Vad är det för fel på mig?

9/4 På torsdagen lämnade jag in Camaron på helrekond, dessvärre hade ingen möjlighet att hämta mig på rekondföretaget. Brorsan kunde hämta, men inte förrän lite senare och han blev dessutom försenad just denna morgon. Jag började helt enkelt att gå till jobbet. Det är en bra bit, det är i stort sett från ena änden av Väsby till den andra, men det var fint väder så det var inget större problem. När brorsan hörde av sig hade jag bara runt 5 minuter kvar så det blev så att jag gick hela vägen. Jag minns inte hur lång tid det tog, men det var nog runt en timme. Jag gillar ju att gå, men det är inte lika kul när man har mycket att göra, men det var en rätt skön start på dagen. Det enda är att jag är väldigt stel och har rätt ont i bland annat ryggen när jag vaknar och man kan ju tro att rörelse skulle hjälpa, men det är faktiskt så att kroppen behöver få vakna av sig självt innan jag börjar röra på mig, annars gör det ont hela tiden under rörelsen. Eftersom det var så pass lång tid så släppte det dock just denna gång, men då hade jag gått rätt långt innan jag slapp smärtan. På eftermiddagen åkte jag och hämtade den och blev lite besviken, den var inte så skinande ren som jag hade hoppats, det kändes som om jag kunnat göra det själv utan någon större ansträngning. Dessutom fattades det en ratt på stereon... Jag vet inte vad det är för fel på mig, men jag såg det innan jag körde iväg och gick ändå inte in och sa till... Det var nog för att jag packat in Turre och väska och allt och inte orkade börja om. Det betyder ju att jag antingen får leva utan den ratten, eller ta tag i det en annan dag. Det stör väldigt, det syns så tydligt att det är något som fattas.

Hoppsan, det var nog mitt fel

8/4 På onsdagen var det dags för M och S att åka vidare på sin Europa-turné och jag skjutsade dem till Arlanda. S ville handla lite på Ica så vi stannade till vid Ica på Europstop på vår väg till Arlanda. Jag kom på en lysande idé och köpte polkagrisstänger för att de skulle få testa typiskt svenskt godis. S ville inte ha då hon inte gillar mint (det gör inte jag heller egentligen) men M testade gärna. Han kom strax på att en färsk polkagris blir seg och god att tugga på och strax efter att han kommit på det så sa han lite torrt, ajdå, det var den kronan. Det tog oss en stund att fatta att han på riktigt hade tappat en av sina kronor, det vill säga en stor del av en tand! Det kanske inte är det mest passande tillfället när man inte ska hem på några veckor till...
Jag lämnade av dem på Arlanda och åkte till jobbet. Senare på kvällen gick jag ned till stallet för att hämta Camaron och H hjälpte mig att koppla in batteriet och ta av pyjamasen. När jag tog ut torrbollarna blev jag chockad, de hade samlat nästan 1 liter vatten tillsammans! Varifrån kom det vattnet kan man undra? Dörrarna har ju varit stängda och eftersom det inte är några hästar i stallet så bör det inte heller bli särskilt fuktigt. Inga varma andedräkter, inget blaskande med vatten... Vilken tur att jag satte in torrbollar. Jag trodde att det var jag som hade fått den bra idén, men när jag lade ut bilden på Facebook så visade det sig att det var kompisen C som sagt åt mig att göra det. Tur i alla fall!

