Då är jag en stolt matte

18/3  På onsdagen gick jag och Turre på långpromenad igen efter jobbet. Den här gången gick vi ut till Naturreservatet som ligger mitt i vårt villaområde, det börjar två minuter från vårt hus. Det var helt fantastiskt väder och jag känner alltid för att fota då, men det är svårt att få med det på bild, men den bilden jag tog med telefonen visar faktiskt känslan rätt bra ändå.
Jag älskar att vara ute ensam med Turre och förr när jag hade Gullan var det bästa jag visste att ta en morgontur med bara henne och Turre, eller innan Turre, Zorro. Det är en väldigt speciell känsla att vara ute ensam med sina djur i skogen, det är meditativt på något sätt.
Jag tyckte att jag hörde något skogen vid ett tillfälle, men när jag stannade hörde jag ingenting och Turre som är mitt larm om det är djur eller människor i närheten verkade inte höra eller känna lukten av något. Han brukar liksom peka på det som närmar sig, han sätter nosen i luften och lyssnar åt det hållet det finns något. Jag fortsatte att gå och sen fick jag ett sånt där infall som mest barn får, jag kände för att springa en liten bit och satte av i joggingtempo på stigen. Då plötsligt brakade det till och jag såg ändan av en stor älgtjur som sprang bort från mig. Han hade nog varit medveten om min närvaro men hade räknat med att jag skulle röra mig i samma tempo hela tiden. När jag började springa fick han bråttom att ta sig därifrån. Turre märkte ingenting, men det spelar ingen roll med honom, om han märker vilt så pekar han som sagt bara, han springer inte efter. Det enda han kan springa efter är katter och räven, men bara om de är på vår tomt, då jagar han dem till vad han tror är vår tomtgräns och sen kommer han tillbaka. Jag tror att det beror på att de är rovdjur och han tycker att det är hans revir. Det funkar bra för Judas också för andra katter jagar honom ibland ända till trappen och klår upp honom där så att han har rivsår i ansiktet och huvudet. Men om jag märker det så släpper jag ut Turre och så jagar han bort dem.
Ibland ignorerar Turre viltet helt som om han inte sett dem även om de sprungit av tomten mitt framför näsan på honom och ibland tittar han på dem och går och luktar på deras spår när de sprungit iväg.
Men jag är väldigt stolt över att han inte är jobbig på vilt, det var samma sak med Zorro och mammas Samson var i alla fall sån när han var med mig, jag vet inte säkert hur det var när han var hemma med mamma och pappa. En gång var jag och mamma ute och plockade svamp och vi hade med Zorro och Samson. De var hos mig eftersom jag ville ha Zorro vid min sida och Samson avgudade Zorro och ville vara hos honom. Mamma var dessutom alldeles för ofokuserad på hundarna när det fanns svamp i skogen. Jag såg till att de var vid mina fötter hela tiden men när vi var på väg tillbaka och gick på en bred, avstängd väg i skogen så lät jag dem springa lite eftersom jag såg så lång åt alla håll. Sen ser jag att en dam närmar sig och tänker strax kalla tillbaka dem för att de inte skulle skrämma henne. Ungefär vid samma tidpunkt stannade båda hundarna på vägen eftersom de kommit till det avstånd då jag brukade be dem vänta på mig. Precis då de stannat far det upp ett rådjur mitt framför näsan på dem från diket. Att det ens skulle få plats ett vuxet rådjur i det diket kom som en total överraskning för mig.. Jag sa bara, näähä, vilket betyder att de ska ignorera något och de hoppade till när den sprang rätt över vägen någon meter ifrån dem, men sen stod de som fastfrusna och sen kallade jag tillbaka dem och berömde och sa att de skulle gå med mig eftersom damen började närma sig. När vi mötte henne gick båda hundarna vid mina fötter och damen bara log mot mig och sa: Imponerande!
Det gjorde mig väldigt stolt!
Dessutom är det inte alla människor som tar hänsyn till hur hundarna beter sig, de bara klagar på att man inte har dem i koppel. De flesta säger att man inte kan ta något för givet med djur, men om det var så att man alltid måste ha både hängslen och skärp så blir det rätt tråkigt att ha hund. Mina hundar har varit hos mig för att det har lönat sig och för att det är kul, jag har haft hundar som fungerar mcylet bättre lösa och är mer pålitliga än vad de som går i koppel är. De i koppel springer också iväg vid första bästa tillfälle. Frihet under ansvar är mitt motto då det gäller hundar. Man får däremot inte vara så jävla dum att man "tror" att ens hund inte jagar, man ska veta det säkert innan man har dem lösa överhuvudtaget!
Ta en titt på bilderna på köket, det är sista gången det ser ut såhär, en massa dörrar och lådfronter har ramlat av och det ser väldigt skabbigt ut överhuvudtaget, men i nästa vecka börjar min snickare att riva det gamla för att göra plats för det nya.
Ta förresten en titt på parkeringsautomaten som står nere på baksidan av Väsby centrum, tur att de visar hur den fungerar om du använder kort, eller vad säger ni? Det här är ju en sån man sticker in kortet i, inte drar det...

