Och så var det redan över

1/4 På onsdagen var många sena ned till mässan och föreläsningshallen och såg väldigt slitna ut när de dök upp, där har man fördelen med att inte dricka alkohol, jag var ju i alla fall inte bakis eller sen.
Alldeles nyss hade vi suttit och förberett och planerat allt och nu var det plötsligt slut på onsdagseftermiddagen... Jag hade jobb att göra mitt på dagen förutom på mässan och möten och sånt, så jag satt på rummet och jobbade en stund mitt på dagen också, så det gjorde att dagen gick extra fort.
På kvällen gick jag och två vänner D och S ut för att ta en enkel middag. Vi landade på ett pizzaställe som verkligen såg ut att vara jättepopulärt, det var helt fullsatt och vi fick stå i baren och vänta på ett bord i drygt en halvtimme och det var så gott som omöjligt att ens ta sig fram till baren. Pizzorna var enorma! Jag har aldrig sett så stora pizzor! Det var en vanlig stor pizzatallrik under pizzan, men så fick man också ett stort cirkelformat pappersunderlägg som blev så gott som helt täckt av pizzan.
Jag älskar allt med aubergine i, men jag upptäckte att aubergine på pizza är ungefär som färska champinjoner på pizza, de blir liksom lite sega och smakar inte riktigt tillagade. Det var alltså ett dåligt val, men pizzan i sig var faktiskt jättegod.
Det blev en rätt tidig kväll för oss, fast vi satt uppe en stund i hotellbaren och pratade med "mina" amerikaner.

Jag förstår inte upphetsningen över hotellfrukostar

30/3 Jag är ju inte särskilt förtjust i hotellfrukostar, jag har aldrig förstått vad som är så speciellt med dem. Däremot hade det här hotellet lite extra coola saker, som till exempel honungen som satt kvar på vaxkakan, det är en liten detalj som gör att det ser lite mer spännande ut.
Jag har aldrig riktigt förstått vitsen med pretzels heller, men upptäckte att de är riktigt goda faktiskt, det är också gott med salt när man svettas en del. Jag försökte be om HP-sås men de visste inte vad det var, men till slut hittade de en kille som inte bara pratade engelska utan också visste vad HP-sås var. Han gick och tittade i köket men kom tillbaka och sa att de inte hade någon. Det är en ny grej för mig som jag började med för runt ett år sedan, jag bara måste ha det till ägg och bönor plötsligt. Han kom ut med en liten skål med barbequesås istället och påpekade att han visste att det inte alls var samma sak, men det fungerade i alla fall bättre för mig än bara ketchup.
På måndagen blev vi klara med förberedelserna före lunch, det är helt klart första gången vi är färdiga så tidigt! När alla papper är utskrivna så lägger vi dem i högar runt ett stort bord och sen går vi allihopa runt runt och lägger ihop dem ett och ett i en hög och sen sätter C och D in dem i pärmar.

När vi var färdiga med jobbet gick jag ned i köpcentret vid tunnelbanan och köpte lite nödproviant på en supermarket där, jag köpte också sushi till lunch och den var verkligen fruktansvärt äcklig! Jag förväntade mig förstås ingen kulinarisk upplevelse, men de hade kallrökt lax på dem! Det blir bara helt fel smak! Jag har råkat ut för samma sak i London en gång när jag köpt sushi på en supermarket. Jag antar att den inte är lika känslig, men kalla det då för något annat än sushi och lura inte oss som gillar sushi som smakar sushi.
På kvällen var det dags för cocktailparty för att välkomna delegaterna. Jag hade en röd klänning på mig som har blixtlås hela vägen ned i fram. Jag hade det lite öppet upptill. Anledningen att jag hade den klänningen var att jag till min besvikelse inte kom i min röda favoritklänning. Sen kommer min mycket goda vän P fram till mig och säger: Du inser väl att allt alla män här kan tänka på just nu är att dra ned den där dragkedjan? Hans kollega K som är med i vår styrelse är ganska tystlåten av sig, nästan lite blyg trots sin ålder och han bara tittade ned i golvet och svepte blicken lite bortåt och mumlade: It crossed my mind... Det var något av det roligaste jag varit med om, att till och med han som är så tystlåten och artig erkände det. Flera av mina manliga vänner fällde den typen av kommentarer, men absolut inte på ett otrevligt sätt, det var mer som komplimanger. Jag har aldrig några problem med att de inte respekterar mig eller inte tar mig på allvar, det gör de alltid och då är det inget problem för mig, jag vill ju gärna få vara kvinna och snygg också. Det är ju lite fördelen med att jobba i en mansdominerad bransch att alla kommer ihåg mig.
Vi var ett stort gäng som mötte upp nere i receptionen efter drinkarna, G hade bokat bord på en grekisk restaurang år oss allihopa och hon fick hela tiden ringa upp dem och addera folk till bokningen. Själv tog jag med mig "mina" amerikaner, M och S.
Vi hade en trevlig middag och maten smakade bra, de hade till och med ordentligt med vitlök i tzatzikin.

