Såna vänner förtjänar man, man får dem inte

21/3 På lördagen fick vi bakslag i våren och det kom så pass mycket snö att det låg kvar till dagen efter. Det var min gamla kollegas födelsedag denna dag så jag åkte iväg till kyrkogården för att se till graven och sätta dit lite mini-påskliljor åt henne. Hon var min extra-farmor trots att hon var lite för ung för att vara det. Hon blev sjuk i november före sin 70-årsdag och avled av hjärntumör på midsommarafton året efter, alltså runt 6 månader efter att hon blivit sjuk. Hon hade ingen släkt i Sverige, hon var finlandssvensk, så det var jag som tog hand om allt det praktiska med läkarmöten, betala räkningar, sköta om lägenheten och att hålla kontakten med hennes släkt i Finland. Hennes brors fru kom för att hälsa på en helg och då bodde hon hos mig också trots att vi inte träffats tidigare. Vi hade ju haft så mycket kontakt medan S var sjuk så det kändes som om vi kände varandra redan. När hon dog kändes det som om det var det bästa för alla inblandade, hon var ledsen och mådde dåligt både fysiskt och psykiskt och hade avsagt sig ytterligare behandling och det var nog en lättnad för henne och eftersom vi andra också haft det jobbigt och visste hur det skulle sluta så var det en lättnad att det gick så fort för henne. Jag hade hälsat på henne varje dag första månaden och sen när hennes andra vän kom hem efter en resa så delade vi upp det och åkte dit varannan dag. De på hospis var glatt förvånade över att hon som inte hade varken barn eller barnbarn hade besök varje dag, de sa att de flesta inte ens hade besök en gång i veckan... Men goda vänner får man inte, dem förtjänar man och hon hade helt klar förtjänat oss. När hon inte längre kunde prata och vi satt i möte med läkarna så kunde jag se hur lättad och tacksam hon var över att jag så gott som läste hennes tankar och översatte hennes oro och rädsla till ord de kunde förstå. Att se den tacksamheten var nog för mig och det kändes bra att kunna göra det för henne efter så många års vänskap.

Äntligen Champagne

4/7 På torsdagen åkte jag vägen om konditoriet på väg till jobbet för kollegan P ringde och undrade om jag kunde köpa fikabröd på vägen. Strax efter att P ringt ringde B och ville att jag skulle skynda mig eftersom han skulle ha gäster. Självklart gick allt helt fel efter det eftersom det var bråttom...
När jag kommer till kondis så svarar inte tjejen i kassan på tilltal utan skriver ner nåt på en lapp och skjuter den mot mig på disken... Hon hade tappat rösten! Självklart blev det då en massa frågetecken just denna dag om vad vi skulle ha och så vidare så hon skrev en halv uppsats till mig på den där lilla kvittolappen och fort gick det inte heller fast jag påpekat att jag hade löjligt bråttom...
När jag slutligen dök upp på kontoret hade B och hans gäster stängt in sig i konferensrummet så jag satte på kaffe och tog fram koppar och skar fikabrödet och serverade dem vid bordet som plåster på såren.
På lunchen gjorde jag en kompis en tjänst och tog en promenad till Hammarby kyrka där hennes pappa ligger begravd. Det var hans födelsedag och hon skulle inte hinna gå och lämna blommor i minneslunden. Det tar bara runt 10-15 minuter att gå dit, så på vägen plockade jag blommor och sen när jag kom fram ställde jag de i en av vaserna vid minneslunden och sen skickade jag en bild till henne så att det skulle kännas lite bättre trots att hon inte kunde vara där. Jag gick också förbi min vän S grav och lade blommor där.
Ute på ängen vid Wik Event stod det en massa husvagnar, det ska vara fest ikväll eftersom det är 4th of July och de har amerikanskt tema där.
På kvällen kom ML över och skulle dricka champagne med mig, men eftersom hon skulle köra så bestämde jag mig istället för att bara öppna ett mousserande vin istället för riktig champagne. Jag kände ju på mig att jag inte skulle få i mig särskilt mycket.
Jag gjorde löksmör och grillade en hel bit oxfilé och så gjorde jag grytstekt färskpotatis, dessvärre är min fläkt inte särskilt bra och brandlarmet gick och larmdosan ville inte ta återkallningen. En stund senare ringde min telefon och det var vaktbolaget och jag sa att de kunde återkalla väktaren eftersom det bara var matlagning på gång, inte ens stor eldsvåda. 10 minuter senare stack ändå Shirrah, ML's hund ut på framsidan där dörren stod vidöppen för att vädra ut och kom tillbaka med en skrämd väktare. Jag sa som det var och så fort vi tagit hand om situationen så släppte Shirrah "problemet", skönt med en hund som vaktar men inte är svår att övertala när det inte finns något problem.
Vi åt i alla fall väldigt gott och för en gångs skulle lyckades jag väl med oxfilé och alt blev perfekt!
Vi smakade på det mousserande vinet båda två och jag gjorde verkligen ett modigt försök att dricka, men det slutade med knappt två små glas...
Vi hade i alla fall en trevlig kväll på min veranda trots brandutryckningar.