Tre droppar, men absolut inte mer

19/3 På torsdag morgon var jag tillbaka på smärtkliniken, såhär i efterhand vet jag inte riktigt varför, det var mest en uppföljning som vi kunde ha gjort per mail eller telefon. Men det känns samtidigt bra att ha en läkare som engagerar sig i mig och min smärta, jag har varit väldigt ensam i detta under väldigt lång tid. Det visade sig ju att jag hade både järn- och D-vitaminbrist och det har han skrivit ut till mig i form av tabletter och droppar. Jag läser alltid packsedeln på mediciner och D-vitaminen är rätt läskig! Jag ska ta 3 droppar per dag av den och när man läser biverkningarna vid överdos så blir man riktigt rädd faktiskt! Men det är ju inte bra att ha brist heller och jag har inte tänkt ta mer än vad som är föreskrivet så det blir nog bra. Eftersom det fortfarande är rätt kallt så får Turre fortfarande åka i framsätet där det finns rumpvärmare, ändå fryser han jättemycket varje morgon när vi åker till jobbet. På eftermiddagen brukar det vara bättre, han är alltså precis som jag...
Men han är väldigt nöjd med att ligga där och brer ut sig över hela sätet och sover, ibland puttar han till mig för att jag ska klappa och klia medan jag kör och det går ju bra när man kör automat, men efter ett tag har jag en massa hår på fingrarna och handen så jag måste snärta oss det, men som sagt, Turre är nöjd.

Han är den perfekta chauffören

23/5 På fredag morgon anlände jag till Bangkok och som vanligt så var min chaufför Yoyo på plats i tid och väntade på mig. Han kör jättebra, till och med med svenska mått mätt, han är alltid i tid, han har en ren och snygg bil, han pratar bra engelska och är dessutom som grädde på moset, väldigt trevlig. Vi börjar bli goda vänner och har nog täckt nästan alla samtalsämnen man kan komma på. Resan från flygplatsen till Mae Phim tar runt 2½ timme om det inte är trafik, så man hinner tänka och prata en del. Vi utbyter erfarenheter och pratar om skillnader mellan Thailand och Sverige eftersom han varit i Sverige tidigare. Dessutom, om jag är trött och inte känner för att prata så går det också bra. Jag kan inte säga annat än att han är den perfekta chauffören!
När jag kom hem till lägenheten så packade ja upp och sen gick jag raka vägen ned till Buffalo Bills steakhouse, som ligger precis bredvid mitt hus och där träffade jag A för frukost, hon var ledig.
Hon och V hade köpt mango och sticky rice till mig eftersom det är min favorit i Thailand, de är så gulliga!
V's hundar var också jätteglade att se mig, de är bra substitut för Turre när jag är där. Chamoixa (vet inte hur det stavas) är den lurviga av dem, hon avgudar mig och så länge V är i närheten vill hon bara vara hos mig. Men om V går iväg, då vill hon förstås hellre följa med matte.
På kvällen åkte vi hem till V och där bakade jag pannbröd åt tjejerna och V bakade ett annat typ av bröd åt oss också, det fick jag receptet på också, jag minns inte vad det hette.

Ibland har jag turen på min sida

5/3 På onsdagen körde jag min bil helt tom på vägen hem från stan. Det stod verkligen 0 km kvar på soppamätaren/tripmätaren! Det var helt enkelt så att det inte fanns några mackar tillräckligt nära motorvägen och tanken var att det nog skulle funka ända till macken hemma i Väsby. Och det gjorde det faktiskt! Det var ju en jävla tur, för man ska visst inte köra en diesel till soppatorsk eftersom diesel är en del av smörjningen också. Men som sagt, det gick vägen.

Det hjälper att ha larviga, busiga vänner

18/1 På lördagen var det dags för 40-årsfest hos S. Jag och syrran hade bestämt att vi skulle åka i olika bilar så att ingen skulle behöva vänta på den andra eller behöva åka hem tidigare än den ville.
Jag var i tid egentligen, men GPS:en ledde mig in på en väg där det var en bom i vägen och sen var jag tvungen att gissa mig fram till rätt väg runt hela villaområdet och jag hittar verkligen inte i Västerhaninge, så det tog tid och jag blev sen i slutänden. Eller, egentligen var jag inte alls i tid, jag hade nämligen tagit fel på en hel timme och var tidig enligt min beräkning, men blev nästan hela den timmen sen eftersom festen faktiskt började en hel timme tidigare än jag trott. Jag hade dubbelkollat med syrran och fått reda på det, men då var det försent att skynda på helt enkelt. Jag kom in genom dörren på festlokalen precis när S ställde sig upp och hälsade alla välkomna, så det gick bra ändå.
Många av våra vänner var där och även de andra som S känner är bra och roliga människor så det är alltid bra och lätt stämning och alla pratar med alla oavsett om de känner varandra eller inte.

