Julväder?

13/12 På luciamorgon var tanken att jag skulle gå upp tidigt och ha luciafika med mina kollegor så som är tradition. Det är så mysigt att ta lite extra långt fika med bullar och pepparkakor, sitta och kura i mörkret med ljus och kanske lite Luciatåg på i bakgrunden på TVn. Sen att man får lite ont i magen av att äta kakor och bullar till frukost det hör liksom till och så ska det vara. Men... jag försov mig och med mina ömma armar och ben är det väldigt svårt att skynda sig, så jag insåg att loppet var kört för morgonfika, så jag siktade istället in mig på förmiddagsfikat vid 9.30.
Sagt och gjort, jag var där i tid och alla var faktiskt väldigt glada att se mig, så det kändes bra att vara där en stund.
När jag ändå var på plats så kollade jag upp några saker som jag oroade mig för under min sjukskrivning och sen var jag helt slut och åkte hemåt.
Jag har verkligen ingen julstämning alls, jag tror faktiskt inte att det har så mycket med vädret att göra som med det faktum att jag är hemma ensam större delen av tiden. Det är två veckor kvar till julafton och jag har inte sett något julpynt eller hört några julsånger eller nåt sånt, förvisso har nog vädret inte hjälpt speciellt mycket heller.
När jag kom hem vilade jag en stund och sen satte jag en bröddeg och sen var det dags att ringa in till telefonmöte i jobbföreningen.
Efter någon timmes möte var vi klara och sen ägnade jag resten av kvällen till att sitta i soffan och titta på Bones-avsnitt och ta det lugnt.

Varför ska han ha sånt bra minne?

19/6 På onsdagen ringde kollegan O och väckte mig vid 7.30, jag fattade inte ens varför han ringde, men sen kom jag på att jag i ett svagt ögonblick dagen innan bett honom att ringa och väcka mig så att jag skulle vakna i tid och ha tid att gå till jobbet! Nu hade han glatt antagit erbjudandet att bli min personliga tränare för en dag. Hur kommer han ihåg sånt där?
När jag kom iväg mot jobbet var himlen helt klarblå framför mig men bakom mig var det hotfulla moln. Det ser inte ut så på bilden , men det var regnmoln och jag var helt säker på att de skulle komma ikapp mig innan jag hann till jobbet. Istället sprack de upp och försvann!
Turre går lös när vi promenerar så där, det är enklare för oss båda och jag behöver inte ens säga åt honom vad han ska göra, han är så smart att han klarar av såna beslut själv. Jag håller helt enkelt ett öga på honom och han tar sina egna beslut så länge de är vettiga. Han är ju rädd för främmande människor men folk har vett att låta honom vara ifred och han siktar långt förbi dem med blicken och ingen stör honom och ingen är rädd. Om någon ser ut att vara rädd så kopplar jag honom eller håller honom tills de passerat, men de flesta bryr sig inte om en tax som travar förbi utan att titta på dem.
Tyvärr har andra hundägare mindre koll på sina hundar när de har dem i koppel än vad jag har när Turre är lös och ofta bli vi sinkade eller skrämda av hundar som hänger i sina koppel och skäller och gruffar eller bara vill hälsa och det som förvånar mig så är att de flesta (alla?) hundägare släpper fram sin kopplade hund rätt i rumpan på min okopplade, lydiga hund som bara travar förbi. Då måste ju han stanna och vända sig mot dem, man vill ju inte ha en främling i rumpan, särskilt inte en som har noll koll på vett och etikett vilket dessa hundar har.
När vi var nästan framme vid jobbet så stod Turre och nosade i dikeskanten och plötsligt hoppar en skata ned och sätter sig bredvid honom. Turre slutade med sitt nosande och funderade tydligen på hur han skulle hantera situationen och kom fram till att det bästa var att ignorera skatan så han nosade vidare och gick sen därifrån medan skatan tittade efter honom.
Jag insåg på eftermiddagen att jag glömt att ta min levaxin, medicinen som ersätter sköldkörtelhormonet som jag inte kan tillverka själv och jäklar vad trött jag blir då. Jag hade väldigt svårt att hålla mig vaken och när jag satt vid datorn så ville ögonen bara slå igen hela tiden.
När det var dags att gå hem gick jag vägen om golfbanan, då slipper jag gå på vägen även om vi måste korsa Vallentunavägen som är väldigt farlig och trafikerad. Men promenaden är vacker och man går förbi väldigt intressanta saker. Man kan till exempel lära sig var dessa Liljekonvaljfält finns, de finns i den skogen!
En massa larver satt i nåt ogräs vid vägkanten och sen gick jag förbi ett fält med smultron- eller jordgubbsplantor och ett fint torp som jag hört rykten ska rivas. Det vill jag ha! Jag tror definitivt inte att jag är ensam om det och det ligger ju mitt i ingenstans så vad är problemet?
Hemvägen tar lite längre tid än vägen till jobbet men det tar runt 45 minuter och så är man hemma. Kvällen spenderades i soffan i lugn och ro.