Dramatik på landet

Precis när jag väl somnat på torsdagsmorgonen vid 3, så vaknade jag med ett ryck, något stod och skrek utanför mitt fönster. Min första tanke var att det var rävhonan som stryker runt utanför mig och det konfirmerades när jag försiktigt tittade ut mellan persiennraderna. Jag stod och tittade rätt länge för hon stod och skällde och skällde, högt som sjutton och precis utanför mitt fönster och jag kunde för mitt liv inte komma på varför. Hon tittade på mitt hus/trappa och skällde om och om igen och sen skyggade hon tillbaka lite och så gick hon åter tillbaka. Efter ett bra tag tycktes hon ge sig och gick av min tomt, då gick jag och Turre ut och han schasade ned henne den sista biten av tomten, men så fort han gick tillbaka mot trappen kom hon åter närmare. När hon slutligen började röra sig bortåt så satte hon sig precis utanför grannens hus istället och sen såg jag Judas förfölja henne. Jag vet att hon stördes av honom och jag vet att hon skällde på honom, men jag vet inte om han var problemet från början eller inte. Jag blev lite illa till mods och undrade om Judas tagit en av hennes valpar eller nåt men Turre skulle nog ha hittat den i sånt fall och han var rätt ointresserad av vad som utspelade sig.
Kanske försökte hon få honom att stanna kvar och inte följa med till lyan? Jag vet inte, men efter ett tag fick hon nåt typ av svarsgnäll/skäll uppifrån skogen och jag hoppas att det var valparna. Jag och Turre gick och lade oss igen men när vi gick in terroriserade Judas fortfarande rävhonen och hon skällde totalt i ungefär en timme och det lät väldigt högt, som att ha en medelstor hund stående utanför huset skällandes.
Slutligen somnade jag i alla fall men då var klockan 4.30 eller nåt sånt...
Kanske var det den dåliga nattsömnen eller kanske att jag blev så rädd när jag blev väckt av det första skallet, men jag vaknade med migrän dagen efter och sen tog det ett tag att somna om efter att klockan hade ringt, men när jag vaknade igen kändes huvudet bättre och efter en sen frukost kunde jag slutligen ta mig till jobbet.
På eftermiddagen fick jag plötsligt reda på att vi skulle vara lediga på fredagen, det var ju trevliga nyheter men eftersom jag kommit in så sent blev det lite stressigt att hinna med det som skulle göras före helgen, men jag ville ju inte åka in på en ledig dag.
När jag kom hem kom jag äntligen igång med det sista av uppackningen och satte igång med tvätten och städade lite.
Till middag gjorde jag fiskgryta, eller man kanske ska kalla det fiskgratäng eftersom jag gjorde den i ugnen?
Jag lade torskfiléer i en ugnsform och sen kryddade jag med salt och citronpeppar och strödde trattkantareller ovanpå, sen grön sparris i bitar, halverade gröna bönor, tomatbitar och tunt skuren purjolök, sen hade jag riven ost på och grädde och så in i ugnen. Det blev helt fantastiskt gott! Mycket godare än ni någonsin skulle kunna tänka er. Jag åt gratängen med ris och gjorde 4 matlådor av resterna.
Resten av kvällen ägnade jag åt att titta på Criminal Minds.

Skumma katakomber

På onsdagen vaknade jag med oanad energi trots att jag försovit mig lite. Jag stekte upp ett par ägg och tog med ett av dem till jobbet för att göra en frukostmacka.

