Det är i alla fall ingen som säger nåt

20/5 På onsdagskvällen var det dags för Nagaskväll på Buffalo Bill. Nagas är de svenska killarnas motorcykelklubb i Thailand. Det finns också några norrmän, danskar, finnar och så i den, men det är mest svenskar. S är president i klubben och jag är alltid välkommen när jag är nere. Jag hamnar lite mitt emellan på de träffarna. Normalt sitter tjejerna i en grupp och killarna i en annan, fast vid samma bord. De flesta av tjejerna (alla?) är thailändskor och även om de kan lite engelska så pratar de thailändska på sin sida av bordet. Därför hamnar jag på killsidan där jag har folk att prata med. Jag vet inte om det hade varit så populärt om jag hade bott där permanent, men det är i alla fall ingen som bråkar om det när jag är där, även om jag kan tro att killarna kanske inte känner att de kan prata om allt när jag är där och att tjejerna kanske tycker att jag borde sitta på tjejsidan istället för att prata med deras män hela tiden. Men som sagt, ingen tjurar över det och ingen visar på något sätt att det inte skulle vara ok, men ibland känner jag själv att jag kanske stör ordningen. Så länge V och A är där så är det ju inget problem, då sitter vi helt enkelt i mitten och pratar mest med varandra och så sitter de på sidan mot tjejerna och jag på sidan mot killarna så att de kan få prata lite Thailändska och jag svenska. Nu var bara V där, men principen är densamma.

Jag hittade ännu ett vilt "djur", fast den här gången på stenläggningen utanför restaurangen. En tusenfoting, de är väldigt stora runt 20 centimeter skulle jag gissa och en diameter på runt 1-2 centimeter beroende på ålder kan jag gissa.

Vilken är vilken?

13/5 På onsdagen var den sista arbetsdagen för veckan då vi var lediga torsdag och fredag. Jag fick jättemycket gjort, det får jag alltid när jag jobbar hemifrån i Thailand. Jag vet inte säkert varför, men jag antar att det kan vara att jag inte blir distraherad hela tiden. Jag har en massa saker som jag har svårt att kontrollera, som att jag måste se vem det är som går i trappen trots att det inte har någon betydelse. När jag hade kontoret bredvid trappan tittade jag upp varje gång någon gick förbi och en gång räknade jag hur ofta det var. Jag räknade i en timme och det blev 61 passeringar... Inte konstigt att man inte klarar av att vara lika fokuserad. När man får så mycket gjort och sen väntar på svar från kollegor , kunder och leverantörer, det är då man får ännu mer gjort och tar itu med surdegar som man själv har bestämt att man ska göra! Jag har en lista på saker jag tycker behöver göras men som inte har varit prioriterat och som ingen sagt åt mig att göra och det känns så bra att få igång ett sånt projekt!
På kvällen var det dags för Nagas-träff på Buffalo Bill. Nagas MC är min vän S motorcykelklubb, det är han som är president i den och de flesta som är med i klubben är Skandinaver, men det finns folk från andra länder också. De flesta medlemmarna är runt 50-65 år gamla skulle jag gissa och de är alltid snälla mot mig. Det blir alltid lite av ett dilemma dock och det är att männen normalt sitter i ena änden av bordet och kvinnorna och barnen vid den andra. Det beror mest på att kvinnorna är Thai och männen västerländska och eftersom jag inte pratar Thai så blir jag svår att placera. Jag är tacksam att kvinnorna (flickvänner och fruar) accepterar att jag sitter med killarna. Fast lite är det deras fel också. Om de pratar med mig så pratar de engelska, men annars pratar de bara Thai. I Sverige har vi ju en oskriven regel att om inte alla förstår och talar svenska så pratar man engelska för att de inte ska känna sig utanför, men det är inte så särskilt vanligt i Thailand. Jag hade i alla fall en trevlig kväll och framåt 23 så tog jag S bil och körde hem honom eftersom han hade druckit. Han var väldigt orolig för att jag skulle köra vänstertrafik och ännu värre, att jag skulle köra hans bil i vänstertrafik. Jag påpekade att det är långt ifrån första gången jag kör i vänstertrafik så var han ändå nervös. När jag satte mig i förarsätet så tänkte jag högt och letade efter var blinkersen var och vindrutetorkarna. Det är de spakarna som brukar bli lite knöligt innan man vant sig. Då jag testade spakarna för att se vilken som var vilken höll S på att hoppa ur nästan. Fast det är bara runt 3 kilometer hem till honom från Buffalo Bill och knappt någon trafik heller. Det är aldrig mycket trafik i Mae Phim, men han bor dessutom på en liten väg i skogen. Jag körde hem bilen sen och gick upp och lade mig.

