Jag kanske tog onödiga risker

17/4 På fredag lunchtid skulle S åka hemåt och blev hämtad av en bil han bokat vid 13. Bilen var däremot lite tidigt och det gjorde att S blev stressad trots att han bokat den 5 timmar före sin flight trots att det var mindre än 1 timme att köra till flygplatsen... Han gillar inte när någon väntar på honom, inte ens om de är tidiga. Anledningen att han skulle åka så tidigt till flygplatsen var att man ju ändå måste checka ut vid 12 och runt hotellet fanns det ju inte mycket intressant. Ett nsabbt avsked, en puss på kinden och sen var han iväg. Jag fick hjälp att ringa efter en taxi och åkte tillbaka till samma hotell som jag varit på den förra helgen, eftersom det var bra och låg bra också. Dyrt förvisso, men värt det eftersom man kände sig rätt säker även utanför. Det står en hel del poliser utmed Copacabana vilket hjälper förstås. Det finns fler kvinnliga taxichaufförer i Rio än någon annanstans jag varit i världen och den här gången var det en ganska ung tjej som körde mig. Hon tog en väldig omväg, men jag tror inte att det var för att dra ut på det, jag tror att det var för att undvika de värsta köerna och den vägen tog oss ut på de vackrare delarna av Rio, vid havet, så det var ju trevligt. Det tog någon timme ungefär att komma till hotellet och vissa saker gjorde intryck på vägen. De två runda lägenhetshusen till exempel, häftigt, men det lär ju vara rätt svårt att möblera de lägenheterna? En annan sak är att det verkar vara en tyst överenskommelse att de som kör i vänsterfilen kör så långt åt vänster som de kan och de i högerfilen kör så långt åt höger som möjligt. Det gör plats för motorcyklisterna i mitten! Många av motorcyklisterna tutar under tiden de kör genom en radda av bilar som kör långsammare än de så att alla ska veta att de kommer körande. Det verkar fungera väldigt bra. När jag kom till hotellet och checkade in visade det sig att jag fått ett nästan identiskt ru som det tidigare fast utan muffins och badtofflor i fel storlek den här gången.
Jag bestämde mig för att ta en promenad till ett köpcentrum som jag listat ut fanns på andra sidan en relativt lång biltunnel. Där skulle det finnas en Starbucks och nu var ju sista chansen att köpa city mugs som jag gör vart jag än åker, till både mig och syrran. Det var säkert inte så smart att gå ensam dit, de säger ju att man inte ska gå alls i Rio och jag valde att gå genom en lång, mörk tunnel... Det spelar nästan ingen roll hur mycket folk har skrämt mig eller hur mycket jag skrämt ut mig själv innan jag åkt så känner jag mig oftast helt säker när jag är på plats... Det är eventuellt en illusion, men det känns i alla fall bättre, så länge det inte händer något förstås. Jag slipper ju må dåligt och vara rädd så länge det fungerar. Det enda som kändes farligt var att ta sig över till rätt sida av den fyrafiliga vägen när jag hittat centrumet, det fanns inget övergångsställe, refug eller annat. Slutligen sprang jag helt enkelt över när det blev en minimal lucka mellan bilarna! När jag kommit till mitten hittade jag i alla fall en gångtunnel som ledde under de sista fyra filerna fram till centrumet så jag slapp att göra ett chicken race över igen. När jag kommit in så hittade jag en interaktiv informationsskylt och hittade snabbt Starbucks, det var tur att jag kollade för det låg på tredje våningen och det var rätt stora våningar också. Väl där hittade jag alla muggarna och jag köpte både Brasilien-mugg och Rio-mugg åt både mig och syrran, de är både dyra och tunga, men jag samlar på dem och nu gör ju syrran det också eftersom jag alltid köper dem till henne.
Jag gick förbi en guldaffär där de hade lite smycken med stjärnor i fönstret, bland annat en ring som jag gillade och priserna var ok.
Efter att ha fått ta plats vid ett bord därinne och blivit erbjuden något att dricka så fick jag titta närmare på flera av smyckena och prova ringarna. Den lite äldre damen som hjälpte mig var väldigt trevlig och jag gick därifrån med den ringen jag sett i fönstret, den var inte heller jättedyr, den var av guld och det fanns förvisso diamanter på stjärnan, men de är så små att det inte går att se dem. Med lie vilja kan man se att den gnistrar lite i alla fall. Efter det tog jag en taxi tillbaka till hotellet för klockan började bli rätt sent och jag vågade inte gå runt i centrumet för länge eftersom det lätt blir så att jag handlar för mycket.
Jag orkade inte engagera mig i middag så det slutade med att jag gick upp på taket på hotellet för att se hur poolområdet såg ut och det visade sig att baren där kunde erbjuda både dricka och mat, så jag som inte var särskilt hungrig efter Starbucks beställde en tomatsoppa med bröd vid sidan och en cola. Soppan var överraskande god och jag var väldigt nöjd när jag tog en tidig kväll efter att jag suttit en stund på balkongen med den fina utsikten över stranden och Jesus-statyn.

