Det var fort även för en "direktimport"

15/3 På söndagen åkte jag ned till kondis för att skriva en stund och det som är så kul med att sitta där är att jag får mycket gjort samtidigt som jag får se folk. Det är ofta väldigt spännande att titta på folk och att lyssna är också intressant. Den här gången satt det fyra greker bakom mig och jag kunde inte låta bli att le när jag lyssnade på dem. För det första är det så sällan man hör grekiska i Sverige nu för tiden, jag antar att grekerna som kom på 50-70-talet ser sig själva som Svenskar nu för tiden och bara pratar Grekiska hemma? I vilket fall så var det som sagt trevligt att höra grekiska, det var också spännande att få se hur mycket jag faktiskt förstår, vilket var så gott som inget... Jag hörde lösryckta ord här och där, flicka, jobb, barn och så vidare, men inte tillräckligt för att förstå vad de pratade om, dessutom var han som ledde samtalet mest så himla snabb på att prata. Jag har aldrig hört något liknande och jag har ändå varit u Grekland några gånger och umgåtts med min "brors" familj och de pratar ju bara grekiska, ingen engelska alls. Men som sagt, den här killen var fascinerande och när de reste sig för att gå så råkade en av tjejerna knuffa till min stol och bad om ursäkt, det gav mig en öppning att säga just det, att jag var fascinerad över hur fort han pratade, det visade sig att han precis kommit från Grekland, det var förklaring nog för henne, men jag sa att den andra killen pratar ju inte så fort och jag har aldrig hört någon annan göra det heller! Hon fnissade till lite och sen gick de, sen kunde jag se på kroppsspråket att han frågade henne vad jag hade sagt.
När jag kom hem framåt eftermiddagen tog jag tag i att vattna alla mina blommor, de är inte bortskämda med det, minst sagt. När jag vattnar (runt 1 gång per månad tror jag) så är de så torra att vattnet bara åker rätt igenom krukan och ned på fatet och sen rinner det över. Alltså gör jag oftast så att de får stå och dra i vattenbad tills jorden har sugit upp så mycket vatten som är möjligt. Det tar förstås ett tag och det blir rätt skitigt i köket, därför gör jag det oftast innan jag städar. När jag var bortrest någon gång i somras så tyckte pappa att orkidéerna såg ledsna ut och hällde på en massa vatten på dem. Jag har fått lära mig att de ska stå och dra lite och sen vara torra, de ska inte stå med fötterna i vatten så att säga. Men när jag kom hem såg orkidéerna gladare ut än på flera år, så jag fortsatte på pappas linje och se, nu blommar 3 av 7! De har inte blommat på några år och så nu plötsligt så många samtidigt! Man kanske inte alltid ska följa råd?

Så nytt är det

7/3 På lördagen satt jag och skrev nere på kondis. Jag gillar att göra det eftersom jag blir mer effektiv om jag inte är hemma och gör det. Då kommer städning och pyssel emellan och ibland även TV-serier på DVD. Det är svårt för mig att sätta mig för att skriva hemma helt enkelt.
Om man satt där tillräckligt länge skulle hela Väsby passera förbi, eller igenom kondiset. Det ligger centralt och trots att det heter Väsby Nya Konditori så är det Väsbys äldsta, det öppnade 1912! När det är vackert väder är det extra många fikare där, det är för att de är ute och promenerar och sen går och tar en fika. Det blir däremot problem för mig när det är kallt men soligt. De som sitter ute och de som jobbar där vill gärna ha dörrarna öppna och det blir kallt och dragigt för mig och då gör det väldigt ont i kroppen. Jag brukar fråga om jag får stänga dörren och det får jag alltid, men sen är det någon som inte vet att jag bett att få göra det och sen ställer de upp den igen... Det blir alltså en hel del springande fram och tillbaka för mig.
Jag tyckte att bilden jag lagt in var viktig att sprida vidare, detta är ännu mera aktuellt om man ser till vargarna i Sverige, skillnaden är att ingen människa har blivit dödad eller skadad av varg i Sverige på över 100 år... I vissa andra länder är det dock en reell fara med till exempel hajar och ändå är de så ofarliga i jämförelse mot vad vi gör mot varandra vi människor.