Och en sten märker åter hennes grav

1/1 Jag vaknade rätt sent även på tisdagen och gjorde därför brunch igen. Ögonen var dock hungrigare än magen så Turre fick lite brunch han också när jag inte kunde äta mer än en macka.
Vid 14 mötte jag upp med S vid Söderviksskolan för en promenad medan det var ljust. Men det var lite av en överdrift för det var en så grå dag att det aldrig blev riktigt ljust faktisk.
Vi gick ut mot Brunbyvik och kom ut vid jobbet, sen gick vi upp till Hammarby Kyrka där S tog Turre och gick runt kyrkogården medan jag gick igenom för att se om min väninnas gravsten hade kommit tillbaka. Jag blev glatt förvånad när den faktiskt stod på plats, det hade jag inte förväntat mig eftersom den inte var på plats ens i somras.
Jag vet inte om ni minns det, men hennes mans brorson hade bestämt att stenen skulle tas bort eftersom han inte ville sköta om graven... Ingen hade ens frågat hennes bror i Finland om han ville betala för att någon skulle ta hand om den. Jag upptäckte som tur var att stenen saknades och började ringa runt och luska innan den hann destrueras och sen skrev jag och hennes bror på ett delat ansvar för graven. Men det här var alltså vid Alla helgons dag 2011 som det påbörjades och i somras var inte stenen på plats, så jag blev som sagt förvånad för jag trodde att något gått fel.
Med lättare steg fortsatte vi vår promenad och gick bort till Carlslund och sen tillbaka till Södervik.
Vi var ute i ungefär 1 timme, S hade varit och dansat på dåligt underlag kvällen innan så hennes knän var lite knackiga, men tillräckligt bra för att gå med i alla fall.

Resten av kvällen tog jag det lugnt och tittade på True Blood.

Världens vackraste plats?