Den svenska jätten handlar smycken

14/1 På onsdagen åkte jag, Å och hennes chaufför till Rayong och Leamthong igen, denna gången för att hämta och betala mina diamanter. Som den shopoholic jag är så spontanshoppade jag även en ring för att komplettera setet. Armband var för dyrt och det får jag köpa nästa gång om jag har råd, just nu får detta räcka. Vi funderade en stund och kom fram till att det var säkrare att bära diamanterna än att lägga dem i handväskan eller påsen som det stod Diamond World på, ifall någon sett oss köpa diamanterna och skulle rycka väskan. Vi tog några bilder på mig och oss när jag hade diamanterna på mig och jag ser ut som en jätte bredvid de andra. Jag kände mig ganska fin innan vi tog bilderna, för jag fick positiv uppmärksamhet när vi gick i centrumet, men självförtroendet försvann helt och hållet när jag såg bilderna... Jag ser fet ut också av någon anledning. Fast chauffören ville ha en bild av honom och mig ensamma för att lägga på Facebook för att han tycker att jag är så snygg, när man ser bilderna så känns det absurt för mig. Dessutom lade de båda in inlägg och en av dem hade fördubblat värdet på mina diamanter och den andra hade fyrdubblat det! Deras vänner måste tro att jag är miljonär!
Jag upptäckte när jag kom hem att örhängena mer ser ut som blommor än stjärnor, det var ju en besvikelse när man handlat för så mycket pengar, hur kunde jag ha missat det?
Jag tycker i alla fall att smyckena klär mig, de är precis lagom stora och inte för mycket.
Lite ångest får jag alltid när jag shoppar något dyrt som jag egentligen inte behöver, men samtidigt tycker jag att om jag har råd och verkligen vill unna mig något, så är det bättre att köpa det än att lägga pengarna på hög.
Vi åt på en västerländsk restaurang innan vi åkte hem, det är också en kedja och maten var jättedålig och dyr dessutom. Men mina vänner var rätt nöjda med sin mat så jag sa ingenting. Jag har nog nämnt förut att om jag äter ensam så duger ingen restaurang för mig, men om jag har sällskap så duger det mesta.

Säg gärna till om ni hittar nåt värt att stjäla

2/5 På torsdagen satte min granne och hans kompis igång med projekt förråd hemma hos mig. Det tog dem inte mycket mer än en timme att riva den murkna kåken, men sen tog det hela dagen att köra iväg alla sopor, inklusive det som jag hade rensat ut.
Fantastiskt vad man kan hitta när man rensar i nåt man inte kunnat gå igenom på flera år. Min inställning har varit att skydda mitt hus mot inbrottstjuvar men det är för att jag är rädd, jag har själv inte vetat var jag har till exempel mina smycken och har tänkt lite grann, lycka till att hitta nåt värt att stjäla. Men nu hittade jag smyckena, de låg i en låda i förrådet och mycket var det inte. Men jag hade en diamantring som jag tror är på 0,5 karat eller nåt om jag minns rätt.
Det blev jättetomt när allt var borta och utsikten blev ju bra, men det blev ju insynen också...
Killarna är jättetrevliga, noga och är bra på att städa upp efter sig. Det var de som byggde min veranda för runt 5 år sedan och det gjorde de supersnyggt och bra!

Äntligen, äntligen, äntligen!!