Det är väl en typ av meditation för mig antar jag

15/2 På söndagen mådde jag lite bättre, men jag hade haft svårt att sova, värre än vanligt alltså. Jag kan ju inte sova alls utan tabletter längre, så har det varit i drygt två år. Jag tror att det bara är ett av symptomen på mitt usla liv. Jag åkte ned till kondis och satte mig att skriva en stund. Jag har varit där så mycket nu att jag testat i stort sett allt de har att erbjuda och jag är trött på allt bröd och jox. Men jag trivs med att sitta därnere eftersom det kommer och går folk hela tiden och det ger mig den kreativitet jag behöver. Om jag sitter hemma blir det bara så att jag antingen gör en massa nytta eller så sätter jag mig och tittar på DVD och spelar spel på datorn...
Den här dagen läste jag hela menyn och såg att de faktiskt har pannkakor på den, ekologiska dessutom.
Jag beställde det och när man äter frukost så sent så gör det inte så mycket att det är sött, annars har jag svårt att äta söta saker på morgonen.

Hur blev det ett nytt år?

Idag är det torsdagen den 1 Januari 2015, jag har legat efter så mycket i bloggen, så länge, att det känns omöjligt att komma ikapp. Då blir det lätt så att man inte skriver alls. Tanken har ju varit att skriva något litet om varje dag i mitt liv. Jag skriver för mig själv, när jag läser inlägg i min blogg, som jag skrivit ett par månader innan känner jag inte igen texten, den har nämligen inte funnits i huvudet på mig innan jag skriver ned det och eftersom det inte fanns där så gör min teflonhjärna inte my
cket för att lägga det på minnet. Det som man inte behöver är onödigt att ta upp plats och energi i hjärnan.
Samtidigt som jag skriver för mig själv, så hoppas jag också att det finns folk därute som tycker att det är kul att läsa det jag skriver.
Jag tackar ödmjukast för att ni tycker att det är värt ert tid att läsa mina tankar och om saker som händer i mitt liv. Jag är också mycket tacksam och smickrad av att ni som har nämnt min blogg till mig, tycker att den är läsvärd! Den känslan är svår att beskriva.
Jag bestämmer mig här och nu för att göra ett nytt försök!
Till att börja med tänker jag börja om från och med idag, men förhoppningsvis kan jag då också motivera mig till att fylla på bloggen även med de dagar som passerat det senaste året. Visserligen har det på många sätt varit ett jobbigt år, men även såna är viktiga att minnas, hur kan man annars uppskatta de bättre som förhoppningsvis kommer.

Mitt mål är trots allt att komma ikapp och skriva även om det gågna året.
Det har varit ett år med många resor över hela världen och som ni säkert kan räkna ut så händer det en hel del under resor. Jag kommer nog inte att kunna skriva om precis alla dagar, de mindre vanliga är ju lätt glömda.
När jag funderade över var jag varit och hur lång tid för varje resa så kom jag fram till att jag spenderat över 3 månader utomlands under 2014 och då har jag bara räknat de lite längre.Vi får se hur summeringen ser ut.
Det som tar tid med att komma ikapp i bloggen är inte bara själva skrivandet, det är att försöka lista ut vad man gjorde under en viss dag.
Det jag gör är att jag sitter och jämför almanackor, tittar i både gamla och nya telefonen för att se om det stått något särskilt i kalendern.
Men det bästa sättet att minnas är att titta på datum på bilder jag har tagit.
Därför sitter jag med en extern hårddisk, två telefoner och en dator för att så långt som möjligt få det rätt. Men som ni förstår är det ett krångligt och tidskrävande jobb.

Workshop för blivande mördare?

18/5 På söndagen hittade jag ännu en konstig rubrik i en tidning, eller ska man säga layout? I vilket fall så är det lätt hänt att man tolkar denna som att man ska få lära sig hur man gör sig av med en våldsam man genom att mörda honom...
Journalister nu för tiden ligger ljusår efter mig och mina vänner i språkkunskap och förmåga att uttrycks sig förståeligt. Är det konstigt att kreti och pleti då får problem med sånt när de skriver, när de som ska kunna det föregår med dåligt exempel. Det är ju också lätt hänt att man tror att det som journalister skriver är det som är rätt.
När jag läser vad vanligt folk skriver så blir jag förskräckt när jag ser att många inte kan skilja på när man använder e och ä. Enda-Ända, de två orden betyder väldigt olika saker. Liknande fel är mer regel än undantag tyvärr.

Män i kjol

10/5 På lördagen åkte jag ned och satte mig på kondis för att skriva igen, den här gången valde jag lasagne, det är lättare för mig att äta utan att bli illamående.

