Fast nu ville jag ju bara hem

28/12 När jag vaknade på söndagen kom de med frukost, men läkaren ville inte att jag skulle äta av någon anledning utan bad mig vänta och sen satte de mig i en rullstol och körde iväg mig till en annan avdelning. Där satte de elektroder på hela mitt huvud och någon typ av "pasta" som kändes ungefär som tandkräm som hade torkat lite. Stora kluttar av det i hela huvudet och pannan. Sen fick jag ligga ned på en brits och blunda. Tolken var där och sa till mig vad de ville att jag skulle göra. Alla kund lite engelska, men det var helt klart lättare för dem att prata Thailändska och låta henne översätta, då blev det inga missar eller förlorad information. De sa att jag skulle ligga där i 2 timmar och bara slappna av, det gjorde ingenting om jag somnade.
Det gjorde jag ganska snabbt, men sen fick jag lite instruktioner, jag skulle öppna ögonen och stänga dem, det fick jag instruktioner om två gånger. Det är ju lite häftigt att hjärnan reagerar så pass på synintryck trots att man inte ens tycker att det är någon skillnad om man tittar eller blundar i ett sånt läge, man tänker ju inte ens på vad man ser.
Det visade sig att jag inte behövde ligga där så länge, det blev mindre än en timme tror jag. Sen kördes jag in på mitt rum igen och vid lunch ungefär så fick jag slutligen äta, då var jag väldigt hungrig men jävlar vad äckligt det var!
Allt med det här sjukhuset var så mycket bättre än alla andra sjukhus jag varit på (i Sverige), men man brukar ju skoja om sjukhusmat, men sanningen att säga, det här var värre än något annat jag smakat i hela mitt liv tror jag. Det var kvalitén som var dålig och även mat som normalt serveras varm, som makaroner med sås, serverades helt kall, täckt med plastfilm...
Jag tvingade i mig lite grann men gav sen upp. Sen kom läkaren in och sa att allt såg normalt ut på CT och MRI, men att något inte stämde på hjärnvågorna när de kollat med elektroderna. Han visade mig utskriften och det var några konstiga vågor som återkom med jämna mellanrum och det tydde på att det varit ett epileptiskt anfall. Han ville behålla mig på sjukhuset ännu en natt, jag bad att få åka hem, men han insisterade. Dock skulle de flytta mig från intensivavdelningen och han undrade om jag hade någon vän som kunde vara hos mig under natten. Det kände jag att jag inte hade någon jag kunde be om och då blev det så att jag fick vara kvar på intensivavdelningen. När jag kom in på mitt rum igen så tog det ett tag innan de kopplade in mig till alla apparater och även fast jag vet att jag inte var inkopplad så känns det lite obehagligt att "flat linea", det vill säga sakna puls, andning och blodtryck... Den här natten blev det svårare att sova, jag var ju inte trött efter resan eller någon episod, hade knappt behövt göra några undersökningar och min värk blev bara värre och värre och jag fick restless legs som inte var att leka med... Det var så gott som omöjligt att sova, trots att de gett mig en sömntablett. Till slut låg jag i fosterställning och vaggade fram och tillbaka, läkaren sa att mina värktabletter kan ha epilepsi som biverkning så han ville inte ge mig dem. Jag bad om något annat och när de gav mig det i droppet så hjälpte det lite grann, men inte när jag fick det som tabletter.

Kanske mer information än ni ville ha?