Det blev bröd, smör, ruccola, stekt ägg, majonnäs och cocktailtomater. Mackan blev jättestor och räckte till frukost, mellanmål och nästan lunch också.

Jag gick tidigare från jobbet på eftermiddagen, jag skulle hämta upp L strax efter 14 för att åka in till Östasiatiska museets utställning av den Kinesiska Terrakottaarmén. L skulle ju åka tillbaka till Gambia på tosdagsmorgonen så det här var sista chansen, utställningen stänger den 20:e februari. Jag hämtade upp henne och dottern M och vi åkte in mot stan, plötsligt var det enorma köer i Sollentuna men de släppte lika plötsligt och vi vet inte vad de berodde på, men M hann bli nervös eftersom hon skulle in till stan för att tenta. Vi släppte av henne och åkte till Skeppsholmen och hittade parkering och allt. Sen letade vi oss slutligen fram till den tillfälliga utställningen i en gammal krigsledningscentral. Trots de steniga, fuktiga väggarna var det varmt nog att gå utan jacka därinne, ute var det svidande kalla vindar och -5-10 grader. L's son O mötte upp oss och vi gick igenom utställningen och läste varenda skylt noga. Underligt det där med terrakottaarmén, jag menar hur kan någon motivera att göra 8000 stycken fullstora terrakottasoldater? De följande dynastierna gjorde åtminstone miniarméer istället...

De är i alla fall fantastiskt vackra och välgjorda, det kunde lika gärna vara riktiga personer. Ingen är den andra lik och de har personliga och verkliga drag allihopa. Tydligen kan man till och med se vilken region "personen" kommer ifrån.

Om man betalar för att se terrakottaarmén gäller biljetten även på Östasiatiskamuseet under den dagen så vi tog chansen att gå in även där. Det var något jag var glad att jag inte betalat speciellt för, det var rätt trist om jag ska vara ärlig. Lite stayer, krukor och böcker, en massa prylar helt enkelt och sånt tycker jag är rätt trist och det verkade L och O också tycka. Vi gick alltså kvickt igenom utställningen och förundrades över hur oförutsägbar även döden är. I en monter fanns ett skelett utställt, det var en jordbrukare som levde för 4500 år sedan i Kina, nära Gula floden. Han hade antagligen inte rest eller vandrat längre än ett par mil under sin levnad och nu är han plötsligt i Sverige, ett land han inte ens kände till att det fanns. Det är nästan lite tragiskt tycker jag, hur lång tid måste det gå för att vi ska tappa respekten för gravfriden?

Vi plockade upp M igen och åkte hem mot Väsby, när jag sa att jag skulle köpa sushi till middag ville de andra också göra det, så vi åkte till sushibutiken på Centralvägen och handlade. Sen gick de ned till stationen för att åka hem med M's bil och jag åkte hemåt. Väl hemma eldade jag lite i kaminen för första gången sedan söndagen och så åt jag lite sushi. Vid 19 hämtade jag upp C och så åkte vi till pysselkväll hos mamma.

Vi var inte så många men hade trevligt ändå och jag testade dem som vanligt på quizzet från i måndags. Resten av tiden jobbade jag med vår jobbförenings databas, jag har nu jobbat med det i runt 20 timmar och jag har kommit ungefär 1/4 på väg.

Senare på kvällen hemma så gick jag och Turre ut, nu var det -10 grader och det är man ju inte van vid längre, Turre gick omkring på tomten i nån minut och sen hörde jag hur han sprang iväg i en rush. Jag är ju inte särskilt orolig att han ska springa iväg men sa till honom och kikade över trappräcket efter vad han jagat iväg. Liksom jag misstänkte var det vår rävhona som han jagat ned för slänten, hon tycktes bära något i munnen. Turre är inte aggressiv eller så alls, han vill bara inte att hon är på vår tomt. Han räknar den delen vi har gräsmatta på som vår tomt, han vet inte att slänten egentligen är vår också, så han jagar räven fram till slänten och sen stannar han och ser henne springa iväg. Jag kunde inte vara stoltare. Räven är troligtvis i egenskap av rovdjur inte riktigt välkommen på Turres revir, hon är för lik en katt eller hund och så länge han inte är elak så får han bestämma det.