Slappardag

25/12 På tisdagen gjorde jag inte många knop alls...
Det var städat och fint hemma och alla är ju upptagna. Jag smsade exet eftersom det var hans födelsedag men jag hade inte ens kraft att gå ut och festa så som det är tradition att göra på juldagen.
Till middag stekte jag en full english breakfast mer eller mindre, men jag fick dela upp den på flera måltider för att få i mig den.

Jag undrar hur salt ser ut på röntgen?

10/12 På måndagen kunde vi inte riktigt bestämma oss för var vi skulle äta frukost och vi gick nåt varv runt Leicester Square innan vi bestämde oss för att äta på en Italiensk Restaurang där. Så gott som alla restauranger erbjuder frukost och de kostar ungefär lika mycket. Vi försökte hitta en som kunde servera laktosfri latte men det gick helt enkelt inte, det fick bli te istället och jag avskyr verkligen påste och det finns så gott som inga ställen i London som serverar nåt annat... Te-landet har mycket att lära av Svenska caféer...
Jag valde slutligen en vegetarisk "full english breakfast" eftersom jag tycker att engelsk korv och bacon är rätt äckligt. Det såg allt annat än gott ut men smakade helt okey och det konstigaste var att det som såg sämst ut var bäst, champinjonerna och den sega löken...

När vi ätit klart tog vi tunnelbanan till Knightsbridge och Harrods, där köpte jag julklappar till mamma och pappa. De är svåra att handla till och det är bättre att hitta nåt de inte kan köpa själva än något dyrt. De köper det mesta de vill ha eller behöver själva. Jag hittade några häftiga gejer till mamma, en stor, tung skiva salt att servera mat på. Man kan kyla eller värma den och sen servera på den. Jag tror att det är typsikt nåt som mamma kommer tycka är kul. Till det köpte jag också salt i stora bitar att ha på bordet med tillhörande rivjärn. Häftigt tycker jag.
Till pappa köpte jag två olika sorters Stilton Cheese.
Vi gick sen raka vägen till Starbucks på andra sidan gatan och tog en kaffe och K köpte en liten mellanmålsburk, det visade sig vara som en kall gröt av yoghurt, rivet äpple, bär och havregryn och det var både fräschare och mycket godare än vad det låter, det ska jag prova att göra hemma.
Vi satt på Starbucks i nån timme eller så, smuttade på vårt kaffe, pratade lite och utnyttjade det fria WiFi-nätet.
Sen tog vi tunnelbanan tillbaka till Piccadilly och där gick vi in på lågprisbutiken Lillywhites och köpte en liten kabinväska att lägga alla våra grejer i när vi åkte hem. Sen gick vi till Tesco där vi köpte choklad till en kompis, kompis, dotter... och så köpte jag grönsaker, frukt och bär, det är så mycket fräschare och billigare än hemma att jag inte kunde låta bli.
När vi kom tillbaka till hotellet packade vi mina saker i den nya väskan och insåg strax att vi skulle behöva en till eftersom det inte fanns plats för K's grejer när jag packat ned mina.
När vi packat klart tog vi afternoon tea på hotellet och K älskade det och åt upp allt sitt och hälften av mitt!
Sen lämnade vi den nya väskan med de andra i bagagerummet och tog en promenad till Buckingham Palace medan vi snackade politik faktiskt...
Vi gick i utkanten av Green Park upp tills vi kom  till Ritz hotell och sen gick vi till Piccadilly igen och köpte en till väska.
På vägen tillbaka till hotellet gick vi över Leicester Square och där hittade vi en trevlig "bobby" som K ville fota sig med och skicka till sin pappa som är polis och det ställde han snällt upp på. De höll på och övervakade en kommande biopremiär med Tom Cruise, den andra biopremiären vi missade på 3 dagar...
Efter att ha packat om väskorna än en gång tog vi oss till Leicester Square tunnelbanestation igen och det kändes verkligen i magmusklerna efter att man puttat 35 kilo väskor framför sig upp för backen och med en massa folk i vägen. Sen var det bara att ta sig ned för trapporna och få sittplats på tunnelbana och sen skulle vi kunna slappna av i en timme.
Vi väntade några minuter och tog sedan tåget som skulle gå till Heathrow terminal 5, 123, så som man ska.
Efter ett par stationer började dock den inspelade rösten i högtalaren och den digitala texten på tåget att säga att det var till Terminal 123, 4. Då kommer man inte till 5:an alls...
K undrade vad vi skulle göra och jag sa att vi skulle vänta och se och hålla tummarna för att de blivit fel.
Vi hade is i magen och inte förrän vi hade bara 1-2 stationer kvar att byta på så insåg de sitt misstag och gjorde klart att tåget gick till terminal 5.
Tur att vi inte gjorde något överilat!
Strax senare var vi i säkerhetskontrollen och jag som är en rutinerad resenär har ju inte med mig saker som man inte får ha med sig i handbagaget och brukar normalt sett bara knata igenom kontrollen, men nu är de helt nitiska i London och jag fastnar varje gång fast det inte finns något konstigt i min väska.
Troligtvis var det väl det faktum att det var så mycket i väskan som störde dem och det kan nog vara svårt att fatta vad en stor skiva salt är för något när man ser det på röntgen?
I alla fall fick jag först stå och vänta ett bra tag innan de kollade min väska efter att den fastnat och sen fick jag stå och skämmas medan de packade upp låda på låda med frukt och bär och sen stora klumpar och skivor med salt...
Tjejen bredvid kunde inte låta bli att fnissa åt vad jag hade i väskan och åt min generade min medan de packade upp allt. Men när jag med låtsad tjurighet fräste åt henne att sluta skratta och sen hota henne med att stanna och kolla vad hon hade i sin väska så svalde hon skrattet och nickade med en fejkad bekymrad min och sen fnissade vi båda två igen.
Vi gick och åt sushi på Itsu så som jag brukar och sen gick vi till vår gate. Dessvärre var flighten försenad men vi kom iväg slutligen efter 40 minuters försening.
Jag är rätt säker på att en av tjejerna på vår flight har flygit samma flight som jag tidigare från London... Det är något med hennes utseende som gör att jag inte gillar henne, hon ser ut att vara en riktig bitch och hon snackar i telefon precis hela tiden.
Vi landade 0.15 och när vi kom ut för att ta en taxi så fanns det inga och det var en kö som väntade på bilar. Vi hade inte tänkt på att det var Nobelmiddag i stan denna kväll, de var visst upptagna i Stockholm allihopa. Vi behövde inte vänta särskilt längre i alla fall och fick till och med en 020-bil och så åkte vi först hem till mig coh jag betalade den biten och sen åkte K vidare till sin kille i Solna.
När jag kom hem matade jag bara Judas och packade upp alla färskvaror ur handbagaget och sen gick jag och lade mig. Judas var överlycklig att jag var hemma och att Turre inte var med att han sov på min mage hela natten. Jag som inte haft någraproblem att sova i London hade förstås sömnproblem igen nu när jag kom hem...