2/12 På måndag morgon tog jag först en dusch och sen fick jag skjuts av pappa till kliniken i stan och sen tog han Turre med sig hem.
En av de jobbigaste sakerna med operationerna är när de ska tvätta en med små bomullstussar dränkta i sprit. Inte nog med att det är iskallt, det är också den pinsammaste delen. Resten de gör som kanske skulle vara pinsamt är jag ju inte vaken till och det man inte vet mår man inte dåligt av.
Den här gången var det min kompis H som gjorde förberedelserna för operation och det kan ju tyckas värre, men det är det inte. Hon pladdrar på och gör allt som om det är den självklaraste saken i världen och det gör ju att det känns ungefär så. Det är ju mycket därför vi blev kompisar sist jag var inne på kliniken, vi har inga problem att hitta något att prata om.
I filmer upplever de alla möjliga saker under narkos, sanningen är att man inte tänker eller känner något alls, inte ens passerandet av tid. Man har ingen känsla alls av hur länge man varit borta för världen. Det var inte förrän jag sövdes första gången i mitt liv som min dödsångest försvann. Om döden är som sövning så har man helt enkelt inte en aning om det... Det känns trösterikt tycker jag.
När det var dags att sövas bad narkosläkaren mig att vända huvudet åt höger, min nacke är lite knäpp, så vänster känns mycket, mycket bättre. Då fick jag ligga åt vänster i någon minut tills det var dags för sövningen att gå in, då var jag tvungen att ligga åt höger trots allt. Det sista jag minns att jag sa och tänkte var: Jag kommer att ha väldigt ont i nacken när jag vaknar och kommer troligtvis ha migrän, narkosläkaren sa att de skulle vara extra försiktiga med min nacke och sen var jag borta, det går så oerhört fort att sövas.
När jag vaknade sved det väldigt mycket överallt och ljumskarna kändes som om de hade bänt isär mig som en kalkon till thanksgiving, vilket antagligen var vad de gjort. Bäst att inte tänka för mycket i detalj på sånt, som sagt, det man inte vet...
Jag svettades väldigt när jag vaknade och det är jag ju inte van vid så frusen som jag är, sköterskan sa att jag hade frysit väldigt på operationsbordet så de hade bäddat ner mig ordentligt efteråt, med dubbla, tjocka täcken.
Jag hade också väldigt ont i nacken så som jag förutsett och migränen kröp sig på.
Jag var inte medveten om att jag faktiskt hade med mig mina migränsprutor, det har jag aldrig haft tidigare, men senare på kvällen bad jag sköterskan att titta i min väska och de fanns faktiskt där och efter att jag till slut tagit en av dem så blev jag betydligt bättre.
Kirurgen kom in på eftermiddagen och sa att allt gått bra och att de jagat blodkroppar på bordet i stort sett eftersom jag fått så dåliga blodvärden efter förra operationen.
Trots detta så är det klart att man ändå blöder när de sprättar upp en hela vägen jäms med både lår och armar, så jag luktade gammal köttfärs och det var svårt att stå ut med när man har luktsinne som en blodhund.
Trots att de varit så försiktiga var jag väldigt yr och kunde bara stå upp ett par sekunder i taget, jag berättade att det varit så i över ett dygn förra gången innan H satte in sin "specialmedicin" ett dropp med elektrolyter och sånt tror jag, sen blev jag bra.
De såg skeptiska ut men gav mig det jag bad om i droppet och någon timme senare kunde jag stå upp helt utan några problem alls.
När jag kunde stå upp igen försökte vi med gemensamma krafter, jag och två sköterskor, att få på mig gördeln och boleron som jag ska ha på i 8 veckor.
Det var svårt som sjutton, det gör förstås ont och det är verkligen trångt i de där sakerna.
Normalt så gör det sånt innan man vaknar på operationsbordet, men när det var dags för det så var jag alldeles för vaken så det skulle inte ha gått, så det fick vänta.
Boleron gick inte att få på alls, det svartnade för ögonen vid samma punkt på vänsterarmen varje gång, antagligen en nerv eller nåt som gjorde att det var absolut värst där, men det gick helt enkelt inte. Istället fick jag trä på en vävtub på armarna och även om det förstås gjorde ont så var det i alla fall möjligt.
Jag fick fruktsoppa och macka till middag och en kopp te och sen sov jag relativt bra efter att migränen släppt.
Det ar visserligen enkla och rätt så slitna rum, men de är faktiskt väldigt fina och rätt så mysiga faktiskt. Jag fick dessutom samma rum som förra gången för att få mig att känna mig så hemma som möjligt. Bara det faktum att sköterskorna kommer ihåg en och vet var man låg sist gör ju att man känner sig mer hemma och omhändertagen.
Jag gjorde mitt till, jag hade med mig en varsin chokladkalender till de sköterskorna jag kommit närmast sist, H och S.