Det var ett gäng som satt vid ett bord nära mig och när en av killarna reste sig för att beställa något i kassan såg jag att han hade en lång, svart kjol på sig och jag reagerade på det och tyckte det såg snyggt ut. Det fick mig att fundera lite och sen kom jag plötsligt på att jag alltid tyckt att män i kjol är rätt sexiga! Varför vet jag inte säkert, men slutsatsen jag till slut kom fram till är att jag ser dem som väldigt starka och självsäkra män som inte känner ett behov av att visa eller framhäva sin manlighet, de vet att de är män och är trygga i det och behöver inte klä sig socialt accepterat utan klär sig som det passar dem just då.
Den första man jag såg iklädd kjol, annat än kilt, var Peter Siepen och det tog mig ett tag att komma fram till vad jag tyckte om det. Min första tanke var att det bara var för att skapa rubriker och få uppmärksamhet, men sen insåg jag att jag tyckte att det var rätt modigt och snyggt.
Jag hade en förutfattad mening om Peter Siepen att han var divig och tyckte att han var märkvärdig, kanske ett typiskt svensk sätt att se en kändis?
Jag hade dock nöjet att byta ett par order med honom under Vattenfestivalen i Stockholm någon gång under 90-talet. Jag följde med en kompis yngre kusin som stöd när han ville be Peter om en autograf när han satt och jobbade på en pub. Jag blev mycket glatt överraskad av hur vänlig, trevlig och ödmjuk han var! Så skenet kan ju helt klart bedra och det är väl lite grann hans image som han behöver för att sälja?

De var imponerade av mitt ät-tempo!

15/3 Ja, här hade vi i stort sett klarat oss ifrån snö och vinter det här året och så på lördagen så snöade det i mitten av mars... Jag hatar kyla och jag hatar snö, jag har varit överlycklig denna vinter!
Jag åkte ner till kondis och satte mig och skrev och jag som är så långsam att äta tog en bakpotatis med skagen och sallad till brunch och satt och jobbade på den i 3½ timme, det måste vara något typ av rekord?
Personalen på kondis var i alla fall imponerad och trots att jag tog så lång tid på mig så var det lite kvar på tallriken innan jag gav upp...

Vad har jag själv för brister?

23/2 På söndagen åkte jag ner och satte mig på kondis i några timmar och skrev och tittade på folk. Det är spännande att sitta som en fluga på väggen och bara lyssna på andra människor. Jag fascineras väldigt över hur banala våra problem är i västvärlden, mina också. Men vi är ju alla centrum av våra egna liv och har inte mycket annat att relatera till. Mitt problem är att jag dömer folk lite för lätt när det gäller språk och intelligens. Men framförallt så dömer jag de som saknar både och men tror att de är bättre än andra trots det.

Det är ingen konst att laga mat på vedspis!