Världens vackraste plats?

6/7 Vi gick upp i någorlunda tid på fredagen och tog en promenad till vårt favoritställe i Soho, Balans Café för att äta frukost.
Det var 2½ år sedan vi var där sist men fick samma servitör som vi hade då, bara det är ovanligt i en sån stad som London där alla är på väg någonstans hela tiden. Sen när han kom med menyn så stannade han plötsligt upp och sa att han kom ihåg oss och undrade om vi hittade Metallica-tröjan som han försökt hjälpa oss att hitta... Fantastiskt hur han kan minnas oss och dessutom komma ihåg vad vi pratade om sist! Jag var tvungen att ta ett kort på honom och L.
L valde amerikanska pannkakor och själv valde jag Full English Breakfast, bara för att liksom.
På menyn får man välja jordgubbar eller bacon till pannkakorna och jag har alltid undrat vad för ena konstiga människor som väljder bacon och hur det kommer sig att valet ens finns... Nåja, L är uppenbarligen en av dem, för hon ville ha bacon till sina pannkakor och lönnsirap!
Hon drack en varm choklad som tydligen var väldigt god, själv drack jag en superstark latte som jag fick spä ut med varm mjölk jag varit tvungen att be om.
Efter frukost gick vi direkt till tunnelbanestationen vid Leicester Square och åkte till Highgate Cemetery, det tog nästan en timme och vi åkte både tunnelbana, buss och gick en bit också, men det gick bra att hitta dit.
Det regnade nästan hela tiden men inte så mycket som tur var. Vid kvart i två samlades vi tillsammans med ett tjugotal andra utanför grindarna vid Highgate Cemetery West. Sen ropades de som förbokat upp och fick gå och betala och samlas i en grupp innanför grinden. Vi hörde inte riktigt vad de sa när de ropade upp så oss fick de ropa upp en gång till senare, de hade visst fått namnet lite fel per telefon, men det ordnade sig. De frågade om L hade studentkort men det har gått ut så hon hade det inte med sig och det sa vi, men de tyckte nog att det syntes att hon gick i skolan så hon fick betala studentpris i alla fall, det var ju snällt.
Sen gick vi långsamt in i vad som mest såg ut som en regnskog, särskilt i det vädret. En överväxt djungel liksom och fantastiskt vackert. Gravstenarna var gröna av alg och de flesta höll mer eller mindre på att falla. Skogen höll på att ta över och det är svårt att tro dem när de berättar att när kyrkogården öppnade på 1800-talet så fanns det inga träd någonstans utom ett i centrum av den stora gravcirkeln som vi kom till senare.
Vår guide var en äldre man som verkade brinna för detta vackra ställe och han svarade gärna på frågor som kanske inte rörde kyrkogården på ett direkt sätt, som till exempel hur hans egen relation till den såg ut.
Han berättade också om flera av personerna som var begravda där och de som var britter i vår grupp tycktes känna till vilka de var, så det var nog välkända människor. Jag och L var också helt klart yngst så det kan ju vara en faktor då det gäller att känna igen äldre namn.
Begravningsplatser som inte ligger precis vid promenadvägarna genom kyrkogården är dyrare än de andra eftersom man helt enkelt får vila mer i frid där än vid de vägar som trampas av turister hela dagarna. Så ja, om ni funderade, man begraver fortfarande folk här.
Det var i alla fall smärtsamt vackert och stillsamt och både jag och L kände att vi nog kunde tänka oss att spendera evigheten där. Det kan nog vara lite kusligt på nätterna dock och det har använts i flera skräckfilmer som faktiskt har spelats in på kyrkogården under dess mindre ärofyllda dagar. Det sägs att Dracula till viss del har spelats in här.