Jag var i rätt dålig dagsform med värk och deppig, så jag var nog inte världens bästa gäst eller sällskap, jag som ofta är the "life of the party" såg nog ganska tjurig och låg ut, men jag gjorde mitt bästa, det är svårt att bortse från att man är deppig, men goda vänner som busar och larvar sig hjälper definitivt!
Det hölls en del tal och det var en massa skumma anekdoter som fick folk att gapskratta, allt från tumlade fåglar till uppsvullna hamstrar. Syrran hade använt sina och mina bilder på S från de senaste 20 åren och gjort ett bildspel som hon kommenterade under visningen. Som kronan på verket var min bild från i höstas när vi delade rum på hotellet och jag vaknade till en närbild av hans nakna rumpa vid 4-tiden på morgonen...
S och hans fru A hade tränats av sina vänner Jonathan och Oksana för att göra en födelsdagsdans, de körde på Dirty Dancing-tema och gjorde det som vanligt mycket bra.
Senare på kvällen fick även vi andra en chans att testa några steg då Jonathan och Oksana körde en liten workshop för oss allihopa. Det var kul och tog slut alldeles för fort.
Jag stannade längre än vad jag trott att jag skulle göra med tanke på dagsformen och skjutsade hem kompisen Å till Bromma på vägen hem. Sen hämtade jag Turre hos mamma och pappa och så åkte jag raka vägen hem och sov.

Första intrycket kan vara missvisande

17/1 På fredagen mötte jag upp med min fina Ah i Kista för att gå på bio. Hon har inte varit i Kista Centrums garage tidigare och hade svårt att hitta dit och väl på plats blev hon osäker på om hennes nya, stora bil skulle komma in i garaget under måttet som var angivet...
Jag mötte upp och stod och tittade noga medan hon körde långsamt, långsamt under mätpinnen. Det var inte mycket plats över, men det gick bra. Sen hoppade jag in i bilen nästan i farten och höll på att dö pussdöden när hennes nya unghund attackerade mig från baksätet med nosen i örat på mig och var lite för vänskaplig helt enkelt.
Till slut fick vi båda hålla honom på avstånd med all vår styrka för att jag inte skulle få dregel överallt.
Vi gick och såg Hunger Games - Catching Fire, den andra i serien alltså och jag är imponerad över hur bra gjorda de filmerna är. Det finns så mycket just nu som inte följer de böcker de är tänkta att illustrera, men de här filmerna är så nära som det är möjligt att komma tycker jag. Tjejen som spelar huvudrollen passar också väldigt bra till det, då tjejen beskrivs som alldaglig men samtidigt mycket vacker. Det är rätt så rättvisande på skådespelerskan. Hon ser alldaglig ut först, men sen inser man att hon är väldigt vacker och har rena drag och ibland har hon verkligen minimalt med make-up och ser ändå helt fantastisk ut.
Vi hann prata lite skit också och Ah fick ett par bilder på sin ponny som nyfödd, hon som dött några dagar tidigare. Jag hade ju bilder och jag har en fotoskrivare, så hon fick en A4:a och två mindre bilder.

