Myggan kommer alltid att vara saknad

30/3 På söndagen fortsatte vi med det förberedande arbetet inför veckans seminarium. Någon gång mitt på dagen började saker jag kunde göra att sina tillfälligt, så jag tog en promenad in i stan för att hitta ett köpcentrum. Jag behöver köpa schampo och balsam på Boots.
Jag hittade köpcentret relativt snabbt, men det låg ganska lång bort. Jag hittade en butik med billiga kläder och lyckades helt klart klå mitt eget shoppingrekord, eller vad säger ni om att handla 7 klänningar på 20 minuter?
Jag valde de modeller jag tror/vet att jag passar i och sen uppskattade jag vilken storlek jag skulle ha, de flesta blev storlek medium. När jag handlat schampo, balsam och några saker till S också så gick jag mot hotellet. Trodde jag... Jag kom ut från köpcentret på ett helt annat ställe än jag kom in och försökte räkna ut vartåt jag skulle gå. Jag har rätt bra lokalsinne, men det fungerar inte lika bra i en stad som i skogen eftersom det finns vägar och hus i vägen där man vill gå. Jag kan alltså i stort säga vartåt jag ska, men det är svårare att ta sig i en rak linje dit. Därför var jag vilse rätt så länge och jag var trött, svettigt och hade ont i fötterna när jag väl började känna igen mig. Men jag fick i alla fall en sight seeing av Bristol och lite motion dessutom. Jag var ute och gick i ungefär 3 timmar.
På kvällen tog vi en kort promenad till en restaurang vid vattnet och hade ett långbord där. Vi hade en väldigt trevlig kväll ända tills jag fick besked om att en bekant blivit dödad i Helsingborg av fotbollshuliganer. Jag kände honom inte väl, men han gick i samma klass som min syrra en gång i tiden och han var typen som alla visste vem han var och typen som alla tyckte om. Det gick liksom inte att inte tycka om honom. Han var öppen, glad, snäll och lugn. Jag träffade honom senast på en middag för lokala företagare och han kom fram och sa hej och vi pratade en stund. Han hade precis uppmärksammats som årets företagare i Väsby. Han var bra även på sånt och var även omtyckt av sina anställda. En hyvens kille helt enkelt och så jäkla onödigt att vi förlorade honom för ingenting.
Om jag som bara var bekant med honom hade så höga tankar om honom, vad ska inte de som stod honom nära haft då? Myggan, vi kommer att sakna dig, det var ett så onödigt slöseri med liv.

Första hjälpen för hjärtesorg

9/9 På söndagen vaknade jag av att jag fick ett sms, det var från J och sa ärligt och tydligt att vi inte kunde träffas mer... Sen blev det väldigt jobbigt, för jag gillar verkligen honom skarpt och det sitter rätt långt inne för mig. Jag har inte haft såna känslor för någon sedan jag blev singel för drygt 7 år sedan.
Jag bryggde en kanna kaffe och hällde i mig på rätt kort tid och så kedjerökte jag runt 10 cigaretter, jag som inte röker förrän på eftermiddagen.
Det var min frukost och sen fick jag inte ned mer.
L ringde och tröstade lite och sen satte jag mig att titta på P.S. I love you, bra hjälp till självhjälp, det vill säga att få ur sig lite sorg.
Sen kände jag mig ganska tom på allt utom tankar så jag bytte om och tog Turre och gick ut på en långpromenad.
Är inte hundar härliga? Han verkade inte det minsta förvånad över att vi går rätt ut i skogen och sen att vi hela tiden vänder hemifrån när det går en väg hemåt. Nej, han bara travar på, helt nöjd med situationen och världens bästa sällskap. Dessutom behövde jag inte sätta på honom kopplet en enda gång på drygt 2 timmar trots att vi passerades eller passerade hundar, barn, vuxna, joggare, tjurar, cyklister, bilar och rullskideåkare.
Jag gick i ett jämt och inte tokhögt tempo, jag ville mest ha en chans att slappna av. Jag började på ridvägen under kraftledningen och när jag kom till vägen som ledde hemåt så gick jag vidare istället och så gjorde jag tills kommunen tog slut vid jobbet och då svängde jag hemåt igenom golfbanan, passerade Vallentunavägen och in på nästa ridstig som leder hem.
Jag hittade lite intressanta saker på vägen, slånbär stora som vindruvor, runstenen som står närmast mitt hus, en kul skylt och en kattgrav.
Dessutom hittade jag lite svamp på stigen och lade den i tröjan och gjorde som en liten påse som jag slapp hålla i medan jag gick.
När jag kom hem 2 timmar och 17 minuter senare var jag kall på huden och varm inuti och det tog inte lång tid innan jag frös inifrån. Jag var törstig efter min långa promenad och drack vatten, men det kom upp nästan lika fort som det kom ned och sen fick jag vara försiktig med mat och dryck.
Jag visste direkt att det varit ett smart beslut att gå av sig lite av sorgen, men nu fick jag lägga mig under filtar i soffan och tankarna kom tillbaka.
Jag kunde inte annat än stirra upp i taket, någon vila fick jag inte. Då kom K hem och tittade på mig så bekymrat att jag nästan tyckte ännu mer synd om mig själv, sen kokade hon te till mig och ställde framför mig och sen lämnade hon mig ifred men hade dörren öppen om jag ville nåt.
Hon är en pärla.
Senare på kvällen fick jag i mig ett kokt ägg, men det gick långsamt och jag var försiktig.
Jag pratade med L senare på kvällen igen och äntligen fick jag svar från Ju som varit utanför mobiltäckning under dagen och då kändes det lite bättre när hon lovade att ta hand om mig på måndagskvällen.
Jag gick och lade mig så tidigt jag kunde och tog en tablett för att somna, skönt att få fly en stund.