6/7 Vi gick upp i någorlunda tid på fredagen och tog en promenad till vårt favoritställe i Soho, Balans Café för att äta frukost.
Det var 2½ år sedan vi var där sist men fick samma servitör som vi hade då, bara det är ovanligt i en sån stad som London där alla är på väg någonstans hela tiden. Sen när han kom med menyn så stannade han plötsligt upp och sa att han kom ihåg oss och undrade om vi hittade Metallica-tröjan som han försökt hjälpa oss att hitta... Fantastiskt hur han kan minnas oss och dessutom komma ihåg vad vi pratade om sist! Jag var tvungen att ta ett kort på honom och L.
L valde amerikanska pannkakor och själv valde jag Full English Breakfast, bara för att liksom.
På menyn får man välja jordgubbar eller bacon till pannkakorna och jag har alltid undrat vad för ena konstiga människor som väljder bacon och hur det kommer sig att valet ens finns... Nåja, L är uppenbarligen en av dem, för hon ville ha bacon till sina pannkakor och lönnsirap!
Hon drack en varm choklad som tydligen var väldigt god, själv drack jag en superstark latte som jag fick spä ut med varm mjölk jag varit tvungen att be om.
Efter frukost gick vi direkt till tunnelbanestationen vid Leicester Square och åkte till Highgate Cemetery, det tog nästan en timme och vi åkte både tunnelbana, buss och gick en bit också, men det gick bra att hitta dit.
Det regnade nästan hela tiden men inte så mycket som tur var. Vid kvart i två samlades vi tillsammans med ett tjugotal andra utanför grindarna vid Highgate Cemetery West. Sen ropades de som förbokat upp och fick gå och betala och samlas i en grupp innanför grinden. Vi hörde inte riktigt vad de sa när de ropade upp så oss fick de ropa upp en gång till senare, de hade visst fått namnet lite fel per telefon, men det ordnade sig. De frågade om L hade studentkort men det har gått ut så hon hade det inte med sig och det sa vi, men de tyckte nog att det syntes att hon gick i skolan så hon fick betala studentpris i alla fall, det var ju snällt.
Sen gick vi långsamt in i vad som mest såg ut som en regnskog, särskilt i det vädret. En överväxt djungel liksom och fantastiskt vackert. Gravstenarna var gröna av alg och de flesta höll mer eller mindre på att falla. Skogen höll på att ta över och det är svårt att tro dem när de berättar att när kyrkogården öppnade på 1800-talet så fanns det inga träd någonstans utom ett i centrum av den stora gravcirkeln som vi kom till senare.
Vår guide var en äldre man som verkade brinna för detta vackra ställe och han svarade gärna på frågor som kanske inte rörde kyrkogården på ett direkt sätt, som till exempel hur hans egen relation till den såg ut.
Han berättade också om flera av personerna som var begravda där och de som var britter i vår grupp tycktes känna till vilka de var, så det var nog välkända människor. Jag och L var också helt klart yngst så det kan ju vara en faktor då det gäller att känna igen äldre namn.
Begravningsplatser som inte ligger precis vid promenadvägarna genom kyrkogården är dyrare än de andra eftersom man helt enkelt får vila mer i frid där än vid de vägar som trampas av turister hela dagarna. Så ja, om ni funderade, man begraver fortfarande folk här.
Det var i alla fall smärtsamt vackert och stillsamt och både jag och L kände att vi nog kunde tänka oss att spendera evigheten där. Det kan nog vara lite kusligt på nätterna dock och det har använts i flera skräckfilmer som faktiskt har spelats in på kyrkogården under dess mindre ärofyllda dagar. Det sägs att Dracula till viss del har spelats in här.

När vi efter någon timma var på väg ut berättade dock vår guide om en begravning de haft tidigare på morgonen där en 17 månaders baby hade begravts uppe i grönskan och då tittade jag och L på varandra med en skräckfylld blick. Det är en sak att tänka sig att ligga där själv, men det skulle verkligen inte kännas rätt att begrava en liten baby där, jag vet inte varför det känns så men det var en stark känsla.
Vi var i alla fall väldigt glada över att vi tagit oss tid att åka dit och det var ju en jättetur att L fått nys om det.
Det var en av de vackraste platser jag haft förmånen att se under mina resor i världen och den ligger ju bara några timmar hemifrån, om ni någonsin får en chans så måste ni bara åka dit!

När vi tagit oss tillbaka till centrala London gick vi till China Town för att äta lunch, det blev Dim Sum och Won Ton Noodle Soup för mig och Dim Sum och vårrullar för L. Hon gillade inte dim sum, hon är en av de första jag träffat som inte gör det.
Efter att ha ätit en sen lunch gick vi tillbaka till hotellet och vilade, jag somnade och L kollade sin mail och sånt och slumrade slutligen till hon också.
Sen gick vi för att se om vi kunde hitta några biljeter till Shrek The Musical och det gjorde vi. På Leicester Square finns en "sista minuten-biljett shop" för musikaler i West End och vi betalade runt 40 pund för våra biljetter vilket ju är helt okey för platser på 12:e raden. Vi traskade iväg direkt och gick genom Covent Garden och hittade teatern som faktiskt hette: Theatre Royal Drury Lane, om ni kan tro det!

