Det är i alla fall ingen som säger nåt

20/5 På onsdagskvällen var det dags för Nagaskväll på Buffalo Bill. Nagas är de svenska killarnas motorcykelklubb i Thailand. Det finns också några norrmän, danskar, finnar och så i den, men det är mest svenskar. S är president i klubben och jag är alltid välkommen när jag är nere. Jag hamnar lite mitt emellan på de träffarna. Normalt sitter tjejerna i en grupp och killarna i en annan, fast vid samma bord. De flesta av tjejerna (alla?) är thailändskor och även om de kan lite engelska så pratar de thailändska på sin sida av bordet. Därför hamnar jag på killsidan där jag har folk att prata med. Jag vet inte om det hade varit så populärt om jag hade bott där permanent, men det är i alla fall ingen som bråkar om det när jag är där, även om jag kan tro att killarna kanske inte känner att de kan prata om allt när jag är där och att tjejerna kanske tycker att jag borde sitta på tjejsidan istället för att prata med deras män hela tiden. Men som sagt, ingen tjurar över det och ingen visar på något sätt att det inte skulle vara ok, men ibland känner jag själv att jag kanske stör ordningen. Så länge V och A är där så är det ju inget problem, då sitter vi helt enkelt i mitten och pratar mest med varandra och så sitter de på sidan mot tjejerna och jag på sidan mot killarna så att de kan få prata lite Thailändska och jag svenska. Nu var bara V där, men principen är densamma.

Jag hittade ännu ett vilt "djur", fast den här gången på stenläggningen utanför restaurangen. En tusenfoting, de är väldigt stora runt 20 centimeter skulle jag gissa och en diameter på runt 1-2 centimeter beroende på ålder kan jag gissa.

Vilken är vilken?

13/5 På onsdagen var den sista arbetsdagen för veckan då vi var lediga torsdag och fredag. Jag fick jättemycket gjort, det får jag alltid när jag jobbar hemifrån i Thailand. Jag vet inte säkert varför, men jag antar att det kan vara att jag inte blir distraherad hela tiden. Jag har en massa saker som jag har svårt att kontrollera, som att jag måste se vem det är som går i trappen trots att det inte har någon betydelse. När jag hade kontoret bredvid trappan tittade jag upp varje gång någon gick förbi och en gång räknade jag hur ofta det var. Jag räknade i en timme och det blev 61 passeringar... Inte konstigt att man inte klarar av att vara lika fokuserad. När man får så mycket gjort och sen väntar på svar från kollegor , kunder och leverantörer, det är då man får ännu mer gjort och tar itu med surdegar som man själv har bestämt att man ska göra! Jag har en lista på saker jag tycker behöver göras men som inte har varit prioriterat och som ingen sagt åt mig att göra och det känns så bra att få igång ett sånt projekt!
På kvällen var det dags för Nagas-träff på Buffalo Bill. Nagas MC är min vän S motorcykelklubb, det är han som är president i den och de flesta som är med i klubben är Skandinaver, men det finns folk från andra länder också. De flesta medlemmarna är runt 50-65 år gamla skulle jag gissa och de är alltid snälla mot mig. Det blir alltid lite av ett dilemma dock och det är att männen normalt sitter i ena änden av bordet och kvinnorna och barnen vid den andra. Det beror mest på att kvinnorna är Thai och männen västerländska och eftersom jag inte pratar Thai så blir jag svår att placera. Jag är tacksam att kvinnorna (flickvänner och fruar) accepterar att jag sitter med killarna. Fast lite är det deras fel också. Om de pratar med mig så pratar de engelska, men annars pratar de bara Thai. I Sverige har vi ju en oskriven regel att om inte alla förstår och talar svenska så pratar man engelska för att de inte ska känna sig utanför, men det är inte så särskilt vanligt i Thailand. Jag hade i alla fall en trevlig kväll och framåt 23 så tog jag S bil och körde hem honom eftersom han hade druckit. Han var väldigt orolig för att jag skulle köra vänstertrafik och ännu värre, att jag skulle köra hans bil i vänstertrafik. Jag påpekade att det är långt ifrån första gången jag kör i vänstertrafik så var han ändå nervös. När jag satte mig i förarsätet så tänkte jag högt och letade efter var blinkersen var och vindrutetorkarna. Det är de spakarna som brukar bli lite knöligt innan man vant sig. Då jag testade spakarna för att se vilken som var vilken höll S på att hoppa ur nästan. Fast det är bara runt 3 kilometer hem till honom från Buffalo Bill och knappt någon trafik heller. Det är aldrig mycket trafik i Mae Phim, men han bor dessutom på en liten väg i skogen. Jag körde hem bilen sen och gick upp och lade mig.