Så roligt var det faktiskt inte

1/4 På tisdagen öppnade seminariet och det var rätt många besökare i år så det blev lite trångt i föreläsningssalen. Det var en hel del intressanta framföranden och jag var inne på fler än vanligt. Ibland känns det som om saker inte riktigt berör mig och då gör jag annat jobb istället. Men i år var det ganska mycket som intresserade mig.
På kvällen var det dags för vår årliga galamiddag. Det är kul att någon gång få klä upp sig i riktig kvällsklänning och leka lyxliv.
Jag och K är ju några av de yngre kvinnorna på plats och vi syns och märks bland alla svartklädda män. Det blev ju inte bättre när vi fick ett riktigt skrattanfall på däck när det var helt tyst och alla lyssnade på guiden när han berättade om skeppets historia. Vi var tvungna att smita ner till salongen för att inte störa för mycket. Vi brukar inte fnissa och hålla på, men det var just det där när man absolut inte får, då kan man ju inte låta bli.
Vi fick många frågor om vad vi skrattat åt och det var verkligen inte så roligt som vi tyckte just då.

Vi var inte de enda som var på bushumör däremot utan det var det fler som var. J till exempel lekte med min kamera större delen av middagen och tog en massa bilder ur konstiga vinklar och kunde inte sluta skratta åt hur roliga vi såg ut på dem, det är han som tagit närbilden på mig och sig själv. Middagen var helt ok om än inte särskilt speciell. Jag kan däremot inte tänka mig att någon svensk restaurang med ett uns av stolthet skulle servera frysta grönsaker i tärningar a´la Felix? Under middagen och drinkarna så gick det omkring trollkarlar och karikatyrtecknare, själv förstår jag inte alls det roliga i någon av dessa. Det spelar ingen roll att trollkarlarna var skickliga, jag uppskattar inte trolleri i alla fall. Jag blir mest sur på att jag inte lyckas komma på hur de gör. Dessutom var väl jag en av de få som missade det mesta av detta och dessutom den officiella fotografen som gick omkring. Jag var inte med på en enda bild. Det var ju tur att jag hade min kamera med och fotade folk för de bilderna han tog var inte särskilt roliga eller bra och trots att vi betalat för att han skulle vara där och fota så vill han att vi ska betala för alla bilder vi vill ha och de var som sagt inte särskilt bra enligt mig.
Vädret var relativt varmt och skönt och det var inte förrän framåt kvällen jag behövde låna en kavaj. Jag såg mig omkring en stund innan jag hittade ett lämpligt offer, valet föll på M som är en kompis sedan länge, men som jag inte sett på flera år. Han har dessutom en massa medaljer från Kuwait och en massa andra ställen så självklart fick jag en massa frågor om vad jag gjort för att förtjäna dem. Men eftersom jag hade förberett mig på den frågan och frågat M om det, så sa han att jag bara skulle svara att jag frågat snällt.
Vid 23 ungefär skulle bussarna gå tillbaka till hotellet och på den korta promenaden från skeppet till bussen blev jag förolämpad av en man jag inte känner. Han kände tydligen ett behov av att trycka till mig, varför vet jag inte. Men jag fick nästan hålla tillbaka K för att hon inte skulle flyga på honom, hon blev argare än jag.
Resten av kvällen gick jag omkring barfota i hotellbaren för vid det laget hade jag väldigt ont i fötterna. Vid 1-tiden ursäktade jag mig och ramlade i säng.

Det ska jag göra när jag blir rik

På måndag morgon tog jag min frappé och åkte mot Radisson Blu i Frösundavik för ett seminarium. Det är ett kontaktnät och denna gång skulle de ha en insamling till förmån för Läkare utan gränser.

Jag hade blivit inbjuden av min kompis C som är aktiv i flera olika nätverk och jag har alltid tyckt att just Läkare utan gränser gör ett väldigt bra jobb och jag har undrat om det finns mer man kan göra än att ge pengar. Kristina Bolme som är odrförande i läkare utan gränser informerade om vad de gör och hur och det var väldigt intressant, det var just sånt jag ville veta.
Sen pratade Mia Törnblom och det tycks vara så att många jag känner stör sig väldigt på henne. Publiken denna dag skrattade däremot åt precis allt hon sa och tycktes tro att hon var en gudinna. Jag känner väl att sanningen ligger någonstans mitt emellan... Hon verkar vara en gullig tjej med mycket energi och hennes främsta mål tycks vara att ha roligt och att hjälpa folk. Hur kan man störa sig så mycket på något så trevligt? När jag bytte ett par ord med henne efter talet så fick jag en spontan kram och det var väl trevligt tycker jag.