Vi satte oss ned och kunde knappt tro vår tur när vi hade så gott som tomt framför oss och såg hela scenen utan ett enda huvud i vägen. En kvart in på föreställningen kom dock en hel familj in försenade och allt och de satte sig några rader längre fram allihopa utom den stora, långa pappan som alltså var runt 190 cm och dessutom ganska stor och tjock, han sate sig precis mitt i vårt synfält på mitten av tre lediga platser så att han verkligen täckte upp hela scenen och vi såg knappt något alls resten av första halvan, inte ens när vi försökte tittade runt honom så såg vi något. Efter pausen frågade jag några i personalen om de kunde kolla om han verkligen hade biljett för den platsen och istället för att bråka med honom undrade de om vi kunde tänka oss att flytta oss till platser lite längre fram. Det gick vi med på och L hade gott synfält över scenen men för mig var det precis som innan men bara det faktum att det nu va självvalt gjorde att det kändes bättre.
Jag är egentligen inte så mycket för musikaler men jag gillar känslan av att det är riktiga människor som står därframme och de har ofta sina poänger även om jag ibland kan känna mig lite generad nästan när jag tittar.
Det jag kan känna är att det måste kännas nästan lite degraderande att försöka låta så mycket som mäjligt som en annan, mycket mer känd skådespelare... För det var det de gjorde vilket jag tycker är rätt, vi är vana vid och älskar dessa karaktärer och bästa sättet att få folk att inte störa sig för mycket är att försöka vara de karaktärer som folk är vana vid. Men samtidigt är det lite genant kan jag tycka att de måste spela inte bara en karaktär, utan också en annan skådespelare. Som om de inte är lika mycket värda själva. Ja, som ni hör vet jag inte riktigt vad jag ska tycka.
I pausen köpte jag en Donkey-tröja, jag kunde bara inte låta bli och vi får hålla tummarna att den inte krymper en massa för den största storleken de gör den i är Medium, kan ni fatta att jag kom i den?
Till mamma köpte jag en mjukis "Gingie", pepparkaksgubben alltså. Förhoppningsvis kan jag visa en bild på honom de närmaste dagarna för han är verkligen jättecool!
Efter showen gick vi till Boots för att handla schampo och balsam och sen gick vi ned på Haymarket och åt på Pizza Hut. Vi var så trötta att vi inte fick i oss så mycket, men vi tog med oss pizzan tillbaka till hotellet och tanken var att den skulle bli frukost nästa dag.

Inte en gravsten i sikte

24/4 På tisdagen fick jag mycket gjort både på jobbet och privat. Jag beställde tid för att ta ut min p-stav eftersom jag insett att jag inte gått ned något i vikt alls sedan jag satte in den nästan 2 år sedan och nu har jag till och med börjat gå upp...
Jag fick tid redan dagen därpå och det kändes bra att ha fixat det.
Jag fixade också recept på vitaminer och migränmedicin från min husläkare och på eftermiddagen gick jag och hämtade ut den och köpte bedövningssalva inför ingreppet dagen därpå.
Eftersom rådjuren inte tycks kunna lämna mina växter ifred i år så åkte jag till Plantagen för att se vad som finns att göra åt det. På vägen dit åkte jag förbi kyrkogården för att se om mina väns gravsten kommit upp igen. Men trots att det var på Allhelgona som vi började ordna med det så var den fortfarande inte på plats. Jag börjar bli orolig för att den försvunnit någonstans.
På Plantagen tipsade de om att det bästa mot rådjur faktiskt var vitlök så efteråt åkte jag till Ica för att köpa en vitlöksfläta och edamamebönor, men Ica tycks fortfarande ha helt slut på Edamamebönor på sitt huvudlager så jag blev återigen utan...
På kvällen lagade jag fisk med dragonsås så som Ju gjort när vi var på torpet och det blev bra om än inte så bra som hon lyckades. Fisken vände jag bara i mjöl och stekte och jag kan fortfarande inte smälta hur mycket bättre det smakar med färsk fisk i jämförelse med fryst. Till för något år sedan insåg jag inte att det var någon skillnad.

Träning i vardagsrummet

På tisdagen fick jag besked från Hammarby församling att gravstenen var undanställd men fortfarande kvar hos dem, så nu hade de plastat in den för att den inte skulle skadas. S bror i Finland hade också ringt dem insåg jag när jag pratade med honom och han hade beordrat dem att ställa tillbaka stenen, kosta vad det kosta ville och vad jag förstår gick de med på det. De sa att de skulle skicka papper till oss båda så att vi från och med nu kunde vara gravrättsinnehavare med delat ansvar. Jag vill inte få det fulla ansvaret för graven, jag brukar bara åka dit ett par gånger om året.