20/1 På fredagsmorgonen gick jag upp och sminkade mig faktiskt! Jag skulle iväg på en "nätverksfrukost" i Kista och kom iväg lite sent, men det visade sig vara nästan tomt på bilar så med hjälp av en förvirrad navigator som inte visste att de byggt om det mesta av vägnätet i Kistas industriområde, så kom jag slutligen rätt. Jag hittade parkering och gick in på Nodic Forum där jag blev pekad i rätt riktning in i ett rum där det satt ett helt gäng med tjejer och drack kaffe och åt macka. Det var en väldigt hjärtlig stämning och man kände sig väldigt välkommen och efter att vi ätit upp vår macka fick vi presentera oss och våra företag och det som slog mig var hur kompetenta och faktiskt väldigt vackra alla tjejerna var, jag började undra om man behövde "Face-leg" för att bli medlem...
Vi blev också runtvisade i lokalerna och konferenslokaler är ju sällan särskilt spännande, men dessa var i alla fall ljusa, rena och nya.
När mötet avslutades åkte jag hem och satte mig och jobbade med att uppdatera vår prislista till jobbet och fastnade lite i det och fick bråttom till naprapaten där jag skulle vara klockan 14.
Jag har haft stora problem med ett sendrag i ryggen, mellan skulderbladen i flera dagar och haft ont i huvudet från milt obehag till full migrän ihållande sedan förra fredagen. M fixade och trixade och knäckte både rygg och nacke, det kändes bra. Men när jag slutligen gick därifrån drog senan fortfarande på samma sätt i ryggen. Jag trodde att han hade "magic fingers" han har aldrig misslyckats förr, men det fanns inte mer att göra.
Jag åkte hem och satte igång att packa i en väldans fart, extra toapapper, mediciner, tjocka kläder, extra mjukisbyxor, mat, spel och slutligen hela duntäcket och kudden också.
Självklart tog jag också med mig båda kamerorna, nu skulle jag få testa den nya systemkameran lite mer.
Efter en stunds tvekan rörde jag också ihop en deg till pannbröd som jag lånat från en blogg jag läser: http://evaiaten.blogspot.com/2010/10/stekpannebrod.html
Det var snabbt gjort att röra ihop degen och sen lade jag den i en plastpåse och tog mig iväg.
Jag lämnade av Turre hos mamma och pappa och kom iväg senare än tänkt mot stan och såg inte alls fram emot fredagsköerna. Det visade sig inte alls var så illa som jag trott, bara 15 minuter extra tog det att ta sig till Hägerstensåsen som normalt sett ligger runt 30-35 minuter bort.
När jag kom dit var ungarna i garaget och sköljde och fyllde vattendunken vi skulle ha med oss.
Jag fick stå utanför och titta in och roade mig med att fota L genom rutan och hon roade sig med att låtsas vara instängd medan A fick jobba med dunken.
Vi kom iväg vid 17 ungefär och körde söderut mot Södertälje och hade även nu tur med trafiken och det var inga köer alls faktiskt. I Södertälje tog vi E20 mot Flen och när vi svängt av motorvägen åkte vi till Willys och handlade middag, dricka, snacks och pålägg till frukosten.
I torpet var det lika kallt som utanför och det innebar säkert ett par minus i alla fall och med gemensamma krafter lyckades vi visserligen tända i vedspisen men den var ju iskall den med så det tog ett tag innan det ens märktes att vi eldade. Vi hade i sotrt sett alla våra kläder på oss och som tur var hade vi kommit ihåg att ta med tofflor också. L som var kallast stod och värmde rumpan vid spisen och eftersom vi var väldigt hungriga åt vi lite ruccola, mozarella och basilika till mellanmål. Tanken hade varit att äta tomater till det men de visade sig vara ruttna i förpackningen jag tagit med.  Av någon konstig anledning har man aldrig tråkigt i torpet och vi spelade spel, pratade och flamsade och A visade hur bredkäftad han är, det är ett släktdrag...
Jag läste de utdrag jag skivit i min "saga" som jag hoppas på att utveckla och de tyckte att det var jättebra och gav konstruktiv kritik och en massa ideér. Vi pratade ingående om detlajer och helhet i nästan 2 timmar.
Sen var ju spisen varm och stugan började bli mindre iskall i alla fall. Jag satte igång pastavatten till kokning på spisen och sen fräste jag upp bacon. De som tror att det är svårt att laga mat på en vedspis kanske har nytta av den här informationen: Om du glömt bort att din elspis har flera temperaturlägen och som jag, mest hela tiden lagar mat på högsta värme och reglerar den med att ta bort och ställa tillbaka kastrullen på plattan, ja då klarar du av att laga mat på en vedspis också! Det gick alldeles utmärkt att koka pastan och steka baconet och sen åt vi detta med soltorkade tomater, fetaost, kalamataoliver och riven basilika. Eller, ungdomarna åt med bara fetaost och bacon faktiskt.
Vi satt uppe till runt 2 på natten och eldade flitigt hela tiden, men varmt var det egentligen bara runt spisen, det tar ett tag innan det liksom har trängt in i väggarna och inte bara värmt luften. A erbjöd sig att sova på madrass på golvet och L fick sova på kökssoffan, hon besvärade sig inte ens med att lägga upp madrassen på den, men då får hon ju skylla sig själv.
Mitt duntäcke fungerade bättre än jag vågat hoppas och med hjälp av pyjamas och det höll jag mig behagligt varm under natten.

Jag somnade som en stock så snart vi slutat prata.

Det ser mörkare ut än jag trodde

På tisdagen försov jag mig, detta trots att jag faktiskt kommit i säng relativt tidigt för att vara jag och dessutom sovit middag när jag kommit hem från jobbet, jag antar att det fortfarande är lite sviter från operationen... Det är trots allt första arbetsveckan efter sjukskrivningen.
På fönmiddagen hörde Ardennerföreningen av sig och ville köpa bilder på de två ardenrarna som deltagit i Årets Kallblod, hingsten vann ju dessutom. De hade fått mitt nummer av en tjej i föreningen och det var ju bra. På jobbet var det stressigt att försöka komma ikapp efter sjukskrivningen och när jag kom hem fick jag inte mycket gjort. Jag lallade runt med lite allt möjligt som inte var särskilt viktigt, detta trots att jag borde skriva mina reportage till Ridsport, de skulle ju vara inne nästa eftermiddag... Till middag stekte jag upp en bit laxfilé och kokade lite av min egenodlade potatis till det och så gjorde jag lite pulver-Hollandaise. Det var helt okey, men den där potatisen var inte särskilt speciell måste jag erkänna.
Sen ringde G och vi pratade en stund om lite allt möjligt och sen lade jag på för att komma igång med att fixa bilder och skriva. Bilderna var enligt ardennerföreningen väldigt mörka på deras dator och jag mailade dem till syrran för att se vad hon sa. Jo, de var nästan svarta enligt henne... Konstigt när de såg helt normala ut på min jobbdator som normalt gör allt lite mörkare än vad det är på lap topen.
Jag har ju inget program för att bearbeta bilderna och vet dessutom inte hur man gör och vad gör man förresten om man inte ens kan lita på sina egna ögon?
Jag gjorde iordning bilderna till Ridsport och hoppades att de skulle duga och sen satte jag slutligen igång med att skriva. Det svåra är oftast att komma igång och efter ett tag flöt det ganska bra. Jag insåg att jag sett väldigt få av hingstarna visas, jag hade ju varit upptagen med att fota dem hela dagen och jag fick söka i minnet för att komma på vad jag sett.
Slutligen var jag klar med det tyngsta och svåraste reportaget vid klockan 3 och kastade mig i säng.