Jag vill ju inte gå med en "bad hair cut" för resten av livet

4/11 På måndag förmiddag kom A och hämtade oss allihopa och körde oss en bit bortanför byn. Hon känner en tatuerare där. Flera i familjen har tatuerat sig hos honom. Han kör på fri hand och med bambusticka. Jag ville ju ha en stjärna till, den här i nacken. Problemet är bara att även om man är jättebra på fri hand och att skriva och så, så är just en stjärna svårt. Det måste ju vara rätt vinklar och raka linjer, annars är det ju jättefult. Normalt sett är jag väldigt snäll, ibland lite för snäll. Ungefär som när man var yngre och fick en dålig hårklippning och bara nickade när frisören undrade vad man tyckte, för att sen gå hem och gråta ögonen ur sig. I det här fallet kan man ju inte göra så, man kan ju inte gå runt med en "bad hair cut" för resten av livet för att man inte vill vara elak eller besvärlig.

"Mina" ungar var med och A var med som stöd och översättare, sen hade N bestämt sig för att följa med också. Det var alltså 5 personer som stod bakom tatueraren och hade åsikter på allt detta. Jag hade ju bett dem att vara stenhårda eftersom inte jag själv kan se min nacke och det var de verkligen. Tatueraren började klart tappa tålamodet med oss när ungarna mätte alla "benen" och vinklarna på stjärnan och rättade till honom hela tiden. Jag vet att den som är hårdast och mest kritisk är L, så inte förrän hon hade nickat sitt medgivande kände jag mig säker nog att säga åt honom att köra på. Innan hade jag sagt till A att hon skulle säga till honom att om jag inte var helt nöjd med hur han ritat så skulle det inte bli något av.
Hon förstod hur viktigt det var för mig så hon var också stenhård.
När det väl var dags så tog det inte mer än c:a 10 minuter för honom att göra själva tatueringen och det gjorde inte alls lika ont som en normal som man gör med maskin. Det är mer en stickande känsla än den brännande som man får med maskin. Sen var den varken blodig eller upphöjd alls och verkade helt läkt inom bara ett par timmar. Jag vågade inte riktigt tro på det, men det visade sig vara sant, det blev aldrig mer än så. Nu måste jag ju se till att ta bort födelsemärket, det är ju extra fult när stjärnan verkligen pekar ut det...
Jag hade sagt till A att vi skulle bjuda på lunch som tack för hjälpen så efter att han gjort klart tatueringen och fyllt i den på handleden åt mig, så åkte vi till Coca Cola Beach, där A tycker om att hänga och tycker att det är bra mat.
Vi hade det bra en stund i skuggan och åt lunch, sen dök E och hennes kompisar och barn upp så vi hälsade på dem innan A körde oss tillbaka till lägenheten. Det är verkligen guld värt att ha någon som kan Thailändska och bra engelska när man ska ha en tatuering som är speciell.
När vi kom tillbaka mad L V att köpa en glass till henne och hon valde en bananglass. Vad L tyckte om den kan ni se på bilden... Den var tydligen helt slemmig i konsistensen på "skalet", glassen var ok däremot. Man skalar den alltså själv och äter glassen. Skalet går att äta, men frågan om det verkligen är tanken, eftersom det smakar så illa?