På kvällen skulle svägerskan E komma förbi för att köra ett kort träningspass med mig eftersom hon ville testa passet innan hon skulle hålla det inför en massa människor på hälsomässan. Jag kände mig fortfarande krasslig utan att vara direkt sjuk, lite värk, frossa och öm hals, men på dagen hade jag i alla fall bokat ett läkarbesök för att förhoppningsvis få en remiss till att ta bort mina halsmandlar.
När E dök upp visade det sig att hon hade min lille brorson G med sig och det var ju mysigt, han har aldrig varit hos mig tidigare. Medan vi gjorde passet fick Turre vara i gästrummet bakom grinden för hans skull och för att jag skulle kunna slappna av. Vi stod i varsin ände av vardagsrummet jag och E och mellan oss på golvet satt G. Han satt så snällt och tyst och bara tittade på oss medan han lekte med sin snuttefilt. Passet var bara 12 minuter vilket var anledningen att jag tordes testa det trots att jag inte kände mig riktigt fräsch. Det är ju inte direkt ett pass man blir genomsvettig och andfådd av, men nog kände jag det i flera olika muskler i alla fall!
E säljer olika träningsredskap som hjälper till att träna upp bål- och ryggmuskulatur bland annat och gör att man blir stabilare, får bättre hållning och håller ryggen hel.
http://www.jemksweden.se/
Ett av redskapen jag är lite fascinerad av är Flexi-Bar, den är kul att träna med och man känner effekten i flera muskler samtidigt.
Det är en glasfiberstav med gummityngder i vardera ändar och ett handtag i mitten, sen ska man sätta den i svängning, vilket kräver arbete i både större och mindre muskler eftersom du inte bara ska få igång svängningen utan också hålla kroppen stabiliserad under tiden.

På kvällen sen så filade jag till kedjan på motorsågen, tanken är att använda den till helgen så med tanke på mina sena morgnar och den korta stunden per dag som vi har dagsljus så är det lika bra att ha det gjort.

Unken lax och unkna brorsöner

På måndagen hade jag återigen problem med halsmandlarna men inga tecken på att vara sjuk förutom en förlamande trötthet. På eftermiddagen gick jag och kollegan F ut för att titta om vi kunde hitta nåt glapp i min blinkers. När vi skruvat av lampglaset och han stod och ruckade på kontakten så fick jag en idé om att glappet var i själva kabeln eftersom den var lindad rätt hårt runt en plasthållare. Precis när jag lindade loss den tryckte F till kontakten och plötsligt fungerade blinkersen, nu vet vi inte vad felet var eftersom vi gjorde det precis samtidigt, fast det viktiga är ju att den fungerar nu vilket den inte gjort på alldeles för länge. Om jag har fixat nåt och det går sönder igen så blir jag nämligen väldigt passiv, jag har ju redan fixat det liksom och min energi räcker inte till att göra samma saker flera gånger när jag äntligen tagit mig för nåt.

På eftermiddagen ringde jag själv till Hammarby församling eftersom kollegan C påverkade mig att vilja ringa själv för att ta reda på vad som egentligen hänt med S grav. Det visade sig vara hennes mans brorson som velat att de skulle ta bort stenen, det är hans rätt som gravrättsinnehavare att ta det beslutet. Varför han gjorde det? Det kan man undra, han ville väl inte ha ansvaret att ta hand om graven, men det kan man betala några hundra per år för att slippa ta hand om graven, med tanke på att han ärvde en massa pengar efter S och hennes man som ligger i samma grav kan man ju tycka att han borde göra det ena eller det andra eller åtminstone ringa S bror i Finland och säga att han får ta över! Hur kan man bara bestämma själv att göra så utan att fråga dem som stod henne närmast? Dessutom är det ju så att många av mina vänner skulle resonera som: Oj, vad trist att ingen bryr sig; och sen rycka på axlarna om det hände dem när de var döda (förutsatt att de visste om det förstås...) Men den jag känner/kände som verkligen skulle ta illa upp, den som tycker att det är viktigt med gravar och att sköta dem, det är S... Man kan verkligen inte göra så mot just henne.

Det vra ju tur att jag gick dit just då jag gick dit, stenen hade just tagits bort, beslutet hade tagits av brorsonen i slutet av September. S och hennes man själva ligger dock säkert fram till 2031. Församlingen var i chocktillstånd, något sånt här har aldrig hänt tidigare, jag trodde att det fanns gott om idioter i Väsby, men tydligen är ingen fullt så jävlig som just denna brorson...