När greker dansar är de livsfarliga

1/8 På onsdagen fick jag gå upp tidigt och duscha, jag skulle vara på Arlanda vid 7-tiden. Jag hade inte hört av L något sedan jag köpt biljetten men skickade nu ett sms och frågade om de kunde hämta upp mig på vägen. Men de var sena och hade ett ärende att göra så slutligen tog jag en taxi istället. Jag väntade en stund och sen ringde L, han och en kompis stod en bit bort, hans fru och mellanbarn var där också. Vi gick in och checkade in, men eftersom det var Charterstolar och vi hade olika bokningsnummer så fick vi inte platser bredvid varandra och dessutom fick man inte byta.

Jag satt långt bak och försökte sova under resan, jag reser ju aldrig charter och insåg inte hur jäkla jobbigt det är. Resenärerna är orutinerade och tar lång tid på sig i säkerhetskontroller och boarding och sånt, men det är inte värst, det värsta är att flygvärdinnorna aldrig håller käften! Det annonseras än det ena och än det andra. Som längst tror jag att det var tyst i 10 minuter i sträck, precis lagom för att man ska slumra till och sen skräller det till i högtalarna och de talar om att vi nu kan beställa allt möjligt skräp och plocka upp det på hemresan... Strax senare annonserade de att vi strax skulle kunna köpa oss en drink osv. osv. inte en lugn stund för att vila lite.

Vid 13 ungefär landade vi i Kavala, Grekland. L's "Svenska" kusiner kom och hämtade oss i L's bil och körde oss till byn. När vi kom fram hade L's mamma dukat fram en härlig lunch och jag var överlycklig över att få smaka på hennes vällagade mat igen.

Tanken när vi åkte från flygplatsen var att åka direkt till havet så fort vi lämnat av packning, hälsat på L's mamma P och ätit lunch. Men lagom tills vi satte oss för att äta var himlen nästan svart och strax senare började det ösregna och åska och blixtra.

Typiskt min tur, precis så var det förra gången jag var där för 2 år sedan. Det regnade, stormade och åskade och var runt 25-28 grader och molnigt när det inte regnade. Hemma i Sverige var det värmebölja, 35-39 grader varmt och klarblå himmel i 2 veckor. Det blev förstås regn och rusk lagom tills jag kom hem igen...

Grekerna var glada däremot för det hade varit värmebölja veckan innan och de ville ha lite regna för svalkans skull.

Eftersom vi inte kunde åka till havet så åkte vi och hälsade på L's släkt istället, de finns över hela byn, de bor väldigt tätt. Trots att jag faktiskt inte kan kommunicera med dem så har jag faktiskt saknat dem som om de vore min egen släkt. Jag förstår lite, lite grekiska, men när de tjattrar på och diskuterar saker så hänger jag inte med och uppfattar bara nåt ord här och där så att jag i bästa fall kan gissa vad de pratar om. Jag behöver nog mer tid i Grekland men det är ganska slitande att inte fatta, man blir väldigt trött i huvudet.

När vi kom till kusinen S var henne barnbarn A (8 år) där och hon ville leka med mitt hår så det fick hon. Hon flätade, borstade och grejade och plötsligt ojade hon till och såg generad ut, den runda borsten hade fastnat i mitt hår. Jag har en massa tunna hårstrån och de är ju väldigt långa också, grekerna är inte vana vid sånt hår. Hon hade försökt att lossa borsten själv först vilket hade gjort att hon effektivt snott till det tre varv. Det gick inte att se var håret började och slutade och efter att L tagit en titt och sett skrämd ut så bad jag honom att hämta de vuxna kvinnorna. Först kom M och försökte lossa håret, sen kom A's mamma och det var hon som slutligen efter nästan en timme fick loss mig. Under den timmen var de redo att ge upp och ville klippa loss den, men mitt hår är ju jättelångt och har tagit 14 år att spara ut, inte sjutton får de klippa av en halvmeter!