Sen sov jag en vecka

8/5 På tisdagen var det dags för operation men när jag skulle opereras visste de inte så för säkerhets skull fick jag varken äta eller dricka efter midnatt. Efter påtryckning skulle jag få dropp vid 9 ungefär och jag bad om att få en van sköterska eftersom jag tidigare hade sprutfobi som jag jobbat bort helt på egen hand, jag sa att jag ville ha någon som var bra på att sätta nål eftersom jag inte vill ha tillbaka min fobi. Den äldre sköterskan som var ansvarig för oss under dagen nickade och strax senare kom en ung sköterska in, som inte såg ut att vara över 16 år gammal och verkade rätt nervös dessutom. Mycket riktigt så stack hon mig fel, började rota efter ådern med nålen tills det gjorde rätt så ont och sen började det sippra ut blod bredvid kanylen... Till slut fick jag henne att hämta den äldre sköterskan som först menade att den nog satt rätt och sen insåg att det inte ska komma något ut vid sidan om och slutligen drog ut kanylen och sa att hon skulle komma tillbaka senare för att sätta droppen för nu var hon upptagen... När jag fått rätt svår huvudvärk och illamående av lågt blodsocker så insisterade jag slutligen på att få det där utlovade droppet, då var klockan 11.30!
Hon satte förstås droppet på nån minut utan problem och jag undrar vad i hela friden som gjorde att hon satte en "praoelev" på att göra det när jag redan uttryckt oro, jag ska dessutom vara extremt lättstucken enligt alla som gjort det tidigare. När jag väl slutligen rullades ned till operation bad jag om något mot illamåendet, jag ville inte gärna vakna groggy och öm för att kräkas det första jag gjorde. Helt ärligt tror jag att den där sköterskan tyckte illa om mig och behandlade mig sådär illa just därför. Sekunderna innan de sövde mig fick jag nåt lugnande eller avslappnande eller nåt sånt och jäklar vilken skön känsla det var, men jag fick tyvärr inte njuta av det länge för sen sövde de mig.
Strax senare eller en vecka senare? vaknade jag, tiden försvinner ju helt när man är sövd, inte som när man sover att man har ungefär koll på hur lång tid man sovit....
Det gjorde lite ont i halsen det måste jag erkänna men framförallt kändes det rätt äckligt med torkat, levrat blod i hela munnen, blä...
Det första de sade när jag vaknade var att det varit lite komplikationer under operationen, jag hade blödit mer än väntat och fått en spruta mot det, en viss ökad risk för blodpropp medför det, men risken att blöda för mycket var större.
Resten av eftermiddagen och kvällen gick till att försöka få rent munnen någorlunda och sen fick jag nyponsoppa att äta och efter ett sms med påtryckning från L s¨bad jag om en glass och fick en piggelin.