Tjejen i andra änden bad att få prata med sina kollegor och återkomma och dessutom få en chans att ta reda på vart stenen tagit vägen.

Det här är verkligen inte ett problem jag någonsin trodde att jag skulle stå inför.

När jag kom hem skulle jag laga nåt av mina rödbetor och söcken potatis jag hade i skåpet, dessutom gick den färska laxen ut denna dag så jag ville använda den så jag skulle slippa slänga den. Men när jag öppnade paketet så luktade det apa i det och jag skar bort en stor bit under ett hål i plasten som jag inte märkt tidigare, men bakade resten i ugnen tillsammans med rotfrukterna.
Till detta serverade jag keso med tapenade (olivröra) och lite mosad fetaost. Laxen luktade och smakade lite skumt så det slutade med att jag kastade den trots allt, jag gav den inte ens till Judas eller Turre faktiskt, annars hade nog den här rätten varit helt okey även om den mest kändes som bukfyllnad.

Världens underligaste dag!

Vilken skum jäkla dag lördagen visade sig bli! Till att börja med kunde jag bara inte sova på fredagskvällen, klockan 9.30 på morgonen var jag fortfarande vaken! Jag har sällan riktiga sömnproblem så jag blir lätt stressad av det eftersom det är svårt att sova ikapp så mycket tid som man förlorar på en sån natt och jag sover ju så pass lite i veckorna att jag behöver sova ikapp på helgerna.

Slutligen slumrade jag i alla fall till, men ett sånt där slummer som gör att man inte tror att man har sovit alls, man känner sig vaken hela tiden det är bara det att tiden går lite fortare.

När jag väl kom upp vid 14 pratade jag med Ju för att se om vi skulle besöka kyrkogården tillsammans och det kom vi överrens om att göra så vid 16.30 möttes vi upp på Hammarby Kyrkogård.
Först gick vi till Jus föräldrar och sen till min väninna S för att tända ett ljus, någon krans hade vi inte med oss för tidigare år har det redan funnits det när jag kommit dit och det har blivit lite trångt. Jag och Ju har varit tillsammans många gånger vid de gravar hon besöker och de jag besöker och de vi besöker tillsammans.
Vi går in där S ligger och tittar oss förvirrat omkring... hon och hennes man finns inte där...
Först blev jag ju osäker på om jag gått fel, men jag tyckte jag kände igen namnen på stenarna runt omkring och Ju har varit med dit många gånger och var också rätt säker på att vi gått rätt. Men nån som är död kan väl inte bara ta sin sten under armen och gå iväg?

När vi tittat runt på de närliggande raderna ringde jag slutligen hennes svägerska i Finland och frågade vart hon tagit vägen. Efter en stund fick jag prata med hennes bror och han hade ingen aning om vad som hänt och han var ju rätt säker på att jag inte gått fel, jag har ju varit där så många gånger tidigare och har alltid hittat graven och den tomma platsen vi hittade låg ju precis där jag trodde att graven skulle vara.
Vi bestämde att jag skulle ordna med ett nummer till församlingen på måndagen så att hennes bror kunde ringa dit och kolla vad som hänt. Jag misstänkte att hennes mans brorsson som är en rätt vidrig person stod bakom allt detta och vi tog en tur till hans föräldrars grav för att se om han skött om den som han skulle, den var också borta! Nu var jag ju ganska övertygad om att allt var hans fel men jag kunde för mitt liv inte förstå hur en grav kan bli bortplockad...