Det är väl så att man inte får sticka ut för mycket och jag tycker inte allt hon säger är våldsamt roligt så som de andra gjorde, men nog är det på det stora hela en roande, trevlig tjej, annat kan jag inte säga.
Titti Schultz var konferencier och folk tycks älska att hata henne också? Jag kan inte säga att hon gav något större intryck på mig alls. Däremot tyckte jag att hon hade för bråttom i auktionen som hölls, jag hade ropat in 1-2 saker åt mig själv om jag bara hunnit med i svängarna.

Kristina lärde mig ju mycket om Läkare utan gränser och jag pratade en stund med henne senare och undrade om man kunde göra nåt mer än att bara ge pengar och man kan vara volontär i 6-10 månader oavsett utbildning och med min tekniska bakgrund trodde hon att jag skulle kunna göra en massa nytta. Men det blir ju dyrt att åka iväg sådär, räkningarna där hemma betalar inte sig själva och vad jag förstår så kostar det 5000:- / månad att jobba för dem... Kanske när man blir mer ekonomiskt stabil? Det är ju vad jag alltid sagt att jag skulle göra om jag hade så mycket pengar att jag inte behövde jobba för att betala räkningarna.

Ett band som hette Rebaroque spelade för oss och det var fint, jag som inte är så rutinerad tyckte att det såg lite kul ut att basen(?) hade en gympadojja på sig för att inte förstöra golvet...
Bandet, hotellet, Titti, Mia och Kristina gjorde allt detta helt ideellt för att stödja insamlingen till Läkare utan gränser. Sopplunchen inklusive auktionen och andra bidrag drog faktiskt in drygt 80 000:-! Inte dåligt på en förmiddag med ett par hundra personer!
Soppan var för övrigt supergod! och det var jag inte ensam om att tycka. Jag hade gärna velat veta receptet på den.
Strax efter 13 åkte jag hemåt och på vägen stannade jag för att handla på ICA och för att låna pärmar med tapetprover åt Ju som jag skulle till på kvällen.
När jag kom hem var jag jättetrött och gick och lade mig en stund men sov i 2½ timme och glömde helt bort att jag skulle ha haft ett telefonmöte med jobbföreningen klockan 17... Ojdå, men jag är ju den enda som aldrig brukar missa ett möte och nu när mötet ska vara i Liverpool istället för som senast, i Stockholm och alla de andra är britter, ja då är jag den som är minst viktig faktiskt det här året.
När jag vaknade till liv tog jag en macka och vid 19.30 åkte jag mot Hägerstensåsen och Ju. Med mig hade jag en kasse med mat... Efter att ha pratat en liten stund skulle hon åka och hämta mina gudbarn på klättringen, innan hon åkte satte hon på ris i riskokaren och jag satte igång att laga mat till mig och barnen. Jag hade tagit med mig marinaden som blivit över från kycklingen på onsdagen och nu tärnade jag kycklingfiléer och stekte dem med bara mald vitpeppar och gjorde såsen vid sidan om ifall den skulle skära sig. Jag var inte säker på hur det skulle gå eftersom det var så mycket surt i den. Men jag värmde marinaden och så hade jag i grädda och creme fraishe, rörde omoch så redde jag den lite och sen hällde jag den över kycklingen och lät det gojsa ihop sig lite. Jäklar vad gott det blev!! Ungarna var också nöjda och Ju fick smaka lite innan jag rörde ned kycklingen i såsen, själv åt hon stekt tonfisk.

Senare på kvällen tog jag fram ostarna och salamin jag köpt i Italien och jag och L gillade de milda ostarna medan Ju och A försökte få oss att tycka om de starka ostarna de hade hemma, men de är för bittra för vår smak.
Medan jag och Ju satt i köket och lyssnade på musik och pratade så låg ungarna i soffan och tittade på någon Science Fiction film tror jag det var, är de inte söta?. Sen kramade jag om dem och åkte hem, för nu började klockan bli mycket.
Jag var hemma vid 1 och gick förstås inte och lade mig direkt utan satt uppe och tittade på de sista avsnitten av Criminal Minds och tog en macka och te innan jag äntligen kom i säng.

Kan man bli förnedrad av en film?