A's mamma S gav dock aldrig upp och attans vad de svor åt A, men hon bara log för hon vet att de alla avgudar henne. 

Mycket hår gick sönder och ramlade av, men jag tror inte att någon mer än min frisör kommer att märka det, så det gick rätt bra i slutänden.

Vi gick tillbaka hem och gjorde oss i ordning och sen mötte vi kusiner och hela resten av släkten vid en byfest på sportplanen i byn. Där spelades musik på scenen och det serverades souvlaki. Lite skillnad på deras snabbmat och våran i Sverige måste jag säga. Sen är jag ju väldigt kinkig då det gäller fett på kött, men annars var det helt perfekt mat. 

Sen började folk att dansa, det är så häftigt att i stort sett alla dansar och i precis alla åldrar. I Grekland är det inte det minsta töntigt att dansa på fest, alla gör det.

Killar, tjejer, barn, tonåringar, vuxna och gamla, helt huller om buller och du tar bara tag i den sista i ledet och dansar iväg oavsett vem det är och om du känner den eller inte.

Det enda som var lite oroande var väl att de dansar vidare vad som än händer och lilla M som låg och sov i sin barnvagn höll på att bli neddansad och till slut satte sig hennes morfar resolut mitt i dansen för att tvinga folk att väja för honom.

Det är ju också en trevlig sak, man tar med sig även de små barnen och sen när de är trötta somnar de utan problem trots den höga musiken och livet och rörelsen, underbart!

Till slut var vi så trötta att vi höll på att ramla av stolarna så vi bestämde oss för att gå hem, men precis då dök en annan kusin upp, Ad som jag hoppats på att träffa och jag fångade hans blick när han närmade sig sin brorsa vid andra sidan bordet. Han hade ju ingen aning om att jag skulle komma så han blev glatt överraskad och rusade fram och hälsade och puttade nästan undan L på vägen och fick sig en pik för det. Det trista är att vi verkar ha samma humor och så, men han kan ingen engelska och jag kan bara några ord grekiska...

Slutligen tog vi oss i alla fall tillbaka hem, problemet var bara att byfesten var på andra sidan trädgården så det lät nästan lika mycket i sovrummet som på planen. Jag hävdade dock bestämt att jag inte skulle ha svårare att somna i detta liv än lilla M och jag fick rätt.

Jag vaknade däremot flera gånger av att jag var jättevarm.

Fjärilar i magen

När vi vaknade på torsdagen var det lite regnigt men det klarnade upp igen senare på dagen. Vid lunchtid var det några som satt i stora huset och jobbade och plötsligt blåste det upp och det blev en liten tromb och pang, en av markisarmarna, en ganska tung och stark aluminiumprofil hade släppt från markisen och farit nedåt. Hade någon varit i närheten vågar jag inte tänka vad som kunde ha hänt. Även om naturkrafterna fascinerar mig så blir jag lite matt, det kunde ha gått illa och nu måste någon dessutom ta tag i att få det lagat.
Någon upptäckte att tre av de som satt bredvid varandra under dagen råkade ha randiga tröjor allihopa, jag hade inte sett det men när de påtalat det så måste jag erkänna att det såg rätt kul ut.

På lunchen fortsatte jag att välja ut bilder och lägga kopior av dem i en särskild mapp, det blev svårare och svårare kändes det som, dessutom började jag nu få nervösa ilningar i magen. Det är värre att visa bilder för folk vars åsikt faktiskt gör skillnad för mig och med dessa kreativa, konstnärliga och intelligenta människor så kände jag att jag faktiskt brydde mig om vad de tyckte. Jag visste att de inte skulle vara elaka, det finns liksom inte i dem. Men jag var mer rädd att det skulle bli pinsam tystnad medan de försökte hitta något snällt att säga...
På eftermiddagen satt vi återigen ute och jobbade så mycket som möjligt.

Så på kvällen sen blev det dags att visa upp bilderna jag valt ut, vissa hade valt att göra annat under kvällen men de flesta var på plats. Jag hade valt ut 200 bilder och det var inget medvetet tal, det råkade bara blir så. Sen satte jag datorn på bildspel och så satte jag mig så att jag också såg, jag har ju aldrig sett mina bilder i större format. Till min lycka fick vissa av bilderna några spontana ohh och ahh vilket man förstås hoppas på och flera av dem jag varit osäker på var faktiskt publikens favoriter.