Svart måndag

2/4 Måndagen började som vilken dag som helst förutom att det var ett jäkla väder med hagel och snöstormar under dagen. Det var stressigt på jobbet men jag fick i alla fall gjort det jag skulle även om jag blev kvar längre än planerat. Precis då jag var klar med panikjobben och avslutade ett samtal så fick jag ett sms av Ju att ringa henne så snart som möjligt. Normalt sett blir jag rädd när jag får såna sms eftersom jag automatiskt tror att något har hänt, men nåt i tonen gjorde att jag faktiskt inte alls blev orolig... det var fel.
Jag ringde upp direkt och fick en stor chock när Ju berättade att barnens pappa, mitt gudbarns pappa,  förolyckats kvällen innan och de fått reda på det för en stund sedan. Barnen ville att jag skulle komma dit. Jag skyndade mig från jobbet, åkte hem och packade lite saker, lämnade  Turre till mamma och åkte mot Hägerstensåsen. Lite tur i oturen ska man väl ha och eftersom många hade påsklov så var det inte särskilt mycket trafik och jag var där ganska snart. Systerdottern, C, J och jag hade alla åkt dit så snart vi fått veta och när den värsta chocken lagt sig så lyckades vi faktiskt prata om lite annat också så att alla fick en paus. Det är nyttigt att både prata om sorgen och chocken och att tänka på annat emellanåt. Ju gjorde middag till oss allihopa och jag hjälpte till lite och hoppade sen i duschen och gjorde i ordning mig. Efter en god middag och försäkran från killarna att det var okey att jag åkte iväg ett par timmar så åkte jag för att spela quiz med mitt lag.
De hade sett till att vara i tid så som jag normalt gör eftersom jag förvarnat om att jag kunde bli sen, nu hann jag i alla fall till det att quizzet började.
Efter en stund lyckades jag ha ganska trevligt i alla fall, jag har ju inte träffat barnens pappa på många år, men det är ju killarna jag är orolig för.
Vi förlorade med ett par poäng till 2:an och hela 5 poäng till 1:an!
Jag åkte tillbaka hem till Ju, på vägen handlade jag lite bröd på macken och sen satt vi och tog en kopp te och en macka. Systerdottern hade åkt hem, A's flickvän hade kommit dit och nu var kompisen A där också. Jag hade början till migrän och var orolig eftersom jag glömt min medicin hemma. Men A erbjöd mig Imigrän som nässpray och jag gillar verkligen inte att ta det så jag gick ned till bilen för jag kom på att jag hade Imigran i första hjälpen-lådan. Men den gick visst ut 2003... hoppsan. Dessutom har den ju legat där  under heta sommmardagar och ned till -27 så det kanske inte var så lämpligt. När jag skulle gå tillbaka in kom A ut, han skulle gå hem till barnen så jag hängde på och han gav mig två nässpray att ta "ifall att".
Jag J och Ju satt uppe en stund till och sen bäddade J åt mig och sig och jag fick ta Ad's säng och J tog soffan. Sen gick vi och  lade oss vi 1.30 eller nåt sånt.
Bilden på Kungsfiskar-emblemet hittade jag i tegelväggen hos Ju, den har jag aldrig sett tidigare och det kan tyckas att en är väldigt tydlig men det syns knappt alls när man tittar på väggen.

Jag vet hur det känns att vara övertrött

26/3 På måndagen väckte H mig väldigt tidigt med mina mått mätt, klockan 6.30. Jag dukade fram frukost medan hon tog en dusch och sen åt vi frukost och höll på att glömma bort tiden liksom sist hon bodde över. Men vi hann ned till stationen i tid för att hon skulle hinna med sitt tåg. Jag dök upp tidigt på jobbet och alla såg väldigt förvånade ut. Vid lunchtid började jag bli riktigt vimsig av trötthet och hjärnan fungerade liksom inte, jag hade inte sovit mer än kanske 4 timmar...
När jag äntligen fick åka hem ramlade jag i säng så fort jag matat djuren och somnade direkt. Jag hade väldigt oroliga drömmar däremot och grät i sömnen och vaknade med en förlamande sorg i hjärtat som jag inte visste var den kom ifrån. Jag sov i nästan 2 timmar men var fortfarande trött när jag tvingade mig själv att gå upp.
Vi hade diskat vartefter under kvällen innan men ändå var det en jäkla röra i hela huset, främst i köket förstås, så jag städade och diskade upp och det gick rätt fort ändå.
Sen tittade jag på Bones medan jag monterade ihop motorsågen så den var klar att använda med det nya svärdet och kedjan.

Jag fixade lite med den nya datorn också och försökte få allt överfört från den gamla så att allt jag behöver finns på den nya nu.