Yr i mössan?

På torsdagskvällen hade jag blivit nervös för min bil- och hemnyckel, jag kunde bara inte hitta den. Det är helt som det brukar vara däremot så jag hade ingen panik ännu. Jag gick upp och tog mig mot stora huset för frukost men när jag kom in blev jag mött av de som bodde i det huset och de sa att det inte blev någon frukost idag. Efter lite förvirring från min och de andras sida visade det sig att den som skulle lagat frukost antingen hade glömt eller försovit sig. Våra hjärtan sjönk när vi insåg att någon pradaisgröt skulle vi i alla fall inte få denna sista morgonen på ön...
Några stycken satte igång att ställa fram frukost medan några av oss satte sig i solen på trappen och bara hade det bra en stund. På Å's kopp och finger landade en slända som hade den goda smaken att sitta stilla så länge att jag kunde ta en bild. Vi liksom bara njöt av att ha ännu en dag i varandras sällskap och själv kunde jag suttit där resten av dagen.
Efter frukost städade vi rummen och de gemensamma utrymmena och nu satte jag frenetiskt igång att leta efter bilnyckeln.
När vi satte igång de sista lektionerna hade jag svårt att koncentrera mig, jag funderade mest på hur jag skulle göra om jag inte hittade nyckeln. Jag vet ju inte ens var extranyklarna till bilen är, det har jag tänkt på förr. Jag lcyakdes i alla fall skriva ihop vettiga saker och lyssnade uppmärksamt nog för att kunna ge de andra feedback, men jag var lite sent tillbaka efter lunchen eftersom jag tömde båda väskorna, skakade alla kläder och sen skakade de tomma väskorna, nej, nycklarna fanns inte där.
Till lunch hade vi fått jordnötsgryta och jag gillar ju inte jordnötter alls, ändå var det riktigt gott, fast jag hade ju hellre haft den utan jordnötter.
Sista 10 minuterna av sista lektionen lät vi alla säga några ord om hur de upplevt veckan och det var så fina sista ord alla hade. Jag var definitivt inte ensam om att ha tyckt att vi haft både en fantastisk vecka och fantastiska människor i gruppen. Vi hade kommit överrens om att jag skulle få gruppen fotograferad tillsammans före lunchen men några stycken hade rymt och vi bestämde oss för att ta det efteråt istället. Ni får en titt på båda försöken. I försök 2 hjälpte Idöborgs S till att fotografera efter att jag ställt in allt på kameran åt henne och gett instruktioner om hur jag ville ha det, det blev fin, fint.
Sen satte jag iväg för att hinna söka igenom de stigarna jag gått på då jag haft kameraväskan med mig. S erbjöd sig att hänga på och hjälpa till att leta och flera av de andra hade tagit en tur runt ön tidigare för att ta en titt. Vi gick stigen ned till bastun och medan jag gick ut på klipporna gick S in och kollade i bastun. Till slut insåg vi att den nog inte fanns på ön och så gav vi upp och hämtade våra väskor och gick ned till bryggan.
Det var riktigt varmt därnere och solen gassade, vi satt och väntade en stund och sen dök vår taxibåt upp och en bit bort kunde vi se Å's familj komma närmare med segelbåten.
Vi kramade om Å som inte skulle med båten och sen åkte vi mot Stavstanäs.
Jag satt uppe, ute men några ur gänget men även fast solen sken så blev det kallt i fartvinden och det var svårt att höra vad de andra sa. Efter 20 minuter gick vi i land i Stavsnäs och kramades allihopa och såg till att spika vissa planer om utbyten av böcker och grejer. Sen lämnade jag mina väskor med kursledaren V och så gick jag för att först och främst kolla om bilen stod kvar... Väl på parkeringen ser jag till min lättnad att den står där den ska och smygande går jag runt den och under tiden tittar jag in genom bakrutan, kan ni tro! Där i tändingslåset satt nyckeln!
Det är sånt som jag inte gör... Jag har alltså glömt den i tändningen trots att jag normalt tar ut den av reflex även när jag inte behöver, sen har jag gått från bilen för att fixa parkeringsbiljett och sen har jag gått tillbaka med biljetten, tagit väskorna och gått därifrån utan att låsa och utan att reflektera över att jag inte låste. Jag som brukar låsa flera gånger... Jag var ju inte ens stressad. Jag vet inte alls hur allt detta gick till men nu gick jag leende tillbaka mot kajen och på vägen skakade jag nycklarna utanför bussfönstret där de andra satt och så gick jag tillbaka till V och mina väskor.
Hon hade ju missat bussen till sitt hotell eftersom hon vaktat mina väskor så nu erbjöd jag mig att skjutsa henne dit innan jag åkte hemåt. Sagt och gjort, vi packade in oss och väskorna i bilen, tutade och vinkade till G och C som just var på väg från sin parkering och var de enda som inte visste att jag hittat nyckeln. Efter att ha lämnat V på hotellet någon kilometer bort så åkte jag hemåt, jag hade tur och det var inte mycket trafik. Jag visste inte vart navigatorn ville ha mig, men jag misstänkte att den ville att jag skulle åka genom stan, vid Slussen så jag hamnade lite vilse på bakvägar till Globen och insåg alldeles försent att S lika väl kunde åkt med mig hem, jag var ju precis i närheten av där han bor...
När jag tagit mig hem till Väsby åkte först och handlade på Ica och sen direkt och hämtade Turre, systersonen var snäll nog att komma ut med honom och medan jag väntade kom min kollega I förbi med sina två hundar och vi pratade en stund och sen gjorde hundarna också det när Turre kom ut. Sen åkte vi hemåt och jag firade fredag i lugn och ro med edamame som mellanmål och senare till sen middag, kräftor!
Under tiden tittade jag på M*A*S*H och emellanåt hade jag svårt att hålla tankarna borta från de människor jag lärt känna under veckan och de framsteg jag själv kände att jag gjort i skrivandet.