11/11 Redan på morgonen insåg jag att denna söndag skulle bli tuff att hinna med.
Jag hade en massa inplanerat och vaknade som tur var någorlunda tidigt, någon gång vid 10.
Jag kände inte för ägg eller knäckebröd vilket var det jag hade hemma, så jag ställde mig och bakade pannbröd. Jag bakade bara ut 3 stycken, resten lade  jag som kluttar i en påse och så in i kylskåpet till senare, eller en annan dag.
Då ringde killen som skulle komma och titta på bilen och förhoppningsvis köpa den. Han var i Stockholm redan och skulle vara på plats om ungefär en halvtimme. Jag gjorde kvickt en macka och ett glas iskaffe och så åkte jag mot jobbet där ju bilen stod parkerad.
Jag hade ju satt batteriet på laddning förre helgen och det hade gjort susen, det var som jag trodde inget fel på batteriet, det var bara det att jag inte kört bilen på nästan 5 månader.
Jag körde bilen ett par kilometer för att få igång bromsarna lite och strax senare dök killen upp i sällskap av sin pappa och en av hans kompisar. Han och hans pappa körde iväg en bit för att testa bilen och pappans kompis stannade hos mig, han visade sig vara väldigt trevlig, vilket han som tittade på bilen också var. Pappan sa inte mycket alls...
De tittade på bilen och konstaterade att allt jag sagt varit sant och att de då som lovat inte tänkte pruta mer. Vi gick in och skrev papper och så körde de iväg. Enkelt, smärtfritt och till och med trevligt!
Nu ska bilen som var importerad från Tyskland från början, få en ny karriär i Bosnien som bilskolebil!
Allt gick så smärtfritt att jag var hemma strax efter 12, mycket tidigare än jag väntat mig, så jag hade tid att bara slöa lite i soffan innan jag hoppade i duschen och sen fixade till mig och åkte tillbaka till jobbet för extrainsatt årsmöte. Bilförsäljningen hade svårt att sjunka in, det har tagit så lång tid och det känns som om en sten lyfts från mina axlar, jag har vetat att det legat en stress och tryckt på mig på grund av bilen, men jag visste inte att den var så stor.
Mötet gick också snabbt och smärtfritt och jag fann mig ha 2½ timme tillgodo innan jag skulle träffa K i stan.
Jag surfade lite och svarade på några jobbmail och sen ringde J upp, jag hade försökt få tag i henne i nån vecka. Hon kom med den brillianta idén att jag skulle komma över och ta en kopp te medan jag väntade på att klockan skulle gå.
Sagt och gjort, jag åkte till J och vi drack en kopp te och skvallrade lite och sen var det redan dags att åka till stan.
Navigatorn blev förvirrad och jag körde fel någon gång innan jag hamnade där jag skulle, jag skulle möta K på Vapiano vid Kungsbron.
Sen när jag skulle betala parkeringen så ville inte automaten ta kortet och slutligen betalade jag med två tior jag hade i bilen, sen hade jag inga mer kontanter.
Det fanns varken id-nummer på maskinen eller ett nummer att ringa om den inte fungerade, är det ens lagligt?
Jag och K hade en trevlig middag och jag hade med hennes post och "almond butter" hon önskat sig från Kalifornien och hon hade köpt några presenter till mig!
Hon vet att jag älskar stjärnor så hon hade köpt ett halsband och två hårspännen med stjärnor på.
Hon är så gullig som tänker på mig!
K tog en pizza och var väldigt nöjd med sin mat, jag tog pasta och det var gott, men jag ville ha spagetti och den var slut... Den pastan jag fick nu var inte alls lika god. Hur kan pasta smaka olika beroende på form? Jag tycker det är ologiskt...
När parkeringstiden gick ut gick vi till bilen båda två och sen körde jag henne hem till Täby och kom hem vid 22 ungefär och sen ringde L. Jag hade ju åkt förbi henne på vägen från Täby men trodde att hon sov vid det laget, fast det var kanske lika bra efter denna fulla dag, det skulle ju jobbas på måndagen igen.

Inte fan gör det så ont?

16/10 På tisdagen skulle vi få besök från Spanien på jobbet och jag hade jagat en spansk flagga ett tag men inte fått tag i någon. Han fick klara sig utan...
Vid 10 dök han upp vid dörren, en av de första personerna i historien som hittat ända fram till vår dörr utan hjälp. Det var dessutom hans första besökt till Sverige, han var ensam, han bodde på ett hotell i Stockholms City och hade tagit tunnelbana, pendeltåg och buss för att komma till oss. Han sa att han tycker det är kul att testa sånt när han reser och uppenbarligen är han bra på det!
Han var lite spänd först men efter ett tag tinade han upp när han insåg att vi var vänligt inställda och lagom tills han och jag avslutat möte och lunch var han nästan uppsluppen och vi skojade och skrattade lite.
Systerdottern L var på jobbet för att slå ihjäl lite tid eftersom hon tagit ledigt från skolan för att tatuera sig. Hon har väntat och väntat på att fylla 18 och har sparat en massa pengar och nu var det äntligen dags. Hon var nervös och rädd att det skulle göra ont och jag tycker ju inte att det gör särskilt ont medan syrran och kollegan A tycker att det gör jätteont, så hon visste inte vad hon skulle tro.
På kvällen började min förkylning som liksom inte kunnat bestämma sig om den ska vara eller icke vara göra sig påmind igen med lite kli i halsen så jag tog en kopp ekologiskt nyponte för att lindra lite och för att få lite extra c-vitamin. Under tiden färgade jag fransar och bryn och tog av mig alla smycken och lade i rengöringsvätskan.
Jag tittade på M.A.S.H. medan jag fixade och senare fick jag sms av L att tatueringen gjort jätteont, de är visst mesar allihopa!