Ljusen för S och mina morföräldrar som ligger på en annan kyrkogård ställde vi istället i minneslunden. Som tur hade jag roliga saker att göra som fick mig att skingra tankarna och jag åkte hem för att duscha och hämta smink och kläder och sen skulle både jag och Ju till syrran.
Jag tog med en matlåda var till mig och Ju, innehållande min goda fiskgratäng och sen åkte jag till syrran. Hon tycker visserligen att det är kul att hålla på med sminkningar och effekter men nog var det väldigt snällt av henne att lägga en massa tid på att fixa mig så att jag kunde vara "fin" till kvällens Halloweenparty på Tudor Arms?
Först sminkade hon mina ögon och sen limmade hon fast blixtlåset som hon preppat med latex från pannan ned till bröstet på mig, sen sminkade hon bort skarvarna och så kom vi fram till att det var coolare att vara en cyborg än en blodig zombie och så gjorde hon metall runt munnen på mig och skuggade sidorna, till sist satte hon fast lösögonfransar så att jag med sminkningen, håret och kläderna slutligen blev en Rockabilly Cyborg. Totalt tog det syrran 3½ timme och en jäkla massa jobb, men jag var såååå nöjd!
Efter att ha värmt och ätit min matlåda tackade jag syrran och stapplade ut på den ojämna stengången i de rosa platådojjorna från Thailand jag fått av Ju för några veckor sedan. Sen körde jag in till Tudor ensam eftersom kusinen som jag hoppades skulle följa med inte kunde. Det var lite nervöst, särskilt när jag skulle gå från bilen till puben...

När jag kom runt hörnet och blev synlig för de som var ute och rökte gick det som en skälvning genom folksamlingen och alla vände sig om en efter en och stirrade på mig med tappade hakor.
Det tog säkerligen 20 minuter för mig att ens ta mig in genom dörren eftersom alla skulle titta, känna, fråga och till och med fota sig tillsammans med mig som om jag var en filmstjärna! Nu snackar vi om folk jag inte känner! När jag kom in genom dörren backade vakten B och rös till när han såg mig och sen stod alla i hela puben och stirrade, vinkade eller log och skrattade åt mitt håll och jag blev så generad att jag inte riktigt visste vart jag skulle titta och strax senare gick jag ut för att röka igen för att komma ifrån alla blickar. Men sen blev det mer lagom och folk kom fram en och en eller i mindre grupper och pratade med mig, gav mig och syrran komplimanger för idé och jobb och bara klappade mig på axeln eller fotade mig och jag har aldrig känt mig mer som en filmstjärna. Det är bara killar osm jobbar i baren på Tudor så när som på en tjej, J. Killarna var dagen till ära utklädda till tjejer allihopa så J fick helt enkelt vara kille, fast jag hoppas innerligt att vi tjejer inte ser så fnaskiga ut som killarna gjorde...

Slutligen blev det dags för prisutdelning i tävlingen om bästa utklädning och trots att K vunnit 5 år i rad så sa hon att hon tyckte att jag måste vinna annars var det fel och när bedömningen var klar så vann jag faktiskt! Sminkningen var så mycket bättre än vad som syns på bilderna, kameran gör att det blänker i skravar och sånt som faktiskt inte syntes i pubmörktret. När Tudor stängde åkte jag och 6 andra utklädda tjejer till Dubliner och denna kväll gick alla utklädda Tudor-gäster in gratis där och redan innan vi kom in så började allt om igen och folk stod inne i puben och pekade och vinkade redan innan jag kommit in genom dörren och sen kom unga, snygga killar fram till mig hela kvällen och tittade helt fascinerat på mig och pratade med mig och fotade. Innan kvällen var slut tror jag faktiskt att 40-50 främmande människor fotat mig, många vid sidan om mig med armen om mig....

Mina fötter var lite trötta och jag ville gärna komma ifrån alla blickar ett tag så när jag blev bjuden att sitta med ett gäng killar i min ålder ungefär så satte jag mig där och en av dem visade sig vara väldigt trevlig och vi hade ganska djupa diskussioner emellanåt och jag har svårt att fatta att han kunde prata seriöst med mig så som jag såg ut...
Vid 3 åkte jag hemåt och sen blev det att ta tag i avsminkningen, kolla vad larvigt det såg ut när jag bara tagit bort blixtlåset. Det gjorde för övrigt lite ont eftersom jag hellre bara drog loss det än att lägga en massa tid på det, så när jag jag tvättat rent ansiktet såg jag ungt och fräscht rosig ut, eller hur?

Jag kom i säng vid 5 och då var jag rätt sliten efter den långa dagen som jag inte ens sovit ordentligt inför, men attans vad kul jag hade haft. Det är så man undrar om man borde gå ut så där oftare, vilken fantastisk uppmärksamhet jag fick!, allt annat än osynlig denna kväll!