Fjärilar i magen

När vi vaknade på torsdagen var det lite regnigt men det klarnade upp igen senare på dagen. Vid lunchtid var det några som satt i stora huset och jobbade och plötsligt blåste det upp och det blev en liten tromb och pang, en av markisarmarna, en ganska tung och stark aluminiumprofil hade släppt från markisen och farit nedåt. Hade någon varit i närheten vågar jag inte tänka vad som kunde ha hänt. Även om naturkrafterna fascinerar mig så blir jag lite matt, det kunde ha gått illa och nu måste någon dessutom ta tag i att få det lagat.
Någon upptäckte att tre av de som satt bredvid varandra under dagen råkade ha randiga tröjor allihopa, jag hade inte sett det men när de påtalat det så måste jag erkänna att det såg rätt kul ut.

På lunchen fortsatte jag att välja ut bilder och lägga kopior av dem i en särskild mapp, det blev svårare och svårare kändes det som, dessutom började jag nu få nervösa ilningar i magen. Det är värre att visa bilder för folk vars åsikt faktiskt gör skillnad för mig och med dessa kreativa, konstnärliga och intelligenta människor så kände jag att jag faktiskt brydde mig om vad de tyckte. Jag visste att de inte skulle vara elaka, det finns liksom inte i dem. Men jag var mer rädd att det skulle bli pinsam tystnad medan de försökte hitta något snällt att säga...
På eftermiddagen satt vi återigen ute och jobbade så mycket som möjligt.

Så på kvällen sen blev det dags att visa upp bilderna jag valt ut, vissa hade valt att göra annat under kvällen men de flesta var på plats. Jag hade valt ut 200 bilder och det var inget medvetet tal, det råkade bara blir så. Sen satte jag datorn på bildspel och så satte jag mig så att jag också såg, jag har ju aldrig sett mina bilder i större format. Till min lycka fick vissa av bilderna några spontana ohh och ahh vilket man förstås hoppas på och flera av dem jag varit osäker på var faktiskt publikens favoriter.

Det kändes väldigt bra efteråt särskilt som det var någon som undrade innan vad för typ av bilder det skulle vara. Jag fick en uppfattning om att vissa var oroliga för att det skulle vara privata fest- eller semesterbilder och inte av något allmänt värde. Jag upplevde att de flesta var nöjda och därmed var jag det och nu kände jag mig mycket lugnare.

De där porträtten jag så gärna ville visa och aldrig hade vågat visa utan att G sagt att han ville se dem, de var faktiskt favoriterna för många.

