Vi får se om de är bra eller inte

17/4 På torsdagen var jag hos naprapaten på morgonen. Jag mår ju alltid bättre när jag varit och fixat till nacken hos honom och det är så mycket bättre när jag är borta om jag fixat det innan jag åker. Han började jobba klockan 7 på morgonen bara för min skull, för han hade egentligen helt fullt schema!
På eftermiddagen åkte jag till Arlanda för att åka till Thailand. För första gången någonsin hade jag bokat in mig på Norwegian för en långflygning. Jag hade betalat extra för bagage och mat så särskilt mycket billigare blev det ju inte och då finns egentligen ingen anledning att flyga med dem... Men nu ska jag prova i alla fall det skiljde nog ändå 500:- eller något sådant.
En av skillnaderna var att de annonserade att man skulle gå till gaten drygt 1½ timme före avgång. De flesta andra gör det 30-60 minuter före avgång. Det är ju så långrandigt att sitta i gaten och irritera sig på alla högljudda människor som tycks resa någon gång om året och gör allt med resandet till en stor upplevelse och till hårt jobb för mig som medpassagerare.
Jag hade gjort missen att beställa laktosfri mat på resan. De flesta bolag ger en då helt enkelt kokt potatis, kokt fisk och kokta grönsaker, allt helt utan varken kryddor eller sås...
Det skulle ju vara väldigt enkelt att göra en tomatsås istället eller något mer spännande i alla fall. Jag tog olivoljan man fick till salladen och hällde den över maten och så öste jag på saltet och pepparen man fick med besticken, ändå var maten supertråkig. Nästa gång tar jag med mig laktras istället. Anledningen till att jag överhuvudtaget bad om laktosfritt är att man ofta får bara laktosprodukter till frukost på långflygningar. Yoghurt, mjölk, ost och så vidare, det blir för mycket för mig om jag inte har laktraskapslar med mig.

Vampyrdropp?

31/1 På fredagen vaknade jag rätt tidigt, det är svårt att fortsätta sova när det blir en massa spring i korridorerna och inne på rummet. Jag fick inte äta frukost än eftersom de inte visste vad problemet var, men vid lunchtid fick jag i alla fall dricka en kopp kaffe.
Vid det laget hade jag fastat i 40 timmar, även om jag de första 20 mådde så dåligt att jag ändå inte äta.
Jag har oftast haft en väldigt bra bild av svensk sjukvård, jag antar att jag haft tur jämfört med många andra, eller så inser jag att även de som jobbar i vården är människor och därmed kapabla att göra misstag.
Men när jag vid flertal tillfällen haft problem med att få hjälp när jag ringt i nödlarmet så började jag ledsna när jag blodat ner sängen och kläderna vid 4 tillfällen och nu dessutom hade slut på droppet och det blev baksug i det och det började suga blod istället. Jag hade ju väldigt dåliga blodvärden, så ni kan ju tänka er hur jag mådde efter en massa blodprover och blodbad och sen ett dropp som sög in blod i både slang och påse. Jag hade larmat i 20 minuter innan någon kom för att hjälpa mig, det var ju tur att jag inte var döende... När sköterskan väl kom så var hennes ursäkt att de hade skiftbyte med överlämning. När jag pekade på droppet och sa att jag inte hade råd med 20 minuter vampyrdropp så stirrade hon på påsen och utbrast att något liknande hade hon då aldrig sett.
Vid det här laget började mitt tålamod att ge upp. Ingen mat på 40 timmar, sen blodbad och vampyrdropp och sköterskor som skiter i att man larmar.
Sen när de väl bestämde sig för att jag skulle få äta lunch trots allt, så hade de inget laktosfritt alternativ trots att jag informerat om att jag är laktosintolerant redan när jag skrevs in dagen innan.
Det slutade med att jag fick en macka och en kopp kaffe till som lunch, men inte förrän jag fått vänta i två timmar på att de skulle kolla om det fanns någon lunch jag kunde äta.
Dessutom kunde de inte bestämma sig för om jag skulle få åka hem eller inte och läkaren dröjde med ronden. Sen när jag väl skrevs ut blev jag genast förpassad till väntrummet och det utan något recept på smärtstillande som läkaren sagt att han skulle skriva ut. Jag vägrade gå tills sköterskan hade ringt upp läkaren och fixat det, trots att hon sprang fram och tillbaka flera gånger och behandlade mig som en fejkare och vägrade ta kontakt med läkaren för att han var upptagen.
Efter att ha blivit inlagd dagen innan och blivit hanterad som om jag eventuellt var döende, till att helt ignoreras när de inte hittade något och bli behandlad som en hypokondriker, ja det var ett snabbt steg och gjorde mig rätt sur.
Slutligen kunde jag gå ned till pappa som stod utanför för att köra mig hem och ge mig hunden tillbaka. Jag hade i alla fall ett recept i näven vid det laget, det hade visat sig att vanliga enkla smärstillande fungerade bäst, men om man har recept kan man få dem på högkostnadsskyddet.
Vi åkte förbi apoteket och hämtade ut medicinen och sen när jag kom hem var jag slut och lade mig en stund på soffan med Judas och Turre som effektiva tröstare.

Det här hittade jag förresten på Facebook medan jag satt och väntade på utskrivning och det är såååå sant!
http://www.buzzfeed.com/ashleyperez/24-things-single-people-are-tired-of-hearing