En av de värsta nätterna i mitt liv

24/11 På söndag vid lunchtid satte jag mig i bilen och åkte till Kallhäll för att hämta upp min leverantör A för att sen åka vidare till Linköping. Vi skulle ha ett möte där på måndag morgon och ville slippa gå upp mitt i natten för att inte riskera att komma försent.
Innan vi åkte packade jag en annan väska också för att kunna åka direkt till Arlanda när jag kom hem igen på måndagen. Min flight till London skulle ju gå från Stockholm redan tidig eftermiddag.
Vi kom fram till Linköping i god tid före middagstid och checkade in på våra rum. Innan jag gick upp till mitt rum räckte A mig en liten flaska mousserande vin som han tagit med och sa åt mig att gå och ta det lugnt en stund och ta ett bad, sen skulle han bjuda på middag senare.
Jag var fruktansvärt frusen och tappade upp ett varmt bad och hoppade i. Jag gillar ju inte alkohol, men det kändes lite lyxigt med ett bad och mousserande vin, så jag tvingade i mig ett glas i alla fall...
Senare på kvällen möttes vi upp i receptionen och gick ut på stan för att äta. Vid det här laget hade jag regelrätt frossa och hade svårt att vara ute överhuvudtaget, det var rent lidande. Jag trodde att det var för att det faktiskt var väldigt kallt och blåsigt och det faktum att vi fick leta rätt länge för att hitta något annat än en kebabrestaurang som var öppen. Vi hade ju ingen aning om att det inte finns någonstans att äta på Söndagar i Linköping.
Alla restauranger runt torget var nedsläckta och stängda, Texas Longhorn var stängt och alla andra ställen vi hittade utmed vår promenadväg. Slutligen hittade vi till O'Learys, det enda ställe som var öppet.
När vi äntligen kom in i värmen så visade det sig att det inte hjälpte, min frossa blev värre och värre och jag började gissa på att jag hade börjat bli sjuk.
Det blev en kort kväll på grund av det och det faktum att inga av mina vänner runt och i Linköping var hemma och hade tid för mig denna söndagskväll började kännas rätt bra. Jag hade inte varit mycket till sällskap för dem, jag var det definitivt inte för A...
Vi traskade hemåt i kylan och jag mådde bara sämre och sämre och så fort jag kom tillbaka till rummet så gick jag och lade mig under dubbla täcken med pyjamas på och en extra fleecetröja på det.
Jag har aldrig mått så skumt i hela mitt liv.
Jag frös och svettades så att sängen inte bara var fuktig, den var faktiskt helt blöt!
Jag var tvungen att tvinga mig själv att gå upp mitt i natten och vända på täcket.
Men även det var rent lidande då det ju tillfälligt blev ännu kallare.
Jag avskyr verkligen att frysa och gör det väldigt ofta, men det här var något av det värsta jag varit med om.

Jag vill inte åka till Dubai

7/11 På torsdag förmiddag blev vi hämtade av samma kille som hämtat oss i Bangkok. Han hade kört så mycket bättre än alla andra jag träffat på i Thailand så vi bad att få honom igen. Vi känner oss så trygga när han kör att vi kan sova allihopa.