Gammal kärlek rostar aldrig

8/1-2012 Jag vaknade 12.20 och gick upp direkt, bara 10 minuter senare ringde kusinen och undrade om hon kunde komma och fika, vi hade pratat om att hon kanske skulle göra det. Jag ordnade med frukost och sen åt vi frukost tillsammans, hon sin andra för dagen.

Vi pratade om lite allt möjligt och plötsligt var klockan över 15. Då gick vi ut i trädgården för att se hur den ser ut, S har lovat att titta om hon kan komma med något förslag på hur jag kan organisera trädgården, hon kan sånt. Precis då vi gått ut för att titta kom E som bor i Motala men hade varit hos sin son i Uppsala, vi hade bestämt fikadejt hos mig när hon hade vägarna förbi.
Vi tittade runt i trädgården och sen åkte S och jag fortsatte med att fika med E. Varje gång någon av dem passerade granen ramlade det en massa barr och till slut ledsnade jag totalt och bestämde mig för att kasta ut den nu när jag ändå hade sällskap.

Sagt och gjort, först placerade jag E och djuren i soffan eftersom jag inte var mycket till värdinna så fick de ta hand om henne, så hon fick det bästa av två värdar. Jag ruskade granen för att få av det mesta av de lösa barren och det blev inte mycket kvar jag jag säga. Kolla på högen som låg kvar på golvet...

Eftersom jag hade kaminen igång så kom jag och E fram till att det var bästa sättet att bli av med barren och den första skopan jag slängde in satte eld kvickt och hett men när jag uppmuntrad av hur lätt det tog eld började skopa in en massa barr så kvävde jag slutligen elden. Jag ställde luckan på glänt så att det blev ordentligt drag och sen tog det fart igen efter ett tag, men det luktade nästan som bränt hår.

Plötsligt hade jag jättebråttom och jag var tvungen att slänga ut E och åka norrut. Jag skulle ju möta Ah för middag på Dragon Gate norr om Tierp, det är c:a 12 mil dit och jag tror alltid att det är lite närmare och tar lite kortare tid så när jag väl kom fram var jag nästan 30 minuter sen men Ah var inte upprörd. Vi åt deras buffé och de var helt ovilliga att pruta trots att jag knappt kan äta nåt och sen visade det sig att det var svårt att äta överhuvudtaget för det smakade så fruktansvärt illa...Själv bygget Dragon Gate är fascinerande och stort, när man kommer in på innergården känns det som om man är i Kina, i alla fall för en som aldrig varit där på riktigt, men håll er undan från den där maten! Jag har inte träffat Ah sedan i höstas och hon är en av mina absolut bästa vänner så det var underbart att se henne igen.

Ah hade med sig en present till mig och det visade sig vara ett jättevackert armband som hon gjort själv, hon är väldigt händig. Jag var jätteimpad tills jag fick veta att hon även gjort glaspärlorna själv! Då kunde jag inte ens smälta hur man kan göra nåt så vackert! Armbandet var lite stort och jag var väldigt nyfiken så Ah erbjöd mig att vi kunde åka till hennes verkstad i Tierp och korta armbandet och hon kunde visa hur man gör pärlor, det var ett för bra erbjudande för att tacka nej till. På vägen till Tierp pratade jag först med G och sen Quiz-L i telefon, G uppdaterade mig på vad som hänt sedan sist vi pratade och L och jag pratade om att eventuellt ta en resa tillsammans över hennes 40-års dag i Mars.