Sen tog vi oss åter ned till bastun för en sista myskväll med öppen brasa. Den här kvällen hade vi bestämt oss för att läsa eller berätta något valfritt och jag öppnade med att läsa en uppsats jag skrev i gymnasiet som jag själv gillar väldigt mycket, men den är väldigt tung. Jag är osäker på om tystnaden som följde berodde på att folk inte riktigt tyckte om den eller om det var just för att den var så tung. Jag fick ingen kommentar alls.

Senare när det blev tyst en längre stund berättade jag om mina föräldrars vänner i Australien och hur de hållt kontakten i 40 år och hur kanske min och deras dotters kontakt kommer att hålla lika länge och hur lika och olika hon och jag är.

Efter att vi brytit upp blev jag K och S kvar utanför bastun med några tjejer som kommit dit under dagen för en annan kurs och vi pratade en stund innan vi lyckades slita oss. Sen när vi gick förbi stora huset såg vi att det lysta och att C och M satt där och pratade så då satte vi oss med dem och sen hade vi väldigt trevlig och kom i säng relativt sent jämfört med de andra kvällarna.

Paradisgröt, ja absolut!

På onsdagen vaknade jag med hjärtklappning eftersom det hade mullrat lite åska långt bort och jag hade hört den och var inte oroad och sen plötsligt smällde det till precis ovanför huvudet på mig och sen inget mer... Något regn kom aldrig och det var ganska varmt. Till frukost serverades samma sak som morgonen innan, sånär som på en extra skål med någon sorts gröt i. Paradisgröt med vanilj och kardemumma stod det på... Jag är ju inte så mycket för gröt men tänkte att jag skulle smaka, den doftade ju ljuvligt.
Det var nåt av det godaste jag någonsin har ätit och vi blev alla helt lyriska och ville ha ett recept eller åtminstone ett löfte om att vi skulle få sån gröt fler gånger. Jodå, vi kunde vänta oss det varje morgon resten av veckan. Jga har ingen aning om vad det är i gröten, men jag vill kunna göra sån själv.
Trots morgonvädret så blev det på eftermiddagen istället fantastiskt väder. Vi bestämde att vi skulle ha en lite längre lunchpaus för att kunna njuta av skärgården och alla spriddes för vinden. Jag gick ned till bastustenen och där satt EM och vi pratade en stund och så dök C upp och vi hade det bara väldigt bra och avslappnat och hade intressanta diskussioner. Några simmade och några satt bara på stranden. Jag är ju absolut ingen badkruka, men det blåste så pass nere vi vattnet att jag inte kände något behov alls för att bada och dessutom sa A att det var en massa sjögräs som trasslade in sig i benen på en när an simmade. Jag har antagit att det bara är en tidsfråga innan jag drunknar av just den anledningen. När de snärjer mina ben får jag panik och sjunker...
Även på eftermiddagen fick vi lite längre uppgifter som vi först skulle skriva och sen diskutera 2-3 personer emellan och det gjorde vi förstås i möjligaste mån utomhus.
Vid lunchen hade någon uttryckt en önskan om att se några av mina bilder och jag ägnade varje ledig minut till att leta igenom mina mappar efter de allra bästa. Det konstiga är att jag tycker att jag tar rätt bra bilder, men när man vet att någon ska se dem just för att de är de bästa, ja då duger plötslgit inga alls till slut. Dessutom kommer jag i diskussion med mig själv om hurvida bilden är bra eller hurvida objektet jag fotat är bra. Var går den gränsen egentligen?
Hade inte G dessutom påpekat att han gärna ville se just porträtt så vet jag inte om jag vågat ta med några. Jag vet ju att de flesta är helt ointresserade av att se porträtt på människor de inte känner. Fast jag tycker att jag är särskilt bra på det och att det finns så många vackra och intressanta ansikten och människor. Det slutade i alla fall med att jag satt till 1 på natten eftersom jag visste att det skulle bli tufft att hinna med under dagen på torsdagen och tanken var att jag skulle visa bilderna efter middagen på torsdagen.

På kvällen hade vi också träffats för att skriva i bastun och det hade jag ju inte velat missa heller.