Det gjorde vi också, alla lyssnade på sin egen musik och alla småsov lite då och då, vi pratade inte mycket alls. Det gick ganska snabbt och smidigt på flygplatsen och när vi kom ombord på planet som skulle ta oss till Dubai visade det sig vara mer än halvtomt. Ungarna ville trots detta sitta tillsammans och verkade bli lite besvikna när jag flyttade en rad bakåt för att kunna ligga och sova bekvämt.
S satte sig och tittade på film medan tjejerna som alltid hävdat att de inte kan sova på ett plan lade sig skavfötters med benen ihopslingrade och somnade båda två. Lite tryggare så kanske och då är det ju lättare att sova?
Tyvärr väckte jag dem med blixten när jag skulle fota dem för att de var så söta.
Själv låg jag väldigt bekvämt och sov nästan hela vägen till Dubai. Ända sedan vi kom till Thailand har jag känt en ovilja att åka vidare till Dubai och jag kände mig väldigt olustig över att behöva åka dit och vara där ett par dagar. Jag har ju aldrig varit där tidigare så jag vet inte varför jag kände så.
När vi landade 6 timmar senare tog vi en taxi från flygplatsen till hotellet, det tog inte så lång tid. Så snart vi checkat in gick vi upp med väskorna. Nu skulle jag och V delar rum och L och S skulle dela rum.
Precis när vi kommit in på vårt rum ringde L i vild panik!
Det är en dubbelsäng! Jag tänker inte dela säng med brorsan!
Ok, vi ses i lobbyn sa jag och ser om vi kan få ett annat rum, annars bor jag med S istället.
Det visade sig att de kunde dela upp sängen i två istället och det gjorde de medan vi var ut för att äta middag. Det gick däremot inte med min och Vs säng, så det var ju tur att vi tog just de rummen vi gjorde.
Vi gick bara ett par hundra meter neråt gatan och hittade en libanesisk restaurang som alla kunde tänka sig och jag valde lite smårätter. L och S ville prova vaktel, men tydligen visste inte de på restaurangen skillnaden på fried och deep fried. Det första betyder ju stekt, det andra friterat. De ville ha stekt och beställde just det, men fick friterat så det blev ju mer som Kentucky Fried Chicken eller något annat flottigt.
Sen var alla helt slut så vi gick tillbaka till hotellet och lade oss, ta oss en titt på Dubai får vi göra imorgon.

Och dem tar de i med bara händerna!

29/10 På tisdag förmiddag var tanken att en bil skulle hämta upp oss i Bangkok vid klockan 10 för att köra oss till Mae Phim. Liksom förra gången det företaget skulle hämta mig på ett hotell så dök inte skjutsen upp... Det visade sig att han blandat ihop två hotell och stod och väntade utanför det andra och undrade var vi höll hus. Vi fick vänta en stund till och ungefär en timme senare än tänk var vi på väg mot Mae Phim och min lägenhet.

Det var i alla fall en väldigt bekväm bil vi fått med fungerande AC och bra bälten. Vi halvsov allihopa större delen av vägen för det tar 3-4 timmar och den här chauffören körde så bra och säkert att man kunde slappna av ordentligt och slippa vara rädd hela tiden!
Vi var framme vid strax efter 14 och bar upp våra saker och bytte om och sen gick vi raka vägen ner till stranden för att ta ett dopp!
Alla fyra sprang ut i vattnet samtidigt och skrattade och stänkte och efter ett par minuter slutade skrattandet och vi började se lite förvånade ut alla utom en.
Sen sprang vi upp igen allihopa, snabbare än vi kommit i vattnet nästan. Det kliade och sved överallt och vi trodde att det kanske var brännplankton eller nåt, men senare insåg vi att det var brännmateter som varit i vattnet. Vi hade nog inte blivit brända av själva maneterna utan partiklar som de efterlämnat. Hela stranden var full av döda och torkande maneter, det hade vi inte lagt märke till tidigare. Jag har badat på den stranden många gånger och det här har aldrig varit ett problem tidigare. Vi fick förklarat för oss senare att det beror på regnet. När det regnar söker sig maneterna till utan för att bada i sötvattnet och sen åker de in på stranden och dör och följer också med ytvattnet inåt stränderna.
Vi brände oss ordentligt, ändå såg vi en massa Thailändare som gick och fångade en massa maneter med bara händerna, tydligen så äter de maneter. Jag har svårt att tro att det blir särskilt mycket kvar av dem om man tillagar dem, de är ju nästan bara vatten.
Sen roade jag mig med att fota och ungarna med att rita och leka i stranden så att jag fick fota dem.
När det blev mörkt så satt vi en stund på en av stenbänkarna nere vid strandhuset och sen fick L och S idén att försöka få ner en kokosnöt. Sen kämpade de ett bra tag och blev trötta och svettiga, men till slut fick de faktiskt ner en. Sen tog det ett tag att öppna den också och då var den ju förstås tom!
Men man kan ha väldigt roligt även med en tom kokosnöt och man har humor och fantasi.
När vi tröttnat på att leka och började bli hungriga gick vi tillbaka till lägenheten och duschade och bytte kläder och sen ringde vi till restaurangen The Kitchen för de hämtar upp en och kör en till restaurangen om man ber dem.
Eftersom vi inte hunnit ordna något sätt att ta oss runt så var det enklaste sättet.
Sen åt vi lite och sen åt ungarna glass efteråt och sen var vi både trötta och mätta som sjutton och de körde oss hem igen och sen gick vi och lade oss.