Sen var vi framme vid verkstaden och jag fick ta med mig Turre in så han slapp sitta i bilen och frysa och så visade Ah mig hur man gör glaspärlor och om jag var imponerad tidigare så höll mitt huvud på att sprängas vid det här laget. Jag vill lära mig att göra pärlor!
Ah sa att hon kunde hålla en kurs för mig och sen bestämde vi att jag skulle fråga runt lite för att se om fler är intresserade och det trodde jag nog att jag skulle hitta några.
Så här snygg är man i skyddsglasögon när man gör pärlor...
Och hörrni, är inte den lilla grodan helt bedårande?
Jag var inte hemma förrän vid 23.30 ungefär men vilken härlig dag jag hade haft.

Första gången jag träffade Ah var hon en blyg, mager liten unge på 11 år som ändå var tuff nog att fråga två främmande, äldre tjejer om hon fick hjälpa dem med deras hästar. Jag tyckte att ett sånt initiativ behövde belönas så jag sa att hon kunde få komma och prova. Syrran blev sur på mig och påpekade vilken otur vi haft med yngre hästskötare och hon tyckte att det var ett slöseri med tid och kraft. Ah fick slutligen provrida båda hästarna och föll för syrrans, och där började en livslång kärlek oss emellan och mellan Ah och fjordhästar och det var syrran som drog högsta vinsten, hon fick en hängiven hästskötare/medryttare med mycket tid och en vilja av stål som matchade syrrans Ginni. När syrran var gravid med sonen några år senare tog Ah med sig Ginni hem till Bergshamra och tog hand om henne.

Vartefter Ah blev äldre blev hon förstås duktigare och från att ha varit nån som jag till viss del fick ta hand om blev hon en väldigt god vän. Vi har rest runt på tävlingar och träningar i Sverige under dessa år och en gång när vi egentligen skulle tävla SM i Skåne och min häst blev dålig, jag då åkte vi i alla fall, så det blev en liten bilsemester. Det var då jag köpte bältesskyddet i form av en flodhäst som jag fortfarande använder i bilen. Det var den helgen som vi efter att förgäves försökt tända en engångsgrill slutligen micrade en flintastek! Vi har haft mycket roligt tillsammans och har råkat ut för en hel del dramatik, det tycks som om transporten eller bilen alltid går sönder när det gått bra för oss, så då blir vi extra försiktiga och ingen av oss åker en meter med hästtransport utan att ta med en massa reflexer till både oss och hästarna. En gång tappade vi ett helt hjul på en hyrd enaxlad transport, mitt på E4:an i mörker. En annan fick vi punka, en tredje höll jag på att tappa hela axeln på mitt släp så jag fick flytta min häst till hennes släp på vägen och lämna mitt släp, när vi var på väg hem från Blekinge efter ett särskilt bra SM med fina placeringar kom vi ända till Gnesta-avfarten, men där pajade automatlådan på bilen.
Jag vet inte om hon alltid varit lugn och kapabel eller om jag och våra äventyr haft inverkan på det, men hon klarar alla underliga situationer som uppkommer i ett aktivt liv.
När jag har kört långt och blivit trött och sagt åt henne att prata med mig, då säger hon alltid: -Berätta om cyklar! Vad hon menar är showen Cyklar, som Galenskaparna och After Shave gjorde på 80-talet. Det är vår favoritshow och vi kan alla sketcherna utantill. Men efter några år blir man ju lite trött på att citera detta så när hon säger nåt sånt blir min reaktion: -Nej, inte nu igen, det är ju inget kul längre.
Men strax senare sitter vi och citerar i munnen på varandra; Var har du lärt dig att fäktas nånstans? Det har jag gjort per korrespondens...; Sluta med ditt gallimatias, du sputtas ju så det klias...
Ja, ni ser, ingen annan än vi tycks tycka att det här är så attans roligt att vi kan roa oss med det i drygt 20 år, jo, kanske Ju...
Ah har ALLTID ställt upp för mig när jag har behövt henne, hon är lojal och backar alltid upp mig, men ger mig gärna en käftsmäll när det behövs, hon är helt osentimental och rak men har ett hjärta av guld. Hon ifrågasätter allt och tvingar mig att tänka eftersom hon kräver svar på exakt vad och hur jag menar om jag påstår något. Vi har ofta skrattanfall och ett höjt ögonbryn räcker ofta för att den andra ska veta exakt vad man tänker.
Tänk vad en julmarknad kan göra skillnad i ens liv, det var på en sån som Ah kom fram och pratade med oss första gången som 11 åring... Och gammal kärlek rostar aldrig!