På tisdagen var det fullt upp på jobbet och jag påbörjade också min bokning av biljetter till USA. Det är alltid en avvägning, pris, tider, destinationer. Vi tar alltid den billigaste biljetten vi kan hitta, förutsatt att den tar oss dit vi ska, den tid vi ska vara där. Det verkar som om vi kanske flyger till San Francisco snarare än Reno eftersom vi spar tid så och dessutom pengar och så får vi se en helt ny stad också. Nu ska vi bara försöka få ihop 3 helt olika resor till1, det vill säga, så att vi kan få sällskap till Reno trots att vi ska åt 3 olika håll efteråt. Ska bli kul att få lite sällskap, jag får ju ofta resa ensam och det är rätt trist i längden. Vid lunchtid ringde Quiz-L och sa att de ringt henne och informerat om bion för kvällen. Varför de ringde henne och inte mig undrar jag verkligen eftersom det var jag som anmält oss till seminariet och "tagit med L". Hon hade i alla fall fått reda på tider, platser och lite sånt, som till exempel att vi skulle få något att äta där. Det gjorde ju vårt liv lite enklare eftersom vi hade haft svårt att komma på när vi skulle hinna äta annars. På lunchen postade jag en ansökan om att bli Kvalitetskontrollant på Finnair i två månader. Sannolikheten att jag blir antagen bland hundratals, kanske tusentals sökande är ju liten, men om jag inte ens söker är ju chansen obefintlig. Om man skulle bli antagen så får man resa runt i 2 månader över hela världen, fotografera och skriva blogg och så med alla kostnader täckte och dessutom den vanliga lönen täckt så att man kan ta tjänstledigt. Ja som sagt, chansen är liten men det skadar inte att försöka.
På eftermiddagen åkte jag hem och vilade och sen duschade jag och sminkade mig. Vid 17.30 åkte jag hemifrån in mot stan och sen mötte jag upp L vid 18.20 eller nåt sånt och så gick vi in för att gå på seminariet. Självklart var vår baktanke att få gratis biobiljetter och för Exceed som bjudit in oss var ju baktanken att vi var tvungna att lyssna på dem innan vi fick biljetterna... Det var i alla fall rätt så intressant. Jag trodde att jag var där för en jobbgrej men det visade sig handla om privat sparande och investeringar... Värt att fundera på är det i alla fall även om jag inte riktigt vet om det är för mig. Jag bokade i alla fall in en kostnadsfri rådgivning om drygt en månad, sen får vi se. L gjorde samma sak. Efter nån timme blev vi serverade en riktigt god pastasallad med kyckling och sen satt vi kvar och pratade en stund med en mamma och (vuxen) dotter som var väldigt trevliga. Vi hade bara varit 6 personer på seminariet, men det var ett annat på gång i ett annat rum också. Sen tog vi en kort promenad till Filmstaden Sergel och där gick vi in i godisaffären och jag tittade återigen efter Ridsport men de hade bara kvällstidningar. Då lovade L att jag kunde få hennes Ridsport eftersom hon kastar sina när hon läst dem.
Sen var det dags att se filmen, det var The Three Musketeers som gällde dagen till ära och den började okey även om den var en blek kopia på den som gjordes 1993 med Charlie Sheen, Oliver Platt och Kiefer Sutherland. Skämten var desamma och storyn var nästan exakt densamma. Skådespelarna var inte alls tokiga men filmen kändes onödig, som att den liksom inte kunde utmana den gamla eller på nåt sätt visa oss något nytt. Sen spårade den ut mer och mer och om det var något nytt vi ville se så fick vi definitivt det vi sökte! Eller nytt och nytt, det var som om de tagit scener från The Matrix, Entrapment (med Catherine Zeta-Jones), Wild Wild West och Änglar och Demoner och satt ihop det till en enda lång, dålig, pinsam film med idel datoranimeringar och andra löjliga scener som kändes som tagna ur en science fiction film snarare än en kostymfilm. Till slut kunde inte L hålla sig för skratt, själv blev jag snarare sur, sur för att ha blivit lurad att se den, jag kände mig på nåt sätt förnedrad. Så himla synd på så fina skådisar. De är så pass bra att jag gärna hade sett dem i rollerna om och om igen, men filmen är så dålig att jag för mitt liv aldrig skulle kunna motivera mig till att köpa den. Nej snälla, hjälp mig att bojkotta denna ö-film, de ska bara inte få tjäna pengar på sånt krafs.
Tacka vet jag den ultimata musketörfilmen, den från 1993 har precis allt! Bra skådisar, roliga skämt, action, fart och sagospänning! Sen att Chris O'Donell är med i den, det får man försöka bortse ifrån...
Efter filmen promenerade vi till bilen och sen körde jag L hem och kom själv hem ungefär till midnatt. Då tog jag ett glas grönt te och ett par mackor och så gick jag och lade mig.