Tamponger i näsan

På tisdagen gick jag upp vid 8 och duschade igen enligt instruktionerna jag fått från sjukhuset. Jag behövde i alla fall inte använda hibiscrub eller nåt sånt, vanlig tvål och schampo dög bra.
Pappa kom och hämtade mig och vi åkte mot Huddinge. Problemet är ju bara att det är rusningstrafik vid den tiden, eller mer eller mindre hela dagarna nu för tiden faktiskt och det faktum att man måste genom stan för att komma söderöver irriterar mig varje gång jag ska nedåt landet. Nu är det ju dessutom en massa vägarbeten utefter vägen. Först blir det stopp strax före stan och släpper inte förrän man tagit sig förbi första delen av Essingeleden, sen var det ju köer även efter det eftersom de håller på att bygger på fler ställen. Utöver detta var det också en buss som stod och brann någonstans i Lunda Industriområde och det gjorde att det var rätt så köigt redan på norra sidan stan, folk valde väl andra vägar. Vi lyckades i alla fall komma i tid till Huddinge Sjukhus och jag traskade in och hittade faktiskt till avdelningen på en gång fast jag inte trodde att jag lagt på minnet var den låg. Jag hade fått instruktioner om att vara på plats klockan 10, men mest för att jag inte fått äta efter midnatt, de ville sätta dropp medan jag väntade på operation. Jag hade en väldigt trevlig sköterska som var glad och pratade medan hon satte droppet och ojade sig över vilka bra ådror jag hade att sticka i. Vi himlade lite med ögonen åt min rumskamrat en äldre dam, som snarkade så rutorna skallrade och sen lämnade hon mig att ta det lugnt medan jag väntade. Jag läste lite i Metrotidningen jag tagit med mig upp och sen somnade jag en stund. Strax senare hämtade kirurgen mig och tog en titt på min näsa. Han var rätt underlig och opersonlig och kom med konstiga frågor om jag till exempel provat cortisonspray i näsan för att kunna andas bättre. När jag sa att jag inte gjort det eftersom jag inte trodde att det var bra så höll han med om att det inte var bra att göra det och att det ändå inte skulle ha hjälpt eftersom min näsvägg var så sned... Jag fattade aldrig vad han egentligen var ute efter? Att kolla om jag var en idiot? Nån halvtimme efter att jag kommit tillbaka till rummet igen kom min sköterska F och hämtade mig och ledde mig tillbaka till undersökningstrummet där hon sprayade min näsa med tandläkarbedövning, det var både obehagligt och smakade illa, men var strax över. Jag fick ta ett par tabletter alvedon och nåt smärtstillande och sen satte de en antibiotikadropp. Sen fick jag vänta en liten stund till och så blev jag hämtad av F och en kollega till henne och fick åka säng ned till operation. Det känns lite konstigt at åka runt i en säng när andra får jobba när det inte är nåt fel på ens ben, men det var lite barnsligt kul också måste jag erkänna. Sköterskorna var jättegulliga och vi pladdrade på allihopa om allt möjligt och sen var jag plötsligt på plats i operationsrummet och de lämnade mig i händerna på narkossköterskan istället. Han var vänlig och trevlig han också och liksom alla hittills så informerade han hela tiden om vad de höll på med och vad som skulle hända och hur det skulle kännas. Sen kom narkosläkaren och hon var visserligen rakryggat stolt men absolut inte ovänlig på nåt sätt. Sen sa de att de skulle ge mig nåt som skulle göra mig dåsig och torr i munnen och att det var meningen och strax senare var det dags för själv narkosen och efter min förra operation var jag inte det minsta nervös och det var snarare en skön känsla när jag ganska kvickt bara dåsade iväg.
Vad som kändes som strax senare vaknade jag på uppvaket och var rätt pigg och alert direkt men munnen var som om någon stoppat en massa hushållspapper i den. Av en sköterska fick jag en kopp med vatten med tillhörande "svamppinne" att svabba munnen med och strax senare kom han tillbaka och bytte både vattnet och svampen eftersom munnen varit så torr och äcklig att pinnen var för snuskig. Det sved lite i näsan men inget jag inte kunde stå ut med. Det kom hela tiden nya sköterskor och kollade journalen och hur jag mådde och jag mådde ju prima och var pigg och glad så strax senare ringde de efter sköterskorna från min avdelning för att de skulle hämta mig. De var mer oroade för mannen på andra sidan skynket från mig vad det verkade, de kämpade för att få honom att vakna ordentligt och jobbade hårt på det i en halvtimme innan han kunde svara på var han var.
Strax senare kom två sköterskor för att hämta mig och de var inte otrevliga, men inte alls så gulliga som dagsköterskorna och de höll på att missa mig och var tvungna att visas rätt av min uppvakssköterska.
När jag kom upp i rummet var min granne fortfarande borta och jag hoppades att det betydde att hon fått ett nytt rum, hon hade nämligen tagits till operation före mig.
Mycket riktigt kom hon inte tillbaka till rummet utan en stund senare kom en av sköterskorna in med hennes man och hämtade sakerna ur hennes skåp.
Jag tror att de tyckte att hon snarkade för mycket för att jag skulle behöva dela rum med henne, de hade nämt att de kanske skulle flytta någon av oss om det blev för jobbigt för mig.
Sen smsade jag till familjen och de närmsta vännerna och sa att jag mådde bra. På kvällen tog jag en promenad till dagrummet där jag hittade en TV och tittade på Idol, strax senare fick jag sällskap av en tjej som var där med sin lilla son och ingen av oss har sett Idol tidigare så vi ojade oss och var rätt chockade över bristen på kvalité och självkritik vissa av dessa människor tycks lida av. Resten av kvällen och natten sov jag någon timme i taget, läste lite och pratade med min grekiska bror i telefon en stund. Problemet jag hade var inte smärta i näsan, det var att jag hade två tamponger upptryckta i den. Det kittlade näsan och fick mig att vilja nysa. Jag tänkte att det nog inte var så bra och att risken var rätt överhängande att näsan mer eller mindre skulle flyga dän om jag gjorde det. så jag höll tillbaka. Vilket gjorde att både ögon och näsa rann och det var besvärligt. Sen började mitt tandkött att klia något förbannat, jag har väldigt känsligt tandkött och de måste ha kommit åt det med nån slang eller mask eller nåt och nu kliade det så att jag inte kunde sova.
Nattsköterskan var så tråkig att tiden stannade när hon var i rummet men hon gjorde precis allt man kan förvänta sig och hoppas. Om hon sa att hon skulle komma med medicin om en timme, ja, då var hon där precis på klockslaget. Jag bad henne om munskölj, det är det enda som hjälper när man har sån där kli i tandköttet och strax senare kom hon med en liten medicinkopp med skölj åt mig. Det går inte att börja beskriva hur svårt det är att skölja munnen i en minut när man inte kan andas det minsta genom näsan, men låt mig säga att det var besvärligt och när jag var klar är frågan om inte åtminstone hälften av sköljen snarare sköljt min haka än munnen...
Det kändes lite bättre efter det och jag kunde sova lite till.
Jag kan inte låta bli att fnissa till lite när jag ser bilden på mig, eller vad säger ni?