Kirurgen hade nog rätt, jag är stark

21/11 Som bestämt tog P en taxi till Arlanda på torsdag morgon så jag behövde inte bekymra mig över honom. Jag kunde alltså koncentrera mig på att få saker gjorda på kontoret istället och det var jag tacksam för.
På kvällen åkte jag hem till kompisen H för att ta en promenad med hundarna och det regnade och blåste en hel del. Jag har ju aldrig mössa på mig och det var inte så smart i ett sånt läge... Strax hade jag sånt dåligt fall av glasspanna/brain freeze att jag inte stod ut längre. Det slutade med att jag hellre frös om halsen än huvudet, så jag lindade min sjal om pannan och öronen och då kändes det mycket bättre. Vi var ute i ganska exakt en timme och sen åkte jag hemåt.
Det var den här veckan som alla tycktes börja med "plankan" den utmaningen gick varv på varv runt olika sociala medier och jag tänkte att det kunde ju inte skada att göra det tills det är dags för operationen. Sen kommer jag ju inte kunna göra så mycket på ett tag framöver.
Man ska börja med 30 sekunder första dagen och sen åka vartefter.
Jag märkte att 30 sekunder inte kändes så jag körde 60 istället och det verkar som om min kirurg hade rätt om mina magmuskler, de är nog rätt starka och tighta!

En del ställer upp fast man inte sett dem på 10 år

13/3 På onsdagen var jag lite piggare eftersom jag fått en insomningstablett kvällen innan och sovit ganska bra under natten. Jag fick frukost på sängen och svarade på några mail.
Kirurgen kom in och tittade till mig och sen fick jag åka hem när pappa dök upp vid 9.20.
De hade tvättat gördeln åt mig och det behövdes två sköterskor för att hjälpa mig in i den, det är som nån typ av tvångströja fast runt magen och höfterna, men det känns bra och tryggt också på nåt sätt. Det håller ju allt på plats.
Sköterskorna är verkligen trevliga på den där kliniken, jag blev till och med kompis med en av dem på Facebook för vi fick så pass bra kontakt.

När jag kom hem så fick jag besök av A, en internetkompis som jag träffat ett par gånger och som bor i Väsby. Vi har inte setts på nästan 10 år, men när jag bad om hjälp på Facebook att ta in ved, då var det hon som ställde upp! Tänk vilken klippa.
Hon tog in en kärra ved åt mig och sen fikade vi, Turre och Judas trängdes i hennes knä under tiden och när hon gått så sov jag på soffan en stund och senare kom mamma och pappa förbi med mat från McDonalds.
Jag hade bett dem att ringa först, men eftersom de kom från varsitt håll, men varsin bil så trodde båda att den andra hade ringt. Så när de ringde på dörren och Turre blev hysterisk så ryckte jag till precis som jag vetat att jag skulle göra om jag inte blev förvarnad och när man rycker till så använder man magmusklerna snabbt och kraftigt och det var allt annat än skönt kan jag lova...
Innan de åkte hemåt igen så hjälpte mamma mig att byta lakan i sängen. De jag hade i var vita och det kändes dumt att ha nya, vita lakan i sängen när det finns risk att man blöder lite.

De tog bort drygt 4 kg

11/3 På måndagen gick jag och L upp vid 7, hon hade ju sovit över hos mig. Pappa kom vid 8.10 för att hämta oss och köra oss in till stan. L skulle till skolan och jag skulle till kliniken för min operation.
Det var inte särskilt mycket trafik och vi var på plats i tid. Jag var inte särskilt nervös, jag blir inte det av någon anledning. Jag är nog lite så; det som händer, händer...
Jag blev väl bemött när jag kom dit och visad till ett privat rum som var rent, trevligt men slitet.

Jag fick vänta rätt länge vilket var besvärligt eftersom jag inte ätit eller druckit på över 12 timmar och jag började få ont i huvudet, men sen kom kirurgen slutligen vid 12 och fotade mina valkar som "före bilder" och sen ritade han på mig, det kändes ganska jobbigt och sen kom narkosläkaren in och satte en kanyl på mig. Jag brukar vara lätt att sticka men han var tvungen att sticka mig två gånger och det gjorde rätt ont faktiskt.
Medan jag väntat hade jag svarat på jobbmail och lycka till sms och hållt mig ganska upptagen, men jag hade också somnat en liten stund, som sagt, inte nervös, bara lättad över att vara på plats i tid.
Sen var det dags att gå in på operation, det blev ännu jobbigare. Jag är lite så att det inte spelar någon roll vad som händer med mig om jag inte vet om det, som till exempel under operation. Men att ställa sig naken i operationssalen medan en sköterska tvättar hela ens kropp med spritindränkta bomullstussar... nej, det var inget kul alls och dessutom helt sjukt kallt! Men jag försöker tänka på att de är proffs och att de gör detta hela tiden och att de är avtrubbade och det hjälper ganska bra.
Sen fick jag lägga mig på mage på operationsbordet och när hon lagt ett skynke över mig kom de andra in och strax senare var jag sövd.
Operationen tog tydligen drygt 3 timmar och jag vaknade väl runt 16 ungefär.
Kirurgen kom in på mitt rum på eftermiddagen och sa att allt gått väldigt, väldigt bra och att de tagit bort nästan 4.2 kg skinn! Det är tydligen mycket.
Men han påpekade också att han aldrig sett såna tighta, stora magmuskler som på mig, någonsin!
Han kunde inte sluta le, jag tror att han haft kul på jobbet den dagen.
Det spände i magen och gördeln tryckte, men morfinet jag fick tog udden av det hela och det jag hade mest problem med var att jag hade ont i ryggen och därför hade jag svårt att sova.
Min operationsköterska var också inne på eftermiddagen och hon var supertrevlig och bekräftade det kirurgen sagt om mina magmuskler, hon sa att hela operationsteamet stannat upp och stirrat när de lyft mitt magskinn, de hade aldrig sett något liknade under sånt skinn.
Nattsköterskan var också jättetrevlig och tog sig tid att snacka lite skit med mig medan hon serverade mig nyponsoppa och macka till kvällen.