När vi efter någon timma var på väg ut berättade dock vår guide om en begravning de haft tidigare på morgonen där en 17 månaders baby hade begravts uppe i grönskan och då tittade jag och L på varandra med en skräckfylld blick. Det är en sak att tänka sig att ligga där själv, men det skulle verkligen inte kännas rätt att begrava en liten baby där, jag vet inte varför det känns så men det var en stark känsla.
Vi var i alla fall väldigt glada över att vi tagit oss tid att åka dit och det var ju en jättetur att L fått nys om det.
Det var en av de vackraste platser jag haft förmånen att se under mina resor i världen och den ligger ju bara några timmar hemifrån, om ni någonsin får en chans så måste ni bara åka dit!

När vi tagit oss tillbaka till centrala London gick vi till China Town för att äta lunch, det blev Dim Sum och Won Ton Noodle Soup för mig och Dim Sum och vårrullar för L. Hon gillade inte dim sum, hon är en av de första jag träffat som inte gör det.
Efter att ha ätit en sen lunch gick vi tillbaka till hotellet och vilade, jag somnade och L kollade sin mail och sånt och slumrade slutligen till hon också.
Sen gick vi för att se om vi kunde hitta några biljeter till Shrek The Musical och det gjorde vi. På Leicester Square finns en "sista minuten-biljett shop" för musikaler i West End och vi betalade runt 40 pund för våra biljetter vilket ju är helt okey för platser på 12:e raden. Vi traskade iväg direkt och gick genom Covent Garden och hittade teatern som faktiskt hette: Theatre Royal Drury Lane, om ni kan tro det!

Vi satte oss ned och kunde knappt tro vår tur när vi hade så gott som tomt framför oss och såg hela scenen utan ett enda huvud i vägen. En kvart in på föreställningen kom dock en hel familj in försenade och allt och de satte sig några rader längre fram allihopa utom den stora, långa pappan som alltså var runt 190 cm och dessutom ganska stor och tjock, han sate sig precis mitt i vårt synfält på mitten av tre lediga platser så att han verkligen täckte upp hela scenen och vi såg knappt något alls resten av första halvan, inte ens när vi försökte tittade runt honom så såg vi något. Efter pausen frågade jag några i personalen om de kunde kolla om han verkligen hade biljett för den platsen och istället för att bråka med honom undrade de om vi kunde tänka oss att flytta oss till platser lite längre fram. Det gick vi med på och L hade gott synfält över scenen men för mig var det precis som innan men bara det faktum att det nu va självvalt gjorde att det kändes bättre.
Jag är egentligen inte så mycket för musikaler men jag gillar känslan av att det är riktiga människor som står därframme och de har ofta sina poänger även om jag ibland kan känna mig lite generad nästan när jag tittar.
Det jag kan känna är att det måste kännas nästan lite degraderande att försöka låta så mycket som mäjligt som en annan, mycket mer känd skådespelare... För det var det de gjorde vilket jag tycker är rätt, vi är vana vid och älskar dessa karaktärer och bästa sättet att få folk att inte störa sig för mycket är att försöka vara de karaktärer som folk är vana vid. Men samtidigt är det lite genant kan jag tycka att de måste spela inte bara en karaktär, utan också en annan skådespelare. Som om de inte är lika mycket värda själva. Ja, som ni hör vet jag inte riktigt vad jag ska tycka.
I pausen köpte jag en Donkey-tröja, jag kunde bara inte låta bli och vi får hålla tummarna att den inte krymper en massa för den största storleken de gör den i är Medium, kan ni fatta att jag kom i den?
Till mamma köpte jag en mjukis "Gingie", pepparkaksgubben alltså. Förhoppningsvis kan jag visa en bild på honom de närmaste dagarna för han är verkligen jättecool!
Efter showen gick vi till Boots för att handla schampo och balsam och sen gick vi ned på Haymarket och åt på Pizza Hut. Vi var så trötta att vi inte fick i oss så mycket, men vi tog med oss pizzan tillbaka till hotellet och tanken var att den skulle bli frukost nästa dag.