Det kändes väldigt bra efteråt särskilt som det var någon som undrade innan vad för typ av bilder det skulle vara. Jag fick en uppfattning om att vissa var oroliga för att det skulle vara privata fest- eller semesterbilder och inte av något allmänt värde. Jag upplevde att de flesta var nöjda och därmed var jag det och nu kände jag mig mycket lugnare.

De där porträtten jag så gärna ville visa och aldrig hade vågat visa utan att G sagt att han ville se dem, de var faktiskt favoriterna för många.

Sen tog vi oss åter ned till bastun för en sista myskväll med öppen brasa. Den här kvällen hade vi bestämt oss för att läsa eller berätta något valfritt och jag öppnade med att läsa en uppsats jag skrev i gymnasiet som jag själv gillar väldigt mycket, men den är väldigt tung. Jag är osäker på om tystnaden som följde berodde på att folk inte riktigt tyckte om den eller om det var just för att den var så tung. Jag fick ingen kommentar alls.

Senare när det blev tyst en längre stund berättade jag om mina föräldrars vänner i Australien och hur de hållt kontakten i 40 år och hur kanske min och deras dotters kontakt kommer att hålla lika länge och hur lika och olika hon och jag är.

Efter att vi brytit upp blev jag K och S kvar utanför bastun med några tjejer som kommit dit under dagen för en annan kurs och vi pratade en stund innan vi lyckades slita oss. Sen när vi gick förbi stora huset såg vi att det lysta och att C och M satt där och pratade så då satte vi oss med dem och sen hade vi väldigt trevlig och kom i säng relativt sent jämfört med de andra kvällarna.

Paradisgröt, ja absolut!

På onsdagen vaknade jag med hjärtklappning eftersom det hade mullrat lite åska långt bort och jag hade hört den och var inte oroad och sen plötsligt smällde det till precis ovanför huvudet på mig och sen inget mer... Något regn kom aldrig och det var ganska varmt. Till frukost serverades samma sak som morgonen innan, sånär som på en extra skål med någon sorts gröt i. Paradisgröt med vanilj och kardemumma stod det på... Jag är ju inte så mycket för gröt men tänkte att jag skulle smaka, den doftade ju ljuvligt.
Det var nåt av det godaste jag någonsin har ätit och vi blev alla helt lyriska och ville ha ett recept eller åtminstone ett löfte om att vi skulle få sån gröt fler gånger. Jodå, vi kunde vänta oss det varje morgon resten av veckan. Jga har ingen aning om vad det är i gröten, men jag vill kunna göra sån själv.
Trots morgonvädret så blev det på eftermiddagen istället fantastiskt väder. Vi bestämde att vi skulle ha en lite längre lunchpaus för att kunna njuta av skärgården och alla spriddes för vinden. Jag gick ned till bastustenen och där satt EM och vi pratade en stund och så dök C upp och vi hade det bara väldigt bra och avslappnat och hade intressanta diskussioner. Några simmade och några satt bara på stranden. Jag är ju absolut ingen badkruka, men det blåste så pass nere vi vattnet att jag inte kände något behov alls för att bada och dessutom sa A att det var en massa sjögräs som trasslade in sig i benen på en när an simmade. Jag har antagit att det bara är en tidsfråga innan jag drunknar av just den anledningen. När de snärjer mina ben får jag panik och sjunker...
Även på eftermiddagen fick vi lite längre uppgifter som vi först skulle skriva och sen diskutera 2-3 personer emellan och det gjorde vi förstås i möjligaste mån utomhus.
Vid lunchen hade någon uttryckt en önskan om att se några av mina bilder och jag ägnade varje ledig minut till att leta igenom mina mappar efter de allra bästa. Det konstiga är att jag tycker att jag tar rätt bra bilder, men när man vet att någon ska se dem just för att de är de bästa, ja då duger plötslgit inga alls till slut. Dessutom kommer jag i diskussion med mig själv om hurvida bilden är bra eller hurvida objektet jag fotat är bra. Var går den gränsen egentligen?
Hade inte G dessutom påpekat att han gärna ville se just porträtt så vet jag inte om jag vågat ta med några. Jag vet ju att de flesta är helt ointresserade av att se porträtt på människor de inte känner. Fast jag tycker att jag är särskilt bra på det och att det finns så många vackra och intressanta ansikten och människor. Det slutade i alla fall med att jag satt till 1 på natten eftersom jag visste att det skulle bli tufft att hinna med under dagen på torsdagen och tanken var att jag skulle visa bilderna efter middagen på torsdagen.

På kvällen hade vi också träffats för att skriva i bastun och det hade jag ju inte velat missa heller.