12/6 På onsdagen gick jag upp vid 7.30, efter dusch, frukost och lite tandborstning och sånt så åkte jag ut till Flygmedicin där jag skulle ha mitt möte och studiebesök.
Mina vänner M och D tog emot och efter att jag fått en kaffe och en liten pratstund med dem och deras kollegor så berättade M mer om vad de gör och hur och dessutom deras historia. Det var väldigt intressant eftersom de utbildar ALLA flygvapenpiloter på säkerhet och överlevnad och dessutom kan se vad som förändrats med åren och vad som händer vid neddragningar i försvarsbudgeten. Sånt ser de väldigt tydligt i statistiken över flygsäkerheten bland annat och hur piloterna mår.
Jag fick chansen att se deras centrifug i skarpt läge, de körde ett gäng Schweiziska piloter i den dagen till ära. Det är svårt att förstå hur obehagligt det är att åka i den, men när man inser att dessa väldigt rutinerade piloter faktiskt är rädda innan de ska göra det fast de gjort det många gånger förr, det är då man inser hur ont det gör, hur svårt det är och hur dåligt man mår under tiden och efteråt.
De hade pratat om att låta mig åka i den, men bestämde sig för att inte göra det och även om det skulle vara häftigt att säga att man testat så har jag ju löjligt stort anlag för åksjuka så jag skulle nog må dåligt i flera dagar efteråt, dessutom är jag fortfarande inte riktigt återställd från min operation för att kunna spänna musklerna på det sätt som det är tänkt för att inte tappa medvetandet.
Det finns ett helt team som sköter om piloten, hans hälsa och träning under tiden han gör testet. Det finns en läkare närvarande som kollar hjärtfrekvens och annat, det finns en träningsledare som coachar piloten i hur han ska göra och det är en kille som sköter själva tekniken på centrifugen och kör den. Trots att den går över 100 km/h runt, runt, så känns det tydligen som om man färdas rakt fram och när man bromsar in känns det som om man gör en massa kullerbyttor på varandra och hjärnan tumlar runt i huvudet.
Vi åkte iväg och åt lunch tillsammans alla tre och sen var det dags för mig att åka hemåt efter en väldigt spännande och utbildande dag.
På vägen hem hamnade jag förstås i köerna genom Stockholm och blev mer och mer kissnödig, till slut gjorde det till och med ont och jag nästan stod i bilsätet istället för att sitta ned och jag började få riktig panik. När jag kom till Infra City i Väsby så åkte jag av motorvägen, gick in på Max Hamburgare och lånade deras toa, jag trodde knappt att jag skulle ta mig in dit, så illa var det.
Då hade jag alltså bara ett par minuter kvar innan jag skulle varit hemma och ändå var jag tvungen att stanna....
När jag kom hem låg systerdottern och sov på min soffa och jag sa bara hej och tumlade själv i säng en stund. När jag vaknade hade hon åkt hem.
Jag upptäckte att "hålet" som varit i grusgången var igenkrattat och jag frågade L senare om hon gjort det, men det hade hon inte, jag undrar vem som gjorde det?
När jag vilat en stund så bytte jag om och åkte hem till min kompis H's dotter V som tog studenten denna dag, många studenter i år!
Vi hade en trevlig kväll med god mat och sen skyndade jag hem till mamma och pappa för att se dokumentären om det Norska Herculesplanet som flög in i en bergvägg i svenska fjällen.
jag har ju inga TV-kanaler hemma så där kan jag ju inte titta.
Sen när jag sett dokumentären som inte var så särskilt informativ så tog jag med mig Turre från mamma och pappa och åkte äntligen hem.
