i tältet allihopa medan Turre undersökte omgivningarna. Vid midnatt åkte jag hemåt efter en lugn och fin kväll med goda vänner och var nöjd. Vi hade kunnat sitta ute hela kvällen utan att frysa också, när jag åkte hemåt visade termometern på 18 grader fortfarande.