Pennan är bättre då solen skiner

På tisdagen gick jag upp 7.45 och hann ändå i tid till frukosten klockan 8, det var ju inte långt att gå. Det serverades bröd, smör och ost och sen kunde man ju ta mjölk/yoghurt och flingor eller müsli också, men det avstod jag eftersom jag inte gillar mjölk med sånt och det inte fanns nåt utan laktos. Men det gjorde mig inget, jag är inte så förtjust i det i alla fall. Sen gick jag bara och hämtade min skrivbok och se började vi kursdagen. Vi började med att se klart filmen vi påbörjat dagen innan och sen gjorde vi både några väldigt korta skrivövningar och senare även en egen huvudkaraktär. Det fanns jättebra verktyg till att komma igång med det här och jag skrev en huvudkaraktär som bygger på en liten inledning jag skrev för 2 år sedan och det kändes riktigt bra senare då jag fick jobba med A och vi presenterade våra karaktärer för den andra. Till lunch fick vi fantastisk mat; gratinerad aubergine, hemgjord falafel och hummous.
Jag lade mig ned i 20 minuter på lunchrasten eftersom jag var helt slut och hade problem med att hålla mig vaken. Normalt så gör det inget om jag är trött, är jag intresserad av vad som händer så somnar jag inte. I det här fallet var det dessvärre inte så.
Jag kände mig lite groggy men piggare när jag gick tillbaka till kurssalen.
Vi fick nu en lite längre uppgift som vi fick göra på valfri plats och vart du än gick på ön så såg du nån sitta på en klippa eller en skogsbacke och skriva så pennan glödde. Det är ju väldigt inspirerande att sitta ute och jobba och om man skriver för hand istället för på dator så kan man ju sitta var som helst, till och med ute i solen.
Jag kunde använda min karaktär i den här uppgiften också, vi skulle skildra karaktären i sitt hem med olika tekniker och det kändes som om jag började känna henne nu.

Till middag fick vi ärtsoppa och jag som inte gillar fläsket i ärtsoppa var rätt nöjd med att vi bara serverades vegetarisk mat. Till efterrätt fick vi hemgjorda, grova pannkakor med vaniljsmak och det var fint tillsammans med glass och de färska bären vi fick.

På kvällen efter middagen var det tänkt att vi skulle möta upp vi som ville och skriva tillsammans. Klockan 19 gick jag till kurslokalen och där var inte en käft... Eftersom ön är liten började jag söka igenom den bit för bit så snabbt jag kunde och jag hittade dem slutligen i bastun nere vid bryggan. Rummet intill bastun var mysigt och hemtrevligt och där satt vi ihopträngda och hade det rätt bra och gjorde lite avslappnande och kul skrivövningar. Jag blir lite avundsjuk på de andra när vi gör sånt, de är så bra på att förmedla sin humor på papperet och vi skrattade en hel del åt alla dråpliga historier som de hittat på. Nu hade vi också börjat känna varandra bättre och jag insåg att det var en guldgruva av härliga människor som jag hamnat på en öde ö med.

Jag kom i säng vid 23 eller nåt igen tror jag och sov rätt bra.

Att skriva i sömnen

Ja, jag ligger lite efter i bloggen nu, men vi får se det som att jag haft roligare saker att göra än att skriva blogg och till stor del är det sant.

Det var meningen att jag skulle skriva för tidningen Ridsport, den största ridsporttidningen i Sverige och referera från premieringarna i Vetlanda. Jag vet ju att det ska vara inne på onsdagen, det brukar vara så. Det är struligt att få det klart så fort. Man har ju varit borta ett par dagar och har en del som behöver göras och så har man inte riktigt kommit hem i hjärnan liksom. Man har ju inte smält resultatet. Dessutom finns inga officiella resultat att få tag i någonstans, så man får gissa och hoppas att man fått det rätt.

Det var ju pyssel med tjejerna på kvällen och jag tog med mig datorn och listor och grejer. Men att koncentrera sig så pass att man kan skriva ett bra reportage, ja, det går ju inte i det sällskapet. För övrigt var det meningen att jag skulle skriva två...

Jag åkte hem relativt tidigt för att vara jag, så jag kom hem strax efter 22, men då var jag hungrig och åt lite istället för att skriva. Jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att jag blir klar och skickar iväg grejerna i tid även om det betyder att jag får skriva hela natten.

Jag hade lovat att skicka reportagen på kvällen/natten och det var okey med tidningen.

Efter att ha ätit i godan ro och tänkt lite på vad jag skulle skriva utan att ha direkt, rediga, formade tankar om det. Så satte jag slutligen igång. Det är lättare sagt än gjort det här att skriva reportage, det är svårt att vara överallt och jag insåg plötsligt att jag till exempel inte hade någon som helst koll på bruksprovet och hur det gått för de olika hingstarna. Inte hade jag koll på de hingstar som var där för höjning av värdebokstav heller och hur var det med pausprogram? Blev det nåt sånt eller?

Nåja, ett par timmar senare hade jag i alla fall två färdiga reportage, men vid den tiden på dygnet är det svårt att avgöra om det är bra nog. Jag mailade iväg reportagen med viss oro ganska exakt klockan 2.15 på morgonen och då var jag helt matt och hade svårt att sova när jag väl kom i säng. Nu vet jag varför barn har svårt att somna när de är övertrötta.