2/4 På torsdagen var vi tvungna att gå upp rätt tidigt igen trots att mötet egentligen var över, vi som ville skulle nämligen på studiebesök hos en av de aktiva företagen i vår organisation, Gore. Jag tycker alltid att sånt låter rätt trist, men jag vet att jag alltid tycker att det är superintressant om jag faktiskt går, så det var därför jag offrade en sovmorgon för att åka dit. Det var precis så intressant som jag trodde att det skulle vara. De började för övrigt dagen med att bjuda på kaffe och macka vilket vi alla blev oerhört tacksamma för. Sen delades vi upp i två grupper med varsin guide. Jag har alltid haft svårt att förstå hur det fungerar med Gore och Goretex. Mina vänner som jobbar på Gore har försökt att förklara för mig men jag har inte riktigt förstått. Så här är det, de har egentligen inga egna, färdiga kläder eller skor och såna saker, de gör bara materialet. Men för att få köpa Goretex och för att få sätta deras varumärke på dina produkter så måste du skicka in ett exemplar till dem för testning och godkännande. Detta för att alla Gore-produkter ska hålla samma höga kvalité. Det är en jätteskillnad på hur kläderna håller ute vätan beroende på sömmar och annat. Om ni ser på bilden där S stor mellan dockorna så ser ni att en är mörkare än den andra, det är för att den blivit blöt. Jackorna är så gott som identiska, men den till vänster har inte de tätningar och tejpningar som krävs för att hålla vattnet ute. Alla kläder placeras sådär i deras regntorn under en timme, dessutom sitter det spraymunstycken på sidorna av tornet som testar tätheten även från sidan.
Det var mycket intressant hela besöket och dessutom var det världens bästa marknadsföring för efter lunch när vi kom tillbaka till hotellet så gick jag till den "Outdoor-butiken" som min vän P hittat dagen innan och köpte mig ett par Goretex-skor, gjorda av Adidas. Jag handlade en hel del annat också, som en ny, vattentät kamera ryggsäck som dessutom har mer plats för extrakläder, tanken är att jag ska ha den med till Island. Jag var så länge i butiken att jag insåg att jag inte skulle hinna möta "mina" amerikaner M och S den tiden vi hade sagt, så jag ringde S och förklarade var jag var och att jag skulle bli sen. Den där butiken var verkligen som ett himmelrike för mig och jag är säker på att min kollega J skulle ha svimmat av glädje om han varit där! Det var 4 våningar med precis allt du kan behöva om du tycker om att spendera tid utomhus, Globetrotter hette den om någon har vägarna förbi München. Som en kul grej och ursäkt så köpte jag ett glas vin var till S och M på "påse", de är gjorda för att ta med på campingen, ja se tyskar, de kan då hitta på, S älskade konceptet och testade det direkt när jag mötte upp dem, men vinet var visst ingen jättehöjdare.
Vi frågade i receptionen om de visste någon restaurang som serverade Wienerschnitzel gjord på kalv och de sa namnet på ett ställe, men där hade M och S varit kvällen innan och de hade det inte. Då sa de ett annat ställe och på menyn på nätet så stod det inget om en sån schnitzel, så tjejen i receptionen ringde dem för säkerhets skull och de hade det. Vi gick dit eftersom det bara skulle vara runt 10-15 minuter gångväg och när vi kom dit visade det sig vara samma ställe som vi haft galamiddagen på. Men jag ville gärna ha grisknät så det skulle säkert bli bra är det inte var buffé. Vi fick en kul kypare som var väldigt trevlig och rolig och när S tog en bild på mig och sig så erbjöd han sig att ta bilden åt oss. S lämnade över telefonen men glömde att vända kameran först och när han höll upp den så sa han det och sa att han skulle ta bilder på sig åt oss. Vi och de vid bordet bredvid kunde inte sluta fnissa när han snurrade runt och gjorde poser och fotade sig själv med S telefon! Sen fick S tillbaka den och vände kameran och han tog en bild på oss, sen sa han att vi skulle berätta för våra vänner om den tyska Nick Nolte som vi träffat och visst är han lite lik honom i alla fall, det lär vara många som sagt att han är lik honom. Alla var nöjda med maten och vi var så trötta efter veckan att vi höll på att somna vid bordet nästan, så så snart vi ätit klart och var nöjda så gick vi tillbaka till hotellet och gick raka vägen till rummet och gick och lade oss.