Den mänskliga faktorn, eller "shit happens"

23/10 På onsdagen klädde jag på Turre höstjacka för första gången för säsongen. Han skulle vara tvungen att sitta i bilen större delen av dagen när jag var på kurs. Alla andra skulle ju också vara där så han kunde ju inte sitta ensam på kontoret. Jag var rädd för att han skulle bli kall av att sitta i bilen och det hade han säkert blivit också, men till stor del så är det nog det man brukar säga om hästar: När matte fryser så klär hon på hästen, det funkar lite så även med hundar också.
Human Factors är den intressant kurs och han som brukar hålla våra kurser är trevlig och intressant och berättar en massa historier och anekdoter från branschen för att illustrera riskerna med mänskliga faktorn. Det gör att det blir väldigt spännande och att man förstår bättre vad det handlar om.
Vi fick lunch också men eftersom kursen hölls på Scandic Hotell i Väsby "Lilla Blå" så var den under all kritik. Deras mat är väldigt dålig och jag har aldrig ätit något vettigt där.
På eftermiddagen när det bara var 10-20 minuter kvar på kursen var jag tvungen att gå, jag hade tid för att byta till vinterdäck på bilen. De hade klämt in mig mellan de andra bilarna för att jag skulle få däcken bytta innan jag reste iväg. Förr bytte jag däck själv, men jag orkar inte hålla på med det längre. Det jobbiga är att ta sig tid, att frysa om händerna under tiden och att släpa fram däcken och ta in de andra efteråt. Dessutom är garagedomkraften rätt tung den också.
Jag åkte tillbaka till kursen eftersom bytet gick så fort, men jag hann bara höra: Tack för idag!
När jag kom hem städade jag upp det sista i huset och packade inför morgondagen. Jag avskyr verkligen att packa! Det är så svårt, besvärligt och jag glömmer nästan alltid något...

Konstiga människor i djungeln

3/8 Lördagen började med en trevlig frukost på kondis och sen efter att jag varit på leksaksaffären i Väsby Centrum för att hitta lite plastspindlar och nät så åkte jag ut till syrran.
Sen hängde jag med syskonbarnen och syrran medan syrran sminkade mig inför kvällens tema, djungel.
Hon är väldigt bra på sånt och det gick dessutom rätt fort, det tog nog bara runt en timme.
Sen mötte jag upp A ute på rugbyfältet där de hade en stor fest eftersom det var Rugbyturnering den helgen. Det var enormt många skumma människor på den där festen och jag var helt fascinerad. Det var folk från hela världen och populärast var nog amerikanerna som kom i cowboyhattar som alla lånade i tur och ordning.
Framåt natten började det regna rätt ordentligt och ju mer det började regna ju trängre blev det under tälttaket och alla stod och trängdes där. Jag var ju tvungen att skydda sminket från regnet, annars hade jag nog hellre stått ute i regnet med tanke på hur galna folk var och det var nära flera gånger att man blev omkullhoppad av fulla människor. När det var dags att gå tillbaka till bilen så insåg jag att det var en bra bit att gå i mörkret för att komma dit och det kändes inte helt bra att gå ensam.
Precis när jag skulle gå ut genom grinden började jag prata med en av vakterna som visade sig vara grek, så vi hade ju lite gemensamt. Det slutade med att han höll mig sällskap till bilen så jag slapp gå ensam. När jag kom hem hade jag migrän och var väldigt trött, men på det stora hela hade det helt klart varit en spännande kväll.